online casin

DSM nr 4-5/2003

Otto Sjöberg - chefredaktör och ansvarig utgivare för EXPRESSEN har ytterligare befäst sin ställning som VÄRSTINGJOURNALISTIKEN:s Nr 1.

Kollegan och närmaste konkurrenten Anders Gerdin - chefredaktör och ansvarig utgivare för AFTONBLADET - har hamnat rejält på efterkälken, även om ansatser gjorts för att om inte komma ifatt så dock att inte tappa ytterligare mark.

Framgångarna mäter Sjöberg i en - som det ideligen trummas - ständigt stigande upplaga. Över ett helt uppslag - dessutom stående så att man måste svänga på tidningen för att ta del av den upphetsande informationen - kunde Sjöberg ropa ut hur tidningen ”ÖKAR IGEN”. Bara i april månad hade tidningen ökat sin upplaga med 20 700 exemplar. ”Vi bara växer och växer”, förklarade en jublande chefredaktör.

För att få alla tidningens korkade läsare - att utgå från att läsarna är korkade ingår i Expressens ”framgångskoncept” - att förstå att 20 700 exemplar är väldigt, väldigt mycket visualiserades denna abstraktion genom att per bild stapla alla tidningarna så att de bildade en jättehög. Och den hög det då blev, blev lika hög som Expressenskrapan i Marieberg i Stockholm. Så då förstår var och en hur framgångsrik Sjöberg är. 


”Money, money!”

För att uppnå dessa - som det framställs i EXPRESSEN - mirakulösa upplageframgångar har tidningen nischat in sig på att leta reda på rejält perversa otäckheter med barn inblandade. Otäckheterna slås sedan upp på tidningens förstasida och/eller löpsedel. Det här är något som säljer, anser sig Sjöberg ha kommit fram till. ”Money, money!” Det är därför Sjöberg alltid ser så sprickfärdigt glad ut när han låter sig avbildas i tidningen.

När EXPRESSEN blev ”2002 års värstingvinnare” inom svensk journalistik, motiverades valet med den oerhörda cynism som tidningen ger uttryck för, när tidningen i presentationen av olika framletade otäckheter använder ett ordval som tydligt visar att den riktar sig till barn. Som det sägs i vinnarmotiveringen används ett ordval, som stimulerar ”barns fantasi och förorsakar dem oro och bestörtning och väcker frågor som inte enkelt kan besvaras”. 

I en enkät som DSM sedan gjorde förklarade sig Rädda Barnens ordförande Annika Åhnberg upprörd över de av DSM återgivna ”värstingsidorna”:

”Precis som många andra blir jag både upprörd och förvånad över ’värstingsidorna’ som ni presenterar. Upprörd över den cynism som präglar formuleringarna och förvånad över att vuxna människor har så dåligt omdöme.”

Andra uttalade sig försiktigt för att inte säga undvikande (Barnombudsmannen Lena Nyberg, Pressombudsmannen Olle Stenholm, ärkebiskop K G Hammar). Åter andra valde att inte svara alls (Publicistklubbens ordförande Jan Guillou, Tidningsutgivarnas VD Barbro Fischerström, Bonnierkoncernens ordförande Carl-Johan Bonnier jämte koncernchef Bengt Braun liksom Otto Sjöberg själv).


Hur påverkas barnen? 

 
I förra numret av DSM ställdes frågan: ”Hur påverkas barnen av VÄRSTINGJOURNALISTIKEN?” I ett land där medierna/journalisterna inte uppträder som ett sammankittat kollektiv hade denna frågeställning och det material den utgår från väckt debatt. Men icke i Massmedia-Sverige. Det blir bara tyst, grav tyst.

En annan reaktion som - under mer normala betingelser - hade varit naturlig är, att EXPRESSEN skulle blivit mer återhållsam när det gäller att använda denna otäckt perversa journalistik för att (som Otto Sjöberg menar att den gör) vinna nya upplageframgångar. Men icke. Snarare tvärtom. Nya perversa otäckheter med barn inblandade har fortsatt gång efter annan spårats upp för att sedan utnyttjas som - tror sig Sjöberg veta - effektiv stimulans i den ständigt fortgående jakten på nya ”upplagerekord”. Och ibland har det inte gällt ”konstaterad otäckhet” utan ”misstänkt otäckhet”. Ett exempel på detta är förstasidan, där det sägs att polisen ”misstänker” att en 7-åring våldtagit en 4-årig flicka.

Vad är det för sjuka fantasier som stimuleras genom att som dagens stora riksnyhet slå upp ett ”misstänkt” fall av våldtäkt, där den som våldtar är 7 år och den som blir våldtagen 4 år? Är det långsökt att tänka sig att den här typen av ”nyheter” upplevs som upphetsande för pedofiler? Men framförallt: Vilka idéer och föreställningar planteras på detta sätt hos just läskunniga pojkar i säg 6-7-årsåldern? Och kan Otto Sjöberg - som det brukar heta när journalister ställer politiker och myndighetspersoner ”mot väggen” - g-a-r-a-n-t-e-r-a att inte ett antal säg tioåringar börjar tänka i spåret: ”Kan en sjuåring så kan jag.” Och vad är det för Sverigebild som på detta sätt förmedlas till invandrarbarn, som just lärt sig att stava igenom Expressens löpsedels- och förstasidestexter? 

Och vad skall man säga om tilltaget att avanonymisera den ”misstänkta” händelsen? Det ”misstänkt” inträffade har - förklaras det på denna EXPRESSEN:s förstasida - ägt rum ”i liten svensk by”? Hur mycket misstänkliggörande byskvaller kan EXPRESSEN på detta sätt lyckats få igång? Och hur mycket oro har EXPRESSEN givit upphov till - vilket dessutom måste ha varit avsikten! - runtom i Sveriges ”små byar” hos mammor och pappor till småflickor som leker med några år äldre pojkar?

Just denna förstasida har föranlett Barnombudsmannen (BO) Lena Nyberg (efter att DSM gjort BO uppmärksam på fenomenet med den till barn riktade VÄRSTINGJOURNALISTIKEN) att kräva ändrade pressetiska regler. Något stöd för detta sitt krav får hon dock inte av vare sig Journalistförbundet eller journalisternas organ Journalisten, som väljer att passa. Det gör också Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm. Och när Otto Sjöberg blir intervjuad av Journalistens chefredaktör Martin Jönsson svarar Sjöberg, att han som Expressens ansvarige utgivare ”inte anser att ordvalet på förstasidan på något sätt är olämpligt”. 

Som om inte detta att vara nr 1 i grenen VÄRSTINGJOURNALISTIK var nog, har EXPRESSEN nu i sommar också nischat in sig på att marknadsföra VÄRSTINGKRIMINALITET. För denna uppgift har Otto Sjöberg engagerat en snarfager ung kvinna vid namn Natalia Kazmierska. Hennes torftigt grova språk gör att man undrar på vilket disco Sjöberg hittat henne. Några exempel:

•  När damen ifråga skall ge sig in i EMU-debatten förklarar hon sitt eget ställningstagande så här: ”Fru Bildt, din sunkiga parmesanost är mitt främsta nej-argument.”

•  Men det är inte bara herr och fru Bildt hon tycker illa om. Alla människor kategoriseras i hennes spalter och alla bespottas. Turister, exempelvis, är ”asjobbiga”. Och Sverige som turistland är ”skittråkigt”. Hon förstår inte varför det överhuvudtaget kommer några turister till Sverige ”när vi ändå bara tvingar dem att titta på älgpruttar i ruttna stugor på Skansen”. Och turister av olika nationalitet döms ut: ”Inne på slottet dreglar tyskar i traktorsandaler över vykort på sessorna i folkdräkt.” Och alla människor som - till skillnad från fröken Kazmierska - kan befaras sitta inne med någon form av kvalificerande kunskap avfärdas som ”expertsnubbar”.

Damen med detta språk och genomgående extremsäkra åsikter lanserar så i en av sina ordsprakande krönikor FEMINISTISK VÄRSTINGKRIMINALITET. Krönikans uppstart lyder:

”Alla [således ’alla’ inte de flesta utan ’alla’] har snattat [kul för Malin Ullgren, Nina Lekander, Anne Hedén  och alla de andra kompisarna att på detta sätt bli avslöjade]. Vi har stulit läppglans och tuggummin och H&M-kläder och annat vi inte hade råd med. Tidigt knäckte vi nackarna på varandras Barbiedockor och snodde klistermärken med glitter.”

Mot detta protesterar nu Kazmierska. Inte i form av något ”mognat avståndstagande” utan därför att hon upplever snatteriet - det hon kallar ”kvinnornas favvobrott” - som en för kvinnor - till allt annat - förnedrande klassfråga:

”I dag begår kvinnor bara 20 procent av alla brott. Vi skjuter inte på andra människors huvuden, våldtar inte och löper inte amok på grund av en fotbollsmatch.”

Det är bara när det gäller snatteri som det råder jämlikhet, förklarar hon. Det är en himmelsvid klasskillnad mellan värstingar som Clark Olofsson & Co och kvinnliga skurkar typ ”butchtanterna med bajsbruna morgonrockar och gråblå ansiktsfärg i Kvinnofängelset i tv”. Men ”nu äntligen” är vi, fortsätter hon, ”på väg mot en jämnare könsfördelning i brottsstatistiken”:

”I skuggan av kvinnokampen är de kriminella kvinnorna i antågande, som fittstimmets brutala lillsyrror.”


I Tyskland har man problem med ”Mädchengangs” och ”Pistolengirls”, rapporterar Kazmierska. Och manliga ”expertsnubbar” uttrycker bekymmer för att en förändrad kvinnosyn har gjort dagens tjejer mer aggressiva. Visst är det så. Kazmierska berättar om hur ”ett tiotal tonårsbrudar har misshandlat och rånat folk i tunnelbanan och använt pengarna till bio och cheeseburgare på McDonalds”.

Sin krönika avslutar Kazmierska (dessutom av Expressens redigerare återgivet i fetstil):

”Nej, jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att kvinnor väljer att bli förövare som sprider skräck istället för oskyldiga offer. Nu hoppas jag bara att värstingtjejerna är här för att stanna.”

Detta publiceras i en tidning som en gång hade Per Wrigstad som chefredaktör, nämligen under åren 1960-76. Inte så länge sedan men ändå ack så avlägset.   

PS.

DSM är närmast programmatisk anhängare av det FRIA ORDET. Jag ser det som en förutsättning för utveckling och förnyelse. Utan det FRIA ORDET går samhället i stå. Och i ett sådant samhälle tenderar MAKTEN att cementeras - precis som skett och sker i Sverige med alla sina självcensurerande journalister. Ändå måste ett samhälle kunna värja sig mot det slags uppmaning till brutalisering och kriminalitet, som Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg öppnat tidningens spalter för. Därför har detta nummer av DSM tillställts Justiekanslern, i vars ämbetsutövning ingår att hålla ett vakande öga över uppenbara missbruk av tryck- och yttrandefriheten. Numret har också tillställts Pressombudsman Olle Stenholm och Tidningsutgivareföreningens VD Barbro Fischerström. 

Tillbaka