online casin

DSM nr 3/1995

Skrivet av Jan Gillberg

När världen 1995 deltar i minneshögtider 50 år efter krigsslutet firar Sverige krigsslutet på sitt eget sätt. Sverige gräver ner sig i interna motsättningar om hur en (i Sverige) alltmer utbredd nyfattigdom skall kunna bekämpas. Nu är det inte längre tal om att vinna nya marknader genom att erbjuda produkter Made in Sweden.

 Den tiden är förbi - den tid då Made in Sweden var signum för kvalitet och avancerad teknik och då återförsäljarna både hemma och utomlands tävlade om att få sälja svensktillverkade produkter. Nu handlar det i stället om vilken nytta - även den räknad i reda pengar - Sverige skall kunna ha av det Europa, som tagit sig samman och skapat något nytt kring den idé som Jean Monnet lyckades tydliggöra: Nödvändigheten av att genom ekonomisk samverkan skapa grunden för en i Europa beständig fred.

När Sverige efter decennier av kalfatrande äntligen anslutit sig till kretsen kring det europeiska fredsprojektet, är den stora och till leda upprepade frågan: Hur mycket tjänar vi på vår anslutning? Är det säkert att vi får tillbaka mer än vad medlemskapet kostar? Blir verkligen bidragen större än avgifterna? Jo, i det långa loppet blir EU-medlemskapet en lönsam affär, säger JA-sidan. Titta vad det redan kostat oss, säger NEJ-sidan. Och JA-sidans handikapp av att inte kunna visa förstärks av massmedierna, som trummar negativa rapporter om de krav och påfrestningar som är en följd av den svenska anpassningen till något som är större än Sverige självt.

Och den ”krisdebatt” som förs inomskärs - utan utblickar till omvärlden - är om möjligt än mer genant.

Argumenteringen för fler och större besparingar kontra fler och större skatter - ibland mixat som större besparingar än skattehöjningar kontra större skattehöjningar än besparingar - drivs med en mekanisk istadighet, där den ena repliken är lika förutsägbar som den andra.

De välkända och inövade slagorden och deras turnerande ger inte - i varje fall alltför sällan - utrymme för en interaktiv dialog, där parterna söker sig fram till nya och för helheten främjande lösningar.

Om helheten uttrycks så enkelt som den kaka, som skall räcka till allt det myckna de sammantagna svenska opinionerna kräver, så blir det - eller i varje borde det bli - närmast självklart, att det som skall främja helheten måste vara inriktat på tillväxt. Men hur mycket av svensk debatt av i dag har den inriktningen?

Vad det först och främst gäller är att frigöra och mobilisera resurser för den för Sverige så nödvändiga omvandlingen. Den resurs det i första rummet gäller är människorna själva och då framförallt alla de unga människor, som nu hotas av livslång passivisering genom den sysslolöshet läget på arbetsmarknaden tvingar dem till. Men också i form av alla de egeninsatser som samhället tagit över genom en successiv socialisering av den privata sfären (l). Ingen privatisering kan vara viktigare än att återge människorna mer av sitt eget privata liv och därmed deras naturliga och grundläggande förutsättning för egen växt och eget ansvar. Och inga insatser kan vara mer ägnade att sanera det statsfinansiella moraset.

För att en sådan privatisering skall tillföras mer än den välkända dimensionen av nödvändig nedbantning av det offentliga skulle jag vilja föreslå följande:

Alla som är födda 1970 eller senare inordnas i ett skatte-, avgifts- och regelsystem som så långt möjligt är befriat från allt det som givit upphov till de stelheter och anomalier, som nu hotar inte bara välfärdsbygget utan samhället i en än vidare mening (2). Detta är desto mer motiverat som de som i dag är 25 år och yngre inte bör lastas för den situation Sverige hamnat i. Ett sådant skatte-, avgifts- och regelsystem skulle kunna ha följande grovt skissade uppbyggnad:


• Födda 1970 eller senare erlägger inkomstskatt och kommunal skatt med en 50 procent stor reduktion.

• Samtidigt reduceras deras ersättningar från det allmänna. Deras A-kasse- och sjukersättning reduceras till förslagsvis 60 procent. Den som vill ha ett exempelvis 70-procentigt eller ännu högre skydd betalar för detta genom tilläggsförsäkring i svenskt eller utländskt försäkringsbolag.

• De unga erbjuds att delta i ett frivilligt premierat källsparande (3), som vad gäller avkastningen inklusive premiering är skattebefriat och som får nyttjas (utan straffavdrag) i samband med insatser av investeringsnatur - vid bosättning, vid bildande av eget företag etc. Vid på detta sätt inte kvalificerade uttag utgår avgift som reducerar sparandets premiering.

• Samhällets ersättningar till de ungas barn görs alternativ: 1) De som vill väljer bidragslinjen varvid dock samhällets ersättningar reduceras med i princip 50 procent i förhållande till i dag gällande ersättningar. 2) De som vill väljer att i stället erhålla barnavdrag. Valet mellan de båda alternativen sker en gång för alla i anslutning till det först nedkomna barnet. Att på detta sätt erbjuda två olika alternativ borde i hög grad kunna upplevas som familjeorienterat i meningen att valet kan ske med hänsyn till vad som respektive familj bedömer passar den egna situationen bäst.

• Ingen som är född 1970 eller senare skall vara tvungen att ingå avtal med sin arbetsgivare inom ramen för något av facket framförhandlat kollektivavtal. Arbetsmarknaden för dessa unga blir därigenom fri - även i den meningen att de unga som vill vara fackligt anslutna och ha sina villkor reglerade genom kollektivavtal skall ha den möjligheten. Inskränkningar för att försvåra för företag att anställa ungdomspraktikanter bortfaller.

• De unga som av det ena eller andra skälet inte kan hävda sig på en på detta sätt fri arbetsmarknad erbjuds samhällstjänst. Samhällstjänsten är en kommunal angelägenhet med syfte att genom individanpassade insatser utbilda och bygga upp var och en som sökt samhällstjänst liksom att hjälpa till att hitta lämpliga jobb på den öppna arbetsmarknaden (4).

• Denna nya generation svenskar tillförsäkras en ålderspension i botten som är inflationsskyddad men är i övrigt hänvisad till eget pensionssparande via försäkringsbolag eller på det ena eller andra sättet sparad slant. Eget pensionssparande skall åtnjuta klara fördelar vid beskattning. Vidare beskattas pensionärs förmögenhet lägre än förmögenhetsinnehavare i aktiv ålder - detta mest som en signal om att samhället ser positivt på att den enskilde genom eget sparande planerar och rustar för sin ålderdom.

Detaljer kan diskuteras men det väsentliga med att på detta sätt redovisa ett upplägg för ett radikalt annorlunda skatte-, avgifts-, och regelsystem för alla de unga som är födda 1970 och senare skall främst ses som en markering, att dessa unga måste erbjudas en sportslig möjlighet att slippa ärva den nedgångna välfärdsmodellen med dess sedan decennier ackumulerade underfinan­siering. Innebörden av detta arv är - i dagsläget - att var och en av dessa unga, som står in­för uppgiften att bygga upp sin egen tillvaro, påföres ett skuldsaldo i storleksordningen en halv miljon kronor - en skuld som tenderar att år från år växa och vars förräntning skall be­talas över skattsedeln utan att dessa unga skattebetalare får något i utbyte. De äldre har i varje fall hunnit ägna sig åt ett antal års offentlig överkonsumtion. Om vi inte kan erbjuda dessa unga ett alternativ att växa in i, som har förutsättningar att fungera, är risken uppenbar, att många av dessa unga väljer att flytta ifrån sin ärvda skuld. Och de som först flyttar är de som har de bästa förutsättningarna att klara sig i samhällen med en friare och därför tuffare konkurrens - dvs de unga Sverige bäst behöver för att klara den omvandling landet även i övrigt är i så stort behov av. Att en sådan utflytt­ning inte sker ligger i alla svenskars intresse - även de som (enligt detta upplägg) får leva kvar i den gamla ehuru successivt nedbantade svenska modellen. Detta upplägg har två bärande idéer:

FÖR DET FÖRSTA
En successiv övergång till något vida sundare än den svenska omhändertagande­modellen. Med varje år växer en ny årskull in i det nya. I detta ligger - borde ligga - en möjlighet till mjuk och konfliktavledande systemväxling vägledd av ambitionen att låta verkligheten och dess förändringar prägla det nya.

FÖR DET ANDRA
Redan initialt attackeras vad som är Sveriges för framtiden allvarligaste problem: Ungdomsarbetslösheten. Genom att alla födda 1970 och senare erbjuds att satsa sig själva och sin duglighet för att hitta ut på arbetsmarknaden utan fackets tullmurar skulle hela Sverige få en vitaliserande ungdomschock. Och självfallet skulle det i hög grad främja den omvandling svenskt näringsliv och Sverige är i ett så skriande behov av.

Det var inte särskilt svårt att på 70-talet räkna ut vart Sverige och den svenska modellen var på väg - dock att de som försökte marginaliserades i debatten. Det är i dag inte särskilt svårt att räkna ut att Sverige framöver riskerar att i form av massutflyttning förlora sin bästa och bäst utbildade ungdom. Även den debatten kan säkert marginaliseras. Frågan är dock om Sverige orkar med ännu en av politiskt illusionsmakeri framdriven problemflykt.

(1) Vändpunkten för Sverige kom omkring 1970. För perioden 1870-1970 kan Sverige redovisa en närmast enastående tillvänt. Endast Japan kan för dessa år redovisa en större tillväxt. Men just kring 1910 sker ett trendbrott. Därefter har Sverige haft en svagare tillväxt än nära nog något annat OECD-land. Från att 1970 ha kunnat redovisa den jämte Schweiz högsta levnadsstandarden i världen är Sverige bland OECD-länderna på väg ner mot gärdsgårdsserien. Det finns två händelser i meningen markeringar med ett politiskt laddat innehåll, som jag tycker väl speglar vad som ledde in Sverige i en ny riktning. Den ena gäller beslutet att i Sverige införa skatt på reklam - dvs på den av företagens funktioner, sam mer än någon annan har till uppgift att exponera och därför hjälpa fram det nya: nya affärsidéer, nya produkter, nya tillämpningar, nya kvaliteter. Den organisation jag då ledde - Sveriges Marknadsförbund - anförde kritiken mot denna av vänsterrabulisten Sven Lindqvist framtänkta punktskatt riktad mot den funktion, som Karl Schiller - vid denna tid Västtysklands socialdemokratiske ekonomiminister - beskrev som företagsamhetens tillväxthormon. Det var emellertid inte bara så att Marknadsförbundet anförde kritiken mot reklamskatten. Marknadsförbundet var nära nog ensamt om att ta debatten med reklamens och marknadsföringens dessa år intill våldsamheten häftiga kritiker. De näringslivets organisationer (Industriförbundet och SAF) som (om inte formaliter så dock realiter) representerade den etablerade strukturen - storföretagen - valde att passa. Och när de borgerliga under sammanlagt nio år (1976-82 och 1991-94) satt i regeringsställning gjordes ingenting för att ta bort beskattningen på denna för företagsamheten strategiskt så viktiga tillväxt- och omvandlingsfunktion! Den andra gäller det beslut Marknadsdomstolen tog ett stycke in på 1970-talet om att vid vite förbjuda viss av Mun- och Fotmålande Konstnärers Förlag AB vidtagen marknadsföringsåtgärd. Det jag - bl a då jag stötte ihop med KO Sven Heurgren på ett plan mellan Köpenhamn och Stockholm - kraftigt reagerade mot var inte så mycket beslutet som beslutsmotiveringen. Det denna statliga myndighetsdomstol (så vill jag uppfatta MD) reagerat mot var dessa - som jag upplever dem - enastående beundransvärda konstnärers tilltag att vädja om stöd genom att få människor att betala för deras utan förbindelse distribuerade jul- och nyårskort. Domstolen skriver med instämmande i vad KO anfört:

Mottagaren (av reklamskicket) torde - inte minst till följd av texten i vikbladet som vädjar om stöd till en behjärtansvärd verksamhet - känna en moralisk förpliktelse att skänka ett belopp som vederlag för de kort som han erhållit. Med hänsyn härtill (min markering) hävdar KO att metoden är otillbörlig mot konsumenterna.

Från 1970 - det var då vi fick marknadsföringslagen - är således de svenska konsumenterna i lag skyddade från att utsättas för i reklam framställda vädjanden om stöd till behjärtansvärda ändamål. Den frivilliga och av människan själv uttryckta solidariteten skulle framgent gälla som en statens angelägenhet - låt vara finansierad av medborgarna i egenskap av skattebetalare. Om man vill hårddra saken: Socialiseringen av den privata sfären hade nu också kommit att omfatta den humanitära hjälpsamheten. Jag minns hur Heurgren - där vi satt i flygplansfåtöljerna med var sin whisky - blev smått chockad av min kraftiga reaktion och backade såtillvida, att han vidgick att formuleringen nog inte var så lyckad. Även där motsade jag honom. Formuleringen är mycket lyckad. Den blottar mer än någon annan formulering jag träffat på statens ambition att även få utgöra våra samveten.   tillbaka

(2) Det sparas inom rättsvården inte därför att vi inte behöver lika mycket rättsvård som tidigare. Det utbildas färre poliser inte därför att behovet av poliser har minskat. Det sparas inom försvaret inte därför att vi långsiktigt kan räkna med en stabilitet i vår del av världen, som gör att Sverige bekymmerslöst kan reducera sina försvarskostnader med den ena miljarden efter den andra. Det sparas därför att de pengar som skulle behövas redan är förbrukade långt in i framtiden. Och inom sjuk- och åldringsvård praktiseras (smyg-vis) eutanasi i en växande utsträckning. Inte därför att vare sig lagar eller gällande etik ändrats utan därför att det inte finns pengar.   tillbaka

(3) Förslag till ett sådant frivilligt källsparande presenterade jag första gången 1964 i en artikel i tidskriften ORIGO. Det skedde som ett led i val­rörelsen 1964. Som sekreterare i Hessnergruppen arbetade jag dels med det utspel om AP-fondernas privatisering, som Curt Nicolin hade gruppens uppdrag att sälja in i sina kontakter med dåvarande högerledaren Gunnar Heckscher, dels den sparandemodell som skulle balansera den finanspolitiska expansionseffekten av fondernas privatisering. Dessvärre inriktade sig Nicolin mest på att sälja in det första ledet i det av gruppen tänkta dubbelutspelet. Sparandemodellen presenterade jag sedan även i skriften Inflation (1965). Denna modell för frivilligt källsparande finns också presenterat och kommenterat i DSM nr1/1990.   tillbaka

(4) Den nya välfärden har utarbetat ett intressant förslag till arbetslöshetsbidrag och deras hantering till vilket jag gärna vill ansluta mig. Förslaget finns bl a presenterat i skriften ”När folkhemmets barn blivit vuxna” (1995).


Tillbaka