online casin

DSM nr 5-6/2002

”Grabestille” är ett uttryck som kommit för att stanna i den - när den någon gång förekommer - svenska lite självkritiska mediadebatten. Så här förklarade Jutta Rabe i ett DSM-samtal (DSM 2-3/2002): ”Här i Tyskland skulle människorna gå bärsärkagång (’sturmlaufen’) om myndigheterna skulle försöka lägga locket på efter en katastrof som den med Estonias förlisning. De skulle hetsa medierna på politikerna och sittande regering skulle tvingas att avgå. Här i Tyskland fullgör medierna rollen som en staten oberoende tredje statsmakt. Detta till skillnad från i Sverige. Det skulle bildas fraktioner för att framtvinga en ordentlig och från olika intressen oberoende utredning. Om denna skulle komma fram till sanningen om vad som verkligen hänt är en annan sak men man skulle tvinga fram en sådan utredning. Men i Sverige blir det grav tyst (’Grabestille’). Inte ens när regeringen presenterar sin absurda idé att gjuta betong över det man inte vill få undersökt, uppstår det en bred, folklig protest. Absurt, absurt.” Visst är det många gånger så som Jutta Rabe beskriver det. Visst har den mångomsjungna ”svenska öppenheten” en förmåga att förvandla sig till ett slags ”inverterad öppenhet”, nämligen när det

verkligen ”gäller” - handlar om något som inte är ”trivialt sensationellt” utan ”känsligt sensationellt”. Om vad som gäller som vad finns det bland svenska journalister - som många exempel visar - en väl inövad förmåga att avgöra.

Även om Jutta Rabe givit den svenska debatten ett ord som väl beskriver detta förhållningssätt, är hon inte ensam om att ha upptäckt det. Jacob Sundberg skrev en tänkvärd pamflett som han kallade ”Tystnadsspiralen”’. DSM har bidragit med ett antal artiklar på temat ”Mörkläggarlandet”. Första gången efter att DSM hade anordnat en presskonferens i Paris, där bevisen för att Ivar Kreuger mördades presenterades. Då blev det - efter en organiserad rundringning till i Paris stationerade svenska korrespondenter - just ”Grabestille”.

Tystnadens likgiltighet

Men det finns något ytterligare som måste till för att förklara den tystnadens likgiltighet, som kommit till ett sådant bedövande uttryck, när det just gäller frågan om vad som förorsakade Estonias förlisning. Det handlar ju om en katastrof - påtalat i DSM 4/2002 - som relativt folkmängden i Estland och Sverige är mångdubbelt större än katastrofen ”l l september” för USA:

I rasmassorna efter WTC-tornens kollaps den 11 september 2001 försvann omkring 3 000 människor. Efter Estonias förlisning den 28 september 1994 försvann 852 människor i Bottenvikens kalla vatten. Ställt i relation till Estlands och Sveriges befolkning jämfört med USA» är Estonia- katastrofen i människoliv räknat som om WTC-katastrofen hade krävt omkring 27 000 människors liv. Ställt i relation till Est- lands och Sveriges befolkning jämfört med USA:s är Estoniakatastrofen i människoliv räknat som om WTC-katastrofen hade krävt omkring 27 000 människors liv.

Ändå så tyst. Inte ens när den nybildade organisationen Estonia Litigation Association (ELA) nu i höst den 28 september samlade till en minneshögtid på årsdagen för förlisningen, fick det någon uppmärksamhet i medierna. Ett par tidningar omnämnde högtiden men just inte mer. Kan detta ytterligare vara den sekularisering som i Sverige övergått i en politisering ända dithän att det politiskt taktiska blivit normerande? Det politiskt lämpliga att finna ut vad som orsakade 852 människors bråda död är överordnat respekten för de döda och empatin med de efterlevande.

Katastrofen på Bali: ”The same procedure”

När ett antal svenskar omkom i terrorattacken på Bali, ger Myndighets-Sverige prov på samma kallsinniga giltighet som när det gällde, hur de skulle ”förhålla sig” till Estoniaoffren och deras anhöriga. Åter detta om det ”praktiskt lämpliga” eller ”lämpligt praktiska”.

Expressen skrev den 19 oktober en tänkvärd ledare: ”Man skulle kunna tro att Sverige är ett land som så ofta drabbats av terrordåd och krig att vi har blivit garvade. Livet måste gå vidare även när det mest fasansfulla inträffar, l själva verket så är det precis tvärtom. Sverige har varit så förskonat från olyckor och ond bråd död de senaste århundradena att vi famlar i blindo när katastrofen väl hemsöker oss.

Det var tydligt när Estonia sjönk hösten 1994. Det självklara - att så snart som möjligt hämta hem kropparna till de anhöriga - gjordes inte. I stället tröskades frågan sönder i en serie av löften, svek, kommissioner och utredningar.

Om inte alla kroppar kunde hämtas hem skulle ingen hämtas hem. Så löd den socialdemokratiska rättviseteorin. De anhöriga bemöttes med kyla och okänslighet. 

Ännu en gång sviker regeringen anhöriga och offer.

Sanningen ingen lämplighetsfråga

Sanningen får dock inte bli en lämplighetsfråga. Allra minst när det gäller att l) klargöra vad som orsakade en katastrof som bragte 852 människor om livet samt 2) ställa de ansvariga för katastrofen till svars. Det gäller också de som deltagit i mörkläggningen om och kring Estonias förlisning.

ELA skulle kunna bli en samlande pressure group för att l) bryta igenom tystnadsmuren och 2) få fram sanningen. Organisationen saknar emellertid ekonomiska resurser för att kunna göra en mer samlad och kraftfull insats i detta arbete. Desto lyckosammare att den film - ”Baltic Storm” - som nu produceras under ledning av just Jutta Rabe kan förväntas få den uppmärksamhet, som krävs för att bryta igenom ”Tystnadsmuren kring Estoniakatastrofen”.

Det är också just vad Helje Kaskel - ordförande i ELA och själv deltagare i filmprojektet - hoppas.

Tillbaka