online casin

DSM nr 3/2001

Skrivet av Jan Gillberg

Thomas Fischer heter en excentrisk miljonär (l). Ibland går det upp, ibland går det ner. Som så ofta i den kapitalistiska världen. Och då i synnerhet om man som Fischer dras till så kallade högoddsprojekt - går det så går det av bara sjutton, går det inte så går det åt helvete.

Oavsett om det går upp eller ner tycks Thomas Fischer dock alltid ha kosing för att kunna hålla sig med ett eget bokförlag - ibland heter det si, ibland så men alltid med ”Fischer” i vad som är ”gällande ordkombination”.(1)

Genom - som man därför bör uttrycka det - Fischer- bokutgivning har det kommit ut inte alldeles så få böcker, som ingen annan förläggare skulle drömma om att utmana den svenska lydnadskonfor mismen med (2). Därför har Fischerbok utgivning kommit att bli ett inte oviktigt andningshål i den svenska cementen. 

Nu senast kunde Fischerbokutgivning kalla till presskonferens för en sådan där ”borde-inte-få- komma-ut-bok”. Om detta andas redan bokens titel: ”Tysta leken”. Författare är den likaledes excentriske Knut Carlqvist, som bäst trivs tillsam mans med hustru och hästar nere på godländska Sudret och som under en kortare tid var chef för den annorlunda och därför lite spännande kultursidan i Finanstidningen.

”Tysta leken” handlar om hur reger ingen, myndigheterna och medierna med Nämnden för Psykologiskt Försvar som gemensamt stabsorgan gjort allt och inget för att mörka hur och varför närmare 900 människor omkom när Estonia natten till den 28 september 1994 förliste. Med det upplevda som utgångspunkt För Knut Carlqvist och hans analys utgör vittnesmålen med de överlevande själva utgångspunkten. De var ju med, de kan ju berätta och från deras berättelser kan viktiga slutsatser dras om vad som faktiskt hände liksom - nog så viktigt - vad som faktiskt inte kunnat ha hänt. I tre års tid har Carlqvist samtalat, jämfört och pusslat, funderat på den egna kammaren, granskat alla tillgängliga dokument, funderat igen för att sedan i en bok på dryga 250 sidor sammanställt vad han kommit fram till.  Genom att ta reda på så mycket som möjligt av de som var med och sedan överlevde - inalles 137 personer - har Knut Carlqvist skaffat sig en plattform för sin vidare granskning och analys av ett uppenbart mer gediget slag än ”Joint Accident Investigation Commission” (JAIC) i det följande benämnd Kommissionen, som inte bara ägnat

vittnesmålen ett vida mindre intresse än Carlqvist utan i ett par flagranta fall manipulerat vittnesmålen och i något fall rentav i efterhand ”justerat” (uttryckt i klarspråk: förfalskat) vad som först blev protokollerat. Redan denna ”differens” i Carlqvists respektive Kommissionens sätt att arbeta får Carlqvist att framstå som mer trovärdig, Kommissionen som mindre trovärdig. Detta är något som sedan i sin tur torde vara en viktig förklaring till att de ”officiella aktörerna” i Tysta leken med åren tenderat att alltmer tona ner vittnesmålens betydelse till förmån för den tekniska bevisningen.

Denna skillnad i Carlqvists respektive Kommissionens sätt att söka svaret på varför och hur Estonia förliste har en avgö rande betydelse för att Carlqvist och Kom missionen kommer till vitt skilda resultat i bedömningen av vad som hände.

Foto: Jan Gillberg

För Europas efter kriget största fartygsolycka med 852 registrerade omkomna finns ingen sjöförklaring. Och officiellt vet man inte positionen, då Estonia först kantrade och vad som därifrån var fartygets färdväg fram till dess att det sjönk. Här möter ännu ett av många mysterier. Den finska kustbevakningen följer alla fartyg i sitt bevakningsområde och vid behov kan rutten för varje enskilt fartyg tas fram - en så kallad plott. Flotten har redovisats för samtliga fartyg som kom till Estonias undsättning men inte för Estonia. Flotten för Estonia har nämligen förkommit!

Curt Carlqvist menar att detta utnyttjats av Kommissionen för att ge en felaktig bild av Estonias kursändringar och vilken väg hon tog efter den första kraftiga och plötsliga kantringen - en bild som valts för att stå i överensstämmelse med Kommissionens förklaringsscenario. Vid presskonferensen den 11 maj 2001 redovisade Knut Carlqvist vad han bedömer som Estonias färdväg de sista sjömilen före förlisningen.

De som var med och överlevde

Knut Carlqvist har varit i kontakt med samtliga 21 överlevande från Däck l - det däck som ligger under bildäcket. Från dessa kontakter och genomgång av uppgjorda vittnesprotokoll kan Carlqvist redovisa ett mönster av vad som upplevts:

1 A) Något dramatiskt inträffar som beskrivs som ”en oerhört hård smäll” (Nikolaj Andrejev), ”smällar och slag som om en lastbil vält” (Andrus Maidre), ”en smäll eller krasch, ett hårt metalliskt ljud; en eller två minuter senare inträffade en ny krasch” (Carl Övberg), ”hårda dunkar och något som slog” (Ulla Tenman), ”så kommer två ordentliga stötar --- så kommer en tredje smäll och runt omkring mig välter hela rummet [avser baren där personen ifråga befann sig] välter över ända” (Kent Härstedt) , ”någon slog med en stor sten” (Daniel Svensson), ”medan jag ännu sov hörde jag en kraftigare smäll än den jag hört redan innan” (Ain-Alar Juhanson), ”väcktes av skrap ljud och en kraftig duns” (Holger Wachtmeister), ”ja, ett distinkt bom och inget rassel” (Wanda Wachtmeister), ”vid ungefär 00.30 vaknade jag av att jag föll mot väggen” (Taavi Raba).

1 B) Det talas också om skrapande ljud: ”ett skrapande ljud som om fartyget gått på grund” (Martin Nilsson), ”nu gick vi på grund” (en kamrat till Martin Nilsson), ”ett elakt ljud som om metall dragits längs fartygets botten (Ints Klavins), ”jag vaknade till då jag hörde ett hårt ljud” (Yasmina Weidiger), ”jag sov inte särskilt hårt och före katastrofen hörde jag ett egendomligt... [oläsligt]; jag kan inte säga varifrån det kom, men det kändes som om det rullade en tunna någonstans” (Gennadi Parson), ”väcktes av skrapljud och en kraftig duns” (Holger Wachtmeister). ”väcktes av ett par plötsliga skrapljud underifrån” (Carl-Erik Reintamm).

2) I direkt anslutning till detta dramatiska får Estonia stark slagsida: ”straxt därpå kom krängningen” (Martin Nilsson), ”genast började fartyget gunga enormt” (Nikolajs Andrejev), ”plötsligt kommer en ovanligt kraftig krängning, min stol välter — båten kränger ännu kraftigare åt samma sida” (Kent Härstedt),”... samtidigt började båten luta” (Yasmina Weidiger), ”efter smällen rullade fartyget plötsligt åt styrbord” (Ain-Alar Juhanson).

3) Därefter rätar fartyget upp sig: ”jag trodde aldrig att hon skulle räta upp sig igen, men det gjorde hon” (Nikolajs Andrejev). Om just detta att fartyget rätade upp sig ger Rolf Sörman ett detaljerat vittnesmål.

4) Därefter inträder åter stark slagsida som sedan ökar successivt fram till själva förlisningen: ”båten har lagt sig på sidan och rätar inte upp sig igen” (Kent Härstedt).

Detta mönster återfinns i den detaljerade berättelse av överlevande passageraren Rolf Sörman, som inleder boken. Sörman var också närvarande vid den pressmottagning till vilken förlaget inbjudit i samband med bokens lansering. Där beskrev Sörman i detalj hur Estonia hade drabbats av l) plötslig och kraftig slagsida, 2) rätat upp sig för att sedan 3) övergå till ny och successivt fallande kraftig slagsida. uppenbarligen haft avgörande betydelse. 

Redan det mönster som här framkommer räcker för att Kommissionens ”förklarings- scenario” faller ihop som ett korthus. Om en öppen front hade släppt in det vatten, som orsakade förlisningen, hade Estonia efter den först inträffade kraftiga slagsidan inte rätat upp sig för att en stund senare drabbas av en ny och därefter successivt allt större slagsida. Detta är - ingen kan och har heller inte försökt hävda något annat - en omöjlighet. Till detta kommer att om på bildäck inströmmande vatten skulle ha varit det som orsakade haveriet, hade Estonia slagit runt och sedan legat flytande i åtskilliga timmar i kraft av bärkraften från luftrummet under bildäck. Detta påpekande anförs i ”Tysta leken” och benämns av Carlqvist som ”Bergmans axiom” åberopande den artikel - ”Bogvisir inte haveriorsaken” - av skeppsbyggnadsingenjör Anders Björkman som DN Debatt publicerade den 15 augusti 1996 och där Bergman förklarar i frågan grundläggande sammanhang.

Tillsammans med Johan Ridderstolpe kunde Henning Witte strax före julen 1998 vid studium av videofilmen B 40 b identifiera ett paket som de bedömde innehålla en icke detonerad sprängladdning (övre bilden). Samma bedömning har gjorts av en konsulterad attackdykare. Aftonbladet uppger - efter att ha konsulterat en av Kommissionens experter - att det rör sig om ett ”överlevnadspaket”. Nyligen - den 9 maj 2001 - publicerade SvD en bild visande ett av Israels marin gjort beslag av vapen och sprängämnen avsedda för Palestina. De där förekommande paketen har onekligen slående likheter med det av Ridderstolpe och Witte identifierade paketet. Och i detta senare fall rör det sig alldeles definitivt inte om några ”överlevnadspaket” utan om något som skulle kunna betecknas som precis tvärtom. (1) Excentrisk = ligger utanför mittpunkten.   (2) Ett bra exempel på detta är Gunnar Adler- Karlssons bok ”Storbjörnarnas kamp” - en bok till vilken DSM skall återkomma.

För Kommissionen gäller inte bara att vittnesmålen från de som överlevde katastrofen inte får ingå i underlaget för Kommissionens bedömningar och analys på det sättet som borde vara självklart. Kommissionen har dessutom i flera fall manipulerat lämnade vittnesmål så att de bättre skall kunna fogas in i Kommissionens förklarings- scenario. Knut Carlqvist visar detta i ett särskilt flagrant fall. Det gäller Kommissionens hantering av det vittnesmål som lämnats av Henrik Sillaste - Estonias systemmekaniker.

Carlqvist dissekerar: ”Notera hur rapporten låter Sillaste säga att vatten kom in på bildäcket, medan han i själva verket talar om att vatten trängt in i fartyget, vilket är något annat. Skillnaden blir uppenbar i följande mening: ’Pumparna var på för att få ut vattnet.’ Vattnet i bestämd form: vattnet på bildäck. Men på bildäckfanns inga länspumpar. De fyra länspumparna fanns i och kunde bara suga från de olika vattentäta utrymmena under bildäck och arbetade alltså redan vid en tidpunkt då fartyget hade slagsida och det enligt Sillaste inte fanns några stora mängder vatten på bildäck. Någon hade alltså startat dem för att få ut vatten från utrymmen under bildäck. Eftersom de slår av sig själva när de börjar pumpa luft så pumpade de vatten. Sillaste hade arbetat 18 månader ombord på Estonia med underhåll av rörsystem, han visste skillnaden mellan en länspump, en kylvattenpump, en varm vattenpump, en toalettpump och så vidare. Påstår han att länspumparna var igång, så var de det.”

Lägger man till detta hur vittnesmål som ”inte stämmer” kommer bort och hur olika för sin utkomst utsatta besättningsmän ”ändrar sig” samtidigt som sådana fundamentala ”naturlagssammanhang” som de av Bergman påtalade långa raden mystiska oklarheter oräknade framträder en bild, om vilken man bara kan säga: Den stämmer inte, den är medvetet manipulerad, den är falsk.

Och vad är reaktionen på detta bland medierna i Sverige? Vad säger de stora tidningarnas chefredaktörer? Vad säger de uppburna ”stjärnjournalisterna”? De tiger. Vad säger de svenska publicisternas annars så uttrycksfulla ordförande Jan Guillou? Han tiger.

Henning Wittes bok

Det är inte första gången det tigs, när det kommer ut en bok som tar tag i Estoniakatastrofen på ett sätt att det blir obehagligt för det etablissemang, som skulle allvarligt skadas om falskspelet kring Estonia avslöjades och sanningen fick komma fram.

För nu två år sedan utkom Henning Witte - anhörigföreningen DIS:s juridiska ombud - med boken ”M/S Estonia sänktes”. Där redovisas mycket av den kritik mot Kommissionens arbete, analys och slutsatser, som nu följs upp, utvecklas, kompletteras och när det framförallt gäller de överlevandes vittnesutsagor fördjupas i Knut Carlqvists bok ”Tysta leken”. Både Carlqvist och Witte är ehuru i olika grad av meningen, att Estonia utsatts för sabotage. Carlqvist uttrycker sig här mer försiktigt än Witte men kommer dock så långt att han deklarerar:

”Jag är övertygad om att Estonia körde över någonting och jag är benägen att tro att hon utsattes för ett sprängattentat.”

Och det som stärker Knut Carlqvist i denna sin ”benägenhet” är allt hyschande - ett hyschande som i sig har karaktär av ”konspiration”. Det är svårt att inte hålla med Carlqvist när han slutleder och skriver:

”Om det inte sprängts kan jag inte förstå varför de så benhårt motsätter sig varje försök att dokumentera området kring rampen och varje begäran om att få ta prover från det. Det har inget med gravfrid att göra.”

Knut Carlqvist menar också att svenska utredare redan tidigt befarade att Estonia kunde ha utsatts för ett sabotage genom sprängning. Men efter Kommissionens möte den 29 september 1994 blev frågan ett tabu, som ingen av de som har haft till uppgift att finna sanningen bakom Estonias förlisning dristat sig att ens beröra som en hypotes - en möjligheternas möjlighet till förklaring. Carlqvist skriver:

”Svenska utredare befarade sprängning redan den 29 september 1994, vid det av Meister avbrutna förhöret, men sedan lades locket på. Ingen av dem har sedan ens antytt möjligheten.”

Inget svar på Hur? & Varför?

Till skillnad från Witte utvecklar Carlqvist inte några teorier om vilka krafter, som kan tänkas ligga bakom ett sabotage. Men det han på ett försiktigare och vad gäller slutledningar - vill säkert många uttrycka det - mer balanserat sätt presenterar i sin bok ”Tysta leken” skulle i snart sagt vilket annat land som helst - utom just Sverige - få betydande uppmärksamhet.

Antag att det hade varit en bok som hade publicerats i USA och handlat om hur den amerikanska administrationen tillsammans med till den politiska makten lojala journalister försökt tysta ner olika omständigheter kring en liknande i USA inträffad katastrof. Då hade en sådan ”avslöjandebok” som ”Tysta leken” - de etablissemangslojala journalisterna till trots - tvingat sig fram genom medierna och givit upphov till en opinionsstorm ägnad att skaka om hela det amerikanska etablissemanget. Och vi skall inte tala om vilken uppmärksamhet en sådan amerikansk mörkläggningsaktion med åtföljda avslöjanden skulle ha fått i svenska medier! Vilka kolumner hade Jan Guillou då inte fyrat av!

Tillbaka