online casin

DSM nr 1/1997

Skrivet av Jan Gillberg


Att tjäna pengar och bli rik - riktigt rik - är nästan överallt i världen tecken på framgång - att ha lyckats. Nästan överallt. I det kapitalistiska USA men numera också i det ”stabilt kommunistiska” Kina. Men inte i Sverige. Ej heller i Albanien.

I Sverige är det något närmast skamligt. I varje fall något högst tvivelaktigt. Och alldeles definitivt inte något i ordets positiva mening ”socialt”. I Sverige är det mer ”socialt korrekt” att vara bidragstagare än att ha lyckats bygga upp en förmögenhet. I varje fall med medias mått mätt och därmed enligt den ”förhärskande opinionen”. Dock kanske inte alltid bland ”vanligt folk” - människor som inte bildar ”den förhärskande opinionen” men ändå finns med som ett slags fond till den opinionsbildning som syns och märks, ibland kallad ”den tigande opinionen”.

Att det i medierna och i kraft av medierna i Sverige kommit att uppfattas som mer ”socialt korrekt” att vara bidragstagare än att ha lyckats bygga upp en förmögenhet sägs här inte för att vara vare sig tillspetsad eller affekterat provokativ utan för att uttrycka något väsentligt - nästan grundläggande - i den specifikt svenska attitydbildning, som med stor målmedvetenhet har utvecklats för att ge en politik syftande till politikerstyrt omhändertagande sin opinionsmässiga förankring.

Förr hette det att ”man inte skulle ligga samhället till last”. Det var vad som en gång i ett töcknigt fordom gällde som ”socialt korrekt”. Så är det inte längre. I stället har politiskt korrekta journalister - och det är de som sinsemellan genom bröders och systrars hjälp är de opinionsmässigt styrande och ställande - hamrat in att bidrag av olika slag gäller som högt rankade medborgerliga rättigheter - rentav högre rankade än de rättigheter som är förknippade med ett väl fungerande rättssamhälle. På detta har en samhällsekonomin successivt undergrävande röstköpspolitik fått ett massivt massmedialt understöd.

Till detta kommer att den svenska företagsamheten - det som en gång brukade kallas ”det fria näringslivet” - sedan nu decennier blivit alltmer påverkat av det slags inrutning och underordning, som följer av ett tänkande som tar sikte på att anpassa verksamheten till den ymniga floran av företagsstöd. Under de senaste 10 åren har de statliga företagsstöden uppgått till omkring 540 miljarder kronor! Det motsvarar 170 000 kronor per i dag sysselsatt! Detta kan jämföras med företagsamhetens bruttoinvesteringar. För industrin handlar det - under motsvarande period - i runda tal om 400 miljarder kronor. (1)

På detta sätt har bidragstänkandet trängt djupt in i det tänkande som styr företagens framtidssatsningar. Marknadsorienteringens framåtsyftande credo har fått allvarlig konkurrens från ett Bidragsorienteringens ofta defensiva överlevnadstänkande. I stället för att ägna tankekraft åt att utveckla affärsidéer i symbios med marknadens (ytterst konsumenternas) ständigt förändrade preferenser och prioriteringar med tillväxt och intjäning som mått på sinsemellan konkurrerande företags framgång, har mer och mer av denna kraft kommit att ägnas åt att lyckas dra det längsta strået i givandes och tagandet med Stat & Kommun - att komma undan så mycket skatter och offentliga avgifter som möjligt och att lyckas kamma hem så mycket statliga och kommunala bidrag som möjligt.

För företag som lyckats mindre väl i sin marknads-
orientering har det blivit en överlevnadsfråga att uppnå största möjliga plussaldo i detta givande och tagande. I tider av massarbetslöshet och sjunkande reallöner, där alla jagar bidrag för sin överlevnad samtidigt som ännu vinstgivande företags ”miljon- och miljardvinster” i medierna hamras in som något ”icke socialt”, har det också blivit mer och mer ”socialt” att trygga sitt företags överlevnad (= ”rädda jobben”) genom en alltmer utvecklad ”fiffighet” vad gäller detta givande och tagande visavi Stat & Kommun.

En barnunge inser att detta är rena tokenskapen. Men då en barnunge som ännu inte hunnit få sitt tänkande uppstyrt av en föreställningsvärd formad av vad landets politiker och deras marknadsförare Journalisterna (2) lyckats implementera som den i Sverige ”korrekta”.


Nyligen presenterade den franska tidskiften Challenges (3) Frankrikes 435 rikaste - de i Frankrike som lyckats bäst. Således inte en lista rakt upp och ner utan med en presentation av var och en av de 435. Det gäller förmögenheter på 100 miljoner franc eller mer.

Challenges gör dessutom en klassificering som anger om förmögenheten är grundlagd i en tidigare generation (”héritier”), resultat av framgångsrik förmögenhetsförvaltning (”multiactionnaire”) eller entreprenöriell nyskapande verksamhet i första generation (”créateur”). Vidare är de 435 förmögenheterna branschklassificerade.

Här redovisas de av de 100 största förmögenheterna som är resultatet av entreprenöriell nyskapande verksamhet i första generation (”créateur”). Det gäller 49 av de 100. Av de övriga 51 avser 42 förmögenheter som hunnit övergå till en ny generation (”hértier”) och 9 som är resultat av framgångsrik förvaltning av delägande i ett vanligen större antal företag (”multiactionnaire”).

Av dessa 49 förmögenheter i miljardklass (i varje fall omräknat i SEK) är det 26, som emanerar från familjevis utvecklad entreprenöriell verksamhet. Per definition handlar det i samtliga 49 fall om nyföretagande - ett företagande som initierats av den person eller familj som nu kan redovisa en förmögenhet på mer än en miljard kronor.

Den i särklass största förmögenheten har familjen Mulliez byggt upp genom att utveckla Frankrikes - kanske rentav världens - ledande supermarknadskedja nämligen Auchan. Företaget grundades 1961. Och i dag kan den vitt förgrenade familjen - i presentationen anges antalet delägande familjemedlemmar till 300 - redovisa en förmögenhet på 36 miljarder franc, dvs 47 miljarder SEK.

Alla de företag kring vilka ovan redovisade förmögenheter är uppbyggda är således företag i första generationen!

Av Frankrikes 435 största förmögenheter är det enligt Challenges redovisning 252 som genererats ur entreprenöriellt nyföretagande. Detta ger sammantaget en uppfattning om förnyelse- och utvecklingskraften i franskt företagande.

Noteras kan att de fyra största förmögenheterna har skapats av entreprenörer inom fransk varudistribution. Auchan, Carrefour, Prítemps och Redoute är alla stora supermarché- och varuhusföretag. Den femte största förmögenheten är en frukt av entreprenörskap inom den mycket expansiva franska läkemedelsindustrin.

Förmögenheter som kan härledas till företag som Chanel, Christian Dior, Dassault och Peugeot finns inte med i redovisningen bland vad som i dag gäller som ”créateurs” - det i dag i Frankrike aktuella entreprenöriella nyföretagandet. Chanel och Christian Dior är som Sveriges Barlach-Gruppen och Hennes & Mauritz och Dassault och Peugeot kan jämföras med Saabs flygdivision och Volvo - företag med sina rötter en eller flera generationer tillbaka.

Antal förmögenheter uppbyggda kring entreprenöriellt nyföretagande

Frankrikes 49 största på entreprenöriellt nyföretagande uppbyggda förmögenheter uppdelade på branschområde

...framgångsrika och förmögna entreprenörer är inte något som ”irriterar” fransmannen i gemen - 
än mindre ”opinionen”

Tidskriften Challenges redovisning av nya förmögenheter uppbyggda som resultat av franskt entreprenöriellt företagande i en tid då basen i svenskt näringsliv börjar bli sekelgammal ger en föreställning om en bland inte minst svenskar starkt underskattad omvandlings- och förnyelsekraft i fransk företagsamhet.

Även om Frankrike har sina uppenbara och ibland eruptiva intresse- och omställningskonflikter är utvecklingen framåt förankrad i värderingar, som tillåter individuella insatser resulterande i vad som uppfattas som ett högst naturligt utfall av framgångsrikt företagande, nämligen stora förmögenheter Att det finns framgångsrika och därför förmögna entreprenörer är inte något som ”irriterar” fransmannen i gemen - än mindre ”opinionen” i den mån man i det individualistiska Frankrike till skillnad från det kollektivistiskt sammanhållna Sverige kan tala om någon speciellt förhärskande ”opinion” (4). Framförallt inte om de framgångsrika entreprenörerna är just fransmän. I Sverige är det snarast tvärtom. En amerikansk Rockefeller kan åtnjuta även svenska fackföreningsledares beundran men inte en svensk dito.

På det hela taget utgör fransmannens sinne för reflekterande logik en hyggligt effektiv buffert mot sådana utslag av populism, som är ägnad att undergräva förutsättningarna för framgångsrikt företagande och en därifrån emanerande förmögenhetsbildning. Avundsjukan har som slagträd mot den som är mer framgångsrik ”än en ann” i Frankrike inte någon tradition - till skillnad från i Sverige. Jantelagen är i Frankrike ett begrepp som är närmast okänt.

Detta är skillnader i mentalitet och värderingar som har stor betydelse för de allmänna förutsättningar som utgör de grundläggande förutsättningarna för ett gynnsamt respektive ogynnsamt klimat för entreprenöriellt företagande. I Frankrike kan den framtidssatsande entreprenören räkna in de politiska riskerna för plötsligt försämrade villkor sina riskersättningar som närmast försumbara. I Sverige är det tvärtom. Varje statsfinansiell kris ger reflexartat upphov till skall på försämrade sådana riskersättningar.

Detta är den självklara förklaringen till att Frankrike har en betydligt yngre och vitalare företagsstruktur än Sverige. Frankrike är också bättre förberett för 2000-talet än det vad gäller allmän strukturproblematik alltmer Sverigeliknande Tyskland (5). I boken ”42 minuter från Paris” sammanfattar Jacques Werup mångas bedömningar så här:

”Av alla europeiska länder anses Frankrike vara det som är bäst förberett för det kommande århundradet. Det nya Frankrike är föregångslandet för den högteknologi utan vilken förutsättningarna för morgondagens demografiska utveckling (och sociala välstånd) knappast funnes.”

Utan framgångsrika entreprenöriella satsningar i nyföretagande, som tillämpar ny teknik - såväl inom industri-, tjänste- som transportsektorn - rycks grunden undan för framtida socialt välstånd.

Förmögenhetsbildning är inte bara ett mått på framgång - det är en viktig förutsättning!

Förmögenhetsbildning är inte bara ett mått på entreprenörskapets framgångar. Det är en viktig förutsättning. Entreprenörers successivt genererade förmögenheter utgör en viktig - inte sällan avgörande - del av den plattform, från vilken nya djärva entreprenöriella satsningar är möjliga. Jag vågar påstå att det är något gemene fransman inser - och accepterar - vida bättre än alla de, som i Sverige låter det ”korrekta” medströmstänkandet styra ord och tankar. Ord och tankar som ständigt framställer vinstgenerering som ett problem med ”jämlikhet” och ”rättvis fördelning” som det politiskt övergripande målet.

Att påstå att förmögenhetsbildning fungerar som välståndsmotor - närmare påsett alltid gjort det - när och varhelst man kunnat tala om ett mer allmänt spritt välstånd - och att man därför i det allmänna välståndets intresse bör akta sig för att rycka undan förutsättningarna för en ur företagande emanerad förmögenhetsbildning är uttryck för ett synsätt som i Frankrike lätt förstås. Så inte i Sverige.

Denna skillnad i det mentala klimatet mellan Frankrike och Sverige av i dag är en viktig förklaring till att Frankrike numera ligger sex placeringar före Sverige i OECD:s välståndsliga från att för 25 år sedan ha legat fem placeringar efter Sverige. Det svenska välståndsövertaget 1970 jämfört med Frankrike på 8 procent har sedan dess förbytts i en situation då Sverige ligger 13 procent efter Frankrike. Således ett tapp relativt Frankrike på 21 procent!

Det är samtidigt en skillnad, som gör att de frågor jag tror vore nyttiga - Göran Persson skulle kanske uttrycka det som ”pedagogiska” - att ställa i en svenskriktad debatt med utgångspunkt från Challenges redovisning skulle uppfattas som besynnerliga i en dito franskriktad. Då det knappast är några fransmän som läser DSM, vågar jag dock i svenskpedagogiskt syfte ställa följande frågor:

 1) Har det varit till fördel eller nackdel för välståndsutvecklingen i Frankrike att de skatter och regler, som konstituerar det franska ”företagsklimatet”, gjort det möjligt att genom entreprenöriellt nyföretagande utveckla de förmögenheter i miljardklassen, som utgör den bas i form av eget kapital som möjliggjort och möjliggör generering av en fortgående expansion av denna nya generation nya företagsbildningar?

2) Hade det varit bättre för välståndsutvecklingen i Frankrike om denna förmögenhetsbildning hade förhindrats för att tillgodose fördelningspolitiska krav av svensk modell?

3) Frankrike har liksom Sverige hög arbetslöshet. Är den strukturella förnyelse och omvandling av företagandet i Frankrike, som Challenges redovisar, ägnad att långsiktigt göra det lättare eller svårare att komma till rätta med arbetslösheten?

4) Har denna förnyelse och omvandling gjort Frankrike jämfört med Sverige bättre eller sämre rustat när det gäller att i den tilltagande internationella konkurrensen möta 2000-talet?

5) I Sverige är det inte sällan ruinerande för ett familjeföretag att låta företaget övergå från en generation till en annan. Så inte i Frankrike. Tvärtom. Det kapital som ligger i den företagartradition, som utvecklas i väl konsoliderade familjeföretag, vårdas av statsmakterna som en för den allmänna ekonomiska utvecklingen viktig nationell tillgång. Jämför med den politik som fick familjeföretagare som Kamprad och Rausing att lämna Sverige. I Challenges redovisning återfinns 26 franska familjer, som blivit miljardärer genom entreprenöriellt nyföretagande under de senaste decennierna. Har dessa skillnader i förutsättningarna för entreprenöriellt familjeföretagande varit till fördel eller nackdel för den allmänna välståndsutvecklingen i Frankrike jämfört med Sverige?

6) Företagandet i Sverige bärs i betydande utsträckning upp av ett litet antal storföretag med rötter i tidigt 1900-tal. Till skillnad från Frankrike har politiken i Sverige gynnat äldre företag - i synnerhet äldre storföretag - på det entreprenöriella nyföretagandets bekostnad. Vilken politik är långsiktigt ägnad att bäst främja den allmänna välståndsutvecklingen - den franska eller den svenska?

7) Är detta frågor som borde vara ägnade att väcka tankar om hur en genomgripande förändring i företagsklimatet i Sverige måste till för att möjliggöra en långsiktigt mer stabil välståndsutveckling än den som Sverige haft under de senaste decennierna?


Denna min REFLEXION skall nu inte läsas som ett oreserverat ställningstagande för en ”fri kapitalism” möjliggörande en från samhällsansvar fri förmögenhetsbildning.

Samhället inklusive ”kapitalisterna” har ansvar för den allmänna välfärdens upprätthållande. Men man bör - inte minst mot bakgrund till våra svenska erfarenheter jämfört omvärlden - vara vaken för att det ligger en stor risk i att betala de fördelningspolitiska målen med en snöpning av det entreprenöriella nyföretagandet. Det är vad som skett i Sverige med en åldrad företagsstruktur och en stagnerad välståndsutveckling som följd.

Den stora pedagogiska uppgiften för Perssonregeringen borde vara att klargöra att när Sverige nu är på väg ut ur en under flera år tärande statsfinansiell kris, gäller det att använda det återvunna andrummet för att ge förutsättningar för det entreprenöriella nyföretagande, som Sverige nu i flera decennier varit starkt underförsörjt på och utan vilket Sverige ett stycke in på 2000-talet riskerar att distanseras även av efterhand nya OECD-länder som Estland, Polen, Tjeckien och Ungern.

En kortsiktig ”valstrategisk” politik av det slag som signalerades vid partiledardebatten den 22 januari 1997 och som inte innefattade så mycket som en enda bokstav om nödvändigheten av nya och bättre villkor för entreprenöriellt nyföretagande vore det verkliga förräderiet mot vård och omsorg - inte om man begränsar perspektivet till september månad 1998 men väl om man låter det sträcka sig bara några år längre bort.

*) Impulsen till dessa tvärtomfunderingar fick jag, när jag läste det avsnitt i Maria-Pia Boëthius nyutkomna bok ”Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land”, där hon låter förekomsten av förmögenhets bildning bilda utgångspunkt för ett slags pånyttfödande av gammal primitiv klasskampshets. Se vidare BÖCKER & RESUMÉER i detta nummer.   tillbaka

(1) Genom en god vän och riksdags­ledamot (s) försökte jag i fjol genom Riksdagens utredningstjänst få fram uppgifter om de statliga företagsstödens omfattning för en längre period, nämligen sedan 1970. Efter diverse påstötningar fick jag genom vännen riksdagledamoten utredningstjänstens skriftliga svar. Det hade då hunnit gå sex veckor. Svaret avslutas med (dessutom precis som här understruket): ”Utredningstjänsten har tyvärr inte möjlighet att ta fram de efterfrågade uppgifterna.”
Att det finns riksdagsledamöter som inte vet vad de beslutar om finns det många exempel på. Men att en riksdagsledamot som genom att vända sig till Riksdagens utredningstjänst vill veta vad Riksdagen beslutat om gällande en så tung utgiftspost som de statliga företagsstöden inte skall kunna få svar på sin fråga är - med mina mått mött - skandalöst. Men så är det. Inte heller inom regeringskansliet finns det någon som kan besvara frågan om de statliga företagsstödens omfattning efter 1970 - dvs från den tidpunkt som brukar anges som vändpunkten för Sveriges dessförinnan gynnsamma ekonomiska utveckling.   tillbaka

(2) Gäller förvisso inte alla journalister men väl ”Journalisterna” - dvs journalister med stort J och i bestämd form tillhopa utgörande journalist­etablissemanget.   tillbaka

(3) Således ”Utmaningar”. I detta att kalla ett affärsmagasin ”Utmaningar” är för en svensk i fransk exil smått fascinerande. I Sverige heter affärsmagasinen ”Veckans Affärer” och ”Månadens Affärer” varmed rätt mycket menas ”hänt” i veckan respektive månaden som gått. Och det som ”hänt” skall helst kunna presenteras som ett ”avslöjande”. Det är, menar de svenska magasinproducenterna, det som säljer - helst presenterat som ”avslöjanden”.   tillbaka

(4) I Sverige har den egendomligheten uppstått att när man vill markera något, som bryter av mot den mer eller mindre allmänt förhärskande ”opinionen”, talar man allt oftare om ”verkligheten”. ”Opinionen” har på så sätt kommit att utvecklas till en på medialt konstlad väg konstruerad fiktiv föreställningsvärld. Den av medierna erkända verkligheten har på så sätt blivit ideologiserad. Medan man i Frankrike kan identifiera ett mycket stort antal sinsemellan stridiga och konkurrerande ”opinioner”, blir man i Sverige allt oftare påmind om ett motsatsförhållande mellan ”opinionen” och ”verkligheten”. Frånsett länder där debatten är präglad av religiöst betingad fundamentalism vet jag inte något annat land, där ”debatten” har så lätt att hemfalla åt ett sådant mönster.   tillbaka

(5) Utan de möjligheter till marknadsexpansion i det eftersatta Central- och Östeuropa som nu och framöver erbjuder sig skulle Tyskland med sin snabbt åldrade industristruktur befinna sig i ett mycket bekymmersamt läge.   tillbaka


Tillbaka