online casin

DSM nr 1/2003

Skrivet av Jan Gillberg

Bo Ekman vill ge kapitalismen ett mänskligt ansikte. ”Humankapital” och ”mjuka investeringar” är nyckelord i Ekmans bekännelseskrift ”Mellan himmel och helvete” (Ekerlids). Därför en bekännelseskrift är just vad det är.  I många år tjänade Ekman Sveriges då största företag. Och han stod Kejsaren själv - Pehr G Gyllenhammar - nära. Ekman fick vara med om att förvandla Volvo från en på 1960-talet planstyrd koloss till ett marknadsstyrt framgångsföretag. Men han fick också uppleva den värderingsförändring, som följde av Gyllenhammars utveckling mot det alltmer kejserliga. Detta fram till uppbrottet. Ekman skriver: ”Detta uppbrott [från Volvo årsskiftet 1986-87] blev för mig ett definierande ögonblick och jag lämnade bakom mig en värld som blivit mig värderingsmässigt främmande.” Uppbrottet ledde Ekman in på en väg, där själva sökandet är det som - med Karin Boye som han avslutningsvis citerar - gör mödan värd: ”Denna bok handlar om sökandet efter utgångspunkter för visioner och ledarskap för näringslivet när det klassiska industrisamhället nu går i nedan, samtidigt som vi anar en gryning för ett kunskapsbaserat neoindustriellt samhälle.”

Humankapitalet - dess kvaliteter och egenskaper - är avgörande för den framtida tillväxten. Därför måste det framåtsyftande ledarskapet vara inriktat på att skapa förutsättningar för människornas - medarbetarnas - personliga utveckling. En i boken återkommande tes är att mänsklig utveckling föregår ekonomisk tillväxt. Av detta följer att humankapitalets kvaliteter och egenskaper avgör tillväxten i framtiden. 

Med detta synsätt blir ledarskapet en uppgift inte olik trädgårdsmästarens - att ta vara på varje plantas förutsättningar för växt och utveckling. Och detta i en ständigt fortgående läroprocess med utvecklad känsla för anpassning till stora som små klimatologiska förändringar. I Ekmans fall handlar det om människor. Det är den stora men för själva resonemanget inte avgörande skillnaden. Bo Ekmans synsätt kommer till uttryck i formuleringar som dessa:

”Det effektiva lärandet måste --- utgå från människans förutsättningar och natur. --- För att maximera förutsättningar för mänsklig växt i ett företag eller i ett samhälle måste prioriteringarna utgå ifrån kunskapen om hur människor lär - unga och gamla - och hur förutsättningar skapas för kreativitet och innovation i arbetsliv och samhället i övrigt.”

Ekman talar också om ”den humanistiska visionen” - en vision som det gäller för dagens och morgondagens ledarskap att anamma och utveckla:

”Den humanistiska visionen omfattar människans kapacitet för visdom, förnuft och fördjupning av hennes förmågor och talanger. --- Ett humanistiskt ledarskap utgår från och frigör människors egen motivation att i frihet förverkliga sig själva.”

Humankapitalismen

Kapitalismen är vida överlägsen socialismen, när det gäller att skapa förutsättningar för den humanistiska visionens förverkligande och hela den dynamik, som uppstår i ett samhälle som tillåter humankapitalet att utvecklas i största möjliga frihet. Men då inte den kallhamrade, kortsiktigt vinstmaximerande kapitalismen utan den kapitalism, som genom anpassning till förändringar och de ständigt nya möjligheter dessa ger upphov till banar väg för flexibel långsiktighet, något som förutsätter ett erkännande av humankapitalet som den resurs som är avgörande när det gäller att både driva och leda utvecklingen. 

Med det synsätt Bo Ekman utvecklar framstår den ekmanska kapitalismen inte som en ideologi med teser huggna i sten utan som ett förhållningssätt - en metod att genom intelligent resursallokering ta vara på den rikedom som ligger i alla de möjligheter, som utgör företagandets genom globaliseringen gränslösa arbetsfält. Kapitalism är inte en politisk ideologi eller ett politiskt system, skriver han, utan en mekanism för allokering av kapital till projekt, där avkastningen kan förväntas vara högre och risken lägre. 

Ja, som Ekman beskriver det som han kallar kapitalism men inte den kapitalism, som hängs ut i den politiska och - som det mer och mer blivit - massmediala debatten. Här möter ”kapitalismen” ett trovärdighetsproblem, som ytterst återfaller på att det är ”kapitalismens” motståndare som lyckats skaffa sig ”bestämningsmonopol” på vad de kritiserar. Det är här Bo Ekman och hans bok har sin stora uppgift: att bryta eller i varje fall nagga detta monopol i kanten. 


Principfast pragmatism

”Fri marknadsekonomi”, ”fritt näringsliv”, ”nyliberalism” i sina olika schatteringar eller det ekmanska ”förhållningssättet” får dock inte flyta ut i allmän löslighet. I sina mer extrema varianter tenderar nyliberalismen att övergå i anarkism och i sina mest fria former tenderar marknadsekonomin att ge fältet fri för rovriddarkapitalism. Därför måste ”kapitalismen” vara regelstyrd. I den ekmanska varianten måste den dessutom vara vägledd av kreativt och visionärt ledarskap, som är underkastat ett ansvar som det skall finnas klart och tydligt angivna möjligheter att utkräva. Så här kan det låta i boken ”Mellan himmel och helvete”:

”Det är en avgörande skillnad mellan ledarskap som bygger på principfast pragmatism och det som bygger på principlös opportunism.”

En sådan avgörande skillnad är, att det förra ser till lång sikt, det senare lagar efter läge. En annan skillnad är att ett ledarskap, för vilket det skall vara möjligt att utkräva redovisning och ansvar, måste kunna relateras till något, som är överordnat ledarskapet och som inte låter sig manipuleras av aldrig så ”starka” och/eller massmediala ledarpersonligheter. 

Låt vara att detta ledarskap vad gäller svenskt näringsliv på senare år mest kommit att utgöras av ett antal skäligen misslyckade tämligen bleksiktiga tjänstemannadirektörer, som främst kommit att utmärka sig genom sina utmanande höga löner och andra ersättningar. Manipulerandet har därför fått överlåtas till likaledes välbetalda PR-konsulter. 

Det ledarskap som Bo Ekman vill se utvecklat ställer krav på en allmän skärpning vad gäller kodifierad och faktiskt tillämpad företagsetik men också på att vad som innefattas i begreppet ”marknadsekonomins spelregler” får ett erkännande som högsta lag och inte bara som ett slags näringslivets nationalsång att stämma upp i vid jubileer och andra solenna tillfällen.

”Organisationen [Svenskt Näringsliv] måste vara den mest kritiska väktaren av marknadsekonomins principer om fri konkurrens, sambanden mellan resultat och belöning och principen om risktagande.”

Att Sören Gyll och Göran Thunhammar skulle kunna fullgöra rollen som den fria konkurrensens höga övervakare är dock inte någon särskilt realistisk tanke. Här krävs i stället - i synnerhet i det av hävd kartelliserade Sverige - något betydligt mera kraftfullt. Inspiration till vad som bör till kan lämpligen hämtas från USA med sin antitrustlagstiftning och det skarpvässade Federal Trade Commission. 

För att sedan komma vidare krävs dock ännu mycket mer. En fri och öppen debatt om företagandets villkor och möjligheter att utvecklas i fri konkurrens och detta i fora, som når ut till den breda allmänheten och som tillåter ett aktivt deltagande från människor med kunskaper och erfarenheter om dessa villkor och möjligheter.


Maktens Duopol och dess offer

Ett grundläggande villkor för utvecklingen av en marknadsstyrd ekonomi är, att konkurrensen om kapitalet - dvs finansieringsmöjligheterna - är fri och inte blockerad av intresseallianser mellan bankmakt och i olika ”sfärer” grupperade företag. Än mer hindersamma för den fria konkurrensen och därmed en vital marknadsekonomi blir sådana konstellationer om de befinner sig i ett ”mest-gynnad-nations-förhållande” med den politiska makten. 

En av mina i DSM utvecklade teser är, att det efter mordet på Ivar Kreuger bildades en sådan övergripande allians mellan Per Albin Hanssons SAP och Familjen Wallenberg sekunderad av Bonniers och Handelsbanksfären. Bo Ekman tycks ansluta sig till denna tes och skriver bland annat:

”Den så kallade blandekonomin byggde på ett slags kontrakt mellan Kapital och Arbete - i praktiken mellan huset Wallenberg och socialdemokratin/LO - om att förena tillväxt med fördelning. --- Deras [Wallenbergarnas] makt grundas ytterst på politikernas, socialdemokraternas, beredvillighet att acceptera Wallenbergarnas monopolliknande maktställning i näringslivet.”

Uttrycken för denna maktkonstellation är många. Bo Ekman nämner några:

”I Sverige har till exempel samspelet mellan socialdemokratin och Wallenbergsfären varit nära i industriella frågor som försvars- och flygindustrin och i maktfrågor som i rösträttsdifferrentieringen för aktier och lagstiftningen för stiftelser, vilka medgett att Wallenbergsfären/Investor, trots ganska blygsamma kapitalinsatser, kunnat behålla en unik maktposition i ett lands näringsliv.”

Andra men mer svårfångade uttryck utgörs av allt det ny- och tillväxtföretagande, som inte fått möjlighet att utvecklas på grund av en ekonomisk politik inriktad på att värna sfärernas i betydande utsträckning från Kreugerkoncernen erövrade bolagbildningar (1). Denna politik kan vad gäller sina effekter liknas vid skyddstullar. Det betyder att just de argument, som Sverige som frihandelsland i decennier anfört mot allehanda handelshinder, äger sin tillämplighet, när det gäller den segregationspolitik, som drabbat nyföretagandet men också de många mindre och medelstora företag, som befunnit sig i varaktigt ”konstitutionellt” underläge när det gäller att dels dra till sig riskkapital, dels bygga upp ett eget konsoliderande kapital. 

Det är givet att denna mot ny- och tillväxtföretagandet riktade segregationspolitik haft bromsande effekter på Sveriges omvandling från industrisamhälle med rötter i tidiga 1900-talets företagsbildningar till först tjänste- och servicesamhälle och sedan vidare till kunskapssamhälle men också när det gäller att ersätta gammal industristruktur med ny. 

Sina mest dramatiska effekter fick denna politik - framdriven i hägnet av Maktens Duopol - under bankkrisen 1987-93. Företag som befann sig utanför sfärernas skyddsmurar drabbades då av massdöd. I stor utsträckning unga plantor med svag konsolidering och därför många gånger i händerna på ”sina” banker men samtidigt med - utifrån marknadsbedömning - goda framtidsutsikter. I den likviditetskris, som bankerna genom sina egna intill brottslighet tillkortakommanden försatt sig i, blev det ”utanförkunderna” som fick ta smällarna. 

Effekten blev en nästintill systematisk eliminering av företag med - om marknaden hade fått bestämma - framtiden framför sig för att bankerna skulle ha tillräcklig kraft för att kunna slå vakt kring ”innanföretagens” - varav många med marknaden bakom sig - kapitalbehov. I en nu på nyåret utkommen bok av Bankrättsföreningens ordförande Mats Lönnerblad - ”Från bankkris till börskris” - anges omfattningen av denna företagsslakt till 60 000 - om marknaden och inte bankmakten fått råda - livskraftiga företag. Till detta kommer bromseffekterna på den successiva omvandling, som bankerna har - borde ha - sin viktigaste uppgift att främja genom att i inbördes konkurrens betjäna företagsamheten med kapital och detta utan mannamån. 

Verkligheten är emellertid, att konkurrensen mellan bankerna i Sverige är - alltsedan den gemensamma slakten av Kreugerkoncernen - illusorisk. Och i flera decennier efter denna slakt med tillkommande uppdelning av bytet talade man om ”enskildabankenföretag”, ”handelsbankföretag” och ”skandinaviskabankenföretag”. I inget annat land finns begrepp motsvarande dessa. Ett nog så talande uttryck för hur företagandet i Sverige för sin kapitalförsörjning blivit beroendeställd av en närmast monolitisk bankmakt med den speciella affärs- och företagskultur, som detta givit näring åt.

Mot vägs ände

Den svenska modellen - den mellan SAP/LO och Wallenbergs ingångna pakten - befinner sig nu i upplösning. Grunden lades 1932 i samband med det riksdagsval, som ägde rum i det kaos som uppstod efter mordet på Ivar Kreuger och som banade väg för Per Albin Hanssons regeringsbildning (2). Riksdagsvalet 2002 - jämnt 70 år senare - kan i ett historiskt perspektiv komma att framstå som slutpunkten för en av Wallenbergskapitalismen i tyst samförstånd - ”non videre esse” - understödd socialdemokratisk hegemoni. 

Tecknen som talar för detta är många och allt tydligare. Det som i DSM kallats ”Valsmällan” (se DSM 5-6/2002) ger nu nytt bränsle åt den finansieringskollaps, som griper omkring sig inom den offentliga sektorn. När staten av besparingsskäl tvingas att dra in på sådant som har att göra med för varje ordnat samhälles mest primära uppgifter - den inre och yttre säkerheten - är det långt gånget. Det är dit Sverige nu kommit:

• Samtidigt som brottsligheten breder ut sig och dessutom blir allt grövre tvingas det offentliga att dra ner på resurserna för åklagarväsendet och lägga ner den ena polisstationen efter den andra.

• När Totalförsvarets forskningsinstitut våren 2002 lägger fram en rapport, som påvisar allvarliga brister i den svenska beredskapen med avseende på allehanda nya hotbilder, blir den hemligstämplad! Svenska folket skall inte ens få veta under vilka hot det lever. Inte ens riksdagens ledamöter skall få veta. Det var ju valår och då får ingenting störa ackorderandet om vad som kan gälla som röstoptimal fördelning av vad som ännu finns att fördela (plus en del ytterligare som inte finns att fördela). Se DSM 4/2002.

Och när Wallenbergs ”maktbolag” (stanna upp och fundera på den närmare innebörden av denna allmänt vedertagna benämning) Investor nu i januari hade bolagsstämma (3) rådde minst av allt någon kick-off-stämning. Snarare var det som om de båda kusinerna i sina mörka kostymer hade samlat de närstående till likvaka. I stället för nystart talades det om att dra sig tillbaka och slicka såren för att sedan ägna sig åt sådant man anser sig hyggligt bra på - dvs (måste vara en rimlig tolkning) att förvalta; att efter ett i hygglig ordning genomfört ny- och omskifte på bästa sätt ta vara på de förmögenhetsmassor, som byggts upp i hägnet av socialdemokratisk skyddslagstiftning och som ännu inte hunnit skingras i de tidigare så lojala tjänstemannadirektörernas huggsexa. 

I korthet ungefär så.

Sverige mot nya era

Vi lever i en radikalt ny tid. Maktbalansen mellan SAP och Wallenberg fungerade i ett isolationistiskt Sverige. Det gick Sverige väl i händerna, när regeringen genom att under efterkrigstiden stimulera den Wallenbergsdominerade exportindustrin (tjäna pengar på Europas återuppbyggnad) fick ett inkomstflöde stort nog att finansiera en framgångsrik (röstvinnande) välfärdspolitik. Den tiden är förbi. Egentligen sedan ganska länge. De senaste decennierna har präglats av ett uppehållande försvar av gamla strukturer utan långsiktigt bärande framtidsmöjligheter, dvs förankring i den alltmer världsvida marknaden och dess förändringar. 

Detta upphållande försvar har varit inriktat på frågor som: Hur finansierar vi oss ur de problem, som den nya alltmer globaliserade marknadssituationen ger upphov till? Hur kan vi vidmakthålla ”going concern” i de gamla strukturerna trots alla genomgripande teknik- och marknadsförändringar? I kraft av ett nätverk av maktallianser - ”den svenska modellen” - har detta samtidigt blivit ett försvar mot nyföretagandet. Men också, menar Bo Ekman, mot nytänkande:

”Jag trodde i min naivitet och politiska oerfarenhet att förnuft, upplysning, samtal och lärande skulle driva fram rationell förändring! Men modellens maktintressen var så mycket starkare. --- [Men] jag lärde mig att den första frågan som ställs om man går in i en debatt i Sverige är vem var det som sa det, den andra vem ’äger’ den som sa det, den tredje vad var det han sa. --- Debatten blir [på det sättet] mer nytto- och maktinriktad än kunskapsinriktad. --- Det har inte varit hälsosamt att en maktsfär - Wallenberg/ Investor - haft ett sådant långvarigt och nästan monolitiskt inflytande över tanke och makt i näringslivets kultur och dess organisationer.”

Det är där vi nu står. Vägs ände. 

Vad det nu gäller är för att citera Karin Boye: ”Bryt upp den nya dagen gryr.” 


Kapitalistisk förnyelse

Vad som nu krävs är en kapitalismens förnyelse. En förnyelse där landets företagare i fri och öppen konkurrens tar - och ges möjlighet att ta! - sitt ansvar för att landets resurser - och då först och främst mänskliga resurser - skall kunna utvecklas och nyttiggöras för långsiktig och marknadsstyrd behovstillfredsställelse. För detta anger Bo Ekman ett antal vägmärken:

Vägmärke 1. Affärsverksamhetens överskuggande sociala ansvar är att skydda och öka sitt kapital. Kapitaltillväxten blir grunden för nästa generations tillväxt.

Vägmärke 2. Humankapitalets kvaliteter och egenskaper avgör tillväxten i framtiden.

Vägmärke 3. Ett humanistiskt ledarskap utgår från och frigör människors egen motivation att i frihet förverkliga sig själva. Det humanistiska ledarskapet ser växten av människor, miljö och samhälle som den grundläggande visionen. Det materialistiska ledarskapet ser tillväxten i finansiella värden som den grundläggande visionen.

Vägmärke 4. Belöning måste följa risk och prestation.

Vägmärke 5. Skattesystemet måste vara format för att bygga företag. Inte tappa dem på finansiell kraft.

Vägmärke 6. I framtiden behöver vi mer, inte mindre, av företagande. Både behovet av och potentialen för ekonomisk tillväxt står inför en dramatisk vändpunkt. 

Vägmärke 7. En effektiv marknadsekonomi förutsätter demokrati och rättssamhälle, som i sin tur förutsätter respekt för de mänskliga rättigheterna. 

Bo Ekmans bok ”Mellan himmel och helvete” lämnar många viktiga bidrag till en debatt och ett tankeutbyte, som skulle kunna ha som mål och uppgift att mynna ut i ett Manifest för Humankapitalism.

TÄNKEORD
hämtade ur Bo Ekmans bok 
”Mellan himmel och helvete”

(1) Den organiserade glömskan har gjort att få svenskar i dag är medvetna om att ”Kreugerkraschen” lämnade efter sig ett stort antal ”Kreugerföretag”, som sedan i decennier utgjort ryggraden i det svenska näringslivet. Flera av dessa kom också att utgöra substansen i de så kallade banksfärernas - Wallenbergs och Handelsbankens - imperiebyggen. Det gäller företag som STAB (Swedish Match), Ericsson, Boliden, Grängesberg, SCA, Separator (Alfa Laval), Kopparfors (Stora) och länge Sveriges största fastighetsbolag Hufvudstaden. Bara för att nämna några av de viktigaste. 

tillbaka

(2) Valrörelsen 1932 kom att forma sig till en Eriksgata för den tillträdande statsministern - som han kom att heta - Per Albin. Den 24 september övertog Partiet lett av Per Albin den politiska makten. Samma dags morgon dikterade häradshövdingen Marcus Wallenberg ett fem sidor långt brev om - som Anders Isaksson uttrycker det i sin bok ”Per Albin” (del IV) - ”om sakernas rätta tillstånd”, som omedelbart bars över från Enskilda Bankens huvudkontor vid Kungsträdgårdsgatan till den just i regeringskansliet installerade Per Albin i och för - med Isakssons ord - ”läsning och begrundan”.

tillbaka

(3) Vid Investors bolagsstämma den 24 januari 2002 tillkännagavs att bolaget beslutat att sänka utdelningen. Detta markerar ett brott mot traditionen. Det har inte skett på i vart fall mer än 30 år (enligt Dagens Industri som gått igenom årsredovisningarna sedan 1970). Kanske inte sedan 1921. 


Tillbaka