DSM 5/2005
Skriven av Jan Gillberg
Christer Pettersson var som gärningsman - den som mördade Olof Palme - ”idealisk ur alla möjliga synpunkter”.
Det var Anna-Greta Leijons spontana kommentar, då hon i en tidningsintervju ombads att kommentera nyheten om att polisen ”fått tag i en svensk missbrukare starkt misstänkt för mordet”. Hon förklarade också varför Christer Pettersson var ”idealisk” (1):
”Tänk om polisspåret hade visat sig riktigt. Vilka fruktansvärda sår i samhället hade det inte rivit upp.”
Leijon var visserligen inte längre justitieminister. Hon hade dessförinnan tvingats avgå eller snarare blivit den som Ingvar Carlsson valde att offra i samband med ”Ebbe Carlsson-affären”, som dock rätteligen bör omnämnas som ”Carlsson-Holmér-Lidbom-affären”. Ja, tänk om!
Robert Aschberg ville betala 500 000 kronor för ett ”erkännande”Omsider blev denne ”ideale” gärningsman friad (2). När det inte gick att fälla Christer Pettersson den juridiska vägen, gjordes ihärdiga försök att ”köpa” hans erkännande! Och den som denna väg försökte nå fram till den ”ideala lösningen” på mordgåtan var Robert Aschberg (nyligen utnämnd till Ledande Samhällsupplösare) sekunderad av gode vännen Gert Fylking. Således förklarade sig Aschberg sig villig att betala 500 000 kronor om Pettersson för TV3 uttalade följande 11 ord:
”Det kanske trots allt ändå, var jag som sköt Olof Palme.”
Robert Aschberg har själv vitsordat Petterssons berättelse. Detta med följande formulering:
”Om Christer Pettersson erkänner i TV så ska jag skaffa fram 500 000 kronor. Men jag tror inte att jag får den goda cigarren.”
Pettersson valde - efter att ha inhämtat råd från sin advokat Lars Ekman och en annan klokare och mer äkta vän än ”grabbarna” Robert & Gert - att avstå från erbjudandet eller som han uttryckte det: ”Inte sälja min själ.”
Så här resonerade advokaten och den äkta vännen:
”Även om Pettersson med ett sådant ”erkännande” inte skulle löpa någon större juridisk risk att på nytt bli åtalad och ställd inför rätta skulle han löpa en mycket stor risk att på nytt få en mycket stark opinion emot sig och att det skulle öppna en möjlighet för att någon ur ’de mörka krafterna’ skulle ta rättvisan i egna händer och göra processen kort med honom.”
Var detta Aschbergs plan? Och i så fall varför?
Fick betala med sitt liv
När Christer Pettersson inte ville ”sälja sin själ” fick han betala med sitt liv.
Den 29 september 2004 avled Christer Pettersson på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detta efter en svår skallskada uppkommen, då han den 16 september vid 14-15-tiden i tillnyktrat tillstånd lämnade Beroendekliniken vid S:t Görans Sjukhus. Två personer ur vårdpersonalen - Carolin och Linda - hade följt Christer Pettersson ända till ytterdörren. Där hade de frågat honom om hans tillstånd. Han hade svarat att han mådde bra. Efter att ha släppt ut honom kom de in igen.
Bara ett 10-tal meter från den dörr genom vilken Christer Pettersson hade släppts ut föll han med en duns. En vårdare - här kallad X - hade stått och rökt 4-5 meter från dörren ifråga. En av de anställda på kliniken - sjuksköterskan Line Persson - blev utkallad av denne X, som hade uppgivit att en person hade fallit omkull utanför entrén och personen ifråga hade ”krampat”.
I förhör med polisen säger X, att han har ”svårt med den exakta minnesbilden”. Han hade dock sett Pettersson komma ut ur entrédörren och var således så positionerad, att detta var möjligt. Han säger sedan, att han ”hörde dunsen när Christer Pettersson ramlade och tittade dit”. Det betyder att X inte såg själva fallet. Varifrån fick han då detta att Christer Pettersson ”krampat”?
I förhör med polisen förklarar tillskyndande sjuksköterskan Line Persson, att hon ”stack handen under Christer Petterssons huvud” och att hon då kunde känna ”en handflatestor bula på Christer Petterssons bakhuvud”. Däremot fanns det inget blod från bulan. Det rann dock mycket blod ifrån munnen. Och Christer Pettersson var medvetslös, när han togs om hand. Det är oklart huruvida Pettersson återfick fullt medvetande innan han efter att en tid legat i koma avled den 29 september.
Redan här påtalade omständigheter är sådana, att det motiverar föranstaltande om mordutredning.
Obduktionsprotokollet hemligstämplat!
Vad framkom vid obduktionen? Vad säger obduktionsprotokollet?
Detta är frågor, som inte går att besvara. I varje fall inte för närvarande. Obduktionsprotokollet är nämligen belagt med sekretess. I sig utomordentligt anmärkningsvärt.
Frågan huruvida DSM skall få ta del av Rättsmedicinalverkets dödsorsaksintyg avseende Christer Pettersson skall härnäst avgöras i Regeringsrätten. Detta efter att följande tågordning betats av:
• DSM tillskriver den 25 november 2004 Polismyndigheten i Stockholms län, Norrortspolisen med begäran om utlämnande av handlingar i anledning av Christer Petterssons död.
• Denna begäran lämnas utan bifall den 1 december 2004 med stöd av 5 kap 1 § Sekretesslagen.
• DSM begär i skrivelser den 3 och 9 januari 2005 prövning av Polismyndighetens beslut den 1 december 2004. Enligt gällande ordning är det samma myndighet - dvs Polismyndigheten i Stockholms län, Norrort - som avslagit den tidigare framställningen, som prövar sitt eget avslag.
• Denna ånyo gjorda begäran lämnas den 22 april 2005 efter Polismyndighetens prövning utan bifall. Nu med stöd av 9 kap 17 § sekretesslagen. Dock att undantag för de fyra sista att-satserna i rättsläkaren Caroline Olssons utlåtande den 29 mars 2005.
• DSM överklagar Polismyndighetens beslut hos Kammarrätten i Stockholm. Detta i skrivelse per den 29 maj 2005.
• I dom per den 8 juni 2005 avslår Kammarrätten överklagandet, som ”inte ger anledning till annan bedömning än den polismyndigheten gjort i det överklagade beslutet”.
• DSM överklagar Kammarrättens dom hos Regeringsrätten. Detta i skrivelse per den 15 juni 2005.
• Vid kontakt med Ingegerd Bohlin hos Regeringsrätten har DSM inhämtat att ärendet kommer att behandlas ”med förtur”, vilket betyder att det kommer att avgöras inom sex månader från det att överklagandet inkom - således senast medio december 2005.
Vad är då argumenteringen för att inte låta DSM ta del av obduktionsprotokollet jämte dödsorsaksintyget avseende Christer Pettersson? Först invändes av hänsyn till närstående - dvs Christer Petterssons båda systrar, som enligt en av Polismyndigheten upprättad PM förklarat att ”de inte är intresserade att bekosta eller på annat sätt medverka vid begravningen”. När DSM begärde att systrarnas medgivande skulle inhämtas övergick argumenteringen till att gälla av hänsyn till Christer Pettersson (!) och honom går det ju inte att inhämta medgivande från. Ett slags moment 22.
Noteras kan att inget av de stora medierna, överhuvudtaget inget media eller någon journalist - frånsett DSM - har på detta sätt begärt att få ta del av obduktionsprotokoll och dödsorsaksintyg avseende Christer Pettersson. Detta säger något väsentligt om svenska mediers status, när det gäller undersökande journalistik kring sådant som inte ligger på nivå taxikvitton, krog- och nattklubbsrepresentation, lägenhetsmygel och annat småfiffel utan sådant som det ”känns i luften” att det kan vara ”känsligt” eller rentav ”farligt” att röra i.
 |
Hur det började
Hur kom det sig att Christer Pettersson överhuvudtaget hamnade på S:t Görans beroendeklinik? Som saker och ting sedan utvecklade sig är det en högst relevant fråga. |
• Hur kommer det sig att tydligen ett helt gäng journalister och fotografer dök upp denna eftermiddag? Vilka var de? Från vilka tidningar? DSM har kunnat få fram att en dessa - som Christer Pettersson tycks ha upplevt det - var Expressenfotografen Mikael Sjöberg? Vilka var de övriga? Och varför kom de på det här sättet i en hel grupp?
• Kan det vara så att deras ärende var att provocera Christer Pettersson?
• Och varför griper Y in och tillkallar polis? Skulle dessa journalister-fotografer inte ha varit i stånd att värja sig?
Ytterligare intressant är, att just denne Y den 1 oktober - således dagen efter att Christer Pettersson avlidit - ringer till Polisen i Solna. Hans ärende är att han vill berätta, att han är vittne till hur Christer Pettersson fallit omkull från en cykel. Enligt Y ”skall Pettersson åkt i marken med huvudet före och hade slagit huvudet på något sätt”. Enligt Y skall ambulans ha tillkallats. Y säger sig ”vara villig att höras närmare i sak”.
Epilepsianfall, fall från cykel eller slag bakifrån?
Här finns nu tre scenarier:
• Scenariet med X som som upphov enligt vilket Christer Pettersson ”krampat” (något Y uppgav för personalen på den klinik Christer Pettersson just hade lämnat oaktat att Y inte sett fallet utan bara hört en duns), vilket sedan blev den ”mediabild” som ihärdigt spreds och som gick ut på att Christer Pettersson fått ett epileptiskt anfall och då fallit så illa, att han ett antal dagar senare avled. Således: dödsorsak olyckfall.
• Scenariet med Y som upphov och som bygger på att samme person som tillkallat polis, som i sin tur ledde till att den av ett antal journalister-fotografer provocerade Christer Pettersson blev omhändertagen för att omsider hamna på Beroendekliniken vid S:t Görans sjukhus, vid den aktuella tiden också blivit vittne till att Christer Pettersson råkat ut för en cykelolycka ock skadat huvudet. Således: dödsorsak olycksfall.
• Scenariet SLAG MED TRUBBIGT FÖREMÅL. Någon har stått och passat på Christer Pettersson, när han lämnade kliniken, stigit fram och slagit Pettersson bakifrån med ett så hårt slag att han stöp i gatan. Således: mord.
Anmärkningsvärt nog finns det i polisutredningen ingenting, som visar att X blivit hörd om vad han menar med att Christer Pettersson ”krampat”, vilka iakttagelser han gjort som kan anses utgöra stöd för detta påståendet och hur han får ihop att kunna göra ett sådant påstående med uttalandet, att han ”hörde dunsen när Christer Pettersson ramlade och tittade dit”. Innan ett sådant ingående förhör gjorts är det rimligt att klassificera uttalandet som ”försök till vilseförande” alternativt ”avsiktligt försök till vilseförande”.
Anmärkningsvärt nog finns det i polisutredningen heller ingenting som tyder på att Y:s ”hjälpsamhet” och opåkallade ”beredvillighet” väckt intresse för en närmare granskning av vilken roll Y kan ha spelat.
Vad talar då för det tredje scenariet? DSM vill anföra följande:
• I det preliminära obduktionsbeskedet per den 10 oktober 2004 anges helt kortfattat, att ”undersökningsfynden talar starkt för att dödsfallet orsakats av skallskadan”. Detta är dock inte något som motsäger de båda första scenarierna.
• Men i det prelimimära obduktionsbeskedet finns även en uppgift om ”skadornas uppkomstsätt”, nämligen: ”Trubbigt våld av ospecifik karaktär.” Nyckelordet är här ”våld”.
• Om vi sedan går vidare till de lösrycka ”att-satser”, som avslutar det av rättsläkare Caroline Olsson utfärdade i övrigt sekretessbelagda utlåtandet per den 29 mars 2005, om vad som är ”dödsfallsorsak” och som DSM fått ta del av anses det ostridigt, att de vid obduktionen konstaterade ”skall- och hjärnskadorna” är den för dödsfallet utlösande orsaken. Men sedan blir det dimmigt. De två avslutande och i sammanhanget avgörande att-satserna lyder:
att det utifrån undersökningsfynden och tillgängliga handlingar ej kunnat fastställas de närmare omständigheterna som föranlett dödsfallet och
att dödssättet därmed är att betrakta som oklart.
Att en rättsmedicinsk undersökning, som dessutom tagit sex månader (!), ger ett så magert resultat, som dessa avslutande att-satser antyder, är för lov sagt anmärkningsvärt. Det utesluter dock inte, att obduktionen kunnat utesluta epileptiskt anfall som utlösande orsak, vilket i så fall enligt uteslutningsprincipen ger ytterligare ökat stöd åt scenariet SLAG MED TRUBBIGT FÖREMÅL
Möjligen kan Caroline Olsson i sitt utlåtande också ha uttalat kritik mot polisen för anmärkningsvärd passivitet, när det gäller att fastställa ”de närmare omständigheterna som föranlett dödsfallet”. Den nästsista att-satsen ger en klar antydan om detta. Det ger i sin tur en mycket rimlig förklaring till (hur oacceptabel den än är och ägnad att i ett rättssamhälle ge anledning till allvarligt klander) att Polismyndigheten i Stockholms län förvägrat DSM att ta del av dödsorsaksintyg och obduktionsprotokoll.
Angeläget att få obduktionsprotokollet granskat av oberoende expertis
Även utan stöd från en sorgfällig av polisen gjord utredning ägnad att faställa ”de närmare omständigheterna som föranlett dödsfallet”, borde den rättsmedicinska undersökningen ha kommit längre än att som ett slags antiklimax avsluta sitt utlåtande med att förklara att ”dödssättet därmed är att betrakta som oklart”.
Vi lever ändå i en tid då det hunnit utvecklas ett antal nya och synnerligen avancerade tekniker för att fastställa orsaker till det slags skador det här gäller. Bland annat är det i dag möjligt att med hjälp av så kallad virtuell obduktion i detalj och med stor säkerhet fastställa dödsorsak. Pionjär på området är rättsläkaren Michael Thali vid universitet i Bern.
Med hänvisning till vad som framkommit vid här redovisade granskning framstår det som en rättssäkerhetsfråga av första ordningen att få hemlighetsmakeriet kring vad som förorsakade Christer Petterssons frånfälle skingrat men också att dödsfallet blir utrett (och då av annan polismyndighet än den i Stockholms län) utifrån antagandet att det mest sannolika är, att det är frågan om ett mord och då med största sannolikhet ett beställningsmord, vars uppklarande kan ge viktiga, kanske avgörande ledtrådar för att även nå fram till lösningen på PALMEMORDET.
______
(1) Efter att ha hittat ”den ideala gärningsmannen” var spaningsledare Ingemar Krusell snabb att ”det inte längre fanns några skäl att låta mordspaningen fortsätta i riktning mot någon politiskt motiverad grupp av våldsmän eller mot någon terroristgrupp”. Han ansåg sig också kunna slå fast: ”Planeringen av mordet på Olof Palme torde inte ha sträckt sig över längre tid än högst ett par timmar före mordhandlingen.” Därmed hade i ett enda svep ett stort antal alternativa lösningar på mordet kunnat föras åt sidan.
(2) När Christer Pettersson i brev kallades till förhör den 14 december 1988 var det inte ens frågan om hämtning utan att han själv skulle åka in till Polishuset på Kungsholmen. På grund av att han hade ont i ett knä, ville han få förhöret uppskjutet någon dag. Uppgifter om det planerade förhöret hade emellertid läckt/läckts ut till pressen, som laddat med svarta rubriker. Av detta skäl ansåg sig polisen inte kunna skjuta upp förhöret. Redan samma dag kunde Expressen berätta att Pettersson ”flera gånger uttalat hot mot Olof Palme” och Aftonbladet att han ”gjort sig känd för starkt Palmehat”. På detta sätt ”levererade” de båda kvällstidningarna (oaktat att det inte var sant) ett ”motiv”, något som polisen inte hade lyckats få fram. Överhuvudtaget hade polisen ingenting att gå på annat än ett antal synnerligen lösa indicier typ att Pettersson var ”dokumenterat våldsbenägen” och ”enligt vittnesmål kunde se otäck ut” samt att han ”varit i centrala Stockholm under mordkvällen”. Hade det inte varit för Lisbet Palmes under rättsvidriga former och med största sannolikhet mot bättre vetande gjorda utpekande, hade Pettersson inte blivit gillrad som den syndabock han nu blev. Spaningsledare Hans Ölvebro har själv i intervju förklarat: ”Beslutet att anhålla Pettersson kom efter konfrontationen med Lisbet Palme. Hade hon inte utpekat honom hade han säkert fått åka hem.”
 |
Plats utanför S:t Görans beroendecentrum, där Christer Pettersson anträffades medvetslös. |
 |
Omedelbart efter att Christer Pettersson avlidit den 29 september 2004 gick EXPRESSEN ut i en tre dagars på LÖGNER uppbyggd KAMPANJ för att hos svenska folket inpränta att det - trots allt - var Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Trots friande dom och trots allt som talar för att det var ett politiskt mord genomfört med stor professionalitet. |
”Denna löpsedel och de två artiklar som tidningen köpt av ’Christer Petterssons vän sedan tio år’, Gert Fylking, - sannolikt för en struntsumma jämfört med det man fick in på de lösnummer som såldes - var kulmen på det bedrägeri en kvällstidning kan begå mot sina läsare för att rädda upplagan..Om det funnits någon sanning i detta, någon dokumentation, hade det varit en världssensation.”
Men det fanns ingen sanning, ingen dokumentation. Därför omnämndes denna av EXPRESSEN feikade ”världssensation” inte med ett ord i medierna (frånsett EXPRESSEN). Och något mordvapen har ännu inte påträffats vare sig i ”mormors grav” eller någon annanstans.
Men har Anders Leopold rätt, när han antyder att EXPRESSEN:s bedrägliga journalistik bara skulle ha att göra med att kränga lösnummer?