OMVANDLING
DSM nr 3/1995 |
|
Med detta primitiva krismedvetande är det inte egendomligt att man ännu inte kommit till insikt om vad det är som hänt, ännu mindre varför och långt mindre med vilka strategier det gäller att försöka angripa vådorna av det inträffade i ambition att hjälpa utvecklingen in i sundare banor. Således talas stort och brett om att ”Välfärdssamhället” befinner sig i upplösning och den politiska striden står mellan dem som vill banta välfärden till vad detta ”Välfärdssamhälle” lättare mäktar att bära och dem som vill beskatta de öar av överskott som finns eller ännu tillfälligt uppstår för att det som är skall förbli vid det gamla. Ändå lyckas vare sig de som vill spara mer eller de som vill öka skatterna att få ekvationen att gå ihop. Alla är de med om att trotsa verkligheten genom att belåna framtiden i hopp om att framtiden skall rymma så mycket tillväxt, att uppkommen skillnad mellan den välfärd som konsumeras och den som det finns kostnadstäckning för skall försvinna som ett sagans eget simsalabim. Tala om verklighetsflykt! I själva verket är hela utgångspunkten för de resonemang som styr den politiska debatten fel och därför blir allt som denna debatt producerar tokigt. Grundfelet i debatten är att man hängivit sig åt en fixation av begreppet ”Välfärdssamhället” ända dithän att man uppfattar detta samhälle som ett samhälle med den märkliga egenskapen att det är välfärden som bygger och utvecklar samhället. I handling omsätts detta tänkande genom att uppkomna brister i detta ”Välfärdssamhälle” sedan länge ”botats” genom att tillföra ständigt mer välfärd. I tider av vikande konjunkturer har det skett med hänvisning till salig Lord Keynes. I tider av goda konjunkturer har det skett i kraft av den då rådande allmänna bekymmerslösheten. Med detta synsätt har det utvecklats ett slags inre logik, enligt vilken de som valts eller utsetts att företräda människorna - riksdagsmännen och ombudsmännen - tävlar om att saluföra välfärd, som om välfärden utgjorde själva byggstenarna i det gemensamma samhällsbygget. Man har på detta sätt lyckats med konststycket att vända begreppen upp och ner. Konsumtion har blivit produktion och produktion har blivit konsumtion. Välfärden är det som bygger samhället - ”Välfärdssamhället” - och för att finansiera detta byggande tar samhället i anspråk (konsumerar) det som faller ut av den verksamhet som bedrivs ute i företagen. Företagen och de som ännu arbetar ”beskattas”. I detta ord beskattas ligger just att bli konsumerad - att såsom objekt bli ”uppäten” av den som är subjekt, av att vara något för någon. Produktion syftar visserligen till konsumtion men inte nödvändigtvis på det sättet att produktionen skall vara konsumtionens slav. Vi har på detta sätt fått en verklighetsförskjutning eller snarare skapat en fiktiv verklighet, en politisk verklighet. För att hålla denna verklighet vid liv försöker politikerna nu att vinna positioner på - som de uttrycker det - marknadens bekostnad. ”Marknaden” har blivit ”fienden”. Detta ”krig mot marknaden” kan bara sluta med nederlag - nederlag för fiktionens män och kvinnor. Men vägen dit kan bli förödande. Kanske är det rent av så att den måste bli det. Eller är det någon som riktigt tror att förnuftet skall kunna besegra ett intressetänkande sammanvävt i en hela samhället kringvävd intressestruktur? I så fall borde en god början vara att försöka se saker som de är. Den tydligaste signal svenska politiker kan sända ut till omvärlden om att Sverige uppnått det slags utvecklat krismedvetande, som är en första förutsättning för att kunna arbeta sig ut ur krisen, vore att sluta att tala om ”Välfärdssamhället” för att i stället tala om ”Tillväxtsamhället” och göra klart att den politiska fiktionen nu ersatts med en till arbete och produktion orienterad verklighetsuppfattning. Tankar som dessa är inte särskilt märkliga eller originella. Ändå är det tankar som uttrycker ett synsätt som i svensk samhällsdebatt blivit nästintill tabu. Det är som om ”Den svenska modellen” med ”Välfärdsstaten” som signum kommit att förplikta Sverige och svenska politiker till att i alla sammanhang, inklusive de mest omöjliga ”försvara” en tankekonstruktion som alltifrån början mest liknar ett politiskt illusionsnummer. Det är visserligen sant att Sverige efter det andra världskriget undergick en utveckling som kom att uppfattas som enastående - inte bara av svenskarna själva utan också i omvärlden |
|
 |
I ordet beskattas ligger att bli konsumerad - att såsom objekt bli uppäten av den som är subjekt, av att vara något för någon.
|
På det sättet kom Sverige - vilket däremot inte så gärna fått bli utsagt - att bli det land som tjänade mest på Marshallhjälpen. Tillspetsat skulle man kunna säga att det svenska Välfärdssamhället i inte så ringa grad är en ”spinn off” av den amerikanska Marshallhjälpen.
Tillväxten kom i Sverige under decennierna närmast efter 1945 att uppfattas som något av en ”naturresurs”. Den existerade utan att någon behövde fundera på varför eller hur. Politikerna hade dessutom sina egna goda skäl att inte göra det. På det sättet undslapp Sverige diskussion om tillväxten - dess orsaker och mekanismer. ”Tillväxtpolitik” var heller inte något som rymdes på den politiska agendan. ”Fördelningspolitik” - idén om politikerna som jultomtar och de svenska medborgarna som världens snällaste barn - var vad som gällde.
Den i Sverige alltmer ensidiga inriktningen på ”fördelningspolitik” har givit upphov till en politisk enögdhet, som gjort svenska politiker ur stånd att uppfatta vad som är själva upphovet till det de under så lång tid vant sig vid att med en inte sällan frustande självbelåtenhet fördela och där självbelåtenheten gärna låtit sig kryddas av insikten om den egna förmågan att ombesörja fördelningen på ett ”röstoptimalt sätt”.
En insikt man däremot avstått från att utveckla och därför i hög grad kommit att sakna är, att inte ens den genom Marshallhjälp finansierade återuppbyggnaden av Europa hade gjort det möjligt för Sverige att tjäna in tillräckligt mycket för sitt välfärdsbygge, om det inte funnits väl fungerande företag, som kunde tillgodose det sönderslagna Europa med de investeringsvaror det dessa år fanns ett nästan måttlöst behov av. Vad det här främst handlar om är företag som grundades i början av seklet - under en tid då nyföretagandet i Sverige bröt mark i en utsträckning som aldrig förr eller senare.
Ekonomen och historikern Jan Glete har i ett antal studier - senast presenterade i boken ”Nätverk i näringslivet” (SNS Förlag) - skildrat denna uppbyggnadsfas och vad den sedan kommit att innebära för den därefter inträffade utvecklingen. Och det - med åren - både på gott och ont. Det är nämligen inte bara så att det tidiga 1900-talets företagssuccéer kommit att utgöra själva grunden för Industri-Sverige. De har senare - i vår tid - också kommit att utgöra en etablerad struktur närmast att likna vid en bromskloss för den modernisering och det nyföretagande Sverige i så hög grad är i behov av. Detta hinder är desto svårare att avlägsna eller ens komma runt som den till stor del ålderstigna storföretagsstrukturen sedan decennier befinner sig i allians med det politiska etablissemanget och genom denna allians fått hjälp att överleva och då inte minst just på nyföretagandets bekostnad. Om detta talas det mycket lite i Sverige. Maktens proselyter - alla dessa strukturens välbeställda journalister och journalissor, bankekonomer och kanslihusexperter m.fl. - väljer att ingenting förstå och om de förstår att tiga. Bara i allmänna ordalag och i förbigående omnämns ny- och småföretagandet som det som skulle kunna ge den svenska tillväxten nytt liv men vad hjälper sådana flyktiga omnämnanden, när det gamla - Etablissemang-Sveriges allianser och nätverk - äger en mäktighet, som inte ger utrymme för vare sig nytänkande eller ens en i ordets mer kvalificerade mening fri debatt. Det är därför Sverige som ett första led i en reform- och förnyelseprocess är i så stort behov av sin egen glasnost.
Det är inte kunskapen om de etablerade strukturernas utvecklings- och förnyelsehindrande krafter som saknas. I Sacharovs och Solzjenitsyns Sovjet fanns sådan kunskap i decennier innan den lyckades bryta sig fram men då skedde det med närmast revolutionär plötslighet. Några citat ur Jan Gletes viktiga bok ”Nätverk i näringslivet” räcker ganska långt för att visa, att det inte är av kunskapsbrist som Sverige drabbats av andlig förstockelse till skydd för de etablerade strukturerna:
Citat ur ”Nätverk i näringslivet”
”Bilden av ett åldrande bestånd av svenska storföretag är entydig.”
| * |
”Riskvilligt kapital har i huvudsak tillförts de etablerade strukturerna.”
| * |
”Eftersom skattereglerna under huvuddelen av perioden gynnat etablerade företag i förhållande till nyttförmögenhetsuppbygge finns det skäl att tro att de haft en konserverande och maktreproducerande inverkan.”
| * |
”Aktiebolagens konsolideringsmöjligheter gynnades genom generösa avskrivningsmöjligheter, samtidigt som skatten på utdelningar till privatpersoner kraftigt höjdes. Inkomstbeskattningen fick en alltmer progressiv inriktning vilket försvårade för privatpersoner att hugga upp nya ägarförmögenheter. Tillsammantaget ledde dessa förändringar till att existerande bolag med avskrivningsobjekt samt redan uppbyggda ägarförmögenheter gynnades på bekostnad av nybildade bolag och nya ägare.”
| * |
”Det går att hävda att de etablerade kretsarna i svenskt näringsliv kunnat dra nytta av socialdemokratisk skattepolitik för att disciplinera entreprenöriella krafter inom de egna storföretagen så att de kanaliserar sin aktivitet till dessa och inte startat eget.”
| * |
”Kreditregleringarna torde likaså ha gynnat etablerad verksamhet på bekostnad av nyföretagande.”
| * |
”Nyinvesteringar gjordes alltför länge i existerande produktionsenheter medan satsningar på en ny företagsstruktur orienterad efter marknadsföringens krav fördröjdes.”
| * |
”Något ’nytt etablissemang’ som förmått utmana de ledande positioner som sekelskiftets aktörer byggde upp åt sig själva och sina efterföljare har inte växt fram.”
| * |
”Efter 1900-talets mitt dominerar hanteringen av etablerade strukturer på strukturomvandlingens bekostnad.”
| * |
”Uppköpen av utländska företag blev ersättning för satsningar på industriell omvandling. Samtidigt skyddade lagstiftningen svenska företag från att själva bli uppköpta.”
| * |
”Den relativt blygsamma tillförsel av nya större företag som präglade redan den industriella guldåldern (1935-65) har under detta kvartssekel (1965-90) övergått till något som liknar nationell oförmåga att åstadkomma nya och expansiva kombinationer grundat på ny teknik. Denna oförmåga framstår som ett allvarligt hinder mot att åstadkomma industriell omvandling.”
| * |
”Statsmakternas näringspolitik var till sina praktiska konsekvenser den att l920 års ekonomiska elitgrupp var näringslivet: den kunde åtnjuta rikedom och privilegier som man inte gärna såg att nya företagare fick del av.”
Den bild av verkligheten Jan Glete förmedlar och som det inte utan vidare går att vare sig bortse från ellervända till något annat förmedlar också ett tidsperspektiv, som gör att man tvingas att uppleva den för Sverige uppkomna situationen som utomordentligt allvarlig. Vad det handlar om är behovet av en förnyelse och omvandling, som griper in i såväl samhällets som näringslivets djupare strukturer. Därmed också sagt att det sannerligen inte är frågan om något som går att rätta till genom några i hast hopkomna ”åtgärdspaket” med vare sig det ena eller andra innehållet.
Sverige framstår - låt mig upprepa - allt tydligare som sina egna framgångars fånge. Således:
Sverige hade en positiv och lyckosam utveckling fram till omkring 1970 (1). Den utvecklingen vilade på en grund som lades genom framgångsrika företagsetableringar i början av seklet. Dessa etableringar, som utgjorde kärnan i svensk industri, upplevde sin guldålder under perioden 1935-65. Länge lyckades de upprätthålla sin vitalitet genom fortgående förnyelse driven av ambitionen att - och det även internationellt - ”vara bäst i klassen”. För vitalitetens bibehållande har det också haft sin betydelse, att de tillämpat en öppenhet visavi lovande ”entreprenörämnen”. Som Glete uttrycker det: ”Kooptationsmekanismerna till det bestående” har varit i full gång.
Efterhand - från slutet av 60-talet och framåt - har förmågan till förnyelse avtagit samtidigt som företagsuppköp och underhållet av kanslihuskontakter kommit att spela en allt större roll för upprätthållandet av positionerna. För sin överlevnad har dessa nu snart hundraåriga företag tenderat att bli mer ”nätverksorienterade” och det på bekostnad av den mer renodlade marknadsorienteringen. Deras etablerade och ofta väl fungerande relationer till de ledande svenska affärsbankerna ryms i den beskrivningen.
Även om de företag, som utgör denna struktur, inte själva - och det i hög grad tack vare sin nätverksförankring - befinner sig i kris, håller deras betydelse för svensk sysselsättning snabbt på att minska. Och även om de ännu en tid kommer att visa sig kunna fungera som vinstmaskiner, är det inte dessa företags investeringskapacitet som kommer att ge svensk ungdom sysselsättning. Tvärtom kommer de att i kraft av sin etablerade styrka utgöra ett hinder för den omvandling Sverige och svensk företagsamhet är i så stort behov av. Så länge kooptationsmekanismerna jämte bäst-i-klassenambitionerna orkade hålla igång en anmärkningsvärt hög grad av förnyelse inom denna nu åldrade struktur, var detta inte till samma nu alltmer uppenbara förfång.
Detta antyder att det finns en högst reell intressemotsättning inom den svenska företagsamheten - en motsättning som det sällan ordas om och som det nu finns ambition att kapsla in genom att bilda ett enda stort Sveriges Näringslivs-Förbund.
Vad Jan Glete - anmärkningsvärt nog - knappt omnämner i sin bok ”Nätverk i näringslivet” är de olika företagsstöd, som staten tillhandahåller företag och branscher. Dessa stöd - i dag till antalet omkring 150 och svarande mot sammanlagt omkring 50 miljarder kronor om året (2) - är ju i hög grad ägnade att få konserverande effekter på den svenska företags- och branschstrukturen.
Det svenska näringslivets omvandlingsbehov kan därför sägas ha vuxit fram efter två huvudlinjer:
1) Dels genom att den i början av seklet etablerade strukturen av storföretag - väsentligen med exportinriktning - kommit att efterhand på olika sätt och då inte minst i kraft av sin allians med det politiska etablissemanget utgöra ett hinder för förnyelse och omvandling.
2) Dels genom att olika statliga företags- och branschstöd möjliggjort att många företag och i viss mån hela branscher kunnat räddas till överlevnad - dock vanligen bara en tillfällig sådan - på bekostnad av utrymmet för de företag, som genom egen växt och utveckling skulle ha kunnat utgöra grund för en ny generation expansiva tillväxtföretag. Sysselsättningsargumentet - ”att rädda sysselsättningen” - har vanligen utgjort bräckjärnet för att hjälpa fram alla dessa stöd.
Det är efter båda dessa huvudlinjer man finner förklaringarna till att Sverige och svenskt näringsliv genom gerontisering och cementering är på väg att uppnå ett stadium, då situationen ropar på det slags krafter som under 70-talet genom Sveriges Marknadsförbund utsatte den svenska stöd- och subventionspolitiken för enveten och närgången kritik. I den massiva dokumentationen ”Stödformer i Sverige”, som inbringade förbundet en dryg miljon kronor (= ett väsentligt bidrag till finansieringen av förbundets policyverksamhet), exponerades detta stöd- och subventionsvansinne på ett effektfullt och i massmedia rejält uppmärksammat sätt.
 |
som August Strindberg skriver om i sin dikt Esplanadsystemet: ”Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra, dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra.” |
Sammantaget antyder detta behovet av ett ”uppror” - det Joseph A Schumpeter (5) kallar kreativ destruktion - mot de gamla och alltmer uttjänta strukturerna. Både de med politiska rötter och de som tillhör en industristruktur vars guldålder oåterkalleligen tillhör det förflutna. Utan ett sådant uppror är det svårt att se, att förnyelsens krafter skall kunna få det utrymme, som är nödvändigt för att åstadkomma den omvandling Sverige är i ett så trängande behov av. Den stora frågan är hur mycket klokskap som skall kunna mobiliseras för att ”destruktionsfasen” skall kunna bli så ”kreativt förnuftig” som möjligt.
(1) Vändpunkten för Sverige kom omkring 1970. För perioden 1870-1970 kan Sverige redovisa en närmast enastående tillvänt. Endast Japan kan för dessa år redovisa en större tillväxt. Men just kring 1910 sker ett trendbrott. Därefter har Sverige haft en svagare tillväxt än nära nog något annat OECD-land. Från att 1970 ha kunnat redovisa den jämte Schweiz högsta levnadsstandarden i världen är Sverige bland OECD-länderna på väg ner mot gärdsgårdsserien. Det finns två händelser i meningen markeringar med ett politiskt laddat innehåll, som jag tycker väl speglar vad som ledde in Sverige i en ny riktning. Den ena gäller beslutet att i Sverige införa skatt på reklam - dvs på den av företagens funktioner, sam mer än någon annan har till uppgift att exponera och därför hjälpa fram det nya: nya affärsidéer, nya produkter, nya tillämpningar, nya kvaliteter. Den organisation jag då ledde - Sveriges Marknadsförbund - anförde kritiken mot denna av vänsterrabulisten Sven Lindqvist framtänkta punktskatt riktad mot den funktion, som Karl Schiller - vid denna tid Västtysklands socialdemokratiske ekonomiminister - beskrev som företagsamhetens tillväxthormon. Det var emellertid inte bara så att Marknadsförbundet anförde kritiken mot reklamskatten. Marknadsförbundet var nära nog ensamt om att ta debatten med reklamens och marknadsföringens dessa år intill det våldsamma häftiga kritiker. De näringslivets organisationer (Industriförbundet och SAF) som (om inte formellt så dock reellt) representerade den etablerade strukturen - det vill säga storföretagen - valde att passa. Och när de borgerliga under sammanlagt nio år (1976-82 och 1991-94) satt i regeringsställning gjordes ingenting för att ta bort beskattningen på denna för företagsamheten strategiskt så viktiga tillväxt- och omvandlingsfunktion! Den andra gäller det beslut Marknadsdomstolen tog ett stycke in på 1970-talet om att vid vite förbjuda viss av Mun- och Fotmålande Konstnärers Förlag AB vidtagen marknadsföringsåtgärd. Det jag - bl a då jag stötte ihop med KO Sven Heurgren på ett plan mellan Köpenhamn och Stockholm - kraftigt reagerade mot var inte så mycket beslutet som beslutsmotiveringen. Det denna statliga myndighetsdomstol (så vill jag uppfatta MD) reagerat mot var dessa - som jag upplever dem - enastående beundransvärda konstnärers tilltag att vädja om stöd genom att få människor att betala för deras utan förbindelse distribuerade jul- och nyårskort. Domstolen skriver med instämmande i vad KO anfört:
Mottagaren (av reklamskicket) torde - inte minst till följd av texten i vikbladet som vädjar om stöd till en behjärtansvärd verksamhet - känna en moralisk förpliktelse att skänka ett belopp som vederlag för de kort som han erhållit. Med hänsyn härtill (min markering) hävdar KO att metoden är otillbörlig mot konsumenterna.
Från 1970 - det var då vi fick marknadsföringslagen - är således de svenska konsumenterna i lag skyddade från att utsättas för i reklam framställda vädjanden om stöd till behjärtansvärda ändamål. Den frivilliga och av människan själv uttryckta solidariteten skulle framgent gälla som en statens angelägenhet - låt vara finansierad av medborgarna i egenskap av skattebetalare. Om man vill hårddra saken: Socialiseringen av den privata sfären hade nu också kommit att omfatta den humanitära hjälpsamheten. Jag minns hur Heurgren - där vi satt i flygplansfåtöljerna med var sin whisky - blev smått chockad av min kraftiga reaktion och backade såtillvida, att han vidgick att formuleringen nog inte var så lyckad. Även där motsade jag honom. Formuleringen är mycket lyckad. Den blottar mer än någon annan formulering jag träffat på statens ambition att även få utgöra våra samveten. tillbaka
(2) Detta belopp - omkring 50 miljarder kronor - gäller som genomsnittet för åren 1982-93. Under budgetåret 1993/94 betalades det ut över 80 miljarder kronor i företagsstöd! tillbaka
(3) Redovisas i ett par av kapitlen i idémemoaren Bomber & granater. Ännu inte utgiven. Söker förläggare - svensk och/eller utländsk. tillbaka
(4) Företagareförbundet Företagarforums förslag redovisas av ordföranden Jan B Westman i artikeln Småföretagen behöver en kulturrevolution publicerad i Dagens Industri den 13 maj 1995. Företagareförbundet Företagarforum får inte förväxlas med Företagarnas Riksorganisation (FR) som är en etablissemangets kooptering med tidigare socialdemokratiske kommunalrådet Arne Johansson (på den tiden kallad Kungen av Alsterbro) som ordförande och förre SAF-direktören Carl-Johan Westholm som VD.
 |
Tillbaka