online casin

DSM nr 2-3/2004

Skrivet av Jan Gillberg

Det går plötsligt bättre för Ericsson och långa raden krisföretag. Stålbadet har haft verkanseffekt. Sveriges BNP ökar mer än EU-genomsnittet. Den svenska handelsbalansen redovisar - mycket tack vare den låga kronkursen - betydande och växande överskott. Kombinationen nästan ingen inflation och rimliga löneökningar har avsatt spår i en fortgående ökad privat konsumtion. Och nyligen utnämndes finansminister Bosse Ringholm av affärstidningen Veckans Affärer till fjolårets Världsmästare i ekonomi. 

Samtidigt kommer den ena larmrapporten efter den andra om hur illa det är ställt inom vården, skolan och omsorgen. Människor dör i de allt längre sjukhusköerna. Varannan vårdplats har försvunnit sedan 1993. Vart fjärde akutsjukhus har lagts ner. Ett antal mordtragedier har plötsligt gjort politiker och allmänhet medvetna om hur psykvården under en lång följd av år eftersatts ända dithän att den idag genom att tvingas avvisa människor som akut söker hjälp kommit att ge upphov till samhällsfara Det sparas in på skolmaten och det finns inte pengar till inköp av nya läroböcker. Underhållet av skolbyggnader eftersätts. Lärare sägs upp. En färsk av Lärarnas Riksförbund gjord undersökning visar att under det senaste året gjordes nedskärningar i skolans resurser i fyra av fem kommuner. Också inom äldrevården krisar det. De gamla kan inte ens tillgå en fungerande färdtjänst. Det som svenska folket bibringats föreställningar om att Sverige är världsbäst i är på god väg att utvecklas till en gigantisk krisbransch, där de som arbetar mår allt sämre och redovisar allt högre sjuktal.

Två olika världar

Den privata (marknadsstyrda och konkurrensutsatta) sektorn och den offentliga (politikerstyrda och monopoliserade) sektorn är som två olika världar. I grundläggande avseenden är det också så det är. Precis som då Europa var delat i en östlig Kommunistvärld och en västlig Marknadsekonomivärld. En värld där politikerförtryck och stagnation satte gränserna för människornas tillvaro. En annan där marknadskrafter och välstånd skapade ständigt nya möjligheter för ett allt rikare liv. 

Om detta påminde Sveriges Radios P1:s Världen idag i det program som sändes i samband med EU:s östutvidgning, då 75 miljoner människor med erfarenheter från att framleva sina liv under kommuniststyre blev EU-medborgare. I programmet påmindes också om att ingen av alla förståsigpåare inom politik och journalistik hade förutsett kommunismens för nu 15 år sedan plötsliga sammanbrott. Den som påminde om detta var Richard Swartz - en av Sveriges mest namnkunniga och uppburna Östeuropaexperter. Han hade själv - som han uttryckte det - aldrig trott att han skulle få uppleva en värld utan kommunismen som en stor och avgörande maktpolitisk realitet. Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetimperiets slutgiltiga sammanbrott julen 1991 var för honom lika oväntade som omvälvande händelser. Och så var det för alla hans journalistkolleger - undantagslöst! 

I ett i dag bakåtblickande perspektiv framstår detta som utomordentligt märkligt för att inte säga ofattbart. Den fråga - kan det tyckas - som borde ha legat närmast att ställa är: Hur kunde det vara möjligt att i mer än sju decennier upprätthålla ett så i grunden sjukt system som det kommunistiska? Ett system där förljugenhet och maktgalenskap kom att gälla som förhärskande samhällsmoral. Ett system som inrymde en mordapparat, som kostade tiotals miljoner människor livet. Ett system som genom så kallad planhushållning kom att generera ett resursslöseri av en omfattning, som ännu ingen lyckats mäta och som vad gäller sina verkningar skulle kunna liknas vid en hel serie stora naturkatastrofer. Hur kunde det dröja mer än 70 år, innan detta system imploderade? 

En viktig förklaring är att den kommunistiska världen genom sin slutenhet gjorde det möjligt att hålla människorna ovetande om sin egen bedrövliga situation jämfört med förhållandena i den fria marknadsekonomiska omvärlden. Den moderna informationstekniken med bland annat TV-satelliter gjorde detta till slut inte möjligt. En annan förklaring är rustningskapplöpningen. Sovjet med sitt tungfotade planhushållningssystem orkade inte med i den kapplöpningen.

Experternas och de intellektuellas totala missbedömning

Som sagt. Ingen, nästan ingen förutsåg kommunismens sammanbrott. I varje fall inte bland bedömare i Väst. Tvärtom - precis som Richard Swartz - hade den så kallade intelligentian i Väst om inte anslutit sig så dock anpassat sig till kommunismen, som en faktisk och etablerad realitet. De som insåg att sammanbrottet bara var en fråga om när återfinns bland dissidenterna inom Sovjetväldet. Men inte heller dessa var särskilt många - mest kanske för att den som öppet gav uttryck för sådana tankar tvingades att räkna med att bli förvisad till Sibirien. 

En av de mycket få som förutsåg Sovjetunionens sammanbrott och som även gav uttryck för detta sitt förutseende var Andrej Amalrik (1), som 1969 utkom med den även till svenska översatta boken ”Kommer Sovjetunionen att bestå till 1984?” - en bok han började skriva på en kolchos i Sibirien, dit han hade förvisats. Boken fick stor uppmärksamhet i Väst. Ändå tycks så kallade professionella sovjetexperter inte låtit sig påverkas av Amalriks förutsägelse om Sovjetunionens snara - därför det var hans tes - inre sönderfall. Se vidare EXKURS AMALRIK. 

Den som bland västliga sovjetbedömare letar efter någon som gav uttryck för föreställningar liknande Amalriks får leta länge. Men det finns i varje fall en, nämligen Emanuel von Todd. Vid 25 års ålder - han är född 1951 - utkom Todd 1976 med den anmärkningsvärt insiktsfulla boken ”Vor dem Sturtz - Das Ende der Sovjetherrschaft”. Just Todds ålder är intressant. Han hade inte hunnit bli fångad av de synsätt och det visavi kommunismen letargiska förhållningssätt, som var - och även efter Berlinmurens fall i anmärkningsvärt stor utsträckning förblev - förhärskande bland ”etablerade” bedömare. Inte minst i Sverige med en inom den så kallade opinionsbildareliten vida spridd ”kommunismnostalgi” - inte alltid uttalad men ständigt närvarande som ett slags mentalt filter. 

Att tänka, se och uppfatta på ett nytt sätt är inte någon kollektivistisk massysselsättning. Men ändå - eller just därför - så betydelsefull!

Andrej Sacharov

Inte ens Andrej Sacharov - den namnkunnigaste av Sovjets alla dissidenter - hade några förväntningar om ett systemskifte. Hans kamp gällde inte heller detta. Han ställde i stället stora - som det visade sig orealistiska - förhoppningar till möjligheterna att vitalisera sovjetsystemet genom förändringar och att på det sättet främja dess överlevnad. 

Det manifest eller - som det också kallades - memorandum som under 60- och 70-talen kom att gälla som den i Sovjet underjordiska oppositionens viktigaste programskrift utgörs av en inventering av de ”faror” som hotade systemet och genom Sovjets världsmaktsställning hela Världen. Med utgångspunkt från denna inventering formulerar Sacharov vad han kallar ”Grund för hopp”, där han anger förutsättningarna för socialismens överlevnad:

”Socialismens framtid beror på huruvida socialismen kan göras attraktiv, huruvida den moraliska dragningskraften och prisandet av arbetet jämfört med det privata ägandets egoistiska idéer och förhärligandet av kapitalet blir den avgörande faktor, som människor kommer att tänka på då de jämför socialism och kapitalism eller om människor i huvudsak kommer att minnas den intellektuella frihetens begränsning under socialismen eller - ännu värre - personkultens fascistiska regimer.”

Manifestet/memorandumet avslutas med ett i punktform presenterat handlingsprogram för en världsomfattande evolution, vars bärande idé var att det socialistiska Öst med Sovjet som den ena världsmakten skulle närma sig det kapitalistiska Väst med USA som den andra världsmakten. Genom en sådan koexistens hoppades Sacharov, att det skulle vara möjligt att undvika den katastrof, som han själv som den sovjetiska vätebombens ”fader” bidragit till att driva fram som ett högst reellt hot. Koexistens var denna tid också i Västvärlden ett nyckelbegrepp för en lång rad företrädare för ”avideologiserade” lösningar på kalla krigets öst-väst-konflikt.

Sacharov kritiserades av estnisk intelligentia

I anslutning till den version av detta manifest/memorandum, som jag 1969 genom förmedling av SMOG-aktivisten Alexander Timofejeff gav ut i svensk översättning (2), återges även en delvis kritisk kommentar undertecknad av ”Talrika företrädare för den tekniska intelligentian i Estniska SSR”. Sacharov ställer, menar dessa kritiker, ”omotiverat stora förhoppningar” till en utveckling, som är inriktad på ekonomiska och tekniska framsteg och ansluter sig därmed till ett synsätt genom vilket det materiella och mätbara tillåts bli överordnat det andliga och omätbara - något som dessa kritiker kallar ”vår tids grundläggande fördom”. Denna intelligentias kritik formar sig till en civilisationskritisk programförklaring med udden riktad mot den marxistiska materialismen:

”De politiska omvälvningar som försiggått under detta århundrade har fört till undanträngandet av kristendomen som viktigaste ideologiska kraft ut ur samhällslivet och till förstörandet av dess moraliska värden. Den nya materialistiska ideologin ersatte inte - och kunde inte heller ersätta - dessa förlorade värden. Det uppstod ett moraliskt ’vakuum’. I samhället framkallade detta en moralisk splittring av människans personlighet. Å ena sidan en skyltfönstermoral, ytlig och låtsat kollektivistisk, å andra sidan en dold, inre, primitiv rovgirig och egoistisk. Detta gav upphov till ett samhälle med en yttre mekanisk solidaritet men i själva verket uppbyggd på en från samhället alienerad personlighet, som kände fruktan för sin nästa och som kände sig värdelös och ensam inför den väldiga statliga apparaten. I ett sådant kluvet samhälle är de sorgliga företeelser oundvikliga, vilka Sacharov med rätta finner så upprörande. Inte nog med det: De är organiskt förknippade med detta samhälle.”

Dessa estniska intellektuella formulerade sitt eget program, där de punkt för punkt går ett eller flera steg längre än Sacharov. Detta är några av deras markeringar:

Programförklaringen avslutades med följande appell riktad till ”vårt samhälles [dvs som det då var Sovjetunionens] ”ledande huvuden”:

”Begränsa inte er verksamhet till tekniskt och vetenskapligt fantasteri och hänge er inte åt rosenröda illusioner om än så angenäma! Skapa nya samhälleliga moraliska värden! Utarbeta nya sociala, politiska och ekonomiska ideal!”


Avsnitt II

Samtidigt som nedskärningarna upphört i Ericsson och att den dagen närmar sig då det åter kommer att bli aktuellt med nyanställningar, ökar varslen i kommuner och landsting. Så här skriver Aftonbladet på sin ledarsida den 8 maj 2004:

”Kommuner och landsting går mot en ny kris och nya skattehöjningar. I nästa vecka presenterar kommun- och landstingsförbunden sina ekonomiska prognoser för 2004-2006. De visar ett underskott på flera miljarder redan i år. Efter stora skattehöjningar förbättrades läget förra året, kommunsektorn hade överskott på 1,5 miljarder. Nu har det redan vänt. Kommuner och landsting har inte pengar att betala löner till den personal som står på avlöningslistorna. Uppsägningar, stängda skolor, dagis och sjukvårdsavdelningar blir verklighet redan i höst.”

Efter dessa konstateranden förklarar ledarskribenten (Lena Askling) uppgivet: ”Pengarna räcker inte för välfärden.” Precis vad Anders Isaksson försökte förklara redan 1992 i sin skrift ”När pengarna tar slut”.

De båda så olika världarna

Åter möter vi de två så olika världarna. 

När det marknadsberoende Ericsson tvingades till omfattande och djupt smärtsamma friställningar, skedde det för att skapa förutsättningar för företagets överlevnad och framtida nyutveckling. Det vi nu ser. Det fanns en strategi - ett genomtänkt och till marknadens realiteter anpassat åtgärdsprogram.  

När kommuner och landsting tvingas skära ner, beror det inte på att behovet/efterfrågan av välfärdstjänster blivit mindre utan kort och gott på att det inte finns tillräckligt med pengar. Och det är något man med återkommande regelmässighet tvingats konstatera, när det väl är tomt på den kommunala kistbottnen - dvs allteftersom ökade kostnader hunnit äta upp den senaste skattehöjningen. Stort mer sofistikerad är inte hanteringen av den offentliga ekonomin.

Med sikte mot 65 procents skatteuttag

Nyligen - den 10 april 2004 - framträdde Göran Persson i DN i en stort uppslagen propagandaintervju, där han lade ut texten om hur höga (ännu högre) skatter skall ”rädda välfärden”. Så länge ”systemen fungerar” finns det ”betalningsvilja” (möjlighet att pressa ut nya skattehöjningar), var Perssons enkla resonemang. Vad det därför gäller är att skapa ”betalningsvilja”. 

Tillförsikten hos Persson om att detta skall lyckas - precis som så många gånger tidigare - är stor. För att fram till 2024 rädda välfärden - gärna uttryckt som ”den generella välfärden” - krävs skattehöjningar på tio procent, förklarar Persson. Och detta från ett utgångsläge, där Sverige med ett skatteuttag på 53 procent av BNP ligger i världstopp. Men för Persson finns inget ”skattetak”:

”Man kommer så högt 
som man kan motivera människor 
i en öppen dialog.”

Här tvingas man omedelbart att fråga sig: Vad menas när en mästerspelare om den politiska makten talar om ”i öppen dialog”? Naturligtvis ingenting annat än: med hjälp av alla de tjuv- och rackarknep som ingår i det politiska spelet (spelet om makten över människorna) - exempelvis dessa:

• Först som sist och som redan Sun Tzu för 2 500 år sedan lärde: genom vilseförning, dvs att se till att de som skall betvingas (i detta fall förmås att betala de allt högre skatterna) inte ser och därför inte ”upplever”, hur mycket de betalar i form av olika skatter. Detta har varit själva kungsvägen i skattehöjarpolitiken. Det började med införandet av källskatt. I stället för att - som det en gång var - gå till Posten eller banken och betala in sin skatt, dras den vid källan - dvs av arbetsgivaren. Samma med den i dag 32 procent höga arbetsgivareavgiften. Redan begreppet ”arbetsgivareavgift” leder tanken till att det inte är löntagaren utan arbetsgivaren (”någon annan”) som betalar. Dessutom redovisas den inte ens på lönebeskedet. Så är det också med momsen. Den syns inte på prislappen. Tekniken skulle kunna preciseras som: vilseförning genom mörkning. Genom att människorna inte ser (tillåts att se) hur mycket de betalar i skatt, upplevs inte skattetrycket på samma sätt som om de hade varit tvungna att själva göra sina skatteinbetalningar. Marknadsekonomin har att ta hänsyn till prismedvetna konsumenter. Den offentliga ekonomin har genom detta mörkande i stor utsträckning lyckats befria sig från en motsvarande medvetenhet bland den skattebetalande allmänheten.

• Det Persson kallar människors ”motivation” att i allmänna val ge sitt stöd till en politik, som på olika mer eller mindre osynliga vägar höjer det totala skatteuttaget, står och faller med hur människorna uppfattar att ”systemen (välfärden) fungerar”. Därför är det viktigt att få människorna att uppfatta, att välfärden (gärna uttryckt som ”den generella välfärden”) är större och mer vittfamnande i Sverige än i något annat av Jordens alla länder. För den uppgiften krävs ett helt propagandamaskineri - i synnerhet i tider då vår svenska välfärd tenderar att krackelera på område efter område. Ett exempel på detta är hur samma Sveriges mest officiösa tidning, som lördagen (en bra dag för indoktrinering) den 10 april lät Göran Persson framträda över ett helt uppslag i tal och bild, två veckor senare eller söndagen (en annan bra dag för indoktrinering) den 25 april upplät DN-debatt åt professor Joachim Vogel (s) på Statiska Centralbyrån (SCB) att tillsammans med tre likasinnade kolleger vittna om hur svensk välfärd alltfort är världsledande. Detta under rubriken: ”Myt att Sverige tappar i välfärdsposition” (3). Redan påföljande dag kunde DN-debatt som ett slags bekräftelse på denna vittnesutsago publicera en ny artikel av Joachim Vogel & Co med rubriken: ”Svenskt barnafödande högre än Sydeuropas”. DN-samtalet med Göran Persson och dessa båda DN-debattinlägg kom sedan att bilda utgångspunkt för den genom alla medier fortplantade opinionsbildning, som föregick den extra partikongress, som helt följdriktigt kunde forma sig till en manifestation för den förda politiken. En typisk presskommentar löd: ”Perssons trupp fick igenom allt.”

• Ett väl fungerande propagandamaskineri förutsätter emellertid insatser i form av ett långsiktigt uppbyggnadsarbete av massmediala nätverk. Det är något Göran Persson och hans kronprins Pär Nuder förstått och även lyckats ikraftsätta bättre än några andra svenska politiker - frånsett Gudrun Schyman som dock haft det mesta gratis genom att inom den svenska journalistkåren kunna tillgå hela kadrar av kommunister och/eller kommunistsympatisanter. För Persson-Nuder har detta uppbyggnadsarbete krävt betydligt handfastare insatser. Fichtelius- och Scherman-affärerna är bara två exempel på detta - dessutom exempel som skiljer ut sig genom att de hamnade i offentlighetens sken. Tillgången på systemlojala journalister är en viktig för att inte säga avgörande förutsättning för upprätthållandet av Enpartistaten Sverige.

• En annan viktig förutsättning är att de icke-systemlojala - vare sig det gäller självtänkande journalister eller i en eller annan mening oppositionella - inte tillåts göra sig gällande annat än högst marginellt. Här finns en skillnad mellan det sovjetiska och det svenska systemet. I Sovjet var det ”likvidering” som gällde. I Sverige är det ”marginalisering” som gäller.

Man kan därför fråga sig om det måhända är så att att moderaternas ledare Fredrik Reinfeldt och de kristdemokratiska kvinnornas ordförande Désirée Pethrus Engström känt trycket från marginaliseringshotet så starkt, att de valt att frivilligt distansera sig från vad som i decennier gällt som själva kärnan i sina partiers alternativa skatte- respektive familjepolitik? Upplevs det som viktigare att ”finnas med” i debatten (låt vara mest i marginalen men tillräckligt för att lite då och då få förekomma i TV:s soffprogram) än att på allvar vara ”oppositionell”? 

Har detta att vara i det massmediala sammanhanget ”accepterad” (godkänd) kommit att upplevas som så betydelsefullt, att man kan tala om en ”socialiseringseffekt” av nytt och för den fria debatten och åsiktsbildningen ruinerande slag? Har det bland ”oppositionella” blivit viktigare att få ”social acceptans” bland systemlojala journalister än att hängivet söka skapa opinion i syfte att långsiktigt påverka landets politik? Håller oppositionspolitiken på att bli en låtsaslek - en sällskapslek för att ge den svenska enpartistaten ett alibistiskt sken av demokrati? 

En intressant fråga blir därför: Vilken metod - den sovjetiska eller den svenska - är närmare påsett långsiktigt mest effektiv, när det gäller att upprätthålla en enpartistat? Frågan kan uppfattas som tillspetsad men inte mer tillspetsad än att den är väl värd att utgöra utgångspunkt för en stor och viktig debatt - innan det är för sent.

Avsnitt III

När är det för sent? 

För den som tror på att en öppen och fri åsiktsbildning främjar goda politiska lösningar på samma sätt som fri konkurrens främjar ekonomisk och därmed social (om man så vill välfärdssocial) utveckling är det närmast till hands liggande svaret: När tillräckligt många människor lärt sig tillräckligt mycket om hur de kan utnyttja bidragssystemen samtidigt som de lärt sig tillräckligt mycket om hur de kan minimera sitt deltagande i finansieringen av bidragssystemen. När det inte längre går att med statistiskt dribbel dölja att nu finns det inga pengar att fullgöra alla den offentliga ekonomins genom röstköp iklädda åtaganden. När finansieringskollapsen är ett faktum. När den offentliga ekonomin oåterkalleligen brakat samman. 

Göran Persson tror att det skall vara möjligt att undvika ett sådant fallissemang genom att få det svenska folkets stöd för att fram till år 2024 höja det totala skatteuttaget till uppemot 65 procent - detta samtidigt som hans parti i det korta perspektivet utlovar skattesänkningar. Den i år framlagda långtidsutredningen ger emellertid inte Persson och de som kommer i hans ställe någon respit fram till 2024. Finansieringsläget är redan krisartat - se ovan vad Lena Askling skrev i sin ledare i Aftonbladet den 8 maj 2004 - och förutses undergå en dramatisk försämring omkring 2015:

”Efter 2015 skärps problemen ytterligare av en förändrad demografi. Antalet personer som är äldre än 64 år, och särskilt åldersgruppen över 80 år, ökar då kraftigt i förhållande till befolkningen i yrkesverksam ålder. Följden blir stigande behov av vård och äldreomsorg. Den problematiska utveckling som förutses under de närmaste 10 - 15 åren, med ytterst begränsat utrymme för ambitionshöjningar, kommer därför att bli än mer besvärlig i ett längre tidsperspektiv.”

Samtidigt redovisas hur den svenska modellens samhällsekonomiska ekvation är så beskaffad att tillväxt genom ökad produktivitet inom den privata sektorn inte är till någon hjälp, när det gäller att minska den offentliga ekonomins problematik. Här råder ett Moment 22:

”En ökad produktivitet i näringslivet, och därigenom höjda löner på arbetsmarknaden i stort, ger visserligen upphov till ökade skatteinkomster, men för också med sig höjda löner för de offentliganställda och därigenom ökade kostnader för staten, kommunerna och landstingen. Den ekonomiska tillväxten ger således inte med automatik utrymme för mer offentlig verksamhet.”

Återstår - den väg Göran Persson också anvisar - att höja skatteuttaget. Ett tillkommande bekymmer är att östutvidgningen skapat en ny konkurrenssituation, nämligen den att länder som Estland och Polen genom så kallade enhetsskatter på nivåer kring 25 procent kan komma att locka till sig både svenska företag och svensk kvalificerad arbetskraft. I stället för den av facket befarade invandringen österifrån av arbetskraft villig att jobba för lägre löner än avtalsenliga, framstår - odogmatiskt sett - det stora hotet vara, att vi får en nettoutvandring av både företag och den arbetskraft vi bäst behöver för att rädda vad som ännu räddas kan.

Perssons verkliga ”turistproblem”

Och när det gäller Perssons tal om ”sociala turister” finns det ett betydligt större ”turistproblem”, nämligen att en del av de duktiga och arbetssamma invandrare, som kommit till Sverige och ännu inte hunnit rota sig, ser en möjlighet att göra sin lycka i något av de östländer, som nu redovisar årliga tillväxttal på uppemot 10 procent och där de får behålla 75 procent av sina arbetsförtjänster (4) samtidigt som Sverige får behålla de många tusen invandrare, som den havererade svenska integrationspolitiken i sin missriktade löslighet gjort till desillusionerade problemmänniskor. 

Detta lär i än högre grad gälla de inte så få kriminella, som sökt sig till Sverige som ett slags ”frizon”. Här kan Sverige förvisso räkna med en nettoinvandring österifrån. Standarden inom svensk kriminalvård håller en inom de berörda kretsarna erkänt hög internationell nivå, vartill kommer att risken att vid fortsatt verksamhet åka fast är relativt omvärlden låg samtidigt som den minskar ytterligare i takt med nedrustningen inom det svenska polis- och rättsväsendet.

Politiken och politikerna har blivit systemets fångar

Det både kort- och långsiktigt verkligt stora problemet för Sverige liksom för andra länder som tagit efter den svenska modellen - exempelvis Tyskland - är, att den offentliga ekonomin i en så förtvivlat hög grad blivit en transaktionsekonomi inriktad på att (med betydande avbränningar i den byråkratiska hanteringen) mer eller mindre hjälpligt hålla igång hela floran av bidragssystem. 

• Kortsiktigt kommer detta till uttryck i den i april framlagda vårbudgeten.  När de bidragssystem, som utgör basen för regeringsunderlaget, fått sitt återstår vad som i debatten kommit att omnämnas som en ”restpost”. Denna restpost har år från år krympt och är nu inte tillräckligt stor för att kunna finansiera en sysselsättningspolitik (inbegripande investeringar i en alltmer gisten infrastruktur) värd namnet. Detta är också något som LO-ekonomerna Dan Andersson, Lars Ernsäter och Anna Thoursie slår fast i ett inlägg på DN-debatt den 20 april:

”Det är bara att erkänna att socialdemokraternas sysselsättningspolitik nu är vid vägs ände.”

Ännu mindre räcker denna restpost till för upprustning av de funktioner, som har att göra med att sörja för medborgarnas skydd till liv och egendom. På dessa områden är det sparbeting som gäller. Kriminalvården är ett belysande exempel. För att åtgärda den mest akuta platsbristen på anstalterna tilldelas kriminalvården 200 miljoner men får samtidigt ett generellt sparbeting på 400 - 500 miljoner.

• Långsiktigt kommer det till uttryck i den i år framlagda långtidsutredningen, som helt fokuserar på hur ekvationen skatter och bidrag skall kunna fås att nödtorftigt gå ihop. Där finns inte unset av idéer eller tankar om några framtidsprojekt ägnade att göra Sverige till ett för sina medborgare bättre land. Ingenting ägnat att förmedla den känsla av framtid och utveckling, som i så hög grad möter var och en som besöker de länder som bara för lite mer än ett decennium lyckades frigöra sig från socialismens olika utvecklingshinder.

Var finns marginalerna?

Och var finns marginalerna? Var finns de resurser som kan behöva mobiliseras för att möta en miljökatastrof eller ett ”skarpt läge”? 

Om något riktigt allvarligt skulle drabba Sverige, kan Göran Persson förväntas vara hänvisad till att med samma ihålighet som en gång Per Albin förklara: ”Vår beredskap är god.” Men då med den skillnaden att vare sig naturkrafterna eller terrorister låter vare sig vilseföras eller tala med sig. 

Lägg till detta att det svenska systemet med tiden passiviserat människorna - gjort dem inte bara beroende av hela arsenalen bidrag utan i växande grad ur stånd att klara av situationer, som ställer krav på egen insats och egen förmåga. Inte ens gammal hederlig hjälpsamhet finns att tillgå som nödfallsresurs. Inte på samma sätt som när grannskap och sammanhållna familjer fungerade som stöttor i uppkomna situationer. 

Till denna utveckling har även högskattesamhället i sig bidragit. Med alla de skatter människorna tvingas att betala har vi fått en ohjälpsamhetens mentalitet: ”Det där får samhället klara av. Det är ju det jag betalar skatt för.” 

Det verkligt bekymmersamma uppstår, då människorna (som Gudrun Schyman med sitt skattesmiteri) lär sig att betala in så lite så möjligt i systemen) och samtidigt (som Göran Persson med sitt bostadsbidragstråcklande) plocka ut så mycket som möjligt i systemen. 

Då - och vi är redan där! - är det hög tid att inse att det inte bara är - som LO-ekonomerna uttryckt det - sysselsättningspolitiken (länge navet i s-politiken) som nått vägs ände utan hela Det Svenska Systemet. Vad som det därför nu gäller - med ord hämtade från den programförklaring som de estniska intellektuella avgav 1969 - är:

”Inte bara en rumphuggen ekonomisk reform utan radikala ekonomiska förändringar.”

Avsnitt IV

Precis som det sovjetiska systemet har det svenska skapat sin nomenklatura - av Anders Isaksson kallad ”den politiska klassen”. 

Denna nomenklatura har vuxit fram i takt med politikens professionalisering - en process som ersatt tidigare tiotusentals fritidspolitiker med alltmer välbetalda yrkespolitiker. Politik har blivit - som Björn Elmbrant uttryckt det - något ”däruppe” för ”dom därnere”. Samtidigt har människorna förvandlats till objekt - föremål för politikens omsorger och styrfunktioner. Allteftersom dessa omsorger trängt in på nya områden, har människorna förlorat mer och mer av sin möjlighet att rå sig själva. 

En gång vart fjärde år möts de politiska partierna i tävlan om kontrollen över dessa styrfunktioner - det som kallas ”den politiska makten”. Agendan för denna tävlan sätter det till regeringsparti institutionaliserade SAP tillsammans med systemlojala journalister. Utifrån denna agenda presenterar vart och ett av de tävlande partierna sin meny av omsorger.  

SAP har den bredaste och fylligaste menyn. Konjunkturinstitutet har räknat fram att - som det heter på KI-språk - ”de ofinansierade finanspolitiska stimulanser”, som socialdemokraterna gick fram med för att vinna valet 2002, uppgick till 168 miljarder kronor. 

De olika oppositionspartierna nischar in sig på lämpliga marginalgrupper för att i varje fall klara den fyraprocentiga kvalgränsen för att förbli riksdagsparti och på det sättet finnas med i det publika sammanhanget och komma i åtnjutande av del i det alltmer rundhänta partistödet. Mycket längre sträcker sig inte deras ambition. På detta sätt har oppositionen blivit en del av nomenklaturan - ett slags systemets blindtarm. 

Och rakt igenom systemet är det samförståndet som råder eller som Inga-Britt Ahlenius nyligen formulerade det i en DN-kolumn:

”Vi har gjort konsensus till en del av vår nationella självbild. Vi premierar stillatigandet och ’samförståndet’, vi skapar ’besvärliga’ människor. Vi måste ju komma överens! Sverige är också ett litet land där alternativen är få. De privata ägarkretsarna är inte många, alla är på något sätt beroende. Det är få förunnat att bara ta sin väska och gå för att försvara sitt sanningssägande och pröva sin lycka någon annanstans.”

Denna konformerande samförståndsanda har också trängt ut gamla hederliga ämbetsmannatraditioner om ett från intressen av det ena eller andra slaget oberoende. I stället har vi fått en inom Myndighets-Sverige (i vilket också rättsväsendet blivit inkorporerat) till den Politiska Makten anpassad ja-sägarkultur. Här har den numera öppet politiserade utnämningsmakten kommit att tjäna som kraftfullt för att inte säga totalitärt instrument.

Var finns nytänkandet?

Att nytänkande skall kunna frodas i en sådan politisk kultur är inte att vänta. När det ändå någon gång skett är det inte oppositionspartierna, som varit förlösare och näringsgivare. Dessa har med åren blivit alltmer inriktade på att anpassa sin politik och sina utspel till den av de i landet styrande krafterna upprättade agendan - att segla med på läsidan. 

För det under de senaste decennierna tydligast markerade nytänkandet svarar i stället några av dagens ledande socialdemokrater när de ännu var SSU:are. Och detta när SSU upplevde en av starka inre motsättningar stimulerad debatt. I sig ett memento på hur det är när åsikter och synsätt bryts och inte när man försöker efterlikna varandra, som nytänkandet får erforderlig näring. 

Å ena sidan stod förnyarna och å andra sidan traditionalisterna. De förra kallades också ”uppbrottsanhängarna”. De hade självförvaltning på programmet. De var inspirerade av en mer frihetlig socialism. Och de ville decentralisera makten både inom den offentliga sektorn och näringslivet. Bosse Bernhardsson och Lennart Weiss tillhör förgrundsfigurerna bland ”uppbrottsanhängarna”. Andra efterhand alltmer betydelsefulla ”förnyare” var Anna Lindh och Margot Wallström liksom i ett lite senare skede Karl-Petter Thorwaldsson och Niklas Nordström. Mona Sahlin räknades däremot in bland traditionalisterna. 

Motsättningarna mellan de båda falangerna kom till tydligt uttryck när SSU-kongressen 1990 skulle välja ny ordförande efter Anna Lindh. Efter att Kent Carlsson - självförvaltarnas huvudkandidat - på grund av sjukdom tvingades att avsäga sig kandidatur, öppnades en möjlighet för traditionalisterna att lansera Pär Nuder. Nuder var dock ett omöjligt namn för förnyarna-självförvaltarna. Han uppfattades redan då som en ”apparatskij” med utpräglat centralistiska ambitioner. Om Nuder hade valts är det inte uteslutet att förnyarna brutit sig ut och bildat eget. Nu blev det inte så. Som ordförande att efterträda Anna Lindh valdes Karl-Petter Thorwaldsson. 

Det nytänkande som Lindh-Wallström- Thorwaldsson-Nordström kom att personifiera avsatte dock inga spår i partiets programarbete. Här försattes en chans. I hög grad ansvarig för detta var Ingvar Carlsson. Han hade fått i uppdrag att leda arbetet på en programskrift - ”Framtiden i folkets händer” - att presentera vid kongressen 1984 (5). Carlssons stora misstag var att han i programkommittén inte gav plats åt någon av de nytänkande självförvaltarna (6). Han ville inte stöta sig med partiets många traditionalister. Och framförallt ville han och partiet inte stöta sig med LO - den ständiga bromsklossen i det politiska förändringsarbetet. 

”Självförvaltning” och ”egen makt” finns inte längre kvar som begrepp i den politiska diskursen, som i stället sedan flera år - tvärs över den politiska skalan - låtit sig styras av mantrat ”vård-skola-omsorg” - gärna föregånget av bestämningsorden ”jämlik” och ”rättvis”.

Illusionsflykt som hinder för problemlösning

Ju längre utvecklingen får mala på i inkörda spår och ju närmare den offentliga ekonomin kommer en finansieringskollaps, desto mindre blir utrymmet för en systemförändring i hyggligt ordnade former. Vi närmar oss snabbt en situation då förändringen riskerar att komma att ske i anarkiska former (7). 

Insikten om detta måste ta hjälp av tre grundläggande klargöranden:

• För det första. Den svenska välfärdens förträfflighet är en myt. Andra länder har kommit ikapp och gått förbi. Att inte ha detta klart för sig är att vara blind för verkligheten eller med ett perssonskt uttryck att vara ”illa underbyggd”.

• För det andra. Det är en illusion att - som Göran Persson - tro att det går att klara den framtida finansieringen av de krackelerade välfärdssystemen med ytterligare skattehöjningar. Verkligheten är i stället att ”skattenivåkonkurrensen” österifrån kommer att ställa Sverige med sin redan extremt höga skattenivå inför betydande problem.

• För det tredje. Att förnöjt hänvisa till hyggligt höga BNP-tal är att hänge sig åt självbedrägeri. Förändringar i BNP säger allt mindre om tillväxten i substantiell mening. Särskilt i ett genombyråkratiserat land som Sverige. Enligt en i fjol gjord undersökning är Sverige det OECD-land som i förhållande till BNP är överlägset mest byråkratiserat. Kostnadsmassan för allt detta byråkratiarbete ingår i BNP. Ju mer denna kostnadsmassa tillåts växa, desto högre BNP. Samtidigt som de ökade byråkratikostnaderna skapar växande finansiella problem kan finansministern redovisa en i BNP-tal räknat ”god tillväxt”. (8)

Sammantaget har detta resulterat i en illusionsflykt som reser hinder för de genomgripande förändringar som krävs. För skapa att förutsättningar för sådana förändringar är det därför nödvändigt:


att börja tala klarspråk om tillståndet i ”Välfärds-Sverige”.

att återgå till att betala ut hela lönen till den enskilde, som sedan själv har att göra sina skatteinbetalningar.

att övergå till en BNP-redovisning som gör åtskillnad mellan substantiell och icke-substantiell tillväxt.

Avsnitt V

Vad det nu gäller är att utifrån en från illusionsmakeri frigjord verklighetsbild och ett perspektiv, som inte är begränsat till dagens mest akuta problem, tänka i nya banor ägnat att bereda väg för genomgripande och radikala förändringar. Som problemen tillåtits växa nästintill okontrollerat erbjuder lappandet och lagandet inte något alternativ.

Det mest grundläggande för ett sådant radikalt nytänkande är att fokus flyttas från politikerstyrda kollektiva systemlösningar till starkt decentraliserade problemlösningar med möjlighet att mobilisera den väldiga potential, som ligger i att varje människa tillåts forma sitt liv utifrån vars och ens prioriteringar och individuella förutsättningar. Den i dag kollektivt organiserade välfärden har givit upphov till en ”utnyttjandekultur” som håller på att ruinera systemen och därmed den offentliga ekonomin - en kultur som det gäller att snarast komma bort ifrån. 

På liknande sätt måste fokus flyttas från en alltför ensidig inriktning på det materiella med bortseende från att livet också har en andlig dimension. Hur mycket av den oro och frustration som griper omkring sig går inte att härleda till den politiskt uppstyrda systematiska utsvältningen av andligt livsinnehåll? Och hur har inte detta i sin tur lett till ett närmast neurotiskt överutnyttjande av materiella tillgångar? 

Vi kan också se hur stat och kommun först gjort kulturlivet beroende av finansiering från den offentliga ekonomin och hur denna ekonomi nu tvingas att underkasta detta kulturliv omfattande sparbeting. Bibliotek stängs och den offentliga upphandlingen av konst stryps. Överallt skärs det i den offentliga ekonomins kulturbudgetar.

Vad Sverige kan lära av reformprocessen österöver

I den tidigare åberopade programförklaring, som de estniska intellektuella avgav 1968 och som tjugo år senare fick stor betydelse för det estniska folkets frigörelse- och reformprocess, återfinns följande tänkvärda formulering:

”Att inrikta människorna mot i huvudsak
materiella behov är ett grovt politiskt misstag.”

Kampen, förklaras det vidare, får inte bara gälla en kamp mot hungern i fysisk mening utan också mot människornas andliga hunger. Där talas också om att hos människorna väcka till liv och utveckla ett ”moraliskt medvetande”. 

Liknande appeller bar fram upproret mot den sovjetiska systemstaten över hela Central- och Östeuropa. Trots all fattigdom handlade det inte om mer bröd utan om mer frihet - andlig frihet. I synnerhet i Polen - det land där processen tog sin början - fick frigörelseprocessen karaktär av en väckelserörelse. Kyrkliga ledare understödda av påven Johannes Paulus II spelade en stor för att inte säga avgörande roll för att Lech Walesa (9) skulle kunna leda processen till ett lyckligt och för hela Europa avgörande slut. 

I grund handlade det om en konflikt mellan marxismens primitivt materialistiska ideologi och en människosyn, där människan är något mycket mer än en maskin det gäller att utfordra så att hon finner sig i att hyggligt förnöjt tjäna systemet. Och de som inte inordnar sig eller uppfattas som ”hot mot systemet” blir likviderade (den sovjetiska modellen) alternativt marginaliserade (den svenska modellen). (10)

En första förutsättning för radikal förändring

Enligt en på Handelshögskolan i Stockholm gjord undersökning tror gemene man i Sverige att skattetrycket uppgår till 30 procent och inte - som det gör - till ett stycke över 50 procent. 

Detta är samtidigt ett mått på 1) effekten av att dra skatter och arbetsgivaravgifter så att det inte syns när lönen utbetalas och 2) det ledande skattesänkarpartiet moderaternas tillkortakommande när det gäller att informera om det faktiska förhållandet. 

Som ett första steg i reformprocessen gäller det att framtvinga en ordning, där den enskilde själv får ut hela lönen och sedan själv har att ombesörja sina skatteinbetalningar inklusive det som kallas arbetsgivaravgifter men i själva verket är en skatt som dras på lönen, dvs inkomsten och därför också skall räknas som inkomstskatt. 

Genom ett sådant tydliggörande av vad som faktiskt tas ut i skatt blir det inte möjligt att vilseföra medborgarna om vad som är det faktiska skattetrycket och på så sätt manipulera dem till att godta ständigt nya skattehöjningar. Först därmed blir det möjligt att öppna för en förutsättningslös diskussion om 1) vad som bör rymmas i den offentliga ekonomin samt 2) hur ”välfärden” bäst bör organiseras och finansieras - en diskussion som det gäller att ta innan den offentliga ekonomin kollapsat och det ännu finns visst ehuru snabbt krympande rådrum.

Några uppslag till radikal förändring

Här några tankar om och uppslag till en radikal förändring för att om möjligt förekomma den finansieringskollaps, som hotar inte bara det svenska välfärdssystemet utan också hela det svenska samhällsbygget.

• Lyft ut vad som brukar kallas ”det gemensamma socialförsäkringssystemet” ur den offentliga ekonomin och ersätt detta med individuellt uppbyggda och individuellt förvaltade ”källsparkonton”. Man kan tänka sig många variationer vad gäller regelverket för sådana konton och deras utnyttjande. Själva grundidén är att viss del av lön eller annan inkomst avsätts för att finansiera inkomstbortfall vid sjukdom eller annan tvingande omständighet. Källskattemedel skall också kunna disponeras enligt bestämda regler för utbildning, i samband med bosättning och vid anskaffning av bostad. På innestående medel utgår en av staten utbetald ränta, vars nivå bestäms av gällande statsobligationsränta. Vad som ackumulerats fram till att individen bestämmer sig för att gå i pension utgör den egna pensionsfonden, från vilken pensionsutbetalningar sker. Systemet kompletteras med en statlig grundtrygghetsförsäkring, som utfaller i situationer av extraordinär natur - exempelvis vid olycka som leder till handikapp - och för att trygga försörjning upp till gällande ministandardnivå. 

Systemet innebär en form av självförvaltning av den egna välfärden, där det ligger i individens intresse att ta ansvar för sitt liv - exempelvis genom att hålla sig frisk, att inte hemfalla åt alkoholism eller på annat sätt undergräva sin hälsa, att ta vara på sina möjligheter till förkovran och personlig utveckling etc - så att största möjliga utrymme ges för uppbyggnad av ett pensionskapital att tillgå den dag individen bestämmer sig för att gå i pension. 

Med detta system ges individen möjlighet till individuell målplanering med individuellt valda prioriteringar. Att på detta sätt mobilisera de resurser, som ligger i att individen engageras för att på bästa sätt ta vara på och ekonomiskt förvalta sitt liv, är ägnat att generera enorma samhällsekonomiska vinster, vilket i sin tur innebär möjlighet för det offentliga att få erforderliga resurser för att klara av vad som borde gälla som varje modernt och civiliserat samhälles primära uppgifter - att sörja för lag och ordning, inre och yttre säkerhet men också för underhåll och utveckling av gemensamt nyttjad infrastruktur och offentliga miljö.

• Ersätt systemet med en av kulturbyråkrater förmedlad finansiering av kulturlivet med en av staten stimulerad men i sista ledet av individerna vald kulturkonsumtion. Detta enligt en i DSM redan på 1970-talet lanserad idé om ett ”kulturkort” - en ”kulturpeng” som upp till ett visst summabelopp ger en exempelvis 50-procentig rabatt vid ”kulturkonsumtion”.

På liknande sätt skulle annan konsumtion ägnad att höja människornas livskvalitet kunna stimuleras - exempelvis hälso- och kroppsvård. Dock hela tiden så att det är individen som i sista ledet väljer vad som bäst passar henne eller honom.

Ett nytt instrument för finanspolitisk styrning

Med finansiering och stimulans enligt här redovisad modell blir det möjligt att bedriva finanspolitik på ett nytt och mer både flexibelt och kraftfullt sätt. I tider av överhettad konjunktur kan källsparinsättningar premieras (exempelvis enligt modellen en statlig premiekrona per fyra insatta) alternativt att uttag kostnadsbeläggs. I tider av svag konjunktur med undersysselsättning kan på motsvarande sätt uttag för visst ändamål premieras (exempelvis en statlig stimulanskrona per fyra uttagna avseende investering i eller ombyggnad av bostad). Även storleken av ”kulturpengen” och ”hälso- och kroppsvårdspengen” kan varieras i liknande syfte. 

I en tid då både finanspolitiken (genom att skattetrycket närmat sig taket) och penningpolitiken (genom att räntenivån pressats ner till en mycket låg ”normalnivå”) förlorat mycket av sin potential borde det framstå som utomordentligt intressant att på detta sätt utrusta den ekonomiska politiken med ett nytt instrument, som dessutom fungerar i en direkt påverkanskontakt med marknaden-konsumenterna och inte på det diffusa sätt som konventionell finans- och penningpolitik.

En stilla förhoppning

Låt mig avsluta med en stilla förhoppning att denna artikel skall väcka något litet intresse och fortplanta någon liten diskussion.

(1) Andrej Amalrik föddes 1938. Efter att som regimkritiker vid flera tillfällen dömts till fängelse och arbetsläger tvingades Amalrik att 1976 gå i exil. Amalrik fortsatte sin sovjetkritiska verksamhet i utlandet. Han omkom den 13 november 1980 (dvs det var då han hittades) under mystiska omständigheter vid en bilolycka i Spanien. Detta kort innan han i Madrid skulle delta i en europeisk konferens om Sovjetstatens behandling av regimkritiker - så kallade dissidenter. Samma år hade Amalrik utkommit med boken ”Le journal d’un provocateur”. Postumt utgav franska förlaget Seuil ett större av Amalrik författat arbete om Rasputin (”Raspoutine”). Om sina förvisningsår 1965-66 skrev Amalrik en även till svenska översatt bok (”Ofrivillig resa till Sibirien”).   tillbaka

(2) Som ägare och utgivare av tidskriften ORIGO hade jag och flera av mina medarbetare (främst Lars-Erik Blomquist och Magnus Ljunggren; båda i dag erkända Rysslands/Sovjet-kännare) ”intressanta” kontakter med sovjetiska regimkritiker - både sådana som tvingats i exil och sådana som fortfarande var verksamma i Sovjet. Exempelvis kunde ORIGO initierat rapportera från de så kallade ”författarrättegångarna” mot i en första omgång (1966) Jurij Daniel (dömdes till fem års arbetsläger), Andrej Siniavskij (sju års arbetsläger), Vladimir Bukovskij (tre års arbetsläger), Vadim Delaunay (ett års arbetsläger) och Jevgeni Kusjov (ett års fängelse) samt mot i en andra omgång (1967) Juri Galanskov (sju års arbetsläger), Alexander Ginsburg (sju års arbetsläger), Alexei Dobrovolsky (fem års arbetsläger) och Vera Lasjkova (tre års arbetsläger). En kontakt som fick särskilt stor betydelse var kontakten med SMOG-aktivisten Alexander Timofejeff. En dag kom han med ett handskrivet manuskript av det som sedan kom att gälla som den slutgiltiga och officiella versionen av Andrej Sacharovs manifest/memorandum. På rasande kort tid organiserade jag översättning och utgivning på ett hastigt hemmasnickrat förlag kallat fas (För Aktiv Samhällsdebatt). Manifestet/memorandumet hade tidigare aldrig givits ut i bokform utan bara cirkulerat som samizdat. Våra förväntningar på att utgivningen skulle få betydelsefull uppmärksamhet var stora. Men icke! I stället blev det mol tyst i de svenska medierna. Enligt uppgift var det den vid denna tid Allra Högstaste Åsiktskommissarien Olof Lagercrantz, som påbjudit den mediatystnad som dock tycktes eka från än högre makter.
tillbaka

(3) Med statistik går det att ”bevisa” mycket - även sådant som det räcker att med lite sunt förnuft inse vara orimligt. Joachim Vogels vittnesutsago utgår från en index WISP, som visat sig uppbyggd på ett sätt, att den nordiska välfärdsmodellen slår ut alla andra modeller. Men inte bara det. Enligt WISP är välfärden mer utvecklad i länder som Bulgarien, Tjeckien, Slovakien och Slovenien än vad den är i USA.   tillbaka

(4) Göran Persson var å Sveriges vägnar först ut med att i hotfulla ordalag uttrycka sitt misshag med att de tio nya EU-länderna driver en skattepolitik på tvärs med den svenska högskattepolitiken. Estland med den mest profilerade lågskattepolitiken har i dag en enhetsskatt för inkomster på 24 procent, som  dessutom år 2007 kommer att sänkas till 20 procent. Och nya EU har en genomsnittlig bolagsskatt på 19 procent mot 31 procent i gamla EU. Erfarenheterna av de nya ländernas lågskattepolitik är entydigt positiva. I EU-administrationen har Persson emellertid inget stöd att hämta för sin kverulans mot de nya EU-ländernas lågskattepolitik. ”Det är bra med skattekonkurrens”, har Fritz Bolkestein, EU-kommissionär för inre marknaden, förklarat. Göran Perssons kritik ter sig dessutom märklig, då Sverige mer än något annat land uttalat sitt bestämda nej till all EU-inblandning i skattepolitiken.
tillbaka

(5) Efterhand vattnades programmet ut. I ett förstadium innehöll det förslag om att medborgarna skulle få rätt att välja både mellan olika vårdcentraler och skolor. Man var också öppen för privata lösningar inom barnomsorgen. I den nyligen utkomna boken ”Det måttfulla upproret” (Norstedts) av Aftonbladets ledarskribent Jesper Bengtsson nämns också att arbetsgruppen i ett av de första utkasten föreslog att det skulle inrättas en kulturcheck. ”Varje medborgare skulle få en viss summa pengar att varje år spendera på valfri kulturyttring som teater, bio eller böcker.” En idé som först lanserades i DSM. Till slut fanns det bara kvar ett enda konkret förslag, nämligen rätten att välja vårdcentral.   tillbaka

(6) Vid den här tiden var Pär Nuder talskrivare åt Ingvar Carlsson. Med kännedom om hur Pär Nuder ”bävrar” genom att verka genom ombud är det högst sannolikt att han lyckades påverka Carlsson att inte dra in några förnyare i programarbetet.   tillbaka

(7) Den risken underbyggs genom det sätt på vilket laglösheten tillåts gripa omkring sig. ”Om drygt femton år kommer inte ett enda brott i Sverige att klaras upp!” Den som tecknar detta framtidsscenario är kriminalprofessorn Leif GW Persson. Det skedde då han talade vid en kundträff hos säkerhetsbolaget Falck. ”Uppklarningen är redan i dag väldigt låg, även för mycket grova brott”, förklarade Leif GW Persson. ”Och jag tror att den kommer att fortsätta att minska från cirka femton procent idag till i stort sett ingen uppklaring alls år 2020.” Perssons inlägg finns refererat i tidskriften Skydd och Säkerhet 5/2004.   tillbaka

(8) BNP-måttet är problematiskt även på det sättet att det som ”tillväxt” räknar återställande av allehanda skador - brott, olyckshändelser etc. Ökad brottslighet är därför ägnad att öka BNP liksom en inträffad naturkatastrof. Översvämningskatastrofen i Tyskland i fjol gav landets sviktande BNP-tillväxten ett betydande tillskott.   tillbaka

(9) I inget annat land visas en sådan monumental likgiltighet för den heroiska befrielsekamp som Lech Walesa och andra betydelsefulla öststatsdissidenter bedrev i vår nära samtid än i Sverige. Detta kom till uttryck när Lech Walesa den 5 december 2003 besökte Stockholm för att på Norra Latins konferenscenter inviga en utställning för att hedra minnet av det polska folkets insatser i kampen mot den kommunistiska totalitarismen. Detta statsmannabesök av Polens tidigare president fick ingen som helst uppmärksamhet i de svenska medierna. Inte så mycket som ett omnämnande vare sig i TV, radio eller den svenska pressen. Se vidare DSM 1/2004, sid 34.   tillbaka

(10) I båda fallen finns undantag från grundkonceptet. I det förra fallet (den sovjetiska modellen) fanns också varianten deportation alternativt tvångsexil. I det senare fallet (den svenska modellen) finns varianten, att människor mördas eller på annat sätt plötsligt dör utan att det inträffade blir fullständigt utrett

Tillbaka