online casin

DSM nr 4/2004

JAN GILLBERG: I föregående nummer av DSM tog jag upp detta märkliga att experterna och de intellektuella inte lyckades förutse Sovjetunionens fall. I många avseenden gjorde de sig skyldiga till fatala för att inte säga totala missbedömningar. Men det finns några som ändå anmälde att Sovjetunionen skulle komma på fall.  Om man ser till Sovjetunionen så är det framförallt en person man då tänker på, nämligen Andrej Sacharov som i egenskap av dissident i vart fall markerade en klart kritisk hållning till sovjetsystemet. Men som sägs i artikeln i DSM så vad det ju faktiskt inte så att Sacharov förutsåg att Sovjetunionen skulle

Letar man sedan lite vidare nämner jag i den här artikeln två personer som de facto faktiskt har talat om att det skulle ske ett sammanbrott. Den ena är Andrej Amalrik och sen en för mig helt ny person som jag hittade på nätet, nämligen tysken Emmanuel von Todd och som 1976 utkom med en bok som heter ”Vor dem Stürtz - Das Ende der Sovjetherrschaft”. 

Hade jag tänkt efter lite mer, så hade jag nog också kommit på namnet Sven Rydenfelt. Lite diffust visste jag ju, att du har varit tydlig i en förutsägelse som dessutom på ett alldeles anmärkningsvärt sätt kom att visa sig stämma med hur det blev. Men jag kom inte på det, när jag skrev artikeln. Därför blev jag väldigt glad när du kontaktade mig och erinrade om den artikel du skrev redan 1956 med just en förutsägelse om Sovjetunionens sammanbrott. Jag kan inte minnas att jag hade läst artikeln utan det är nog mera genom vår personliga kontakt och de samtal som vi har haft som jag har förstått att du var tidig förutsägare. 

Det här blev en bakgrund till varför jag kommer hit och nu undrar jag hur du resonerade, när du kom fram till din förutsägelse. 

SVEN RYDENFELT: Jag fick tidigt goda kontakter med bokförläggare Johan Hansson på Natur och Kultur och när jag tillbringade två och ett halvt år i Stockholm efter min disputation 1954, fanns det inget jobb åt mig i Lund och då fick vi ytterligare kontakt. Förlaget som gav ut tidskriften Samtid och Framtid behövde en ny redaktör och han övertalade mig att bli den nye redaktören. Det innebar att jag skrev ledare i varje nummer. Den här artikeln där jag tog upp Sovjetunionen skrev jag 1956. Där kom jag in på Ungern som hade gjort revolt ifrån Sovjetunionen. Efter viss tvekan slogs revolten. Då skrev jag: 

”I Ungern har hatet mot förtryckarna nyligen med explosiv kraft brutit fram i våldsamma revoltrörelser. Efter mycken tvekan och vacklan greps de ryska herrarna av panik och slog till med hänsynslös terror. Därmed har den ryska regimen slutgiltigt dömt sig själv. Dess dagar är räknade och fallet närmare än de flesta i dag tror. Somliga menar att endast ett tredje världskrig kan störta Sovjetväldet. En tröstlös tanke. Om vi blott ger oss till tåls, kommer det att rämna inifrån, och ur dess grus och aska kommer ett nytt och friare Ryssland att resa sig.”

Detta skrev jag alltså trettiofem år innan Sovjet rämnade. Ganska många hade förutsagt ett slut på sovjetväldet, men nästan alla utgick ifrån som något självklart, att det måste ske med våld - att Sovjet som då var världens näst starkaste militärmakt antingen med våld utifrån eller genom en blodig revolution inifrån. Jag har inte hittat någon som gjort den prognos jag gjorde, nämligen att systemet kommer att visa sig så ruttet att det bara sjunker ihop. En dag så sjunker alltihop ganska stilla och lugnt ner ungefär som en rutten byggnad. Så resonerade jag.

JG: Jag har heller aldrig mött på någon som kommit med en så pass med verkligheten överensstämmande förutsägelse. Ändå har jag läst en hel del om just Sovjetunionen och Sovjetunionens olika problem. Inte någon av alla de marknadsekonomer, som - i varje fall i dag - bekänner sig till ett helt annat ekonomiskt system än det sovjetiska, inte ens någon av dessa har formulerat sig som du gjorde. 

En förklaring är att det framförallt var militärer och militärpolitiker som dominerade debattscenen vad gäller Sovjetunionen och hur det i sinom tid skulle bringas på fall. Man kan tycka att det är egendomligt att inte den fria ekonomins talesmän, med ett enda undantag, Sven Rydenfelt, har drivit ett resonemang som det du här på ett så tydligt sätt gav uttryck för. Här framstår du som unik. 


Sven Rydenfelt starkt påverkad av Hayek

SR: Jag tror att en viktig orsak är, att jag tidigt kom under stort inflytande av Friedrich Hayek, den österrikiske ekonomen som flydde undan Hitler och först hamnade i England. Hans grundtes är att det är idéerna och idéernas förändringar, som styr utvecklingen och är motorn bakom alla förändringar egentligen. 

Jag tar i någon artikel som exempel, att det fanns en tid när kyrkan hade den stora makten och då vi byggde katedraler. Överallt byggdes det katedraler. Det innebar oerhörda resurssatsningar och krävde väldigt skickliga arkitekter. Idag byggs det inte någon katedral någonstans. Varför inte? Därför att kristendomens idéer har förändrats och framförallt har kristendomens bärare förlorat sin världsliga makt. Dagens makthavare satsar inte på katedraler utan på kolossala sjukhus och givetvis bygger vi fabriker istället för riddarborgar. Vi satsar våra resurser på helt andra saker. Och detta uteslutande därför att de härskande idéerna har förändrats. De är dessa - idéerna - som styr utvecklingen. Detta var jag övertygad om. 

Det var denna tanke som låg bakom mitt sätt att resonera om hur Sovjetunionen skulle falla samman. Jag såg hur kommunismens och socialismens idéer, som på den här tiden främst realiserats i Sovjetunionen, mer och mer avslöjade sig genom sina brister och svagheter. Det var utifrån den observationen jag gjorde min prognos. 

JG: Ett egentligen självklart sätt att gå till väga. Ändå så förbluffande sällan tillämpat i den av allehanda intressen styrda debatten Samma resonemang kan naturligtvis tillämpas när det gäller förutsägelser beträffande stora förändringar som ligger framåt i tiden. I vilka avseende upplever vi nu förändringar vad gäller idéernas värld, som kan få betydelse för ett annorlunda samhälle än det vi har idag? 

Den fria marknadsekonomins utbredning

SR: För mig som mycket tidigt kom att fängslas av de ekonomiska frihetsidéer, som ligger till grund för det vi kallar marknadsekonomi, har det varit väldigt tillfredsställande att kunna konstatera hur dessa idéer har spritt sig. När jag började delta i samhällsdebatten som ekonom, så var jag och Eli Heckscher nästan de enda som verkligen var övertygade om den ekonomiska frihetens fördelar. Det har skett en oerhörd förändring sedan dess. Inte nog med att alla mina ekonomkollegor - praktiskt taget utan undantag - numera är marknadsekonomer. Till och med socialdemokraterna har börjat hävda att även de accepterar marknadsekonomin, vilket dock inte är sant. De uttalar sig gärna om att när det gäller det privata näringslivsområdet så skall det vara konkurrens och frihet men inom den offentliga sektorn är det fortfarande de socialistiska idéerna som styr. 

Sovjetunionen har fallit. Där kommer en ny marknadsekonomi att ta över. Precis samma sak i Kina. Där är ju enorma förändringar. Det stora problemet för Sverige är att vi har en så stor socialiserad sektor. Jag är nästan den enda som allt emellanåt använt ordet vår socialiserade sjukvård, vår socialiserade skola och utbildning, vår socialiserade äldrevård. 

Jag har upplevt att när jag för Svenska Dagbladet skrev en artikel ”Den gamles dröm”, som handlade om hur jag själv skulle vilja bli omhändertagen på gamla dagar, blev jag uppringd av Läkartidningen. Man hade funnit min artikel intressant och ville att jag skulle skriva en ny artikel på samma tema för Läkartidningen. Det gjorde jag, men när de fick den artikeln och jag där talade om vår socialiserade sjukvård, så blev jag uppringd och ställdes inför ultimatumet att de kunde inte publicera min artikel om jag inte strök ordet ”socialiserade”. 

Så är det fortfarande. Vi ser egentligen inte någonstans någon ledarskribent som talar om vår socialiserade sjukvård. Utan det är alltid något ”kollektivt”, ”gemensamt”. Det talas om ”generell välfärd”, om ”vår gemensamma sektor” etc. 

Här tror jag att en förändring kommer att ske. Dessa socialiserade sektorer kommer att privatiseras och det helt enkelt därför att de fungerar sämre och sämre. Precis som Sovjetunionen fungerade sämre och sämre och till slut rasade ihop. 

JG: När det gäller den process som bröt ner Sovjetunionen och den process som du nu talar som likartad, handlar det om processer som tar väldigt lång tid. Förklaringen är, som jag ser det, att det inom de socialistiska sfärerna varit möjligt att bygga upp maktpositioner, utifrån vilka välbetalda politicus med all tillhörande status kan om inte förhindra så dock fördröja den omvandling, som de kriser vi nu allt tydligare ser i sinom tid kommer att framtvinga. 

Oaktat att de inte har något idémässigt att anföra som ett försvar för bibehållandet så kan de i kraft av sina positioner hålla tillbaka utvecklingen. Så var det länge i Sovjetunionen. Så är det i Sverige. För att påskynda processen - omvandlingen - är det viktigt att dessa maktbastionerna bringas att tappa styrka och kraft. Då är det viktigt att man har en fri debatt, där olika frihetliga idéer och tankar ska kunna bäras fram. Jag läste nyligen en artikel i Världen Idag, som handlar om just Sven Rydenfelt. Rubriken lyder: ”Ett långt liv i debattens centrum”. I det senare avseendet tycker jag att rubriken är missvisande. Det var ju i stället så att du länge, länge hölls borta från debattens centrum. 

Fortfarande portförbjuden på DN Debatt

SR: Det gör jag fortfarande. Jag har varit portförbjuden på DN Debatt de sista femton åren. De har absolut vägrat att ta emot några inlägg från mig. DN är infekterad av socialistiska journalister, de är fortfarande dominerande där.  

JG: Det är ganska otäckt tycker jag, att den person som med en sådan klarhet och tydlighet i artikeln i ”Samtid och Framtid” förutsåg Sovjetunionens sammanbrott - på just det sätt som sammanbrottet skedde - inte kommer till tals på DN Debatt, när det gäller andra frågor, där samma intellektuella klarhet skulle kunna liva upp den svenska debatten.

SR: Det är det pris man får betala. Jag blev bara för några dagar sedan uppringd av en kvinnlig lärare I Malmö, som jag har goda kontakter med i Malmö. Hon berättade om att en person, också en lärare, hade skrivit en bok där han påpekade en sak som har varit så tabuförklarad att inte ens jag har vågat skriva det. Därför jag är medveten om att skriver man absolut tabuförklarade saker, så blir man så utfrusen. Då får man ingen chans att verka. Man refuseras överallt.  

JG: I alla andra frågor man också yttrar sig...

SR: Ja. Denne Sture Jensen har skrivit en bok som är alldeles nyutkommen. Där skriver han - något man allmänt menar - att skillnaderna i prestationer bland eleverna i skolan beror på föräldrahemmets miljö. Högutbildade föräldrar erbjuder en mycket förmånligare miljö för sina barn än lågutbildade. Det är naturligtvis riktigt. Så är det. Men en sak som man inte får skriva är, att högutbildade föräldrar i regel har den rätta akademiska begåvningsprofilen, den rent akademiska teoretiska begåvningsprofilen som helt favoriseras i vår skola och att barnen ärver dessa egenskaper. Det får inte sägas. Denna bok har inte recenserats i någon enda tidning. I vart fall inte än så länge. 

Även jag har insett att så är det, att det också är frågan om arv. Men det får man inte skriva för då blir man så totalt utfrusen att man blir helt avväpnad, man får ingen möjlighet. Så man måste ta lite taktiska hänsyn. Det har till och med jag tvingats göra. Ändå har jag blivit väldigt utfrusen på många håll.  

JG: Jag vet att det var länge du inte kunde komma till tals i Svenska Dagbladet. 

SR: Javisst var det det. När Mats Johansson blev chefredaktör var det första han gjorde, att han rensade ut ett antal kolumnister och bland dem mig. Det skedde med motiveringen att nu har ni ridit era käpphästar så länge så nu räcker det. Nu vill vi ha nya krafter här. Vi var ju gamla vänner och ändå fick jag samma besked av honom. Visserligen med det tillägget att korta aktuella inlägg på ledarsidan kunde han tänka sig ta emot och det gjorde han några gånger. Men mycket korta skulle det vara, högst tvåtusen tecken.  

JG: Då är det inte frågan om budskapet och dess kvaliteten, som avgör om det ska publiceras eller inte, utan om att man vill inte släppa fram vissa och de andra må fatta sig väldigt kort. 

Aktualitetskravet tränger ut idédebatten

SR: Ja, mycket kort. Dessutom var villkoret att det skulle vara absolut anknutet till en aktuell debatt och inte gälla allmänna principiella frågeställningar.  

JG: Vilket betyder att det inte ges möjlighet för enskilda och fria debattörer att dra igång, initiera en debatt i någon aldrig så viktig fråga - ja, i synnerhet om det skulle gälla någon stor och betydelsefull frågeställning.

SR: En ny frågeställning som skulle kunna utlysa en debatt initierad av någon fristående debattör... Det är väldigt svårt.  

JG: En person som lyckades göra det, jag var faktiskt lite av spökskrivare åt honom, var Hans von Hofsten. Han fick ju igång den under en tid intensiva debatten om de sovjetiska ubåtsintrången. Debatten inleddes med två stora artiklar på DN Debatt i början av 1986. Där initierade en enskild person en debatt som sen kom att få sin betydelse. Men vad jag vet är det väldigt sällan som det sker. Utan det är ledarredaktionerna och debattredaktionerna som bestämmer vilka frågor som tas upp, och det som tas upp ska ligga i linje med det samtyckande som finns och är förhärskande.

SR: Det ska vara korrekta åsikter som det heter. 

JG: Det är en för det svenska debattklimatet ganska otäck realitet och är naturligtvis ägnat att bromsa väldigt mycket av nytänkande. Och naturligtvis också att hindra en aktiv kritisk granskning av de befintliga maktpositionerna och det tänkande som bär upp dessa. Vilket gör att det blir lite likt en åsiktsdiktatur.

SR: Tyvärr är det väl så i alla samhällen. Det är den politiska makten som ytterst bestämmer vilka åsikter som släpps fram. Vi har ju ett yttrande av Lenin där han säger att om vi skulle tillåta en fri debatt här i Sovjetunionen så skulle det bara skada våra idéer. Det skulle komma fram kritiker som försvagade och underminerade vår position, och så dumma är vi givetvis inte att vi tillåter en fri kritisk debatt. Där är han ovanligt öppen. Det är inte många makthavare som säger detta öppet. 

JG: Däremot är det många som tillämpar det.

SR: Ja, det är många som tillämpar det. Jag skulle vilja säga att så är det närmast generellt i alla samhällen. Det är vissa åsikter - de så kallade ”korrekta” - som makten släpper fram. 

JG: I varje fall mer eller mindre. Kanske allra mest i Sverige. Men det finns länder där debatten är betydligt öppnare och friare än i Sverige. Ta Frankrike. Där är visserligen den politiska makten mycket starkt förankrad men i Frankrike finns en tradition, som ger utrymme för ett fritt ibland nästan rabulistiskt tänkande. Det är något jag upplevde starkt, när jag under drygt tio år befann mig i ”exil” i just Frankrike. Från Frankrike har vi också fått åtskilligt av det nytänkande - delvis av revolutionärt slag - som sedan fått stor betydelse för djupgående samhällsförändringar runtom i världen. Där har inte ens idag makten lyckats ”socialisera” tänkandet och det allmänna samtalet som det utvecklas på bistron. I Frankrike möter man i både temperament och kultur och tradition ett debattklimat av ett helt annat slag än i Sverige. 

Revolutionär ursprungstext friserad

SR: Det finns ju begränsningar även där. En av de intressantaste tycker jag är franska revolutionens slogan ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Den innehåller alltså tre ord. Men i den ursprungliga texten finns ett fjärde: ”Privat äganderätt”. ”Frihet, jämlikhet, broderskap och privat äganderätt” var det ursprungliga budskapet. Men av någon anledning har det fjärde inslaget privat äganderätt kommit bort i hanteringen. Det hör vi aldrig någonsin talas om.   

JG: Hade man vidhållit det och vidhållit det på ett sådant sätt att det hade fått betydelse för debatt, opinionsbildning och idéutveckling, då hade vi fått en annan värld än den vi sedan fick.

SR: Det var någon kraft som inte gillade det utan det ströks och sen glömdes det bort. Det finns ju mycket få människor som har klart för sig att det fanns ett fjärde inslag i den franska revolutionens budskap. 

JG: Där ger lite av en föreställning om vilka effekter - ofta skadliga - som den fria tankens och debattens begränsningar är mäktiga att ge upphov till. 

Dubbelfel. I artikeln ”Den Svenska Systemkrisen” i närmast föregående nummer av DSM förekommer ett dubbelfel. För det första hade ordet ”inte” fallit bort i en av artikelns nyckelmeningar. Så här skall meningen apropås Andrej Amalriks 1969 publicerade ifrågasättande huruvida Sovjetunionen skulle komma att bestå 1984: 
”Ändå tycks så kallade professionella sovjetexperter inte låtit sig påverkas av Amalriks förutsägelse om Sovjetunionens snara sönderfall.” 

Vad som gör att artikeln belastas med ett ”dubbelfel” är, att det där inte nämns att det fanns en svensk, som förutsåg Sovjetunionens upplösning, nämligen Sven Rydenfelt, och det i en artikel som publicerades 1956. Detta misstag gav upphov till en kontakt, som i sin tur resulterade i vidstående DSM-samtal.

Tillbaka