online casin

DSM 2/2003

Skrivet av Jan Gillberg

”Privatspanare” är ett av de ny- och etikettsord som tillkommit i Olof Palmes efterföljd. Det finns också andra. ”Palmehat” är ett.
                
Med ”privatspanare” avses en person som utanför det officiöst polisiära söker finna lösningen på mordgåtan ”Vem sköt Olof Palme och varför?”
                
För den som lyckas ge de myndigheter, som så skändligen misslyckats i kriminalhistoriens - därom torde ingen tvekan råda - kostsammaste mördarjakt, sådana uppgifter att mördaren kan gripas och lagföras har regeringen utfäst en belöning på 50 miljoner kronor.
                
Man kan tycka att med denna ”signal” skulle varje ansträngning att komma mordgåtans lösning närmare välkomnas och göra ”privatspanaren” till något av en hedersmedborgare. Så är emellertid - besynnerligt nog - inte fallet. Tvärtom. ”Privatspanare” har blivit ett ”fulord”, beteckningen på en person som hemfallen åt det sjukligt konspiratoriska ännu 17 år efter statsministermordet ägnar tid, kraft och tankemöda åt något som samma statsnytta som utfäst den 50 miljoner stora belöningen tycks vilja ha olöst.
                
I stället för hedersmedborgare har dessa inte så få privatspanare blivit ett med åren alltmer ringaktat kast. Ju intensivare och - finns grund att tillägga - mer framgångsrikt någon gräver, desto mer pariastämplad.
                
Den som grävt mest och djupast är numera pensionerade DN-journalisten Sven Anér, som 1988 utkom med sin första Palmemordbok, nämligen ”Polisspåret”. Anér har därefter utkommit med ”Fyra nycklar” (1991), ”Affären Chamonix” (1992), ”Affären Borlänge” (1995), ”Dominoeffekten” (1998), ”cover-up: plamemordet” (1999) och ”PALME-nytt-BOKEN” (2000-2001). Nu helt nyligen har Sven Anér utkommit med ännu en Palmemordbok, nämligen ”Palmegåtan - mot en lösning!” (Kärret, 2002).

Skeptisk till ”privatspaneriet”

Låt mig deklarera att jag är en av alla dessa många, som intagit en skeptisk hållning till ”privatspaneriet”. Detta i en utsträckning att jag ryggat för att som utgivare av DSM ge utrymme åt Palmemordgåtan.
                
Det var först efter att ha läst Thage G. Petersons i höstas utkomna bok ”Olof Palme som jag minns honom” (Bonniers), som jag började intressera mig för de märkligheter, som omger detta mord och då inte minst mediernas förhållningssätt. Och det var först då jag på allvar började fundera över om Nils Bejerot - professor och Stockholms polisläkare (avled i november 1988) - kanske hade mer på fötterna än jag trodde den där vårdagskvällen 1986 (kan möjligen ha varit 1987), då vi träffades och Nisse lite plötsligt förklarade: ”Det var ’partiet’ som mördade Olof Palme.” Tänk om Nils Bejerot fortfarande hade varit i livet...
                
Min recension av Petersons bok om sin vän Olof Palme gav jag rubriken: ”Var det Partiet som mördade Olof Palme?” (DSM 5-6/2002). Upplägget - inte minst med alla citat ur boken indikerande att den inre partikretsen känt stor och växande oro för Palmes mentala hälsa - var sådant, att det skulle ha fått stor massmedial uppmärksamhet om inte medierna varit och är så styrda eller snarare dresserade, när det gäller sådant som skulle kunna få mer avgörande konsekvenser för den förhärskande maktstrukturen.

”Nytt avgörandeSydafrikaspår”

I stället väcktes plötsligt nu i januari det nygamla ”Sydafrikaspåret” till liv. I en mellan DN och statstelevisionen samordnad mediaaktivitet med kraftfull uppföljning i Aftonbladet och Expressen utpekades sydafrikanen Roy Allen som den som skulle ha mördat Palme. Sten Andersson framträder den 20 januari i STV Morgon med ett i förväg (enligt uppgift efter fyra tagningar) inspelat uttalande om att med de uppgifter som nu framkommit kan mordet anses ”uppklarat”.
                
Leverantör av uppgifterna är en affärsman vid namn Kent Ajland i samarbete med machopolisen Tommy Lindström. Även Sten Andersson liksom tidigare vice statsminister Jan Nygren skall dock - enligt en nyhetsartikel i Expressen - räknas som ”tipsare” om vad som enligt Andersson gör att mordet nu kan anses ”uppklarat”. Detta med referens till Dagens Nyheter, som den 20 januari förklarar:

”DN avslöjade i förrgår att två toppmän inom socialdemokratin - förre utrikesminister Sten Andersson och Jan Nygren, tidigare vice statsminister, hjälper till med ett nytt hemligt spår i Palmemordet.”

De fyra som - enligt DN/Expressen - skulle kunna göra anspråk på att få dela de 50 miljonerna är således en f d utrikesminister och partisekreterare (Sten Andersson), en f d vice statsminister (Jan Nygren), en f d rikskriminalchef (Tommy Lindström) och en hittills okänd affärsman med skattetrassel och ett antal konkurser bakom sig (Kent Ajland). Vilket gäng!
                
Med det väl regisserade utspelet blev detta på svenskt mediavis den dominerande nyheten under en dryg veckas tid. Nu var det dock så olyckligt att den utpekade Roy Allen fick höra talas om ståhejet och begärde att få bli hörd av svensk polis, vilket sedan också skedde i Bangkok (till dyra svenska skattepengar). Roy Allen kunde bland annat förklara, att han aldrig satt sin fot i Sverige och att den reseräkning Andersson-Nygren-Lindström-Ajland bygger sitt ”spår” på därför måste vara en förfalskning. Allen visade också upp sig på bild. Detta en vecka efter att Aftonbladet över ett helt uppslag (med bild av Christer Pettersson men utan bild av Roy Allen) förklarande:

”Han liknar Pettersson”

Vad som fått Aftonbladet att kunna förklara att den person, som Sveriges en gång utrikesminister Sten Andersson i ett dramatiskt TV-uttalande pekat ut som Palmes mördare, ”liknar Pettersson” vore intressant att veta.
                
Likheterna mellan Christer Pettersson och den Roy Allen, som en vecka efter det dramatiska utspelet lät sig fotograferas i Bangkok, är inte sådana att de är ägnade att öka medias trovärdighet, när det gäller att ge publicitet åt sådant som skulle kunna kasta ljus över det Sven Anér kallar ”Palmegåtan”. Det tycks heller inte vara medias vare sig avsikt eller ambition.

Nytt vittne pekar ut Christer Pettersson

Det dröjde sedan inte länge innan media kunde komma med nästa stora nyhet i jakten på Olof Palmes mördare. Nu med referens till uppgifter i en just utkommen bok av under många år chefen för ”ryssroteln” på SÄPO Tore Forsberg.
                
Boken - ”Spioner och spioner som spionerar på spioner” (Hjalmarson & Högberg) - handlar om - som titeln anger - spioner och kontraspioner. Hur det kommer sig att den plötsligt har ett kapitel om Palmemordet kan tyckas lite egendomligt men har kanske sin särskilda i boken inte redovisade förklaring.
                
Alltnog. Det är detta kapitel som plötsligt blev den stora medianyheten, när boken kom ut. Vi är nu tillbaka till att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.
                
En svaghet i den teorin är att ingen kunnat presentera något rimligt motiv för att Christer Pettersson skulle vilja mörda Palme - en person han tycks ha högaktat och definitivt inte hade något otalt med. Denna brist i Petterssonsteorin får här sin eleganta lösning: Christer Pettersson trodde att den person han passat på utanför biografen Grand och sedan följde efter för att sedan hastigt gå i kapp så att han kunde stå på pass i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan inte var Olof Palme (som han sköt) utan knark- och vapenhandlaren Sigge Cedergren (som Pettersson var skyldig pengar). Det handlar således om en personförväxling. Palme och Cedergren skall utseendemässigt ha varit varandra till förväxling lika. Och inte nog med det. Pettersson trodde att den kvinna som gick vid sidan av Palme var Cedergrens fästmö, som - enligt spionchef Forsberg - skall vara till förväxling lik Lisbet Palme.
                
Forsberg menar sig också veta att Pettersson inte sköt för att vare sig döda eller skada utan bara för att ”skrämmas genom att hota med den pistol (1) han tidigare stulit [från Cedergren]”. Det skall - enligt Forsbergs version - ha varit frågan om ett vådaskott [= ger väsentligt lägre straff än mord]. Skottet skall ha gått av när den förmodade Cedergren ryckte till. Pettersson skall då själv ha ”tappat balansen” och ”varit på väg att falla till marken”.
                
Detta och andra detaljer presenteras av en numera pensionerad svensk spionchef, som under många år hade ansvaret för kontraspionaget mot Sovjet och dess satelliter. Det sker med referens till anonyma vittnet ”Markus”, för vilken Pettersson skall ha öppnat sig. Och storyn får stor uppmärksamhet i samma media - framförallt i Aftonbladet - som en dryg månad tidigare slog på trumman för ”Sydafrikaspåret”.

”Han liknar Pettersson” var för Aftonbladet det ”stora” i ”Nya Sydafrikaspåret”. Det som slogs upp tvärs över en hel sida. Som var och en (med DSM:s presentation) kan se är inte likheterna särskilt slående. Vad får en tidning som Aftonbladet att ställa upp på att sälja in än det ena än det andra villospåret?

Medverkande  I mediakampanjen den 20 - 29 januari 2003 för att aktivera det av Sten Andersson m fl nylanserade ”Sydafrikaspåret” medverkade ett stort antal journalister. Här redovisas endast ett urval.  Från DN medverkade: Bo G Andersson, Anders Hellberg, Thomas Lerner, Christer L Pettersson och Lasse Wierup.  Från Aftonbladet medverkade: Richard Aschberg, Eva Barkeman, Oisin Cantwell, Anders Hasselbohm, Anders Johansson, Peter Kadhammar, Jens Kärrman, Christer Nilsson, Petter Ovander och Hans Österman.  Från Expressen medverkade: Tomas Carlsson, Christian Carrwik, Terese Cristiansson, Anders Fallenius, Annika Johansson, Katarina Lagerwall, Niclas Rislund, Torbjörn Selander, Niklas Svensson och Peter Thunborg.  Betydelsefull medverkan lämnades också av ett 10-tal journalister på statstelevisionens båda nyhetsredaktioner. Medverkande journalister i Expressens oktober-novemberkampanj (2002) på temat ”Revolvern är hittad” var: Bertil Brohman, Therese Christiansson, Anders Fallenius, Lennart Håård, Lena Lindehag. Mattias Lundell. Niclas Rislund, Niklas Svensson, Zendry Svärdkrona, Ida Thunberg och Marika Wischman.

Nu åter till Sven Anérs nya bok

Vilken uppmärksamhet får då de avslöjanden och fördjupade undersökningar som Sven Anér presenterar i sin nya bok ”Palmegåtan - mot en lösning!”
                
Svaret är: Ingen.

Detta är skrämmande - i synnerhet betraktat mot bakgrund till statstelevisionens och de stora tidningarnas återkommande kampanjer för att aktivera olika sönderkörda ”spår” och ”mordlösningar”. Ta exempelvis Expressens stort uppslagna kampanj i höstas om det äntligen efter 17 år upphittade mordvapnet. Över tiden förmedlar denna kampanjjournalistik ett intryck av en den svenska opinionen återkommande hjärntvätt för att leda tankarna bort från de verkligt heta spåren - de som Sven Anér på sitt oförtröttliga sätt lyckats pejla in i sitt sökarljus.

När detta skrivs har inte en enda tidning recenserat Anérs i början av året utkomna bok. För mig - som tidigare inte intresserat mig över hövan för alla dessa olika teorier om vem som mördade Olof Palme och varför - har detta väckt min nyfikenhet: Vad är det som gör att medierna i Mörkläggarlandet Sverige blir så tysta, totalt tysta, när vissa spår och vissa avslöjanden gällande Palmemordet kommer på tal samtidigt som andra ges en återkommande kakafonisk uppmärksamhet? Vad är det i Sven Anérs nya bok som gör att den inte blir omnämnd, recenserad i en enda tidning? Vad är det som är så ”stort” att medierna kunnat underkastas till tystnad? Den sista frågan ger Anér inte något riktigt svar på. Den lämnas öppen. Men han tillhandahåller åtskilligt, som -

Någon annan rimlig förklaring kan inte ges åt mörkningen av att Hans Holmér av allt att döma inte tillbringade mordnatten på ett hotell i Borlänge. Den allmänt respekterade journalisten och chefredaktören för Östra Småland Berndt Ahlqvist skrev redan den 29 oktober 1990: 

”Receptionisterna på hotell Scandic i Borlänge har uppgivits förneka att de någonsin skrivit in Holmér eller överhuvudtaget sett honom på hotellet.”       

Ett halvår senare - den 20 april 1991 - kunde DN Debatt publicera en uppropsartikel under rubriken ”Granska Holmérs hotellvistelse”. Artikeln var undertecknad av Per Olof Alm (leg läkare), Peter Althin (advokat), Sven Anér (journalist), Per Gahrton (riksdagsledamot mp), Bo Järborg (journalist), Stig-Björn Ljunggren (statsvetare) och Gösta Söderström (f d poliskommissarie). Men någon granskning värd namnet blev det inte. Vare sig Hans Holmér eller den dam han skall ha haft med sig har blivit hörda i frågan. I stället har Holmérs chaufför Rolf Dahlgren (avled sedermera plötsligt 1994) i en PM - återgiven i Anérs bok - i detalj redogjort för hur han mordkvällen och natten kört omkring Holmér i Stockholm och då bland annat passerat mordplatsen, varvid han beordrades att diskret passera: ”Rulla sakta förbi”! Inte heller detta har blivit föremål för utredning.

Och denne Holmér anförtros den totala eller - bättre uttryckt - absoluta ledningen vad gäller såväl själva mordspaningen som det utredningsarbete som normalt åvilar en åklagare. Och den som anförtror är landets politiska ledning - regeringen. I mindre grannlaga fall är medierna inte sena med att påtala förekomst av eller tendens till ministerstyre. Men inte i detta fall.

Sven Anérs 36 punkter

Redan detta - Holmérs nattliga färd mordnatten och hur detta sedan mörkas - räcker långt för att motivera en riksprocess mot det officiella Sveriges handhavande av de utredningar, som genom vilseledning och allehanda skumrask resulterat i att mordet på Olof Palme kunnat förbli ouppklarat. Sven Anér presenterar i sin nya bok en hel lista på egendomligheter, som på ett övertygande sätt belägger denna kriminalhistoriens kanske största och för det officiella Sverige djupt diskrediterande cover-up.
                
Listan upptar 36 punkter men, förklarar Anér, skulle ha kunnat göras ännu mycket längre. Och förlänger den genast med en 37:e punkt lydande: 

Två polismän, sedermera Hans Holmér speciella livvakter, sågs före mordet och nära mordplatsen, bärande på och talande i walkie-talkies; en tredje man, kanske polis, ej identifierad, sågs i en bil, talande i walkie-talkie, likaså nära mordplatsen. 

Det är svårt att säga emot när Anér - efter att ha presenterat listan - förklarar att den ”klart visar att mordet på Olof Palme inte utfördes av en ensam gärningsman utan tillkom som en konspiration, på många plan”.
              
Vad händer sedan i de svenska medierna? Vilken uppmärksamhet får Anérs bok i DN, i Aftonbladet, i Expressen med alla sina journalister? Det blir tyst som i graven. Och vad får det svenska folket veta genom den av Christina Jutterström (2) ledda statstelevisionen med sitt mångomtalade public service-uppdrag?

Ingenting.

Mordutredningen en jättestor fake

Lägg till detta vad vi till priset av hundratals miljoner kronor (Palmmordutredningen uppges ha kostat 5 miljoner kronor i månaden och detta år ut och år in) vet: 

•   Varje mordutredning - professionell och seriöst syftande mordutredning - utgår från brottsplatsen och vapnet. Så har i detta fall inte skett. Det har till och med framkommit tvivel om de kulor som omsider hittades var de med vilka mördaren sköt. Vincent Lange - numera pensionerad chef för Stockholmspolisens tekniska rotel - uttalade tidigt tvivel om detta, ett tvivel han nyligen upprepat i en intervju i DN.

 •   Istället har en politiskt tillsatt mord- och åklagarutredning ledd av en och samma regeringens troman utgått från olika ”politiskt passande” mordteorier (3): 1) En numera mördad 33-åring i medierna saluförd som högerextemist. 2) PKK-spåret med alla sina komplicerade vindlingar. 3) Och så detta återkommande ”idealscenarie” med från den sydafrikanska apartheidregimen utskickade agenter. Christer Pettersson - en försupen ensamvarg - har mest fått gälla som något slags ”sista-hands-lösning”, när inget mer storslaget och politiskt matnyttigt fungerat.

Tacka sjutton för att det blivit soppa av allt - en för skattebetalarna mycket kostsam soppa men samtidigt mycket lukrativ för de medier som ständigt och villigt ställt upp för att marknadsföra den. Lägg till detta att Partiet aldrig hade kunnat sitta kvar vid makten om mordet på Ledaren inte - med kraftfullt eldunderstöd från medierna i kombination med total mörkläggning när så varit påkallat - hade utnyttjats på sätt som skett. På detta sätt - bör också tilläggas - har den döde Palme fått större betydelse för svensk politik än vad han hade fått om han fick leva.

”Konspirationstänkande”

Till skillnad från de olika teorier med tydliga och korrekta politiska förtecken har Sven Anérs tidigt lanserade ”polisspår” som en länk till någon form av konspiration, som Anér dock avstått att försöka ge ansikte, ofta avvfärdats som uttryck för ett mer eller mindre sjukligt ”konspirationstänkande”. Det gäller i än högre grad mycket annat av det med tiden rätt vildvuxna ”privatspaneriet”.
                
Alla lite spektakulära mord och olyckor ger upphov till sådant tänkande, förklaras det (när det passar). Se bara på Estonia som Sven Anér också intresserat sig för. Samma med detta med hans ”polisspår”.
                
Nu är det för det första inte så att ”alla” eller ens särskilt många så kallade spektakulära mord och olyckor ger upphov till ”konspirationstänkande”. De flesta ”stora” mord klaras faktiskt upp och de flesta ”stora” olyckor får sin klara och entydiga förklaring.
                
När Gustaf III den 16 mars 1792 sköts på Operamaskerdan gick Stockholms dåvarande polismästare Nils Henric Liljensparre till omedelbar och resolut aktion. Då var det inte frågan om att anonymt ”rulla förbi” mordplatsen. Alla portar stängdes. Här gällde inget försenat rikslarm. Alla som lämnade Operan var tvungna att identifiera sig. Vid den omedelbart vidtagna brottsplatsundersökningen hittades två pistoler, varav en fortfarande var laddad, samt en skarplipad kniv. Här gällde inget schabbel med avspärrningar och inget strul med upphittade kulor utan klart påvisat samband med mordet.
                
Redan påföljande morgon kunde gärningsmannen - adelsmannen Jacob Johan Anckarström - gripas. I fallet Gustaf III gavs inte utrymme för några spekulationer om vare sig vem som sköt Sveriges statschef eller i vilket sammanhang gärningsmannen stod.
                
Och ingen behöver bry sitt huvud om vad som orsakade Titanics förlisning. Titanic gick på ett isberg. Klart konstaterat och ingen vidare diskussion om den saken.
                
Nej, ”konspirationstänkande” uppstår ur de oklarheter, som är en given följd av att en mordgåta inte får sin lösning eller en olycka sin förklaring. Om de ”lösningar” och de ”förklaringar” som redovisas sedan inte visar sig hålla - det gäller både Palmemordet och Estonias förlisning (4) - får ”konspirationstänkandet” ytterligare stimulans. Tillkommer sedan olika mörkläggningsaktioner är detta i sig en bekräftelse på att det finns grund för ”konspirationstänkande”. Och då har vi samtidigt en ny och vidgad brottsbild.
                
Då handlar det inte bara om själva gärningen (mordet på Ololf Palme respektive vad som orsakade Estonias förlisning) utan också om de göranden, som syftar till att genom vilseledning/mörkläggning skydda den/de som är den/de för brottet skyldiga. Ett slags brottsmedverkan post festum, vilken bör bedömas som särskilt allvarlig då det post festum inte kan råda någon tveksamhet om brottets omfattning och karaktär. Handlar det om en sådan brottsmedverkan i kombination med myndighetsmissbruk blir saken än allvarligare.
                
Visar det sig dessutom att en sådan medverkan i kombination med ett sådant missbruk dels har förgreningar långt in i rättsmaskineriet, dels skyddas av ”lojala” massmedier står Sverige inför en situation inte ett dugg bättre än den vi har så lätt att förfasa oss över när vi möter den i andra länder - exempelvis Italien eller för den delen den korrupte Chiracs Frankrike.

Palmegåtan mot en lösning?

Sven Anér sätter utropstecken efter den formulering han valt som titel som sin bok. Det sker utifrån en genomgång av allt konstigt i de utredningar som gjorts men framförallt efter ha att redovisat åtskilligt som inte utretts utan tvärtom med skrämmande systematik förts åt sidan.
                
Det är inte rimligt att tro att det polis- och åklagarväsen, som är djupt komprometterat genom allt sitt manipulerande och schackrande med sanningen, skall ta sig samman och presentera ”lösningen” på denna mordgåta. Därför ligger det mycket i Sven Anérs förslag (första gången presenterat i en artikel den 1 mars 1987 i GT), att Sverige måste hämta hjälp utifrån:

”Mitt förslag: Sätt till en internationell utredning. ---  Låt utlandet hjälpa oss att se. Vi ser ingenting längre.”

Tanken förefaller väl utopisk. Hur skall en socialdemokratisk regering - dessutom ledd av en så prestigemedveten person som Göran Persson - kunna förmås att på ett sådant sätt blotta det svenska polis- och rättsmaskineriets otillräcklighet (för att inte använda långt starkare ord)? Och hur skulle tanken kunna förverkligas utan regeringens medverkan?
                
En möjlighet vore att oppositionen - eller något av oppositionspartierna - gick till val på ett program om ”Rättsstaten åter” innefattande ett krav på en sådan internationell utredning (5) och sedan lyckas vinna valet. Då skulle vi i Sverige plötsligt befinna oss i en ny situation med möjlighet att återvinna respekt för både politiken och det krackelerade rättsmaskineriet.  

_______

 (1)  Som när det gäller mordet på Ivar Kreuger tycks kommentatorerna ha svårt att bestämma sig för om det förekommande vapnet var en pistol eller en revover. Det gäller tydligen nu också författaren och förre polischefen Tore Forsberg. Det vanliga är att man i mordfallet Palme talar om en magnumrevolver och inte som nu här om en pistol.. I mordfallet Kreuger är det såtillvida extra komplicerat som han stacks ihjäl, varefter mördaren sköt med ett löst skott mitt över sticksåret för att med krutstänk plantera ett villospår och sedan sticka ett vapen (av vissa forskare/historiker omnämnt som en revolver och av andra som en pistol) i den högerhänte Kreugers vänsterhand.

 (2) Christina Jutterström har spelat - och gör det vfortfarande - en nyckelroll, när det gäller att styra informationen kring Palmemordet. Vid tiden för mordet var hon chefredaktör på DN och träffade en överenskommelse - ett slags ”Fichteliusavtal”- enligt vilken Hans Holmér förband sig att till en av Jutterström anvisad journalist - Ann-Marie Åsheden - dagligen rapportera om hur spaningsarbetet fortgick. Ett i sanning märkligt avtal! Frågor som aldrig blivit besvarade är: ”Hur mycket betalade DN Holmér för denna exklusiva informationstjänst och vilka fick sedan tillgång till den på detta sätt exklusivt lämnade informationen?” Flera som följt Jutterströms karriär har också ställt frågan: ”Vem är hon - egentligen?” Frågan är särskilt berättigad då hon gjort en karriär som vida överträffar hennes journalistiska kompetens. Sven Anér uttrycker det så här: ”Vilken journalist har kommit längst i förhållande till lägsta meriter? Är det hon som i dag basar för SVT?”

 (3)  Noteras skall att i direkt anslutning till mordet blev Sverker Åström - genom förmedling av Ebbe Carlsson - engagerad som Hans Holmérs ”rådgivare i utrikespolitiska frågor”. Den 3 mars 1986 sammanträffade Åström med Carlsson och Holmér och redan vid ett nytt möte den 5 mars överlämnade Åström en PM med förslag till alternativa ”konspirationsmöjligheter”. Där nämns Contras i Nicaragua, Pinochets anhängare, Ustasja i Kroatien och kurderna (PKK). Mycket talar för att det var Åström som gav Holmér idén till ”PKK-spåret”.

 (4)  Vad som kan sägas stå utom diskussion - allt annat obeaktat - är, att oberoende experter på ett övertygande sätt visat att Haverikommissionen presenterat en förklaring till Estonias förlisning, som står i uppenbar strid med grundläggande fysikaliska lagar. Redan detta är tillfyllest för att underkänna kommissionens slutrapport. Estonias förlisning liksom mörkläggningen kring katastrofen - det som kommit att kallas ”Estoniagate” - har behandlats i ett antal artiklar i DSM. Se DSM 3/2001 (Tystnads-Konspirationen” av Jan Gillberg • ”Estoniagate: När hände vad? Vem är Vem och Varför?”) , DSM 2-3/2002 (DSM-samtal med Jutta Rabe • ”Metallforskningsinstitutens analyser”), DSM 4/2002 (”Estonia apropos en i Tyskland just utkommen bok” av Jan Gillberg •”ELA kräver Sanningskommission om Estonias förlisning” • ”Reflexioner” •  ”Vem var Urmas Alender?” av JG • ”Estonia Memorial” • DSM-samtal med Helje Kaskel •  Den Svenska Mediacensuren: ”Maktens lögn om M/S Estonia” av Lars Adelskogh * Den Svenska Mediacensuren: ”Överlevande VITTNEN behandlades som KRIMINELLA” av Lars Adelskogh), DSM 5-6/2002 (”Estoniafilm spränger Tystnadsmuren”).

 (5)  Just genom att tillsätta en - som Sven Anér föreslagit - internationell utredning, skulle den nya regeringen kunna avföra frågan som ”partifråga”. Tillsättandet skulle kunna ”höjas” till något som stod ”över partierna”. Även frågan om Estonias förlisning skulle må väl av att underkastas prövning av en internationell utredning. I båda fallen utan svensk partsmedverkan. Och i båda fallen bör utredningarna konstitueras som brottsutredningar med uppgift att även granska förekomsten av vilseledning/mörkläggning och därmed brottsmedverkan post festum.

Om boken  som utkom i januari 2003 men som ännu ingen svensk tidning eller annat media uppmärksammat förrän nu i DSM Bibliotekstjänsts lektör Tore Larsson:  ”Journalisten och författaren Sven Anér har engagerat sig i utredningen av mordet på Olof Palme och har tidigare utkommit med böcker i ämnet. ’Palmegåtan - mot en lösning!’ inleds med att Anér under augusti 2002 erhåller en promemoria där Holmérs tjänstechaufför uppger att han körde Holmér i de centrala delarna av Stockholm under natten då Palme blev mördad. Holmér befann sig alltså inte i Borlänge under mordnatten. Är detta sant så faller hela Palmeutredningen som ett korthus. Anér går igenom sina samlade Palmedokument år för år och diskuterar runt olika dokument och händelser under de gångna åren. Han går alltid rakt på sak. Anser han att bevis är förfalskade säger han det i klartext. Han vill nagla fast polisspåret som leder till mordet men syftar inte till att peka ut en mördare. Boken är välskriven och lättläst och vänder sig till den intresserade allmänheten. Den är försedd med svartvita foton samt register.”

Tillbaka