Svart på vitt
1968-85
Detta är en dokumentär.
Men också dokumentär kan innehålla både smått elaka och insinuanta inslag. Det galler inte bara i TV.
Det insinuanta kan — rätt hanterat — vara ett effektivt pedagogiskt stilgrepp. Det kan vara ett sätt att kittla, att stimulera läsarens tankeverksamhet. En del människor blir ursinniga av att utsattas far sådana kittlingar. Men det är inte mycket att göra åt. Människor är olika funtade. Det får inte användas som argument för att krypa ner till en totalt utslätad och på mental substans urmjölkad information.
Och det är en dokumentär som inte vill skada utan rena. Skillnaden mellan att skada och rena kan ibland upplevas som både svår och prövande. Salubrin svider men smutsiga sär svider när de renas. Man kan också uttrycka sig som en gång Friedrisch Nietzsche: "en renhållningsarbetare får inte vara rädd att ta i skit."
När vi — ett arbetslag — hållit på med den här dokumenfären har vi stött på en hel del både allvarliga och pikanta inslog kring "bråken" i Sveriges /Marknadsförbund. Vi har exempelvis ett lyckönskningstelegram till den hösten 1982 valde förbundsordföranden, som genom felaktig eftersändning hamnade hos tidskriften /Marknaden och som är undertecknat "Maffian i Skåne". Vilka som skickar sådana telegram kan rimligen föremålet för lyckönskan upplysa om. Och vi har brev som visor att beslutet att skilja Jan Gillberg frän Marknadsförbundets näringspolitiska verksamhet av allo människor komplementerades av VD;n i socialdemokraternas reklam- och propagandabyrå ARE-bolagen Allan Arvidsson. Hur dessa och andra puzzelbitar skall in i helhetsbilden kan vara knepigt men därför inte helt oviktigt för totalbedömningen.
Vi tar gärna emot flera puzzelbitar (Marknaden, Styrmansgatan 47, 114 60 Stockholm eller direkt Jan Sa-
muelsson 08 -24 08 9 S). Det finns nämligen så mycket intressant om Sveriges Marknadsförbund, att det kan finnas anledning att utvidga denna dokumentär till ett renodlat forskningsarbete.
Fortfarande är vårt mål inte att skada utan tvärtom främja Sveriges Marknadsförbund och vad förbundet — enligt sina statuer — står för. Det är emellertid något ständigt främmande personer — rötägg eller inte — gå på i ullstrumporna.
Det behövs ett Sveriges Marknadsförbund. Men ett friskt och fräscht Sveriges Marknadsförbund.
Vi tror också att vi genom att medverka till denna reningsprocess också kan hjälpa till att lösa vad som måste vara ett akut dilemma. Förbundet fyller nämligen 50 år just i år. Och man planerar att celebrera denna händelse. Problemet är kort och gått detta: Hur skall man göra med vad som var förbundets allmänt omvittnat mest aktiva och framgångsrika år (1968—79)? Skall man som i den ryska encykolpedin stryka ett rött streck och säga att just de åren finns inte? Eller skall man till Jubileumsdagen hinna kalibrera förbundet för att från uppstädad plattform använda sin energi åt att bygga i stället för att ra-
sera?
Marknadsförbundet säljer sin servicerörelse
Sveriges Marknadsförbund är en sammanslutning av marknadsföreningar, företag, organisationer samt andra juridiska personer. I dag har förbundet omkring 150 sådana medlemmar. Den 23 juni 1981 beslutar Sveriges Marknadsförbunds styrelse att till förbundets VD sälja samtliga aktier i Sveriges Marknads-förbunds Service AB. Beslutet är enhälligt. Den på detta sätt överlåtna verksamheten finns angiven i
bolagets enligt följande alltjämt gällande bolagsordning:
"Bolaget skall genom sin personal och med anlitande av ekonomisk, teknisk och juridisk expertis mot vederlag utföra uppdrag och (jänster i form av informationer, konsultationer, utredningar, PR-verksamhet och förhandlingar åt (' Sveriges Marknadsförbundrepresenterade medlemsföretag enligtmed dessa företag träffade överenskommelser samt bedriva förlagsverksamhet jämte andra gemensamma åtgärder för att främja medlemsföretagens näringsverksamhet, t ex genom att själv eller genom delägarskap i andra bolag bedriva produktion, visning, uthyrning och försäljning av film, bildband och ljudband ävensom bedriva annan därmed förenlig verksamhet."
Detta är således den rörelse som Sveriges Marknadsförbund mot vederlag jämte långtgående förpliktelser om fullföljande av verksamheten "i minst samma utsträckning och med motsvarande höga kvalitet och inriktning som när förbundet var ägare till bolaget" försålde. I det så kallade "junibrevet" till medlems-företagen jämte marknadsföreningarna förklarade förbundets ordförande Gunnar Ericsson, att
styrelsen "ser detta sätt att frikoppla den kommersiella verksamheten med dess risker och kapitalbehov som det enda realistiska alternativet för förbundets fortsatta verksamhet". Ett annat centralt motiv var att "frikoppla" den kommersiella verksamheten och därtill hörande arbetsgivareansvar för tiotalet personer från "krypskyttet från en handfull föreningsmänniskor". Längre än så orkade man inte gå i den i förbundsstyrelsen gemensamma analysen. Ett ytterligare motiv — ehuru aldrig öppet redovisat — kan
ha varit att eliminera förbundets VD som aktiv deltagare i den marknadspolitiska debatten genom att helt enkelt tvinga honom att koncentrera sina krafter på att få ordning på Sveriges Marknadsförbunds Service AB:s genom allt intrigerande allvarligt skadade ekonomiska ställning.
Försäljningen genomfördes i realiteten av tre företrädare för Electrolux- koncernen, nämligen Gunnar Ericsson (förbundets dåvarande ordförande), Gösta Bystedt (förbundets dåvarande vice ordförande) samt Fredrik Ramberg (Electroluxkoncernens dåvarande bolagsjurist).
Överlåtelsen innebar ett övertagande av arbetsgivareansvaret för den tidigare gemensamma personalen på tiotalet personer, kortfristiga skulder på drygt l miljon varemot stod ett till 737 000 kronor uppsatt lager samt fordringar på ett antal betalningssvaga marknadsföreningar, vilka sedan av relationsskäl i stor utsträckning fick efterskänkas men först som sist förpliktelsen att fullfölja verksamheten "i minst samma utsträckning och med motsvarande höga kvalitet och inriktning" som tidigare. Bolaget och dess nya ägare förband sig också att utge tidskriften Marknaden som organ för Sveriges Marknadsförbund.
I samband med överlåtelsen förband sig köparen — dvs förbundets VD — att inte bara betala ett överpris på aktierna i Sveriges MarknadsförbundsService AB med 100 procent utan också att eliminera ifrågasatt likvidationsplikt genom att med egen personligen borgad insats öka bolagets aktiekapital med 150 000 kronor. Mot detta sammantaget betydande och samtidigt riskfyllda engagemang stod att den övertagna rörelsen innefattade omkring 200 serviceabonnemang med regler om lång och därför "skyddande" uppsägningstid samt utgivningsrätten av den på annonsmarknaden väl inarbetade tidskriften Marknaden. Vidare tillförsäkrades bolaget och dess nya ägare i särskilt avtal förbundets lojalitet jämte stöd "efter
bästa förmåga". Dessutom erhöll bolaget — likaledes i särskilt avtal — rätt att under i vart fall fram till den 30 juni 1983 marknadsföra sitt utbud av bl a kurser och förlagsartiklar under firma "Sveriges Marknads-förbund".
Medan diskussion ännu pågår om servicebolagets eventuella överlåtelse begär förbundets och service-bolagets gemensamma personal dels förhandling, dels att bli informerad om innebörden av ett eventuellt ägarskifte. Säljaren (Gunnar Ericsson) och köparen (Jan Gillberg) lämnar detaljerad information med uttolkningar av de tänkta förändringarna som enbart positiva. Det innebär ingen förändring vad gäller arbetets innehåll eller omfattning utan bara att det äntligen åter skall kunna råda arbetsro. Den
personal som arbetar med tidskriften Marknaden skall också fortsättningsvis producera "organet för Sveriges Marknadsförbund". De som producerar och säljer förlagsprodukter skall också fortsättningsvis marknadsföra dessa i firma "Sveriges Marknadsförbund". De som ordnar kurser och den årliga idékonferensen skall göra detta i firma "Sveriges Marknadsförbund".
De som i samarbete med Svenska Mässan svarar för den vartannat år inplanerade reklammässan Contact skall göra det i firma "Sveriges Marknadsförbund". Gunnar Ericsson gör också klart att förbundet framledes bara kommer att ägna sig åt näringspolitik och kontakten med marknadsföreningarna. Kommersiell verksamhet av det slag som ingår i servicebolagets rörelse vill förbundet "frikoppla sig
från" och det för gott. Och Jan Gillberg skall på konsultbasis engageras för Marknadsförbundets näringspolitiska verksamhet. Den enda skillnaden är att vad som tidigare var — ett på grund av intriger — sårbart ägarförhållande (förbundet—bolaget) övergår till ett samarbets- och kundförhållande baserat på — som det också står i det särskilda samarbetsavtalet — "ömsesidigt förtroende och lojalitet". Allt detta finns protokollerat och i avtal styrkt. Det var på dessa premisser personalen godkände överlåtelsen.
Sveriges Marknadsförbund står frikopplat från svåra problem och har nu möjlighet att helt ägna sig åt ett kraftfullt näringspolitiskt agerande. En både praktisk och viktig fråga var dock denna: "Vem skall i fortsättningen utarbeta förbundets näringspolitiska linje?" Frågan ställdes i styrelsen av Roland Falk och besvarades av Gösta Bystedt: "Det skall Jan Gillberg fortsätta att hjälpa oss med." Därefter förklara-
de Roland Falk sig nöjd med svaret. Förbiseende eller inte kan också noteras, att Jan Gillbergs särskilda avtal med förbundet som dess VD sägs inte upp.
Och Sveriges Marknadsförbunds Service AB — som ett år senare bytte firma till Tidskriften Marknaden AB
— står inför en stor men ändå "möjlig" utmaning: att befriad från trycket från dolska angrepp och snåri-
ga intriger samt i kraft av en allmänt omvittnad kompetens sanera bolagets ekonomi och på det sättet skapa förutsättningar för ett återupptagande av kvalitetsutvecklingen av servicen till medlemsföretagen i Sveriges Marknadsförbund.
"Nya Marknads förbundet" träder in
Herrarna från Electrolux försvinner. In träder Rolf E Ericsson och Lars G Johnsson. Rolf E Ericsson väljs hösten 1981 till vice ordförande men blir redan då de facto ordförande. Ericsson fanns med i förbunds-styrelsen redan under en tidigare period (1975—79) men förhöll sig då "kyligt avvaktande". Johnsson blir ledamot efter att ha varit borta från styrelsen allt sedan den misslyckade revolten 1973.
Ledningen för vad Rolf E Ericsson bland annat i föredrag på Rotary kallar "Nya marknadsförbundet" bryter
avtal och överenskommelser med Sveriges Marknadsförbunds Service AB (från den l juli 1982 firmaändrat till Tidskriften Marknaden AB).
Redan i januari 1982 gör Rolf E Ericsson ett uttalande, där han förklarar att "Jan Gillberg har inget med
Marknadsförbundet att göra" samt att "Marknaden drivs på entreprenad av Jan Gillbergs servicebolag". Uttalandet görs i Reklambyråförbundets tidning Resumé och får på så sätt effektiv spridning bland de personer som upphandlar reklamutrymme. Dessutom är Resumé den tidning som är Marknadens närmaste konkurrent vad gäller just annonsutrymme. Rolf E Ericssons uttalande får omedelbar och starkt negativ effekt på tidskriften Marknadens annonsförsäljning.
Jan Gillberg — som i avtal förbundit sig att ge ut Marknaden "som organ för Sveriges Marknadsförbund"
samt att med "kvalificerad personal och i tillräcklig utsträckning" (!) fullfölja Sveriges Marknadsförbunds Service AB:s verksamhet "i minst samma utsträckning som när förbundet var ägare till bolaget" — uppvaktar förbundsstyrelsen med ett antal skrivelser med hemställan om att få träffa styrelsen för att diskutera dels Rolf E Ericssons agerande och därigenom uppkomna skador, dels hur man skall kunna få samarbetet att fungera. Såvitt framgår av förbundsstyrelsens protokoll har dessa skrivelser — under vin-
tern och våren 1982 inalles tre stycken — inte tagits upp till behandling eller ens anmälts.
Värre och värre
Det blir sedan bara värre och värre.
Rolf E Ericsson agerar som om han vore "agent med rätt att döda" den verksamhet Sveriges Marknadsför-
bund förbundit sig att "efter bästa förmåga stötta" (!) och det även på bekostnad av att förbundet självt dras med i fallet.
 Rolf E Ericsson. Ordförande i "Nya marknadsförbundet". |
Underhand framgår det att Rolf E Ericsson via olika kanaler bedriver en gentemot servicebolaget omfattande och synnerligen destruktiv kampanj. Rolf E Ericsson ringer upp leverantörer till servicebolaget — bl a minst tre tryckerier! — för att hos dessa skapa oro beträffande servicebolagets betalningsförmåga. Bearbetningen av servicebolagets leverantörer av tryckeritjänster (i första hand gällande själva |
Medan samarbetsavtalet alltjämt är intakt har Rolf E Ericsson också utnyttjat sitt medlemskap i Rotary ge-
nom att vid Rotarymöten håila föredrag om "Nya marknadsförbundet" med mot förbundets samarbets-partner Sveriges Marknadsförbunds Service AB och dess VD starkt fientlig udd. En upprörd Rotarymedlem — "Rotary får inte utnyttjas som forum för personliga påhopp av det slaget" — har till och med tillsänt tidskriften Marknaden en ljudupptagning på ett sådant föredrag. Andra Rotarymedlemmar har hört av sig med likartade "upprörda" reaktioner.
Den "nya förbundsledningen" har också i cirkulärskrivelser riktade till medlemsföretag, uppmanat företagen alt inte erlägga avgift för de service abonnemang, som var den väsentliga tillgången i det bolag förbundet i juni månad 1981 sålde. Vad som händer om man inte betalar, skall man inte bryr sig så mycket om. Så här menar nämligen "Nya marknadsförbundet" i sin skrivelse "Det har sagts oss att en
del företag föredrar att betala fakturerade serviceavgifter hellre än att besväras med krav och ev belalningsföreläggande. Man vill inte heller riskera publicitet i Justitia. Vi har förvissat oss om att Justitia inte publicerar namn på den som söks genom betalningsföreläggande. Endast slutbevis eller betal-ningsdom publiceras." Så uttrycker sig en organisation som enligt sina stadgar äger att "främja marknadsföringens anseende" och "verka för sanering av olämpliga former av marknadsföring" i en skrivelse, där det enda syftet kan vara inte att främja något eget intresse ("Nya marknadsförbundet" erbjuder ingen service av det slag som ingår i det serviceabonnemang som ingick och alltjämt ingår i den rörelse man sålt och fått betalt för) utan bara att åstadkomma skada. Det torde höra till det tämligen enastående att skada en näringsutövning genom att uppmana till ett slags vild betalningsstrejk. Och det
är vad en tidigare seriös och allmänt respekterad näringslivsorganisation tar sig för och det dessutom med uppenbart syfte att försöka krossa en näringsutövning man tidigare sålt och som man — när man själv var dess ägare — ständigt vitsordade som vad gäller sitt innehåll och inriktning av synnerligen stort värde för de egna medlemmarna!
Cirkulärbrev av här relaterat slag har givetvis allvarligt skadat bolagets kundrelationer, relationer som utgjorde en viktig del av substansen i det av förbundet försålda bolaget.
Listan på interventioner i "Gamla servicebolagets" näringsutövning kan göras väsentligt längre.
Omfattningen och den utstuderade gemenheten i de mot "Gamla servicebolaget" riktade aktionerna lyckades emellertid inte — till vissa personers stora förvåning — knäcka bolaget. Genom enträgna insatser, kostnadsbesparingar samt framgångsrik finansförvaltning kunde bolaget för såväl 1981/82 som 1983 redovisa goda ekonomiska resultat med avsättningar till lagerreserv så att denna vid utgången
av 1983 uppgick till 476 000 kronor. Efterhand har dock cirkulärskrivelserna från "Nya marknads-förbundet" till "Gamla servicebolagets" kunder/- abonnenter försatt bolaget i en allt allvarligare situation. En betydande del av arbetsinsatserna har fått ägnas åt krånglig kommunikation med genom "Nya marknadsförbundets" — och då i synnerhet Rolf E Ericssons — olika aktiviteter desorienterade abonnenter samtidigt som det blivit allt svårare att mobilisera tid och kraft för stimule-
rande och produktivt arbete.
"Röda Åttan"
 |
Våren 1973 gjorde Bo Tjärnberg Marknadsförbundet och dess i den marknadspolitiska debatten aktiva VD till hett stoff i spalterna. Med hjälp av gamla journalistkontakter från sin tid på Sveriges Radio lyckades Bo Tjärnberg få till en publicistisk storm som syftade till att göra det möjligt för den så kallade Hammenbergfalangen att "ta över" förbundet. Våren 1982 blev han själv rubrikernas namn. Med brev undertecknade "Röda åttan " hotade han att spränga fyra banker i Stockholms city (PK-banken, Handelsbanken, Wermlandsbanken och Stockholms sparbank). Även vissa chefstjänstemäns bostäder skulle flyga i luften. "Röda åttans" sammanlagda krav löd på 16 miljoner kronor för leverans till en sopcontainer i Mellansverige. Polisen lade ut "bete". Först kom en bulgarisk långtradare och "vittjade". Sedan infann sig Bo Tjärnberg själv — av allt att döma för att kontrollera att allt fungerat. Oro utbryter våren 1982 bland perso- ner i och kring "Nya marknadsförbun- det" med rötter till "bråken" 1973 och 1979, när en av nyckelpersonerna i dessa "bråk" visar sig vara en av hu- vudpersonerna i Göta Finanshärvan och sedan figurerar på tidningarnas förstasidor efter att ha åkt fast för att med brev undertecknade "Röda Åt- tan" bombhotat fyra banker i Stock- holms city (PK-banken, Handelsban- ken, Stockholms sparbank och Werm- landsbanken). Det är känt att just denna person hade ett visst förgrenat — delvis "affärsmässigt" — kontaktnät inom Marknadsförbundet och flera av dess föreningar. |
Mäktiga intressen
Att "Nya marknadsförbundet" på olika sätt — i synnerhet på senare tid — gjort mycket målmedvetna insatser för att skaffa sig en representativ fasad — flitigt utnyttjad av Rolf E Ericsson — fritar naturligtvis inte förbundet från ansvar. Snarast är det i stället så att "Nya marknadsförbundet" genom att liera sig med mäktiga — rimligen med ytlig eller kanske ingen kunskap om vad som sig tilldragit och därför in-
tet ont anande — intressen skaffat sig goda ekonomiska förutsättningar att gottgöra uppkomna skador.
Nya Marknadsförbundets alla direktörer
Undantas tidningen Tendens — som ges ut av en annonsbyrå i Helsingborg — omsatte "Nya marknadsförbundet" under de två senaste verksamhetsåren 347 000:— (1982/83) respektive 445 000:— (1983/84).
Under dessa två år har man ändå lyckats ha sammanlagt sju direktörer. Det började med Gunnar Ericsson som i egenskap av "daglig ledare" upprätthöll en något diffus VD-funktion.
Hösten 1982 inträdde så Karin Haggård-Niklasson. Hennes sejour blev emellertid mycket kort. Beslutet om hennes engagemang togs en dag med blixtens hastighet. Det sipprade sedan ut att Karin Haggård-Niklasson ju hade en för tjänsten som VD i ett Marknadsförbund lätt märklig samhällssyn — närmast anarkist med vissa drag mot våldsromantik, lite "Rote Armé" helt enkelt. Inte på det sättet att man behöver befara att skön Karin en vacker dag kommer att slänga bomber omkring sig. Även om hon tillhör — eller i varje fall tillhörde — gänget "Tjärnberg-Rönnberg" — har hon nog mera dragning åt en — om uttrycket kan tillåtas — softare linje. I dag är hon reklamchef inom Johnsonkoncernen och skickade för övrigt — som en av sina första åtgärder — över hela sitt reklamkonto till Bo Rönnbergs lilla reklambyrå Adekvat.
Sedan blev det P A Sjögrens tur att tjäna Rakel. Han tyckte nog inte särskilt mycket om vare sig Rolf E Ericsson eller "Nya marknadsförbundet". Efter några månader hade han fått nog. Näst i tur blev en för marknadsföringsfolk fullständigt okänd herre från Saab-Scanias personalavdelning vid namn Ingvar Sundström. Han förekom ofta på bild i förbundsbladet och uttalade sig lika ofta i riktning mot att nu jäklar skall det hända saker. Efter att ha upprepat detta ett antal gånger fick han en vice direktör hämtad från likaledes någon personalfunktion men nu från SE-banken. Han heter Ulf Stjernfeldt. Nu har vicedirektören blivit riktig direktör och redan hunnit med flera uttalanden om att nu jäklar skall det hända saker. Och vicedirektören som blivit riktig direktör har fått en vicedirektör. Den nya vicedirektören är en hon och heter Marianne Reuterskiöld, som — anmärkningsvärt nog — själv valt att lämna ett fint och välbetalt reklamchefsjobb inom Philips-koncernen. Marianne och nyssnämnda Karin är kompisar och har väl ungefär samma lätt anarkistiska syn på vad som är bra för Sverige. Och båda är mycket bestämda damer.
I år 50 år
I år fyller Marknadsförbundet 50 år. Förbundet bildades således 1935. Tidigt påtog sig förbundet uppgiften att verka för seriös och etiskt högtstående marknadsföring. Det var förbundet som på sin tid tog initiativet till bildandet av Näringslivets opinionsnämnd. Än i dag har Sveriges Marknadsförbund enligt sina statuter till uppgift att "verka för sanering av olämpliga former av marknadsföring". En annan av förbundets centrala uppgifter är att "främja marknadsföringens anseende".
De till förbundet anslutna marknadsföreningarna lever sitt eget i hög grad autonoma liv. Vissa föreningar — exempelvis Marknadsföreningen i Stockholm — har en omfattande lunchmötes- och kursverksamhet. Flera föreningar ger ut egna medlemsblad.
Förbundets kontakt med sina medlemsföretag har på senare år tunnats ut. "Nya marknadsförbundets" aktivitet visavi dessa har i stor utsträckning gått ut på att djäklas med sitt 1981 försålda servicebolag. När "Nya marknadsförbundet" hösten 1984 samlade till årsmöte i Grands Spegelsal — fint och dyrt skall det vara — infann sig (utanför styrelsekretsen) en säger en "företagsmedlem" (Bengt Axhamre från SJ).
Verksamheten består eljest i allt väsentligt av att ge ut tidningen Tendens. Det är något som emellertid ombesörjs på en reklambyrå i Helsingborg. En ganska allmän uppfattning är att Tendens är som en snygg men lite ytlig flicka — trevlig att titta på men sedan just inte så mycket mer. Ledningen i "Nya
marknadsförbundet" menar att det är vad medlemmarna orkar med. Tidigare förbundsorganet Marknaden var "alldeles för svår och krävande".
Bakgrund
Marknadsförbundet blir en faktor i debatten
Sveriges Marknadsförbund får den 15 november 1968 ny VD. Det blir Jan Gillberg. Valet av VD sker med hänvisning till att han "gjort sig känd som orädd och initiativrik kritiker på samhällsområdet".
Marknadsföringens funktioner är vid denna tidpunkt hårt utsatta i den svenska debatten. "Reklamen är livsfarlig" heter en bok av Sven Lindqvist, som får stor betydelse för attityderna till företagens funktioner för kommunikationen med marknaden.
Sverige får på några år en omfattande speciallagstiftning inom området marknads- och konsumenträtt. Med den nya marknadsföringslagen firar"Lidbomeriet" sin första stora triumf. Idén med en "generalklausul" som "flexibelt" instrument för politiserad rättsbedömning får sitt genombrott.
Marknadsförbundet utvecklar sig på kort tid till en slagkraftig motvikt till marknadsföringens och reklamens — ytterst den fria marknadshushållningens — kritiker. Förbundet lämnar "defensiven" till förmån för "offen-
siven". I förbundsorganet MARKNADEN granskas massmedias roll när det gäller att med hjälp av starkt vinklad nyhetsförmedling lägga grund för och utveckla starkt negativa attityder till företagsamheten. Marknadsförbundet gör ett antal SIFO-undersökningar, som påvisar en tilltagande misstro gentemot massmedia och dess nyhetsförmedling. "OM TV KOMMER" heter ett av Marknadsförbundet livligt
uppmärksammat utbildningspaket. I samband med riksdagens allmänna motionstid presenteras ett från år till år växande antal motioner i frågor belysande marknadsföringens betydelse för den ekonomiska och därmed sociala utvecklingen. Sveriges Marknadsförbund får stor publicitet som remissinstans. Marknadsförbundet blir en faktor i svensk marknadspolitisk debatt.
 Yngve Hammenberg, Förpackningskon- sult. Lämnade Marknadsförbundet 1973 efter ett misslyckat "take over". Kom hösten 1984 tillbaka som revisor i "Nya marknadsförbundet". |
I en skrivelse till styrelsen per den 23 mars 1970 skriver förbundsordföranden Per-Axel Widler om "det fantastiska resultatet av Jans arbete". Marknadsförbundet är en organisation genomsyrad av arbetsglädje och entusiasm. Opposition formar sig En opposition med — som det sedermera visat sig — en svårgripbar blandning av vänster- och öststatsorientering kombinerad med tvivelaktig, i vissa fall direkt kriminell, verksamhetförsöker forma sig inom Marknadsförbundet. Det sker genom s k cellbildning. och strategiskt placerade personer bearbetas. En och annan förvand- las genom smicker och "kontakttjänster" till "nyttig idiot". |
Den 18 mars 1971 samlas föreningsfullmäktige i Sundsvall. Mötet leds av fullmäktiges ordförande Yngve Hammenberg (Halmstad). Oppositionen är ännu diminutiv ehuru starkt aggressiv. Opponenterna är i första hand Bo Tjärnberg (Värmland) och Lars G Johnsson (Stockholm). Kritiken gäller förbundets offensiva och (marknads)politiska framtoning.
 Bo Tjärnberg (vice ordförande i Förenings- fullmäktige, förbunds-styrelseledamot och ordförande i den första "utbrytarföreningen" lyckades bygga upp ett omfattande"network" inom Sveriges Marknads förbund och de olika marknadsföreningarna. Här sitter han på ett möte tillsammans med föreningsrepresentanter. Damen till höger är Marianne Frick (Stockholm). |
Första försöket Den 15 maj 1973 görs ett överraskande men — som det visade sig — mycket välplanerat och med ett antal "journalistkontakter" koordinerat försök att "ta över" förbundet. Med hänvisning till "pressuppgiften" (i första hand i Aftonbladet som sedan blev fälld i Pressens Opinionsnämnd) krävs VD:s avgång. Revolten leds av Yngve Hammenberg. I bakgrunden opererar bl a Bo Tjärnberg och Lars G Johnsson. Vid en avgörande omröstning i styrelsen förlorar Hammenbergfalangen. Lars O Johnsson lämnar omedelbart sin plats i styrelsen. Yngve Hammenberg kandiderar till posten som förbundsordförande men drar — då han inser att slaget är förlorat — tillbaka sin kandidatur dagen före själva årsmötet den 23 augusti 1973. Hammenberg lämnar förbundet och blir "osynlig" i förbundssammanhang fram till 1984. Bo Tjärnberg som opererat i bakgrunden har emellertid markerat en omsvängning i sin inställning till förbundet och lyckas bli invald i förbundsstyrelsen. Missionsverksamhet i nyliberal anda En rad aktiva år följer. Marknadsförbundet utvecklar något av en "missionsverksamhet" i nyliberal anda. Landet penetreras från Ystad till Haparanda per turnébuss. Mer än 700 arbetsplatsmöten genomförs. Framförallt landsortspressen ger förbundet och dess verksamhet omfattande publicitet. |
Den årliga IDÉ-konferensen samlar år från år mer än l 000 deltagare. Ett 20-tal utbildningspaket i marknadsföring och exportförsäljning produceras. Dessa paket används i mer än 3 000 företag.
Tidskriften MARKNADEN — förbundets organ — profilerar sig som en orädd och frisk deltagare i den
näringspolitiska debatten. Tidningen blir allt flitigare citerad. Greppet att Usla "Sveriges viktigaste opinionsledare" gör tidningen både känd och läst bland politiker och massmediafolk.
Det dagliga arbetet på förbundskansliet liksom ute i landet i samband med de många turnéerna bärs fram av stor och smittande entusiasm. Marknadsförbundet är ett glatt och framgångsrikt förbund.
 Svågerskiftet på ordförandestolen i Sveriges Marknads förbund. Ulf Laurin (t h) lämnar över till sin svåger Lars Landquist (mitten). Till vänster VD Jan Gillberg. Ett och ett halvt år senare råder kaos inom Sveriges Marknads förbund. |
Andra försöket |
De flesta har också hunnit glömma att när Olof Palme i sin egenskap av utbildningsminister tillsatte den statliga reklamutredningen så valde han just Lars G Johnsson som "näringslivets representant". Med
hänvisning till att mandatet var "personligt" vägrade Lars G Johnsson sedan att samarbeta med Sveriges Marknadsförbund i motståndet mot i första hand reklamskatten. I efterhand är det lätt att uppleva "näringslivets motstånd" i reklamutredningen som spegelfäkteri. Däremot tillfördes utredningen genom Lars G Johnsson "nödvändiga branschfakta".
Aktörer 1979 var ett antal militanta personer från "storstadsföreningarna": Bo Rönnberg (synnerligen aggressiv och som delade kontor med Bo Tjärnberg) i Göteborg, C-0 af Klercker (som massdistribuerade otäcka brev), Guy S:t Cyr och Marianne Reuterskjöld i Stockholm samt Mats Liberg i Malmö. Övergångsvis spelade också Lars Ellerman i Stockholm en viss roll. Han tycks emellertid ha kommit på bättre tankar och drog sig sedan ur det hela.
Den revolterande gruppen ställer krav på att bli "organ i marknadspolitiska frågor" samtidigt som förbun-
dets VD skall få möjlighet att "koncentrera sig på förbundets affärsverksamhet".
En viktig skillnad gällde mellan revolten 1973 och den 1979. VD saknade stöd av en stark och kompetent förbundsordförande. När det blåste 1973 stod förbundsordföranden Bertil Waborg pall för alla kastvindar. Annorlunda var det 1979. På Ulf Laurins benägna uppmaning hade valberedningen förmatts att föreslå en svåger till just Ulf Laurin, som sedan också blev vald men som inte ens var och heller inte blev medlem i förbundet. Vid avgörande möten gick denne katastrofale ordförande på bankmöten, frisören eller tandläkaren. Till valberedningens försvar skall sägas att Ulf Laurin upplyste om att personen ifråga var Laurins svåger först när förslaget var lagt.
Avsaknaden av en samlad och alltigenom kompetent förbundsledning gjorde omöjligt att komma fram till
vare sig bu eller bä. Kuppen misslyckades men övergick i stället till ett för det dagliga förbundsarbetet synnerligen påfrestande och så småningom för ekonomin starkt undergrävande ställningskrig. Vad gäller det senare spelade C-0 af Klerckers i tusental distribuerade gemena brev till förbundets kun-
der en förödande effekt.
Marknadsförbundet blev förgiftat. Entusiasmen försvann. Olust och misstro växer fram. Det är bara ett disciplinerat arbete inom förbundskansliet som — trots alla påfrestningar — håller förbundet flytande. Situationen dramatiseras genom två mot förbundets VD riktade anslag.
Tillbaka