Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

DSM nr 5/1992 

Skrivet av Jan Gillberg

Att vi befinner oss i ett ”pradigmskifte” har blivit en nästan utnött kliché. Man tänker på Alvin Tofflers ”Future Shock” (1970) och ”The Third Wave” (1980), Marilyn Fergusons ”The Aqaurian Conspiracy” (1980) och John Naisbitts ”Megatrends” (1980).

Med åren har emellertid trion Toffler-Ferguson- Naisbitt kommit att prägla åtskilligt av det ny- och förändringstänkande, som vunnit spridning bland ”managers” inom framförallt konkurrensutsatta sektorer. Konkurrensen gäller ju inte minst numera förmågan att känna av förändringar och kunna väja undan för de hot som dessa inbegriper men också att dra nytta av de möjligheter förändringar ständigt ger upphov till.

En effekt av detta är att nya former av management vuxit fram. Vertikala organisationer har ersatts med horisontella. Och ”humankapitalet” har blivit en erkänd resurs oavsett om ”intelligensen” råkat hamna i en direktörsstol eller befinna sig ute på verkstadsgolvet. Det gäller i synnerhet det slags problemlösande och skapande intelligens vi kallar kreativitet.

Den slutenhet som i mycket kännetecknade den vertikala organisationen med dess ofta vattentäta skott mellan de olika nivåerna har också ersatts med en allt större öppenhet. Det ena har gått hand i hand med det andra. Kreativitet förutsätter ju impulser - ju fler impulser, desto mer energisk blir kreativiteten. Därför gäller det att skapa stora kontaktytor, vilket förutsätter just öppenhet - både inåt och utåt, uppåt och nedåt.

Allt detta är inte bara bra. I ett paradigmskifte är det nödvändigt. Bekymret är att detta ”bra” inte är tillräckligt.


Det räcker inte med att detta nya synsätt vunnit spridning inom den konkurrensutsatta företagsamheten. Företagen är beroende av den omvärld som är ett verk av politikerna och politikerna lever i stort sett kvar i en föreställningsvärld begränsad av de institutioner och det institutionella tänkande de själva agerar huvudmän för.

Inom denna värld - den politiska - dominerar ett tänkande inriktat på att ”bevara”. När det pratas om förändringar - även sådana som rubriceras som ”systemskifte” - avses mest anpassningar för att underlätta ”bevarandet”. Om förändringar i meningen att ”bryta ny mark” handlar det sällan eller aldrig. Kan heller inte göra. Skälet vet vi alla. Under lång tid har vi använt de resurser vi skulle ha behövt för att kunna ”bryta ny mark” och vi har nu försatt oss i en situation, då tillväxten inte längre räcker till för att ens finansiera ”bevarandet”.

Därmed har vi fått en konflikt mellan å ena sidan önskad och invand trygghet (= ”vår välfärd”) och å andra sidan för framtida tillväxt nödvändigt risktagande. I denna konflikt har den svenska vägen blivit att - av ”politiska skäl” - rädda så mycket som möjligt av den invanda välfärden; låt vara med vissa smärre omprioriteringar syftande till att eliminera friktion visavi mer välorganiserade och därför särskilt ”viktiga” väljargrupper.

Med åren har detta bevarande- och trygghetstänkande också trängt in i vad vi lärt att uppfatta som den risktagande företagsamheten. Bankdirektörernas ”fallskärmsavtal” är ett illustrativt för att inte säga extremt uttryck för den saken. Det är också uppenbart att Företagarnas Riksorganisation efter palatsrevolutionen hösten 1991 slagit in på en ny väg innebärande en upprioritering av olika trygghets- och rättvisefrågor. En ny kravmaskin är här i vardande.


Men politikerna har också sin omvärld. Inte bara i form av den internationella konjunkturen utan i form av de djupgående politiska förändringar som skett och sker runtikring oss. Kanske aldrig i historien har behovet av handlingsutrymme varit större för att inte bara parera uppkommande hot utan framförallt för att ta vara på de möjligheter förändringarna inbegriper.

Sådant handlingsutrymme förutsätter emellertid tillgång på ”resurser att disponera” - dvs just det slags resurser Sverige saknar. Framtiden är - som det heter - ”antecknad” och då inte i framtida produktiva investeringar utan i redan konsumerad välfärd. Modellen Sverige har blivit en modell för välfärd per efterkrav.

Och värst av allt: Det finns inte någon strategi för att skapa ett handlingsutrymme uttryckt som ”resurser att disponera”.

En sådan strategi värd namnet måste utgå ifrån de förändringar i vår omvärld vi dels kan konstatera, dels kan förvänta inklusive sådana vi ogärna vill tänka oss men som ändå kan komma att inträffa. Vidare måste strategin - som det nu blivit - ha inslag som gör den självgenererande i den meningen, att dess förverkligande skapar de resurser vi saknar för att ens få igång en process med inriktning på att nyttiggöra de möjligheter som olika förändringar i vår omvärld erbjuder.

Renons på en sådan strategi tvingas man - med en travestering på ett ord av Per Albin Hansson - att konstatera, att Sveriges beredskap inte är god när det gäller att ta vara på de möjligheter som EES-avtalet öppnar och ännu sämre med avseende på ett framtida svenskt EG-medlemskap. Sämst är beredskapen inom den svenska statsförvaltningen. Med ett inslag av resignation slås det i en nyligen framlagd rapport fast, att de svenska statstjänstemännen kan för lite om EG och EES-avtalet. Dessutom är de dåliga på språk. Även i övrigt - frånsett inom en handfull redan europeiserade storföretag - är beredskapen bekymmersamt dålig. Till detta kommer en förvirrande och negationsladdad debatt/information i medierna ägnad att suga musten ur all motivation att ändra på detta sakernas bedrövliga tillstånd.

Detta är numera så välkänt, att det blivit oomstritt och efterhand införlivat i ett slags allmänt spridd mental letargi. EG-Europa är emellertid bara den ena fronten mot det närområde, som undergår förändringar inbegripande både hot och möjligheter. Den andra fronten är Baltikum. Den fronten finns inte ens med vare sig i debatten eller på den politiska dagordningen. Det senare mycket en följd av det första.

Med avseende på Baltikum gäller i än högre grad att Sverige saknar såväl strategi som beredskap med avseende på olika förändringsmöjligheter liksom förändringsrisker. Den underlåtenheten kan komma att stå Sverige dyrt.


Låt mig skissa på vad som skulle kunna vara några inslag i en strategi för att nyttiggöra möjligheter och begränsa risker relaterade till förändringarna i Baltikum.

• Bilden av Sverige som landet med nästintill den högsta BNP:n per capita i världen är i dag en omkring tjugo år gammal bild. Den bilden gäller inte i dag. Sverige är i dag svårt skuldtyngt och kan inte skicka iväg en enda hjälpkrona utan att först låna upp motsvarande belopp.

• Olika ”hjälpinsatser” måste därför så långt möjligt konverteras till lönsamma affärer baserade på ett ömsesidigt nyttiggörande av varandra och varandras situation. Det betyder två saker. Vi måste avstå från vår publikfriande och altruistiska kostymering. Balterna måste inse vår högst prekära ekonomiska situation och vänja sig bort vid att uppfatta oss som sina rika kusiner.

• Svenskt ”trygghetstänkande” - även bland dagens svenska företagare - i kombination med massmedias kolporterande av allt som är eller i varje fall kan framställas som negativt och bekymmersamt i tillvaron - har resulterat i sjunkande riskvillighet. I synnerhet initialt är det därför viktigt, att de svenska insatserna görs på ett sådant sätt att de samtidigt är ägnade att minska de politiska riskerna. Sverige bör göra klart att Estland, Lettland och Litauen i Östersjöländernas gemensamma intresse gör klokt i att behandla de ryska minoriteterna anständigt samtidigt som Sverige ställer upp med insatser för att - precis som Tyskland vad gäller gamla DDR - göra det möjligt att ”bygga bort” den ryska truppnärvaron.

Alfa Laval gjorde på sin tid stora motköpsaffärer med Sovjet. Det hände att man tog emot lingon som betalning för sina separatorer. Det var okonventionellt men det fungerade. Låt svenska byggföretag i kris bygga bostäder åt hemvändande ryska soldater och deras familjer och låt fakturorna gå till Försvarsdepartementet och låt Ryssland betala genom att leverera bandfordon och annat som finns på det svenska försvarets uppköpslista. Okonventionellt men borde ändå kunna fungera.

• Låt Sverige ta emot några tiotusen projektarbetare för att hjälpa till att rusta upp vår sönderfallande infrastruktur. Villkora att det skall gälla familjeförsörjare och betala ut den del av lönen som skall skickas hem i DM eller dollar. Även om det skulle innebära en tids - med svenska mått mätt - tuff ”baracktillvaro” skulle detta säkert både välkomnas och innebära ett lyft i motsvarande antal familjers tillvaro. Och varför inte låta den svenska småhusbranschen - som ju befinner sig i kris - leverera enkla och flyttbara tillfällighetsbostäder som i sinom tid skulle kunna exporteras i begagnat skick till områden där det råder akut brist på bostäder.

• Revidera det ingångna frihandelsavtalet med de baltiska staterna innebärande en så långt gående ytterligare liberalisering som EES-avtalet tillåter.

• Stimulera franchising på bred front. Bilda en ”kunskapscentral” från vilken franchisegivare kan skaffa den speciella kunskap de behöver för franchiseringsinsatser i de baltiska staterna.

• Kanalisera en del av bildningsförbundens verksamhet till etableringar i Estland, Lettland och Litauen i syfte att påskynda kunskapsutvecklingen i sådana ämnen som har betydelse för övergången från kommandoekonomi till marknadshushållning. Även detta kan med fördel ske på franchisebasis.

• Låt oss ta emot baltiska ungdomar för lärlingsutbildning i svenska företag.

• Sverige har inte bara en betydande ungdomsarbetslöshet. I avsaknad av stimulerande utmaningar finns det också en utbredd ungdomsleda. Ge svenska ungdomar möjlighet att utbilda sig för tidsbestämda insatser i Baltikum. Det är svårt att se något som vore bättre ägnat att framförallt långsiktigt binda Östersjöländerna närmare varandra med ty åtföljande möjligheter till framtida affärs- och utvecklingsmöjligheter.

• Konvertera delar av statliga och kommunala bidrag till olika former av ideell verksamhet till bidrag för att stimulera networking mellan Sverige och Baltikum.

Men först som sist: Utarbeta en strategi för svenska insatser i Baltikum motsvarande de tyska insatser som görs för att möjliggöra ett Aufschwung Ost.

Detta skulle ha skett redan som ett led i understödet av den baltiska frigörelseprocessen och då inbegripande en inlevelse i själva skeendet ägnat att få upp ögonen för de problem som frigörelsen med lätthet kunde förutses ge upphov till.

Det betyder att det är något som nu inte bara måste upplevas som desto mer angeläget utan att det även hunnit bli en för Sverige och vår del av världen synnerligen brådskande angelägenhet.

Tillsammans med en strategi för det svenska deltagandet i den europeiska enhetsprocessen skulle en sådan strategi kunna rubriceras som: 
Den nya svenska säkerhetspolitiken.