DSM 3/2005

Skrivet av Eva Dyrssen (systerdotter till Ivar Kreuger)

Eva Dyrssen - Ivar Kreugers systerdotter och gudbarn - vid den plats i Ivar Kreugers sovrum i lägenheten vi 5 Avenue Victor Emanuel III i Paris, där Kreuger mördades.

Min  morbror mördades i sin våning på 5 Avenue Victor Emmanuel III i Paris vid middagstid den 12 mars 1932. Jag minns hur illa jag berördes av hans död. Först och främst den tunga sorgen efter min rara morbror. Jag ville gömma mig och for till Norra Freberga efter begravningen och stannade där i tre veckor. Jag ville inte träffa någon människa mer än min familj. Det var Sessan som övertalade mig att ”inte gräva ner mig” utan komma till Stockholm igen. Från den tiden minns jag mest hur ohyggligt grymt mina morföräldrar behandlades. En del människor som de kände mycket väl vände sig bort när de möttes på gatan. Efter mordet och händelserna därefter ändrades min familjs ekonomiska ställning och psykologiska trygghet radikalt genom de skickliga manövrar, som genomfördes av de högre politiska och ekonomiska kretsarna i Sverige. Fallet behandlades officiellt men Ivars anhöriga förvägrades tillträde. Det hela var ytterst skumt. Helt plötsligt fanns något som kallades den kungliga kommissionen, som arbetade utan mandat och agerade på det mest ohederliga sätt med syfte att ruinera familjen Kreuger och samtidigt komma över en lång rad av Sveriges mest lysande företag. Ivar Kreugers död hjälpte både det Socialdemokratiska partiet att erövra den politiska makten och flera namnkunniga familjer att vinna den ekonomiska kapplöpningen över familjen Kreuger. Efter mordet lyckades man framställa hans företag som konkursmässiga och alla aktier föll till bottennivåer, trots att det i själva verket var företag med styrka och goda finanser. Att man dessutom lyckades förklara morbror Ivars dödsbo i konkurs är också anmärkningsvärt då det inte var i obalans. Vad som senare blev en av Sveriges mest meriterade rättsläkare - den då ännu unge Erik Karlmark - var vidtalad att biträda en obduktion. Dagen innan gjorde han en rättsmedicinsk undersökning i Gustav Vasa kyrka. Jag var där i kyrkan med övriga familjemedlemmar och hörde själv Karlmark säga när han gick:

Desinformationen  har fortsatt och ännu under de senaste 10 åren har män som Lars-Erik Thunholm och Tore Browaldh framhärdat i försöken att bevisa självmordsteorin. Forskarna Lars-Jonas Ångström, Sven-Olof Arlebäck, Rune Bergström och Jan Gillberg har dock de senaste åren fått mig att tro, att sanningen skall segra och de utplacerade dimridåerna skall skingras.

 Fakta som vi i familjen känt till eller anat har det senaste decenniet kunnat kombineras med nya fakta. Morbror Ivar blev troligen drogad innan han dödades med ett stickvapen. Den direkta beställningen av mordet kom från en bankman, som varit mycket aktiv i arbetet att motarbeta Ivar Kreuger. Den som mottog beställningen var en ryss med namnet Leon Birthschansky. Arvodet var 16 000 francs (i dagens penningvärde cirka 400 000 kronor). Pengarna betalades ut av ett av Handelsbanken anlitat kontor hos Credit Lyonnais i Paris. Vem Birthschansky sedan anlitade för att utföra mordet är okänt. Det kan dock antas att mördaren sedan i sin tur mördades.

Ja, det är många namn som figurerar i denna smutsiga byk och i den smutskastningskampanj, som startade redan innan mordet, spelade Dagens Nyheter en stor roll. Även Göteborgs-Posten deltog i denna skamliga förtalskampanj. Dessa krafters uppfattning hade ännu på 1990-talet en sådan styrka, att det filmprojekt för vilket författaren Hans Alfredson var engagerad inte kunde fullföljas. Filmen hade plötsligt ingen finansiering.       

Mordet  på min morbror påverkade mig djupt och har sedan dess följt mig och min familj som ett mörkt moln. Och det har alltid varit svårt att veta hur man ska agera i frågan för att inte väcka de björnar som sover eller av hänsyn till vänner som indirekt var inblandade.

Min familjs tillvaro rämnade i vart fall. Far blev anmodad att lämna posten som styrelseordförande i Östergötlands Enskilda Bank, eftersom man där ansåg att man inte kunde ha en person i styrelsen som var svåger till Ivar Kreuger, som nu plötsligt ansågs vara ett svart får. Vi måste flytta från våningen på Engelbrektsgatan och vår familj, inklusive vår kära Anna och våra hundar, flyttade till en femrummare på det nyexploaterade Gärdet.

Vi tvingades även att på oklara grunder lämna ifrån oss vårt älskade Norra Freberga vid Vättern. Gården såldes till ett underpris och vänner till familjen, som erbjudit sig att köpa in gården åt mina föräldrar förbjöds att göra så. Varför min far och mor fick lämna allt är en gåta. Visserligen måste hela släkten återbetala de lån de hade i koncernen. I vårt fall gällde det ett lån som användes för uppförande av en ny lada. Men det lånet borde ha gått att omvandla till ett vanligt banklån. Men mina föräldrar kunde i sitt paralyserade tillstånd inte agera rationellt.

Endast två dagar fick vi på oss att plocka ihop våra personliga ägodelar på Freberga och lämna vårt älskade paradis för gott. Gösta (Evas bror) och jag hade fått lov att ta det som fanns i våra rum och mamma hade fått nåden att ta med sig matsilver och linne för 500 kronor. Det var en hemsk sista natt i det hus som vi betraktat som vår fasta punkt i tillvaron. Inte minst svårt var det att dagen därpå säga adjö till alla våra vänner på gården. Det definitiva avskedet skedde på aftonen den andra dagen.

 Vi reste  i Göstas lilla tvåsitsiga bill, i vilken vi lastat så många småprylar som vi kunde hitta av kära ägodelar, böcker och ”stöldgods” från vårt eget hem. Allt betraktades nämligen som den så kallade Kreugerutredningens egendom. Förutom sakerna vi samlat ihop skulle även mamma, jag och Gösta samt en hund klämmas in i bilen. Och så bar det av till Stockholm och ovissa öden.

Den häftiga sinnesrörelsen hade så tagit på våra sista krafter, att Gösta helt sonika körde in på en sidoväg i Kolmården, stannade bilen och bara somnade där han satt vid ratten. Mamma och jag gjorde detsamma, där vi satt bredvid honom i framsätet. Sen minns jag inte mer från den färden och väl är det. Med några få tillhörigheter åkte vi i chocktillstånd vidare till Stockholm. Där skulle vi nu bo i en lägenhet på Strindbergsgatan och försörjningen var ett stort frågetecken. Kontrasten mot mina sorglösa uppväxtår går inte att beskriva.                

Mor var förkrossad och isolerade sig hemma i lägenheten. Far ville inte se henne så förtvivlad och var trots allt mer utåtriktad. Han promenerade mycket och ofta upp och ner för Karlavägen. När det blev vinter och kallt började hans ögon rinna under promenaderna men enligt ryktet i staden gick far och grät på Karlavägen. Far fick emellertid till slut ett arbete i en konstsalong. Genom en personlig insats av kronprins Gustaf Adolf, som var en nära vän, fick han dock snart arbete som chef för det kungliga ordenskansliet på Slottet.

Mina morföräldrar, morbror Ivars föräldrar, Jenny och Ernst Kreuger drabbades också hårt ekonomiskt och inte minst av omgivningens utfrysning. De levde resten av sitt liv under mycket enkla omständigheter
.
Min andra morbror, Torsten Kreuger, skrev en bok för att rentvå sin bror. Men då han inte hade de stora elefanterna på sin sida såg de snart till att han hamnade i fängelse, trots att han var oskyldig. När målet, Högbroforsmålet, överklagades till Hovrätten friades han. Det var tre hovrättsråd mot två, där Peder Magnus af Ugglas gav utslagsrösten - några år senare skulle han bli min svärfar. Den friande hovrättsdomen överklagades NE: ”1933 dömdes TK av högsta domstolen till ett års straffarbete för bedrägeri mot köparna av obligationer. TK sökte förgäves ett antal gånger i målet.”              

Gösta  och jag hade inga hemligheter för varandra. Vi berättade om våra förälskelser och glädjeämnen men också om sorger och bekymmer. Under de omvälvande åren efter morbror Ivars död hade vi mycket stöd i varandra. Alla dessa smärtsamma upplevelser kom att binda oss fastare samman.

Den tid som vi fortfarande bodde hos föräldrarna i en för oss alla trång våning i Stockholm gjorde ju också att vi fick hjälpas åt att trösta våra föräldrar. Det var Gösta som var bäst på det. I synnerhet med mamma som satt hemma och sörjde sin bror och inte ville söka upp vänner och bekanta. Gösta var mycket lugnare än jag och stannade ofta hemma för mammas skull. Själv hade jag större behov av att komma ifrån den trånga atmosfären och försöka bygga upp en ny tillvaro. Helt egoistiskt tog jag emot Göstas beteende, även om jag alltid erbjöd honom att komma med i de flesta av mina förehavanden.

Både Gösta och jag sökte oss dock en framtid och vi fick båda arbeten. Kanske var det på grund av detta förtvivlade behov att bygga en ny tillvaro, som Göstas beslut påskyndades att bums fria till Mary, som han mött på en bal. Vi var alla konfunderade för hon motsvarade inte alls hans tidigare ideal. Gösta var en man som älskade att vara i hemmet och pyssla med olika saker, medan Mary älskade umgänge och fina bjudningar. För en gångs skull blev jag inte accepterad som rådgivare. Men hur det var så lärde vi oss att uppskatta Mary och såg bara goda sidor. Att Gösta och Mary skildes efter fem år var något som familjen tyckte var förfärligt tråkigt. Mamma tog det hela mycket hårt. Och det var än sorgligare med tanke på deras små bedårande döttrar.

Så småningom fick de tack och lov ett lyckligt liv på var sitt håll med mer passande partners. Gösta gifte sig med Karin som blev en stor tillgång för Gösta genom att vara den varma, moderliga, omtänksamma, generösa person hon var.

 Mordet  på min morbror satte igång en inre revolution som på ett genomgripande sätt fick konsekvenser för resten av mitt liv och hur jag utvecklades. Jag hoppas fortfarande att min gode morbror ska få upprättelse inte bara i himmelen utan också i historieböckerna.