online casin

DSM nr 5/1997


Skrivet av Jan Gillberg

Detta är den fjärde artikeln i DSM-serien på temat ”Den Svenska Etatismen”.

Den första artikeln - ”Industri-Furstens fall” - publicerades i DSM 1/94. Den andra - ”Olof Palme och Tempelbyggarna” - i DSM 3/94. Och den tredje - ”Plan-Kultur m/ingenjör Schein” - i DSM 1/96.

Så här presenterades iden till denna artikelserie:

”En blev skjuten [Olof Palme], en annan blev avsatt [Pehr G Gyllenhammar] och en tredje har gått in i åldrandet [Harry Schein].

Det maktens triumvirat som cementerades 1971-76 och sedan - styckevis och delt - alltför länge kom att styra och ställa inom svensk politik, svenskt näringsliv och svenskt kulturliv existerar inte längre.

I tre artiklar skall vi reflektera över konsekvenser och möjligheter av att Maktens Förstening förlorat sitt en gång trehövdade ledarskap. I en fjärde skall vi diskutera den ideologi - hägerströmismen på tidiga 70-talet transformerad till lidbomerism - som kommit att utgöra Det Moderna Sveriges rättssyn eller snarare statsmoral; en moral som förvandlat människorna till objekt med personnumret som vars och ens enda officiellt fullt ut erkända identifikation.”

I denna fjärde artikel görs ett försök att beskriva hur en efterhand alltmer hämningslös till Maktutövningen underordnad relativism kom att göra inte medborgarna och samhället utan Makten i sig till det överordnade Intresset. Volvos VD blev ”PG”, kulturministern utan portfölj blev ”Schein!” och parti- och regeringschefen blev - låt vara efter sin död -”Templet”. Alla var och en på sitt sätt sakrosanta och det i kraft av att både tjäna och som personager återspegla Den Stats-Sakrosanta Relativismen.

Industrialismen både möjliggjorde och skapade behov av ett nytt samhällstänkande.

Det var industrialismens sociala effekter som inspirerade Karl Marx och som laddade hans eftersägare olika schatteringar med energi.

Liksom alla genomgripande förändringar gav industrialismen - i synnerhet initialt - upphov till betydande sättningar i den befintliga samhällsstrukturen. Vi möter i dag detta fenomen i de kollapsade kommandoekonomiernas övergång till marknadsstyrt resursutnyttjande, dvs till en ordning där i sista hand människorna-konsumenterna genom sina på olika sätt uttryckta behov styr resursutnyttjandet Och vi möter det i de överansträngda välfärdssamhällenas sökande efter nya lösningar.

I alla systemförändringar finns det både vinnare och förlorare och skillnaderna - ibland uttryckt som ”orättvisor” - tenderar att upplevas som särskilt utmanande under själva brytningsskedet in i en ny tid. I alla förändringsprocesser finns det de som är bättre skickade än andra att leda ävensom att nyttiggöra sig utvecklingen. Något annat vore egendomligt och i strid med vad som utmärker oss människor, nämligen att vi alla är individer, dvs olika och därtill vuxit upp under betingelser som aldrig är helt identiska. 

Evolutionen tycks dock i sig vara så beskaffad att övergången till ”det nya” tenderar att - i det längre perspektivet - innebära övergång till något i rimlig mening ”bättre”. Själva övergången må ha karaktär av ”kris” men precis som det kinesiska tecknet för begreppen ”kris” och ”möjlighet” är ett och samma innebär kris möjlighet, nämligen möjlighet till utveckling.

Vad Karl Marx och hans eftersägare utgick ifrån var de sociala orättvisor - de olika spänningsfenomen med barnarbetarna i de engelska kolgruvorna som sinnebilden — som uppstod under det initiala förändrings- och omvandlingsskedet. Marxismen utformades efterhand som en kampideologi för alla de som fick dra det tunga - många gånger omänskligt tunga - lasset för att möjliggöra övergången till det industrisamhälle, som sedan skulle komma att erbjuda så många av just de sämre ställda - ”arbetarklassen” - och deras efterkommande ett både rikare och bekvämare liv.

Omvandlingens - man kan också säga utvecklingens - redan initiala ”vinnare” blev -och förblev! - ”klassfienden”. För detta sörjde kampens alltmer organiserade politisering. Och med politiseringen, som lockade alltfler ”utövare”, uppstod en ny klass: den politiska klassen.

Vad som från början hade varit uttryck för humanism och empati (= vad som brukar förknippas med ”den unge Marx”) övergick till att bli maktkamp på liv och död. Därmed lösgjorde sig klasskampen från sitt ursprungliga syfte - att skapa ett rättvisare och mänskligare samhälle - till att inrätta ett samhälle, där makten i sig blev det som gav kampen mening och innehåll: En maktstat med den politiska klassen som primat med människorna och deras behov och önskningar som politikens medel snarare än mål.

När medel tillåts att bli mål och mål att bli medel har man onekligen kommit ett bra stycke mot vad jag här valt att kalla Den Stats-Sakrosanta Relativismen.

För Karl Marx - i synnerhet ”den yngre” - gällde visionen att staten skulle upplösa sig själv så snart rättvisa och jämlikhet suddat ut alla orättvisor och skillnader, något som skulle ske i kraft av historiens - den materialistiskt styrda historiens - lagar. Men där marxismen tilläts att övergå till ”praktisk (av människor och inte av ’historien’ föreskriven interventionistisk) marxism” - leninism, stalinism, maoism - blev det tvärtom. Med teorins övergång till (människostyrd) praktik skedde just det slags invertering jag påtalat: mål blev medel och medel blev mål - en invertering som snart nog ledde till en hämningslös pervertering av ”samhällslivet” i den socialistiska världen (1). En pervertering som mer än de i sig fasansfulla krigen gjort 1900-talet till världshistoriens blodigaste sekel (2).

Hur kunde detta ske?

En viktig förklaring - kanske den viktigaste - är att de värderingar, som successivt kommit att utgöra det idémässiga fundamentet för den dittills uppnådda civilisationen, utsattes för de nya ideologiska skolornas ibland hämningslösa attacker; då och senare gärna apostroferade som uttryck för den ”nya (socialistiska) tidens anda”. Med tiden kom ”gammaldags” värderingar snart sagt världen över att utsättas för atrofiering. Och överallt samma toxiska förlopp. Likt husbock åt sig den nya statsrelativismen igenom det system av värderingar, som människorna lärt sig att uppfatta som både det privata livets och samhällslivets trafik- och förhåller. Normlösheten grep omkring sig. Den Stats-Sakrosanta Relativismen fyllde ut det tomrum som dess förespråkare hade varit med om att skapa.

Först, tydligast och mest drastiskt kom denna ”värderingsrevolution” till uttryck i Lenins och sedan Stalins Terror-Stat.

Det är också genom att belysa denna ”revolution” utifrån det sovjetiska perspektivet det är möjligt att inför svensk publik få den bästa ”pedagogiska” effekten, när det gäller att väcka till insikt om hur långt det svenska samhället kommit just på den statsrelativistiska vägen - inte på det blodiga sätt som skedde i Sovjetunionen men likväl. Därför har Norstedts förlag gjort en betydelsefull insats genom att på svenska språket ge ut hittills fem böcker av Arkadij Vaksberg (3), som genom arkivstudier och sitt omfattande allmänkunnande i högre grad än kanske någon annan kommit att sprida ljus över en stats- och imperiebildning, som i kraft av hämningslös statsrelativism kom att utgöra ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia (4 och 5).


I Tsar-Ryssland hade många oppositionella dömts till döden. Och ännu fler hade dömts till långa förvisningsstraff. Högt upp på revolutionens agenda stod dödsstraffets avskaffande och de förvisades frigivande. Detta fick dock inte hindra revolutionen i dess hela samhället genomgripande förvandling. Vad gäller detta med dödsstraffets avskaffande krävde det en av de omformuleringar ut i relativismens träskmarker som sedan skulle bli legio. Så här skriver och förklarar Arkadij Vaksberg:

”Bolsjevikerna hade avskaffat termen dödsstraff vid revolutionens början; de använde i stället begreppet 'lagens strängaste straff' eller 'samhällets yttersta skyddsåtgärd'. De avrättade inte - de sysslade med 'samhällsskydd'.”

Och hur dubbelbottnat - relativistiskt - var inte Lenins sätt att förhålla sig till ”kriget” som metod att lösa tvister. Via svenska banker mottog Lenin stora penningsummor från den tyska generalstaben som finansiering av bolsjevikernas antikrigsaktiviteter - pengar som dels framtvingade den ryska kapitulationen 1917, dels banade väg för bolsjevikernas maktövertagande. Men det var inte alla krig som Lenin upplevde som ”en tragedi för alla arbetare i hela världen”: Så här skriver Lenin - efter att han själv kommit till makten - i ett brev till Alexandra Kollontaj:

”Vi kan inte ställa oss bakom fredsslagordet, som vi anser vara ärkeförvirrat, pacifistiskt, småborgerligt. - Ett slagord, som till på köpet är kråkvinkligt och stinker av småstat, av isolering från kampen, av åsiktstorftighet.”

Och Kollontaj som i sin tidiga karriär var fredsaktivist fann för gott att anpassa sig till först sin Herre Lenin sedan sin Herre Stalin. Hösten 1941 skriver hon i sin dagbok:

”Och detta [det pågående kriget] är bara början - det som förestår är att detta krig mellan länder och makter skall övergå i ett inbördeskrig. Det inspirerar, gläder och ger kraft...- Det är förberedelsen till en social revolution... Den har redan börjat... ett uppror mot det kapitalistiska systemet... Och den kommer att segra i Norge och Sverige och överallt... Borgerligheten i alla länder har ännu inte fattat vad som försiggår.”


Lenin avskydde sentimentalitet och - skriver Vaksberg - uppfattade ”allt tal om humanitet som en personlig förolämpning”. Detta förklarar mycket av den lätthet med vilken han kunde göra åtskillnad mellan teorins vackra ord och praktikens vad gäller i synnerhet effekterna hårda verklighet. Skillnaden fångades väl med några enkla men ack så talande ord av en bondkvinna vid en av de många kongresserna:

”Allt är nog bra. Felet är bara att jorden är våran men säden är eran, vattnet är vårat men fisken eran, skogarna är våra men veden eran.”

Detta var i början av revolutionen. Lite längre fram tillhörde varken jorden, fiskevattnen eller skogarna de ryska bönderna. De av dem som fick behålla livet hade blivit lönearbetare och det på villkor som gjorde att många svalt ihjäl. Säden, fisken och veden ”rekvirerades” till städerna med deras i kraft av ”det stora språnget” i sin sovjetiska variant snabbt växande industribefolkning. Att Lenin avskydde sentimentalitet och uppfattade allt tal om humanitet som en personlig förolämpning låter sig lätt förstås.

Och Alexandra Kollontaj - Lenins och sedermera Stalins ”språkrör” i de skandinaviska länderna - försvarade, förklarade och någon gång beklagade:

”Den nuvarande generationen skapar en framtidsmekanism och har inte tid med högre ideal. som drömmer om broderskap, rättvisa och lycka måste lämna scenen i tid för att inte kollidera...”

Och de lämnade scenen, en efter en - många efter ett nackskott. Av de tretton bolsjeviker som utgjorde Petrogradsovjetens presidium och som hade förberett omvälvningen 1917 blev efterhand nio arkebuserade, en mördades av Stalins agenter, en avled under mystiska omständigheter (sannolikt giftmördad) och en tog livet av sig. Bara Alexandra Kollontaj klarade sig.

Därför är Kollontaj den som hade möjlighet att under längre tid än kanske någon annan följa det sovjetiska maktspelet tillräckligt nära för att kunna uppfattas som mer initierad än kanske någon annan. Därför väger hennes ord tungt när hon i en av sina många tusen dagboksnoteringar tycks fånga vad som förefaller vara själva drivmekanismen i det system, som Alexander Solzjenitsyn beskriver som ”Hjulet”.

Nu till det svenska exemplet - till det som i Sverige kommit att bli uttrycken för Stats-Sakrosant Relativism.

Med det sovjet-kommunistiska exemplet som ”introduktion” har jag eftersträvat ett slags ”pedagogisk effekt” i enlighet med visdomsordet: ”Man ser grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”. Dock att jag söker göra det på det motsatta sättet: Genom att åskådliggöra ”bjälken” i det sovjetiska systemet har jag försökt göra det lättare att uppfatta ”grandet” i vårt eget system.

Är man - som här - ute efter att ifrågasätta ”statsrelativismen” som idé och metod - eller snarare som substitut för den idé- och normlöshet ”statsrelativismen” är själva upphovet till - blir genom en sådan jämförelse också ett annat visdomsord tillämpligt: ”Andras fel lär bäst”.

På samma sätt som marxismen utgör den vad gäller ursprunget idémässiga gemensamma nämnaren för snart sagt alla socialistiska riktningar, utgör en från statsintresset härledd relativism den gemensamma nämnaren när det väl kommer till det praktiska utförandet: Statsintresset och då ytterst i meningen den politiska klassens intresse. Så blev det i Sovjet med sin nomenklaturs. Så är det i Sverige med vår - som det numera allmänt kommit att heta - ”den politiska klassen”. I Sovjet var Lenin statsrelativismens både idégivare och en av dess brutalaste utförare. I Sverige är Axel Hägerström (1868-1939) idégivaren. Utförarna är många - den namnkunnigaste Carl Lidbom.

Carl Lidbom: ”Lagar skall inte behandlas med underdånig respekt. Det är instrument som används för att uppnå politiska mål.” Sedan blev det som det blev.

Den filosof som före Hägerström dominerade det filosofiska tänkandet i Sverige var Christopher Jacob Boström (1797-1866). Boström kallade sin filosofi ”rationell idealism” - en idealism som vilade på förnuftsmässig grund. Utgångspunkten var dock att Gud allena kan tolka verkligheten som den är - verkligen är. Vi människor kan endast tolka verkligheten utifrån de erfarenheter vi skaffar oss i den - som ett av uttrycken var - skenverklighet som omger oss, varmed avses den verklighet som låter sig återspeglas i och genom våra sinnen. Och detta i kraft av vårt förnuft - mer förnuftiga människor bättre än mindre förnuftiga.

Hägerströms filosofi kan i mycket ses som en ”motfilosofi” till ”boströmismen” : Ett slags uppror mot - som Hägerström såg det - en idealism med upphov i det metafysiska. Hägerströms fältrop löd: ”Praeterea censeo metaphysicum esse delendam” (”för övrigt anser jag att metafysiken bör förgöras”).

Enligt Hägerströms föreställningar finns bara en verklighet: den rumsligt-tidsliga verklighet som vi direkt och påtagligt erfar. Allt existerande måste tillhöra det rumsligt-tidsliga sammanhanget. Den ”metafysiska värld”, som Hägerström ändå ansåg sig behöva lägga ner sin kraft på att ”förgöra”, är icke existerande.
Detta förnekande av det metafysiska som sådant ledde vidare till den värdenihilism, som är det andra benet i den hägerströmska filosofin. Bestämningar - att en sak är god eller dålig, vacker eller ful etc - är ingenting som uttrycker något objektivt sett vare sig sant eller osant. I objektiv mening är det bestämningar som inte säger någonting. Det är bara uttryck för de känslor den värderande uttrycker med sådana ”värdeord”. Man får intrycket att Hägerström i sin negerande och ”rationella” föreställningsvärld lyckats stänga ute både det metafysiska och det emotionella ända dithän att han definitionsmässigt gör såväl det översinnliga som det sinnliga till något icke-existerande. Människan och livet avgränsas till vad som låter likt ett rutmönster fångas i med den strikta logikens lagar uppbyggda system. Allt annat ”finns inte” - ”objektivt sett”.

Denna begränsande och negativt postulerande filosofi - även kallad Uppsalafilosofin - har fått avgörande betydelse för vad vi menar med det svenska folkhemsbygget och i förlängningen den svenska ideellt värdefattiga modernismen. Oaktat att Hägerström i vart fall numera är föga eller inte alls läst, har Hägerströmismen under 1900-talet kommit att gälla som svensk statsfilosofi.

Sin alldeles särskilda och mest uppenbara betydelse för det svenska samhällsbygget har Hägerströmismen fått genom sin påverkan av svensk rättsfilosofi eller - kanske någon hellre skulle vilja uttrycka det - icke-rättsfilosofi.

Till det som enligt den sanna hägerströmismen måste ”förgöras” är föreställningar om att lag och rätt har en fast moralisk grundval uppbyggd utifrån principer, som har sitt upphov i naturen och som därför är universella.

I boken ”Om lagen och staten” dömer Karl Olivecrona - en av Hägerströms lärjungar - ut begrepp som ”rättens bindande kraft” ”rättsplikt” och ”rättighet”. Det är begrepp som - med ett av den hägerströmska dialektikens favoritbegrepp - ”saknar realitet”. Och det därför att vad dessa begrepp vill vara uttryck för - alltjämt enligt den hägerströmska dialektiken - inte har plats i ”den rumsligt-tidsliga verklighet som vi direkt och påtagligt erfar” och som - vilket fullföljer cirkelresonemanget - är ”den enda verkligheten”.

Det kan förefalla märkligt att en åsiktsriktning - därtill med anspråk att gälla som ”filosofi” - som Hägerströmismen lyckats få ett sådant inflytande på rättsbildningen och i än högre grad rättstillämpningen i Sverige. En del av förklaringen torde vara att debatten om denna ”lära” i hög grad gjorts till en i snäv mening akademisk angelägenhet. Sällan - i varje fall alltför sällan - har Hägerströmismen tacklats utifrån mer jordnära sunt-förnuft-aspekter (6). Och då detta skett har ”försvaret” och ”klargörandena” kunnat få uttryck som när Karl Olivecrona i sin omnämnda bok (sid 122) fräser till: ”Det går aldrig upp för folk, att rättigheterna endast finns till i inbillningen” Inte så få sentida rättstillämpare skolade i den hägerströmska andan har uttalat sig med ord och arrogans, som gör detta uttalande till något av sinnemärke för många myndighetspersoners förhållningssätt till landets medborgare - dvs de som Olivecrona benämner ”folk” och som man numera allmänt benämner ”klienterna”.


När Herbert Tingsten på 1950- och 1960-talen i en serie inlägg dödförklarade ideologierna (7), var det samtidigt en bekräftelse på hur den hägerströmska relativismen kommit att tränga ut ”de gamla ideologierna” med deras inneboende normtänkande, dvs med sina skilda föreställningar om vad som utgjorde den idémässiga grunden för ”det goda samhället”. Tingsten liksom stora flertalet av den dåtida debattens debattprofiler alltifrån Arthur Engberg till Jarl Hjalmarson var mer eller mindre starkt påverkade av Axel Hägerström (8). Ett slags demokratins och välfärdssamhällets av alla accepterat postulat hade degraderat den tidigare ideologiskt färgade debatten till ”politisk strid” i olika lämplighetsfrågor om bästa sättet att uppnå och/eller vidmakthålla vad som gällde som den gemensamma målsättningen: demokratin och välfärden. Tingsten förklarar närmare i skriften ”Striden i idyllen” (Norstedts, 1966), där han också i definitionsmässiga ordalag förklarar sin ståndpunkt:

”Uppfattningar i speciella frågor brukar, då de utgår från närliggande värderingar, inte betecknas som ideologier.”


Med detta tämligen utbredda synsätt hade i ideologisk mening värderingsbaserade synsätt kommit att ersättas med ”uppfattningar” om det mest praktikabla - om vad som gällde som det för demokratin tekniskt bästa valsystemet eller det för välfärden tekniskt bästa skatte- och fördelningssystemet.

Och som mer eller mindre renläriga anhängare av de hägerströmska synsätten var och förblev många av de som hade uppfattningar om vad som var det mest ändamålsenliga i olika politiska delfrågor nihilister; att förklara sig som nihilist var dessa år lite av mode som inte sällan tog sig uttryck i vad som nog bäst kan beskrivas som intellektuellt koketteri (9).

Dessa år - den för Sverige på så många sätt gyllene efterkrigstiden - hade denna debatt i nihilismens tecken inte så stor reell betydelse. Som det i ett tillbakablickande perspektiv brukar heta: ”Alla kurvor pekade uppåt.” Den förda debatten kunde därför leva sitt eget från livet i övrigt skyddade liv. Men långsiktigt fick den betydelse- i dag, vill jag påstå, en avgörande betydelse och det på ett starkt negativt sätt (10). Det var då Sverige genom en tomhetens revolution lät sig förvandlas till ett i mångt och mycket värderingsfritt samhälle - i just denna mening ett av de friaste samhällena på vår planet.

I stället - i det på värderingar uppkomna tomrummet - fick vi något annat: Makten utövad av den sociala ingenjörskonstens allt flertaligare legioner. Begrepp som ”kristna normer” blev uttryck för ”mörksens krafter”. Ja, begreppet ”normer” - utan närmare bestämning - blev ett ”felord”. Relativismen - maktens egen till sig själv relaterade ideologi - blev den kvasiideologi som kom att fylla ut det på värderingar uppkomna tomrummet.
I stället för folkvalda och medborgare fick vi görare och låtare, byråkrater och klienter, de som lade till rätta och de som fick sina liv tillrättalagda. ”Funktionssocialism” blev ett begrepp för inte en ideologi utan en strategi enligt vilken livets funktioner skulle socialiseras, dvs underordnas Staten. Politik blev ingenjörskonst. Och lagstiftningen - ”lidbomeriet kom mer och mer att likna arbetsinstruktioner och planritningar för Det Starka Samhället. Det en gång tänkta Folkhemmet med gemenskap och inte vissa människors tillrättaläggande av andra människor - de så kallade ”många människorna” till skillnad från de med tiden inte så få men på lite olika sätt ”utvalda” - förpassades till historiens skräpkammare klassat som ett Särgården utan förankring i livets av makten organiserade och reglementerade realiteter.

Under 1970-talet firade Hägerströmismen en gigantisk fest i lagstiftning till Maktens - de utvaldas - främjande. Carl Lidbom hade 1969 efter ett drygt år som rättschef på justitiedepartementet upphöjts till konsultativt statsråd med egen makt och myndighet att lägga fram lagförslag. Detta skedde i accelererad takt. På vårkanten 1973 hade Expressen räknat ut att redan under bara detta års dittillsvarande månader hade Lidbom hunnit presentera 16 propositioner och därtill initiera fyra utredningar (11).
Sin syn på vad lagar borde vara till för gav Lidbom många frimodiga uttryck för. På Pappersindustri- arbetarförbundets kongress 1974 förklarade han: ”Lagar skall inte behandlas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål.

” Ett annat lidbomskt uttryck lyder: ”Lagen är vårt viktigaste instrument för att skapa ett civiliserat samhälle. Det instrumentet måste kunna användas med full kraft:” Och vad som skall gälla som ”civiliserat samhälle” är en fråga, som de som lyckats tillvinna sig den politiska makten har det fulla mandatet att avgöra. Med detta synsätt är det knappast förvånande att åtskilliga av de lagar som bär Lidboms signum mest påminner om dekret.
”Lidbomeri” blev ett begrepp som inte bara förknippades med den iver och hets - en och annan menar hafsighet - som dessa år kom att utmärka lagstiftningsarbetet. I en hösten 1996 utgiven bok ”Etiken i juridiken” med juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud som författare uttyds begreppet som en på lagstiftningsarbetet ”mycket pragmatisk och nyttobetonad syn” : Pragmatismen fick dessutom sitt rörelseutrymme rejält för att inte säga intill det gränslösa utvidgat genom den lagtekniska innovation som benämns ”generalklausul” varmed avses en lag vars mer precisa innehåll avgörs av de som har att tillämpa lagen men då underförstått i den av den politiska makten angivna rörelseriktningen. Om gällande rörelseriktning lämnas anvisning i de för lagarnas ”rätta” tillämpning allt viktigare ”förarbetena”. I mångt och mycket en lagstiftning, som vad hanteringen beträffar inte krävde fler jurister men väl - som det snart skulle visa sig - en hel arme rekryter utbildade på landets allt fler men ändå med tiden sprängfyllda socialhögskolor.

Det ”civiliserade samhälle” som ”lidbomeriet” strävade mot var nämligen något annat än ett i traditionell mening successivt förstärkt rättssamhälle. Snarare var det en strävan bort från det gamla ”borgerliga” rättssamhället med all sin ”värdekonservatism” mot ett samhälle, där rätten blivit en funktion av politiken. Fram växte ett Nämnd-Sverige som trängde in på allt fler områden. Inte minst familjelivet blev nu och i överensstämmelse med förhärskande politiska strömningar en samhällsorganens angelägenhet. Familjen och den tidigare ”privata sfären” underkastades en alltmer penetrerande både regelstyrning och kontroll.

”Familjen” och ”privatlivets helgd” blev beteckningar för sådant som stod i vägen för det sociala ingenjörsbygget. I stället fick vi nyord som: tvångsomhändertagande (1959), vårdsektor (1961), bidragstagare (1963), vårdgetto (1965), personnummer (1967), anpassningsproblem (1968), normrelaterad (1969), beteendeterapi (1970), vårdapparat (1970), hemma-hos-terapi (1972), styrmedel (1972), dehumanisering (1974), vårdsvängen (1976). Allt enligt Svenska språknämndens särskilda nyordslista med den i sammanhanget välfunna titeln ”Från rondell till gräddfil. Nya ord i svenskan från 40-tal till 80-tal” (12).

Ett annat Sverige som under tidiga 70-talet lagstiftningsvägen fick sina positioner framflyttade var Fackförenings-Sverige. Arbetsrätten blev genom de s k Åmanlagarna ett instrument med vars hjälp en snabbt växande facklig byråkrati blev en maktfaktor, som både företag och de anställda tvingades att underordna sig. I detta rätts- och maktspel blev små- och nyföretagandet den stora förloraren och längre fram - och då kanske främst - de många hundratusen arbetslösa.

Andra formationer bildade av den svenska etatismen är Skatte-Staten och Bidrags-Samhället. I dag är den totala skattebördan redan i de lägre inkomstskikten omkring 60 procent - snarare mer än mindre. Samtidigt svarade bidragen från den offentliga sektorn för 36,10 kronor av varje hundralapp, som det svenska genomsnittshushållet 1994 handlade. Detta har sammantaget skapat en situation där en genomsnittlig socialbidragstagare har en sammanlagd årlig skattebelastning på 23 000 kronor samtidigt som han/hon uppbär socialbidrag på 21000 kronor! Detta enligt en av Socialstyrelsen gjord undersökning. Totalt är det i dag 880 000 svenskar som är beroende av antingen socialbidrag eller något bidrag betalat via a-kassan eller arbetsförmedlingen.

Som en ytterligare sådan formation skall Vård-Sverige räknas i främst den speciella mening som uppmärksammats i en just framlagd utredning, som blottlägger avsaknaden av en patienträttighetslag. I andra länder är det exempelvis en självklarhet att patienten skall kunna tillgå sjuk- och vårdapparatens information om det egna tillståndet. Så inte i Sverige. Och patienternas talan förs i Sverige inte av patienterna själva som fullvärdiga rättssubjekt utan via Socialstyrelsen, landstingens ansvarsnämnder och ett stort antal organisationer som bildats för olika patientgrupper - ett slags patienternas Fackförenings-Sverige. Systemet försvaras med att om enskilda individer skulle ges möjlighet att agera skulle det kunna uppstå en förtroendeklyfta mellan de många individerna patienterna och kollektivet Vård-Sverige, vilket skulle vara ägnat att skada den kollektiva tanke som är den bärande ”ideologin” bakom statskollektivismens olika skapelser.


För ”lidbomeriet”- denna politiskt bestämda instrumentella lagstiftning - gäller inga naturrättsliga hinder. Lika litet som i någon av de totalitära stater vi har så lätt att upptäcka felen i - dvs när de väl inte längre utgör ett hot som påkallar vår neutralitet.

Vad avsaknaden av sådana hinder möjliggjort är de 62 000 svenska tvångssteriliseringarna ett vittnesbörd om. Sverige är förvisso inte det enda land där det förekommit - och förekommer - tvångssteriliseringar. Men till skillnad från i Sverige - vilket förklarar det stora antalet (13) - har det i andra länder vanligen skett i fall då det ansetts föreligga starka medicinska skäl. I Sverige blandades rasbiologiska argument med ekonomiska: ”Färre skulle bli bidragstagare.” Sommarens av Maciej Zaremba i DN initierade debatt fick även stor internationell uppmärksamhet och tyska Die Zeit ger en god sammanfattning av motiven för den svenska steriliseringspolitiken:

”Ein Alptraum vom reinen Schweden. Damit der Wohlfahrtstaat nicht zu teuer würde, liessen seine Verfechter die Schwächsten der Gesellschaft sterilisieren.“

Vad debatten om de svenska tvångssteriliseringarna dock ännu inte skapat tillräcklig insikt om är att vad det här handlar om är ett inslag i den totala symptombild, som ett Sverige omvandlat och stöpt i hägerströmsk anda givit upphov till. Ett med steriliseringspolitiken besläktat inslag i denna bild är vad Der Spiegel för ett antal år sedan döpte till vårt svenska ”Kinder-Gulag” - systemet som gör det möjligt för olika nämnder att besluta om tvångsomhändertagande av barn och detta på ibland rent politiska grunder.

Det är den samlade symptombilden som ger anledning att tala om ett samhälle som formats av vad jag valt att kalla Den Stats-Sakrosanta Relativismen. Och de olika symptomen - var för sig liksom samfällt - kan inte avhjälpas utan att på bred front attackera denna relativism - en relativism som i sin förlängning inte låter sig skiljas från totalitarism av det ena eller andra slaget. Det är också därför jag för denna artikel valt det pedagogiska greppet att utgå från den sovjetiska totalitarismen som ett för oss, som vant oss att leva med denna vår hemsvenska statsrelativism, lärande exempel i överensstämmelse med klokordet: ”Andras fel lär bäst.”

Men det räcker inte med att ”attackera”. Det gäller att också hitta vägar tillbaka till ett samhälle, där lag och rätt åter är lag och rätt uppbyggd på hos människorna förankrade föreställningar om vad som är människans fri- och rättigheter och därmed möjligheter och inte en funktion av det politiska maktspelet de olika kollektiven emellan. Utan en sådan lag och rätt kan ett samhälle inte fungera; det kollapsar - förr eller senare - på samma sätt som vår miljö när man genom allehanda interventioner sätter sig över de ekologiska av naturen givna lagarna.

EPILOG Nämnd-Sverige och Fackförenings-Sverige blev de nya maktkonglomeraten i ett Sverige, där olika kollektiv enligt kollektivens egen hierarki delade på makten och inflytandet och där den enskilda människan och hennes ”inbillade rättigheter” kom att upplevas som grus i maskineriet. Skatte-Staten, Bidrags-Samhället och Vård-Sverige blev dessa konglomerats och de underställda kollektivens ängsligt vaktade revir. Och Sveriges Regering och Riksdag kom mer och mer att framstå som ett slags den förtvinade demokratins dekorationer fullgörande en roll, som i detta nu börjat påminna om den av pietet bevarade närmast museala funktion som ännu åvilar landets drottning och kung.
Detta i väntan på att tillräckligt många av Sveriges styvt åtta miljoner individer skall bryta sig ur kollektivens kringgärdslingar och förklara sig suveräna, dvs som fullvärdiga medborgare med ansvar både för sig själva och sin omvärld.

Och när det i sinom tid blir dags att göra en efteranalys av vad som förevarit denna brytning med Den Svenska Etatismen kommer fokus inte att gälla krisen i de offentliga finanserna. Begrepp som ”budget- och finansieringskris” kommer bara att finnas med i de mer ytliga symptombeskrivningarna. I själva orsaksanalysen kommer det i stället att talas om en moral och värderingskollaps och att Sverige just i detta avseende skiljde ut sig från det stora flertalet andra länder med - ytligt sett - liknande problem som Sveriges (14).

Fotnoter:

(1) Vid Berlinmurens fall för mindre än tio år sedan levde tre fjärdedelar av jordens befolkning i socialistiska enpartistater med ett gigantiskt resursslöseri som främsta gemensamma kännetecken; ett slöseri som gör att den socialistiska planhushållningens idé utifrån ett vidare perspektiv kom att bli upphovet till vad som bäst kan jämföras med en vad gäller omfattning och verkningar ofattbar naturkatastrof.  tillbaka

(2) För svensk publik har Per Ahlmark nyligen - trots på sina håll ihärdigt motstånd och/eller försök att förklena hans insats - bidragit till att medvetandegöra omfattningen av vad som avses med ”democide” (= en regims ”civila” mördande, dvs sådant dödande som inte är krigshandling utan som sker för att främja en regims politiska intressen och ambitioner). Med referens till professor Rudolph J Rummets forskning anger Ahlmark antalet democideoffer i 23 redovisade socialistregimer till 110 286 000. Se vidare Per Ahlmarks bok ”Det öppna såret - om massmord och medlöperi” (Timbro).
tillbaka

(3) Arkadij Vaksbergs hittills på Norstedts utgivna böcker är ”Skjut de galna hundarna!” (1990), ”Sovjetmaffian!” (1991), ”Lubjanka” (1993), ”Herrar och lakejer” (1995) och nu senast ”Alexandra Kollontaj” (1997).  tillbaka

(4) Vi har ännu inte hunnit vänja oss vid den först på senare år vunna kunskapen om att de sovjetiska folkmorden (democide) enligt hittills gjorda beräkningar drabbade omkring 62 miljoner människor (= omkring sju gånger Sveriges befolkning) - i huvudsak s k ”klassfiender”, ibland kallade ”statsfiender”.  tillbaka

(5) Nazi-Tyskland erbjuder ett annat skrämmande exempel på en av statsrelativistiska synsätt framdriven värderingsrevolution. Om mekanismerna i denna revolution har Hermann Rauschning skrivit flera än i dag tänkvärda böcker, varav dessa två finns översatta till svenska: ”Nihilismens revolution” (Natur och Kultur, 1939) och ”Yrselns tid. Vår kulturs sammanbrott och återuppbyggnad” (Natur och Kultur, 1946).  tillbaka

(6) Här bör dock Maciej Zarembas samhällskritiska gärning saluteras. En betydande del av Zarembas publicistiska verksamhet är uttryck för just en sådan kritik av Hägerströmismen - därtill vägledd av ett moraliskt synsätt som är ovanligt bland aktörer i den svenska samhällsdebatten. Men Zaremba är ju född och uppvuxen i Polen. Dessutom är han katolik. Därmed har han andra referensramar men också ett utifrånperspektiv som hjälpt honom att vara en av Sveriges i dag nyttigaste debattörer i den svenska förnyelsens och förändringens tecken.  tillbaka

(7) Det började redan 1952 då Herbert Tingsten publicerade en serie artiklar i Dagens Nyheter, där han drev tesen att värdegemenskapen i vad han kallade ”de framgångsrika demokratierna” blivit så stor, att ”motsättningarna i fråga om ideologier och värderingar partierna emellan” hade blivit ”obefintliga eller obetydliga”. Väl att märka att vad Tingsten hela tiden talade om var tillståndet i de mest ”idylliska” demokratierna av vilka han räknade Sverige som den allra mest ”idylliska”. Den osedvanligt långlivade debatten, som egentligen inte var någon debatt med stridande aktörer utan snarare en kampanj i samtyckandets tecken, kröntes med boken ”Från idéer till idyll” (Norstedts, 1966).  tillbaka

(8) Axel Hägerström - denne rationalitetens Överstepräst - måste ha haft ett närmast magiskt inflytande över 20- och 30-talens Uppsalastudenter ävensom över en lång rad lärar- och forskarkolleger.  tillbaka

(9) I sina Minnen (den del som avhandlar åren mellan trettio och femtio) berättar Herbert Tingsten om hur han och vännen Vilhelm Scharp hetsade upp varandra med sin ”ilskna nihilism, föraktande alla människor och idéer”.

”Vilhelm och jag ansåg oss som goda nihilister vara fria från moral i ordinär mening, vi var rent av benägna att förväxla Hägerströms lära om moralens subjektivitet med amoralitet.”
Till skillnad från Per Ahlmark - i sin ungdom påverkad av Tingsten även i denna del med kamp mot ”morgonbönstvånget” högt upp på programmet - hade jag svårt att förstå hur Tingsten kunde förena sitt ”nihilistiska credo” med den energiska kamp han drev mot totalitarismen i dess olika skepnader. För mig gick och går detta inte ihop, något jag gav uttryck för vid en sen och livlig ”eftersits” på Kårhuset vid Holländergatan i Stockholm - enda gången jag träffade Herbert Tingsten.  tillbaka

(10) Min inställning till Herbert Tingsten kan här synas kluven. I mina artiklar på 60-talet i ORIGO fick Tingsten inte sällan framträda som inspirerande kraft. När jag i en artikel 1970 efterlyste en ”tingstensk opposition” var det i avsaknad av den hängivenhet för demokratiska värden och den fighting spirit i kampen mot totalitarism oavsett art eller grad, som i så hög grad utmärkte Tingstens insats i samhällsdebatten fram till dess att - som jag menar - Gramsci-Vänstern lyckades i en av sina för debattklimatet i Sverige mest avgörande marginaliseringsoperationer. Den kluvenhet jag här kan tyckas ge uttryck för har att göra med att jag inte bara motsätter mig den nihilism Tingsten gjorde sig till apologet för utan att jag menar att Tingsten i sin nihilism förnekade sig själv. Jag upplever nihilismen hos Tingsten som ett enda stort - för mig närmast obegripligt - misstag.  tillbaka

(11) Den ohämmade hets som utmärkte lagstiftande[ under åren med Carl Lidbom som ”konsultativ lagstiftningsminister” (1969-75) förklaras i en nyutkommen bok ”Den godhjärtade buffeln - en bok om Carl Lidbom” författad av Per Ahlin och Mats Bergstrand (Juristförlaget, 1997) med att intresset för juridiska frågor var starkt begränsat bland regeringskollegerna:
”Olof Palme, Gunnar Sträng och Lennart Geijer var de enda som förutom Lidbom själv visade något intresse för lagstiftningsfrågor. Även i riksdagen fanns ytterst få jurister, något som kan ha bidragit till att många lagförslag antogs utan egentlig debatt och genomlysning.”
I en av författarnas intervjuer med Lidbom påtalar denne också att under de sex år som socialdemokraterna satt i opposition (1976-82) upphävdes ingen av ”lidbomeriets” lagar. Här har onekligen Carl Lidbom en poäng.  tillbaka

(12) Svenska språknämndens ”nyordslista” anger med årtal tidpunkten för det tidigaste belägg som påträffats för respektive ord. Ibland sker det genom att återge den passus där det påträffade ordet förekommit. Exempelvis förekom en ordbildning efter dehumanisera första gången i ett inlägg i DN den 22 oktober 1974. I ordlistan återges följande passus: ”Föräldrar som har sina barn på stora institutioner är i dag rädda och samvetstyngda över att de lämnat sina barn till en dehumaniserande livsform”. Andra ”nyord” speglar Makten och dess lite olika nya uttryck liksom mot maktutvecklingen uppkomna reagenser:
expertvälde (1959), maktstruktur (1959), dirigism (1962), paketlösning (1962), pampvälde (1966), elittänkande (1968), gräsrotsnivå (1969), elitism (1970), etablissemanget (1970), centralstyrning (1972), politikerförakt (1974), toppstyrd (1974), ”gräddfil” (1983), åsiktspaket (1984).  tillbaka

(13) I ett land som Frankrike uppges antalet tvångssteriliseringar till 15 000. Med Frankrikes åtta gånger större befolkning motsvarar antalet i Sverige verifierade tvångssteriliseringar 496 000 (8 x 62 000)!  tillbaka

(14) Redan 1981 presenterade OECD en rapport kallad ”The Welfare State in Crises”. Därmed inleddes ekonomernas debatt och analys av de krisfenomen, som mest tydligt framträtt i vad som - med rätt eller orätt - kommit att få tjäna som den moderna välfärdsstatens modelland. Men ekonomernas debatt har begränsat sig till sådant som i siffror går att avläsa vid studiet av olika länders nationalräkenskaper. Samtidigt är det ekonomerna som dominerat debatten om de s k utvecklade ländernas - OECD-ländernas - olika problem.  tillbaka


Tillbaka