Staten som
välfärdsspridare
på väg att spela ut sin roll
DSM nr 4/1997
Skrivet av Jan Gillberg
Efter Berlinmurens fall 1989 rämnade ett helt system uppbyggt kring iden om en centraliserad statsmakt som görare och låtare.
Öster om Berlinmuren handlade det om ett totalitaristiskt system - om ett statsmaktens totala eller bättre uttryckt allsmäktiga görande och låtande.
Vi upplever nu något liknande i de välfärdsstater som utvecklats runtom i den västliga världen. Tydligast i Sverige - ett land som kommit att gälla som den moderna välfärdsstatens modelland.
Det handlar inte bara om ett systems övermognad. Det handlar framförallt om att vi gått in i ett nytt skede med genomgripande förändringar i samhällsbyggandets själva grundförutsättningar. Alvin Toffler såg det tydligt redan i sin bok ”Den tredje vågen” (1980).
Tofflers metafor vill ge uttryck för hur olika skeden likt mäktiga vågor rullar in i och över varandra och hur detta förändrar strukturerna i samhället, ändrar gränserna.
Den första vågen växte fram när människorna övergav nomadlivet och blev jordbrukare. Den andra började rulla i kraft av en lång rad omvälvande tekniska innovationer som tillsammans kom att bilda den ”industriella revolution”, som var upphovet till Industrisamhället. Individer och organisationer blev alltmer specialiserade, antalet beroenden ökade. Kraven på samordnad styrning ökade. Nationalstaten - i sin västliga variant krönt till ”Välfärdsstat” i sin östliga till ”Kommando-hushållning” - kom att gälla som detta skedes signifikanta samhällsbildning.
I OECD upptogs A-laget för världens national- och välfärdsstater. Det är länderna inom denna krets - även kallade ”världens ledande industriländer” - som kontinuerligt jämför sina prestanda med ”BNP per capita” som måttet på respektive lands välgång & lycka.
Bland OECD-länderna hävdade sig Sverige väl ända fram till ungefär 1970 men har sedan passerats av en lång rad av de länder som - till följd av sitt deltagande i andra världskriget - blev försenade i sin ”välfärdsstatsutveckling”. Till detta kommer att Sverige som ”föregångsland” är det land som först och tydligast drabbats av den moderna välfärdsstatens övermognadseffekter - effekter som nu med stor snabbhet och kraft gör sig gällande också i länder som Frankrike och Tyskland.
Bakom dessa förändringar skymtar den mäktiga kraft som Toffler kallar ”den tredje vågen” - en våg som bär bort från Industrisamhället och in i Informationssamhället.
På samma sätt som satellit-TV och CNN kom att bidra till de slutna kommunistiska kommando ekonomiernas sammanbrott är den nya informations teknologin med Internet som navet i utvecklingen på god väg att upplösa de beroenden, som skapats inom de nationsvis uppbyggda välfärdsstaterna. Alvin Toffler skrev 1980:
”Tredje vågen är en utmaning mot de maktstrukturer dagens elit byggt upp, dess privilegier och prerogativ bildar en fond mot vilken morgondagens viktigaste strider om makten kommer att utkämpas.”
”Våra politiska och administrativa strukturer utformades under en tid när nationalstaten växte sig stark. Varje regering kunde handla mer eller mindre självständigt. Det kan de inte göra längre, trots att vi fortfarande upprätthåller myten om suveränitet.”
”En Tredje vågen-civilisation kan inte fungera i en politisk struktur från Andra vågens tid. Lika litet som de som skapade industrialismen kunde regera med hjälp av kvarlevorna av feodalismens maktapparat kan vi nöja oss med de gamla politiska verktygen.”
”I land efter land hackar sig Andra vågens politiska teknologi fram. Den suckar och stånkar och fungerar dåligt, på ett farligt sätt.”
Och om den turbulens detta kommer att ge upphov till skriver Toffler:
”Oavsett vilka läror som förkunnas från partiernas eller politikernas sida rör deras kamp inte om mycket annat än ett gräl om vem som skall profitera mest på det som finns kvar av det sönderfallande industriella systemet.” (1)
”Detta är förklaringen till att våra politiska partier, som är lika föråldrade till strukturen som till ideologin, i så hög grad tycks vara suddiga spegelbilder av varandra. Demokrater och republikaner, tories och labour, kristdemokrater och gaullister, liberaler och socialister, kommunister och konservativa är alla trots sina olikheter partier från Andra vågen.”
Till detta kommer att detta ”profiterande” - i synnerhet när det sker inom den offentliga byråkratin - inte genererar ”mervärden” utan snarare och ibland högst betydande ”minusvärden”. Detta har skapat gigantiska (mer eller mindre öppet redovisade) statsskuldsproblem - dvs problem som leder utvecklingen in i en allt bräckligare framtid.
Att skapa problem in i framtiden är att övervältra problem på kommande generationer.
Därför är det högst rimligt att de i dag unga med intresse och förmåga att artikulera de framväxande generationernas samhällssyn får - eller snarare lyckas skaffa sig - betydligt större möjligheter än de har i dag att ge sin syn på hur de problem som nu växer fram bäst skall kunna tacklas och framförallt vilka förändringar av strukturellt slag som måste till för att problemen inte skall växa dessa i dag unga över huvudet när de väl fått ärva ansvarstagandet.
En lång rad undersökningar visar att yngre människor tror betydligt mer på individuella än på kollektiva lösningar jämfört med de äldre, som ju själva varit med om att utveckla de ”totala systemen” för välfärdens tryggande och som även vant sig vid den trygghet som dessa system kunnat erbjuda - dvs fram till sen tid men numera på ett helt uppenbart allt sämre sätt. Det är inte bara maktapparaten som ”backar och stånkar”. Det är något som mer och mer utmärker hela välfärdsbygget - i Sverige för att inte säga i hela långa raden ”välfärdsstater”.
I grunden ”störningar” som hämtar kraft ur de förändringar Toffler beskriver som uttryck för den andra vågens övergående i en tredje våg - den som bär fram till det under vardande Informationssamhället.
För att omvandlingens turbulens inte skall skena iväg in i kaos krävs ett eftertänksamhetens mittåt.
Välfärdsstaten riskerar att rämna i kaos om vi inte lyckas växla över de nya generationerna in i ett system som 1) inte leder till en för samhällsbygget ytterligare överbelastad situation och som 2) kan motivera unga mer individualistiskt orienterade människor att lämna sin positiva och engagerade medverkan för sörjandet av sin egen framtida välfärd. Lite av det som John Stuart Mill gav uttryck för i de berömda orden: ”Envar är den rätta väktaren för egen välfärd, såväl kroppsligen som själsligen och andligen.” Till det senare slaget av ”välfärd” bör rymmas ett rimligt mått av medmänsklig solidaritet.
Det är tankar som dessa som gjort att jag sett det som viktigt att föra samman SSU:s ordförande Niklas Nordström med samhällsforskaren Stefan Fölster i ett samtal om individuellt uppbyggda välfärdskonton som ett alternativ till de kollektiva system som nu alltmer knakar i fogarna, (”Välfärdskonton som framtidsmodell för tryggad välfärd”) och där mitt bidrag till denna debatt främst är, att man bör göra ett ”ålderssnitt” vad gäller införandet av ett sådant individuellt uppbyggt system - förslagsvis så att det införs för de som är födda 1970 eller senare (2).
Jag avslutar gärna denna REFLEXION med att återge en av Niklas Nordströms formuleringar i det samtal vi hade för två år sedan (DSM-samtal med Niklas Nordström) och som återgavs i DSM 4/95, nämligen:
”Skall vi klara välfärden framöver förutsätter det mer aktiva, engagerade medborgare. Det finns inget samhälle som klarar av att varje år leverera välfärd i skottkärra.”
Och jag hoppas samtidigt att Niklas Nordström och andra ”språkrör” för den framväxande generationen skall ta till sig de varningens ord som ligger i följande citat hämtat från Alvin Toffler:
”Det gäller att starta rekonstruktionsarbetet nu innan det fortsatta sönderfallet av de politiska systemen gör det möjligt för tyranniets legioner att klampa med sina tunga stövlar längs gatorna och omöjliggöra en fredlig övergång till Tjugoförsta Århundradets Demokrati.
Om vi börjar nu kan vi och våra barn delta i den fascinerande omdaningen inte bara av våra föråldrade politiska strukturer utan av civilisationen själv.”
Alvin Toffler från vision till aktuell verklighet
Vissa visioner växer i styrka allteftersom åren går och verkligheten själv hjälper till att illustrera vad de försöker ge uttryck för. Mycket av vad Alvin Toffler skrivit är uttryck för ett sådant visionärt seende och tänkande. Därför kan åtskilligt vad Toffler skrev för nu ett kvartssekel sedan och som då just presenterades som ”visioner” i dag läsas som om det gällde nyhetstelegram - låt vara av det lite mer analytiska slaget. Några exempel: * ”Varje individ behöver en livsstruktur. En tillvaro som saknar en begriplig struktur är meningslös. Det bäddar för kollaps.” * ”Det tredje vågen behöver är människor som är mindre förprogrammerade och står stadigare på egna ben. - - - * ”När vi nu i dag lämnar industrialismen bakom oss och snabbt blir ett småskaligt samhälle blir det allt svårare, i många fall omöjligt, att mobilisera en majoritet eller ens en regeringskoalition.” * ”Det är slående att första vågen och tredje vågen tycks ha mer gemensamt med varandra än med andra vågen. De är kongruenta.” |
1) Påpekandet bör inte bara få oss att tänka på detta med hur kommunalpampar och andra samhällets dignitärer på det allmännas bekostnad förlustar sig på porrklubbar. I en intervju i Arena 2/97 uttalar Hans Zetterberg följande ägnat att stämma till eftertanke: ”Att dra ner bidragen för att funktionärerna i den sociala apparaten ska få ha sina jobb och sina löner kvar, och dessutom höja lönerna mer än Europasnittet - det tycker jag är upprörande.” tillbaka
(2) Resonemanget finns utvecklat i en artikel i DSM 3/95 kallad ”Sveriges behov av omvandling”. Födda 1970 eller senare slussas in i ett system där det personliga ansvarstagandet för den egna välfärden - liksom motivationen att ta ett sådant ansvar! -ökar samtidigt som lägre skatter skapar utrymme för ett sådant ökat personligt ansvarstagande. tillbaka
Tillbaka