online casin

DSM granskar:
DSM 1/2004

Skrivet av Jan Gillberg

Så perfekt! Allt gick som på räls. Samspelet åklagare-försvarsadvokat var för att uttrycka det kort, koncist och faktiskt: kongenialt.
              
”Det finns inget politiskt motiv bakom mordet”, förklarade advokat Peter Althin i alla TV-kanalerna, efter att hans klient Mijailo Mijailovic den 6 januari 2004 - efter 105 dagars envetet bestridande - bett att i ett förhör få erkänna, att det var han som den 10 september 2003 hade ”attackerat” landets utrikesminister Anna Lindh. Detta ”inget politiskt motiv” repeterades sedan i alla medier.
              
Därmed var alla parter nöjda. Mest av alla SÄPO.      

Ingen enskild svensk politiker sedan Olof Palme har varit ett mer givet mål för ett politiskt attentat än just Anna Lindh. Vem kan ställa sig upp och bestrida detta?
                
Vilken befrielse var det därför inte för den svenska statsledningen men först som sist för SÄPO att få detta klargörande besked: ”Inget politiskt motiv”. Sannerligen ett besked guld värt. Detta besked kom att framstå som viktigare än själva erkännandet.
                
Och vilken åklagare i detta - närhelst det krisar - Samförståndets Sverige dristar sig att ens med tesked vaska i den sump, som på minstaste sätt skulle kunna väcka frågor som: ”Kan det ha funnits något bakomliggande politiskt motiv, något som har att göra med det politiska maktspel som Anna Lindh befann sig mittuppi? Kan detta att Anna Lindh stred för principer, som försatte henne i konflikt med den principlöshet som härskar varhelst Makten gör sig till allenarådande princip, ha gjort henne till ett högprioriterat mål för just en politisk vendetta?”
                
I andra länder skulle detta ha varit i det offentliga samtalet ständigt återkommande frågor och den helt givna utgångspunkten både i den politiska analysen och i det polisiära arbetet. Dock inte i Landet Annorlunda. I samma stund som det blev bekantgjort att landets utrikesminister stuckits ner inledde media och polis i symbiotisk samverkan den stora jakten på den ”rätta” mördaren: ”en ensam galning”.
                
Först var han en uteliggare ”vem-som-helst” med psykiska besvär. Sedan var han en 32-årig högerextremist med psykiska besvär. Sedan en 35 årig bekant till både prinsessan Madeleine (i sig en ren tidningsanka förmedlad av Expressen) och innefolksjournalisten Erik Hörstadius (enligt vad Hörstadius själv skriver på Sidan Fyra i Expressen) med psykiska besvär. Och så till slut 24-åringen som nu hunnit bli bli 25-åringen - Mijailo Mijailovic - med likaledes psykiska besvär. En jakt som hela tiden interfolierades med en allt intensivare debatt om den i Sverige starkt eftersatta psykvården - dock utan att på allvar beröra det statsråd, som är närmast ansvarigt för denna eftersatthet: den sedan mitten av september 2003 i anmärkningsvärt hög grad icke-närvarande socialministern Lars Engqvist. 

I direkt anslutning till att Mijailo Mijailovic genom sitt ombud Peter Althin tillkännagivit, att han av en ren slump utan något som helst politiskt motiv ”attackerat” Anna Lindh, tilläts Eva Franchell - Anna Lindhs goda vän som åtföljt henne på den shoppingtur som slutade med attacken mot Sveriges utrikesminister - att uttala sig inför medierna, närmare bestämt TV:s olika kanaler.
                
Tidigare hade Eva Franchell av polisen ålagts att inte besvara några som helst frågor från media. Hon var utsedd till att agera ”huvudvittne” - i själva verket det från brottsplatsen enda vittnet! - och det var då viktigt, att hon inte uttalade sig innan allt så att säga var satt på plats. Det var illa nog att hon i ett tidigt skede uttalat, att någon från TV kontaktat och bokstavligt beordrat landets utrikesminister att ge sig ut på stan för att handla nya kläder som var lämpliga och hade de rätta färgerna för den debatt i TV, som skulle äga rum samma dags kväll:

•  I Aftonbladet den 19 september 2003 berättar den medföljande väninnan (Eva Franchell): ”Hon måste ha nya kläder, sa hon (Anna Lindh). TV hade ställt särskilda krav. Inget av det hon redan hade i garderoben dög.”

 •  I Expressen den 19 september 2003 berättar den medföljande väninnan samma sak men nu med formuleringen: ”Vi skulle gå och handla kläder till SVT:s slutdebatt. SVT hade väldigt mycket krav på vad Anna skulle ha på sig, och det fanns inget som passade i hennes garderob.”

När Eva Franchell nästan fyra månader senare uttalar sig i TV glider man förbi detta synnerligen anmärkningsvärda. Och ingen har heller - frånsett DSM i 6/2003 - påtalat detta egendomliga med att någon på TV beordrar landets utrikesminister att ge sig ut på stan och handla kläder. Så här skrev DSM i fjolårets avslutningsnummer:

”Här borde larmklockorna formligen tjuta hos spaningsledningen. Hur kan någon vettig människa finna det annat än högst egendomligt, att man på SVT [bör vara TV4] ställer sådana krav på landets utrikesminister? Var det krav man också ställde på de andra i SVT:s [bör vara TV4:s] slutdebatt - exempelvis Maria Wetterstrand? Vem var det som förmedlade dessa krav och varifrån härrörde de, varifrån kom de ytterst?
                     
Detta märkliga har sedan - vad jag kunnat finna - inte fått någon som helst uppföljning. Och när Eva Franchell för en tid sedan kontaktades av en amerikansk journalist - Christopher Bollyn - hade hon varit mycket skärrad och förklarat att hon som ’huvudvittne’ var förhindrad att besvara några frågor.” 

Utan denna av någon på TV påfordrade shopping hade Anna Lindh inte blivit exponerad för något attentat!

När detta ”huvudvittne” i omedelbar anslutning till Mijailovics erkännande plötsligt framträder i TV efter att tidigare varit tillhållen att inte svara på några frågor från media, är det då ”konspiratoriskt” att tänka sig att detta sedan så betydelsefulla vittne också varit tillhållen att säga det hon nu sade men heller ingenting därutöver? 

Drevs pefektionismen för långt? Visst gick allt på räls. Men drevs perfektionismen måhända väl långt? Så långt att det givit upphov till undringar huruvida den för att gälla ett mord - dessutom på landets utrikesminister - rekordsnabbt undanstökade rättegången verkligen klargjorde sanningen, hela sanningen och intet förteg. Här några frågeställningar.

För det första. I direkt anslutning till attacken den 10 september 2003 på NK mot Anna Lindh hördes ett stort antal vittnen - dels av polisen, dels av tillskyndande journalister. Enligt dessa vittnesmål skall - såvitt framgår av mediernas rapportering i TV och radio den 10 september och sedan i tidningarna den 11 september - knivmannen kommit jagande i rulltrappan efter Anna Lindh:

 •  Expressen inleder sin huvudartikel den 11 september 2003 så här:

”Utrikesminister Anna Lindh flydde för sitt liv uppför rulltrappan inne i varuhuset NK.      Men knivmannen hann ikapp henne.      Chockade vittnen fick se hur han slog Anna Lindh till golvet med flera Knytnävsslag.      När hon låg ner högg mannen besinningslöst mot henne med kniv.”  Längre in i artikeln skriver Expressen:  ”Vittnen berättar att våldsmannen jagade Anna Lindh uppför rulltrappan från gatuplanet till första våningen. Mannen hann ikapp henne utanför modebutiken Fillippa K och gav henne flera slag tills hon föll omkull på golvet. Då attackerades hon på nytt - den här gången med kniv.”

Artikeln i Expressen är signerad av Lena Lindehag, Niklas Svensson, Per Wendel och Marika S Wischman.

Riktigt som Expressen här beskriver det kan det inte ha gått till. Flera vittnen uppger att Anna Lindh befann sig på plan 1, när knivmannen plötsligt kastade sig över henne. Det hindrar inte att någon som i artikeln omnämns som knivmannen kommit rusande i rulltrappan från nedre plan till plan 1 och vidare mot Anna Lindh, som då befann sig på väg ut ur modeshopen Filippa K för att sedan vid attacken åter kastades in i butiken. Detta är emellertid i så fall något som förutsätter ett helt annat scenarie än scenariet om ”den ensamme galningen”. Se vidare denna DSM:s granskning.
                
Dessvärre finns inga filmer från bevakningskamerorna på entréplanet redovisade. Enligt vissa uppgifter har filmerna hämtats och sedan ”försvunnit”. Enligt andra uppgifter var dessa bevakningskameror avstängda. Det ena är ungefär lika anmärkningsvärt som det andra. Mycket hade kunnat klargöras om det hade funnits videoupptagningar från entréplanet att tillgå. Oavsett vem som är mördaren måste denne ha passerat entréplanet. Desto mer intressanta blir de vittnesmål, som Expressen bygger sin artikel på.

För det andra. I protokollsutskriften från det förhör där Mijailo Mijailovic den 6 januari 2004 erkänner knivöverfallet på Anna Lindh finns en passus, som borde ha fått förshörsledarna att studsa till. Så här säger Mijailovic: 

”--- Så hörde jag röster som talade till mig så och så. Så fick jag syn på Anna Lindh och sen gick jag till attack. Sen sprang vi därifrån och tappade kniven vid... i rulltrappan.”

Vad menar Mijailovic med ”vi”? Vilka ”vi”? Detta är emellertid frågor som ingen av förhörsledarna ställer. Är inte detta märkligt? Ingen svensk journalist tycks heller ha intresserat sig för detta ”vi” och detta anmärkningsvärda att det i förhöret med Mijailovic inte ger upphov till någon som helst uppföljningsfråga.
                
När en utländsk journalist ringde polisledningen för att få en kommentar till detta ”vi”, fick han av en kvinnlig presstalesman svaret: ”Det är mycket vanligt att man på svenska säger ’vi’ när man menar ’jag’.” Journalisten ifråga blev sedan uppringd av en den kvinnliga presstalesmannens chef, som gav förklaringen, att Mijailovic talar så dålig svenska så det var inte något man hade fäst avseende vid. Är det ändå inte så att det första man lär sig att hantera, när man lär sig ett främmande språk så är det just personliga pronomen, dvs jag, du, han, hon, vi, ni, de? Dessutom är det inte så att Mijailo Mijailovic talar dålig svenska.
                
I båda fallen var - värt att notera - polistalesmännen omedelbart klara över att Mijajlovic sagt ”vi”, då han enligt ”en-ensam-galning-scenariet” borde ha sagt ”jag” liksom att denna ”felsägning” inte föranlett någon endaste uppföljande fråga.

 För det tredje. Detta leder osökt till ett uttalande som spaningsledare Leif Jennekvist gjorde för Aftonbladet återgivet den 13 september 2003: 

”Ur en skara människor har vi sorterat ut en mer intressant figur som vi har fastnat för.”

 I samma artikel ges också följande upplysning:

”Polisens bildexperter bearbetar nu videofilmen med hjälp av utrustning som Säpo har. Filmen skannas in i datorer.”

”Bearbetas...?” ”Utrustning som Säpo har...?” ”Skannas in i datorer...?” Vilken roll, tvingas man nu att fråga sig, spelade Säpo för att spaningsledningen ur ”en skara människor” kom att ”fastna” för just det som sedan blev NK-mannen, som sedan blev den fixstjärna som - genom polisens eget läckage! - hela mördarjakten (polisens, mediernas liksom allmänhetens) kom att fokuseras på?

Artikeln i Aftonbladet är signerad av Camilla Norström, Andreas Harne och Lennart Håård.

För det fjärde. Och hur förhåller det sig med mordvapnet? Kniven som hittades omnämndes först efter tre dygn som en morakniv. Samtidigt började uppgifter cirkulera om att just en sådan kniv kort före attentatet stulits på Ohlssons i Gallerian. Även på PUB uppges en liknande kniv försvunnit/stulits den aktuella tiden.                  Om den upphittade kniven var mordvapnet och mördaren en förvirrad psykopat hade den rimligen varit bemängd med tydliga spår av fingeravtryck. SKL kunde emellertid meddela att det inte fanns minsta spår av fingeravtryck. Den upphittade kniven tycks heller inte varit nedsölad med blod. Det talades bara om något spår som beskrevs som ”mikroskopiskt” och därför inte möjligt att underkastas analys vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping. I stället engagerades det mer avancerade Forensic Sience Service (FFS) i Storbritannien.                  Här finns två möjliga förklaringar: 1) Att attentatsmannen bar handskar (dessutom av ett genomskinligt slag så att de inte skulle kunna väcka uppmärksamhet), vilket i sin tur skulle tyda på att det

Om en blodig alt mycket blodig kniv:  ”Mannen började gå fort därifrån [Filippa K] mot rulltrappan. Lundström följde efter och när hon hann ikapp honom vid rulltrappan såg hon att han hade en kniv i högerhanden som var blodig. Hon var då ca en dryg meter från honom. Det var då hon förstod vad som hade hänt. Han stoppade ner kniven i höger byxficka. Detta gjorde att hon inte vågade göra något mer.” (Mirunda Landström, expedit på Kriss, mitt emot Filippa K). • ”Gm [mördaren] kom springande rakt mot Petra, varvid hon såg att Gm bar en kniv. Detta medförde att hon klev åt sidan. Gm bar kniven i sin vänstra hand, tryckt emot sig i höjd med vänster höft. Kniven var mycket blodig.”(Petra Rodensjö, NK-kund på plan 1 en bit från Filippa K). 

Om en kniv med inget eller (osäkert) nästan inget blod: ”Trängde sig förbi [mördaren på väg ner i rulltrappan], släppte kniv, rött skaft, inget blod.” (Pauline Göthberg, kund stod i rulltrappan ned till BV). • ”Han [mördaren] knuffade även andra personer åt sidan. När den här manspersonen var cirka en meter framför Johanna så släppte han en kniv framför fötterna på henne. Johannas uppmärksamhet blir då mest riktad mot kniven.” (Johanna Sundqvist, NK-kund stod i rulltrappan ned till BV).

De två första vittnesmålen avser en fas i händelseförloppet, då mördaren befinner sig på flykt på plan 1 i riktning mot rulltrappan mot BV. Då gäller det en blodig kniv som han stoppar ner i sin högra byxficka. De två senare vittnesmålen avser en fas i händelseförloppet, då mördaren tränger sig fram i rulltrappan ned till BV. Då gäller det en kniv som inte har något blod (eller vad gäller det ena av de två vittnesmålen endast obetydligt blod; mördaren själv måste ju ha varit nedblodad) som mördaren - notera de båda vittnenas sätt att uttrycka saken - ”släpper”. 

Har vi att göra med två moraknivar - dels mordvapnet, dels ett ”släppt” villospår?

Det är en fråga som med här redovisade vittnesmål tränger sig på. Att frågan överhuvudtaget inte ställts - förrän nu i denna DSM:s gransakning - väcker i sin tur ett antal frågor.

För det femte. Vi har så detta med taxifärden från - som Mijailo Mijailovic uttryckte sig i förhöret den 6 januari 2004 -”Kungliga Dramaten” till Tullinge och sedan vidare till Hovsjö.                  Stor oro bryter ut när en poliskälla uppger att detta med att Mijailovic utan en krona på fickan skulle ha tagit en taxi efter attentatet på NK är något man inom polisen inte tror på. Så här skriver Expressen den 14 januari 2004, dvs samma dag som rättegången inleddes:  ”Mijailo Mijailovic, 25, kan ha haft en hemlig medhjälpare.          Polis och åklagare misstänker att någon hjälpte honom att fly från centrala Stockholm efter mordet.       - Vi tror inte ett dugg på att han tog en taxi hem, säger en källa i spaningsledningen.” Artikeln i Expressen är signerad Anders Fallenius. Plötsligt och oväntat hamnade det omedelbart efter attentatet lanserade och alltsedan dess konsekvent odlade ”ensam-galning-scenariet” i en akut trovärdighetskris. Krisen blev dock snabbt överstånden. Lika plötsligt dyker en person upp som förklarar, att han var taxichauffören som fyra månader tidigare körde Mijailo Mijailovic exakt på det sätt som Mijailo Mijailovic uppgivit. Personen ifråga - hans namn och härkomst har förblivit okänt för allmänheten - hade, uppgav polisen, haft fullgoda skäl att inte ge sig tillkänna förrän i den nu plötsligt uppkomna situation, då det var av avgörande betydelse att kunna avfärda misstankarna om att Mijailovic hade haft medhjälpare - eller att Mijailovic själv var något slags medhjälpare.

Denna Personen X inkallades som ett extra vittne. För att skydda hans anonymitet drogs ljudet vid direktsändningen från förhandlingen i Stockholms Tingsrätt ner varje gång hans namn nämndes - både när han ropades in att vittna och när han sedan avgav vittneseden. Och både åklagaren och försvarsadvokaten var noga med att inte tilltala honom vid namn. För en gångs skull i detta mord- och rättegångsdrama har påbjuden sekretess respekterats av alla deltagande aktörer - inklusive medierna.
Personen X visade sig under vittnesmålet komma ihåg att allt gått till som Mijailovics berättat vid polisens förhör. Personen X kom också ihåg att det samtal som hade förts under den timslånga färden hade förts exakt på det sättet som Mijalovics hade uppgivit. Även en sådan detalj som exakta årtalet (1999), då Mijailovic senast låg med en flicka kunde Personen X nämna. Det var nämligen något som Mijailovic hade berättat för Personen X, när han satt i framsätet vid sidan av Personen X och till synes lugnt och närmast sävligt (”segt”) samtalat med föraren. Detta omedelbart efter att han skall ha stuckit ner Sveriges utrikesminister och då - enligt vittnesuppgifter - blivit översköljd av blod.
                
Vid vittnesförhöret med den anonymiserade taxichaffören framgick, att polisen inte ens begärt att få berättelsen verifierad med hjäp av ett kvittoutdrag hämtat från taxametern. Detta att någon ställde upp och ”vittnade bort” de misstankar, som uppstått om att mordet på Anna Lindh - trots allt och tvärtemot vad som så synnerligen samstämt sagts och repeterats av såväl polis och åklagare som den tilltalade och dennes advokat -  inte skulle vara ett slumpens verk utfört av en ensam galning och att det inte skulle finnas något som helst bakomliggande politiskt motiv, var ju det enda som erfordrades för att allt åter skulle ligga på plats. Varför göra sig mer besvär än vad nöden kräver?
                
Inte ens när Personen X vid passerandet av hörnet av Hamngatan-Kungsträdgårdsgatan riktning söderut upplyser sin passagerare om att Sveriges utrikesminister blivit nedhuggen på NK, ger detta upphov till någon följdfråga från vare sig åklagare eller försvarsadvokat eller - vilket i sista hand hade varit på sin plats - någon uppe vid domarbordet. Hur kunde Personen X redan vid den för körningen aktuella tidpunkten känna till detta? Vad som hade hänt meddelades genom polisradion först kl 16.44, dvs vid en tidpunkt då Personen X redan borde ha tagit upp sin kund. Lite märkligt är det.
                
Ett märkligt intryck gjorde det också när Personen X på åklagarens fråga, huruvida Personen X kunde peka ut den åtalade som den person han hade hämtat upp fyra månader tider vid Dramaten gav ett promt jakande svar och det nästan innan åklagaren hunnit avsluta sin fråga. Detta oaktat att den Mijailovic som satt i rättssalen hade en helt annan frisyr än den NK-man han blivit ett slags alias och dessutom anlagt skägg. Och inga kontrollfrågor från någon rättens aktörer.
                
Åter förmedlades intrycket av en alltför långt driven perfektionism.

För det sjätte. Hur väl stämmer de delvis detaljerade beskrivningar på mördaren som lämnats av en lång rad vittnen, som den 10 september 2003 mötte mördaren, med utseendet på den åtalade Mijailo Mijailovic? Jämför bilden ovanmed nedan från vittnesprotokollen hämtade beskrivningar:  ”Han var svensk och såg ut som en ’pundare’. Inte som en riktig ’pundare’ men sliten som en ’pundare’. Han var kortare än 180 och var 35 år eller äldre.” ”Han såg jättesvensk ut! Han hade inget som helst drag av utlänning.” ”Jag tänkte till och med: ’Han är inte utlänning.’ ” ”Ett typiskt nordeuropeiskt utseende.”

”Ja, det [håret] var liksom bakåtkammat på nåt vis och såg långt ut och brunt, brunt, brunt, inte svart utan nästan färgat brunt som ungarna har när dom färgar håret brunt, då blir det liksom väldigt brunt.” ”Han gav ett väldigt blekt intryck.” ”Han hade liksom såg ut som han hade mycket finnar, som vuxit ur, ärrig gropig hy.” ”Mannen hade dålig hy.””Väldigt skrovlig hy på nåt vis.” ”Konstiga ögonbryn, de såg raka ut.” (Eva Franchell)

• ”Spontant säger Malmqvist också att mannen i själva ansiktet är ganska så lik polisens spaningschef Leif Jennekvist. Då undantar Malmqvist håret eftersom hon inte sett något hår på gärningsmannen. Hon nämner dock att mannen på NK hade lite gropig hy.” (Susanne Malmqvist, kund på NK, stod vid Mexx nära Filippa K).

• ”Mannen var av ’svensk’ typ med ljus hy. Han saknade drag från Sydamerika. Han hade inga slaviska drag. Han saknar drag från Sydeuropa.” (Mirunda Landström, expedit på Kriss, mittemot Filippa K). • ”Svenskt utseende och ljus hy.” (Linda Lötman, expedit på Kriss, mittemot Filippa K). * ”Mannen hade ett svenskt utseende och var cirka 180 lång.” (Ann-Catherine Christiansen, kund, skrek ”Ta fast honom!”).

• ”Hade en fråga ställts om hur mannen hade sett ut hade Aurusell svarat att han var ’typisk bondsvensk’. Det var Aurusells första intryck.” (Mats Aurusell, kund, försökte hejda Anna Lindhs blödning),

• ”Beträffande håret säger Karlge att det var mellanblont, ljust, ljust brunt.” (Melitz Karlge, NK-kund, stod vid rulltrappan ned till BV).

• ”Cendréfärgat hår. 180 cm, välbyggd.” ”Mannen har ett typiskt svenskt utseende.” (Pauline Göthberg, kund, stod vid rulltrappan ned till BV).

Antag att ett tiotal av de vittnen som lämnat de mest tydliga beskrivningarna av hur mördaren såg ut skulle ha kallats till Stockholms Tingsrätt för att där avge vittnesmål, huruvida den de mötte och såg till utseendet överensstämmer med den åtalade. Det mest sannolika är att åklagarsidan då hade drabbats av ett svårt för att inte säga totalt nederlag. Nu kallades bara ett av de många som på nära håll såg mördaren, nämligen Eva Franchell. Och när Eva Franchell uppmanades att titta bort mot den åtalade och peka ut honom som den som attackerade Anna Lindh, bad hon efter en hastig blick att få vända bort blicken. Det fick hon. Och hon behövde aldrig besvara den i sammanhanget självklara frågan: Känner du igen den åtalade som den som attackerade Anna Lindh?

 Den frågan ställdes aldrig. Har något liknande skett i en mordrättegång?

För det sjunde. I vittnesförhöret den 14 januari 2003 lämnar huvudvittnet Eva Franchell - i realiteten det enda vittnet från brottsplatsen - en detaljerad redogörelse för hur hon tillsammans med Anna Lindh gått på en shoppingtur från butik till butik för att sedan noga beskriva hur mördaren kommer framrusande från en 8 meter bred gång. Dagen före vittnesförhöret hade Eva Franchell varit på NK (okänt på vems initiativ) och stegat upp avståndet:

”Du säger i förhör två meter...”, säger åklagaren. ”Men jag stegade igår och det var 8 - 10 meter”, svarar Eva Franchell.

I polisförhören i direkt anslutning till den inträffade händelsen förmedlar Eva Franchell en annan bild. Då öppnar hon för möjligheten att mördaren kommit (rusande) från rulltrappan:

Förhör 10.09.2003. kl 17.05-17.25. ”Och så såg jag den där killen komma på min högra sida, såg honom i ögonvrån. --- Jag såg inte att han kom från rulltrapporna, men ifrån det hållet!” 

Förhör 10.09.2003 kl 19.45-21.16. Bfhl: ”Kommer han direkt från sidan eller kommer han snett framifrån? EF: ”Han kommer snett framifrån. Jag uppfattar det som att han kommer från rulltrappan.”

Av förhöret framgår att förhörsledaren redan nu (blir ännu tydligare i senare förhör) vill få Eva Franchell att säga, att han kommer från sidan - dvs från en punkt tvärs över gången. Det är också vad hon säger (förmåtts säga) i vittnesförhöret den 14 januari 2004. Härmed stänger hon för möjligheten att mördaren kommit rusande från entréplanet för att sedan fortsätta rakt mot ”målet”, dvs Anna Lindh. Se vidare ”Ett alternativt scenario”.

Men först som sist. Hur kan NK-mannen kunnat bli den fixfigur utifrån hela spaningsarbetet men också den massmediala mördarjakten kommit att utgå ifrån? Denna fråga är central och i hög grad berättigad. Detta i synnerhet som en genomgång av det 30-tal vittnesmål, som finns återgivna i den offentliga delen av polisutredningen, ställer utom allt rimligt tvivel att NK-mannen inte är den person som attackerade Anna Lindh eller annorlunda uttryckt:

Det var inte NK-mannen som mördade Anna Lindh utan en person med ett
annat utseende, en annan kroppskonstitution och inte klädd som NK-mannen.

Nära nog samtliga vittnen uppger att mördaren var iklädd ”jacka” men i flera fall att han under denna ”jacka” hade en ”luvtröja”, något som gjorde att han denna hyggligt varma septemberdag kom att uppfattas som ”påbylsad”. Jämför bilden ovan med följande vittnesbeskrivningar - delvis återgivna från förhör i dialogform, delvis återgivna efter förhörsledarens indiketering:  ”Han hade jättemycket kläder på sig,” ”Han hade en massa kläder på sig.” ”Jag fick uppfattningen att han hade alldeles för mycket kläder på sig.” ”Han kan mycket väl ha haft en jacka som var öppen.” (Eva Franchell). • ”En ljus jacka med stora fickor som gick till halva låret. Jackan var uppknäppt.” (Linnea Arvidsson, butiksansvarig för Filippa K). • ”En brun eller grön midjejacka.” (Hanna Sundberg, kund på NK, var i butiken på Filippa K). • ”Malmqvist poängterar dock att hon själv iakttog en man som hade mer kläder och i olika färger än de kläder som mannen på mediabilderna har.” (Susanne Malmqvist, kund på NK). • ”Mannen bar en mörkgrön jacka, i stilen som en militärjacka.” (Katarina Johansson, expedit på Turnover, nära Filippa K). • ”Jackan var mörkgrön, ngt längre än till midjan.” (Magdalena Eiroff, expedit på Turnover, nära Filippa K).

• ”Han var iklädd en skepparjacka.” ”Någon jacka som gick nedanför höfterna.” ”Kompakt klädd.” (Mats Aurusell, kund, försökte hejda Anna Lindhs blödning).

• ”Nancy såg att jackan var uppknäppt, eftersom den fladdrade.” (Nancy Engelberg, expedit på Mexx, bredvid Filippa K). • ”Upplevde personen ’väldigt påbylsad’.” ”Han var grönare upptill och mer grå eller beige nedtill.” (Caroline Zebür, kund på Mexx, butik bredvid Filippa K).

• ”Jackan uppfattade hon att det fanns en dragkedja.” (Berit Lundin, kund i NK Boutique). ”Hon tycker ej heller att mannens [’NK-mannens’] klädsel stämmer överens med hennes minnesbild.” (Viveka Lennström, NK-kund i gången på väg mot Filippa K).

• ”Han var klädd i en jacka, eventuell en ’skaljacka’ som gav ett mörkt intryck. Filippa säger att det var en typisk jacka som man har som vind- och vattenskydd.” ”Hon ser att han hade en öppen jacka.” (Filippa Wassberg, NK-expedit, stod vid rulltrappan från BV).

• ”Jackan var en rak modell (fritidsjacka, fjällrävenmodell) lite längre än midjemodell, färgen var beigegrön, grönbeige.” (Meliz Karlge, NK-kund, stod vid rulltrappan ned till BV).

• ”Utanpå denna luvjacka hade han en annan jacka, som var beige/grön/brun till färgen. Något kamouflagemönster var det inte. Däremot var färgerna åt det militära hållet. Denna yttre jacka gav ett bylsigt intryck. Jackan var höftlång och den var uppknäppt.” (Carin Hedman, NK-kund, stod vid rulltrappan ned till BV).

• ”Han hade någon slags sportjacka i vindtyg eller liknande, eventuell midjemodell.” ”Maria beskriver att mannen hade en bylsig jacka som var grå och som åkte upp [när han kom springande] och att håret då var i kant med jackan.” (Maria Nyrén. NK-expedit i Juvelsalongen, BV).

En avvikelse i förhållande till hur NK-mannen finns avbildad gäller armarna eller snarare de upprullade ärmarna. Några exempel:

 ”Ärmarna var nerdragna. Jag tror att de var väldigt nerdragna. Kanske därför jag inte såg kniven.” (Eva Franchell).

• ”Är säker på att hon ser munk/träningsjackans långa gråa ärm.” (Miruna Landström, expedit på Kriss, mitt emot Filippa K).

• ”Ärmarna på tröjan markant långa.” (Magdalena Eiroff, expedit på Turnover, nära Filippa K). • ”Däremot säger hon beträffande mannens armar att hon inte uppfattade någon hud på armarna, därför tror hon att mannen hade neddragna ärmar då han passerade henne.” (Solveig Lundeby, kund, stod i Kriss mitt emot Filippa K).

• ”Däremot säger hon att på korten så visas mannens underarmar och själv har hon inget minne av att hon såg mannen i rulltrappan att dennes underarmar var otäckta av kläder.” (Meliz Karlge, NK-kund, stod vid rulltrappan ned till BV).

Om huvudbonaden finns mer varierade uppfattningar - möjligen som effekt av att det tidigt kom i svang att NK-mannen (den presumerade ”mördaren”) hade en keps av just det slag som NK-mannen. Eva Franchell har uttalat osäkerhet om mördaren överhuvudtaget hade någon huvudbonad: ”Jag tror inte att han hade något på huvudet.” De flesta menar dock att också mördaren hade en huvudman men flera ger en beskrivning som avviker från NK-mannens.

En annan och mer betydelsefull avvikelse gäller själva kroppshållningen och allmänna framtoningen. NK-manen har en rak och ledig hållning. Man skulle kunna tillägga ungdomlig. Man anar en ”snygg kille”. Inte något av de 30-talet vittnena ger en beskrivning som för tankarna till en sådan hållning. Ett flertal vittnen beskriver istället mördaren som framåtböjd, någon säger ”kutig”.

Några exempel:

”Han såg ut som en ’pundare’. Inte en riktig ’pundare’ men sliten som en ’pundare’.”När jag såg honom tänkte jag liksom ’pundarjävel’” ”Han hade inget normalt sätt och röra sig. Han var liksom spänd på något sätt.” ”Lite hopkrupen kropp.” ”Sen gick han ju böjd framåt på något vis.”  ”Han hade någon konstig attackställning hela tiden.” ”Som jag sa förut uppfattade jag honom som 35+.”

När Eva Franchell konfronteras med bilder av NK-mannen: ”Här går han ju upprätt som en vanlig människa. När jag såg den här killen som attackerade Anna så hade han en helt annan kropp. --- Frisyren stämmer. Fast han ser förfärligt mycket mer civiliserad ut i hållningen.” ”Han ser ju ung ut... När jag såg honom så tyckte jag att han absolut inte såg ut som under trettio, men när jag ser honom ser han ung ut på gången.” ”Han ser ju yngre ut i kroppen den här eller avspändare i varje fall.” ”När jag såg honom så tyckte jag han var över 30. kanske 35. Jag minns honom som liksom rätt grov i hyn, men inte 25.” (1) Om kommentar till när Eva Franchell slog till mördaren på armen: ”Då hade han inga bara armar nertill utan då hade han tröja.” (Eva Franchell).

• ”I detta ögonblick (när hon känner igen en klänning tittat efter) uppfattar hon samtidigt hur en mansperson går emellan henne och kläderna som hänger, hon uppfattar att han är något framåtböjd och strax efter slår han som hon uppfattar ett knytnävsslag underifrån mot kvinnan [Anna Lindh] och träffar i magen.” ”Eventuellt lite kutryggig.” (Anna Palmgren, kund på NK, var i butiken Filippa K).

• ”Hållningen var inte rak (och militärisk) utan snarare lite framåtböjd. Axlarna var inte tillbakadragna utan snarare något framåt.” (Miruna Landström, expedit på Kriss, mitt emot Filippa K). • ”Mannen gick med huvudet neråt, framåtböjd på något vis.” ”Mannen sprang något framåtlutad med huvudet nedåtböjd.” (Josefin Turesson, kund i NK Boutique, snett emot Filippa K).

• ”När Filippa tittar på de här bilderna drar hon sig till minnes att den mannen som flydde från brottsplatsen faktiskt hade en framåtlutad hållning, han sprang inte med rak rygg.” (Filippa Wassberg, NK-expedit, stod vid rulltrappan från BV).

Tillbaka