online casin

DSM 6/2003

Skrivet av Rebekka Berg

I artikeln om Palmemordet ”Sven Anér gräver vidare” (DSM 2/2003) frågar Jan Gillberg: ”Vad är det som är så stort att medierna kunnat underkastas till tystnad?”
                
En genomgång av det mesta av den tillgängliga litteraturen ger förstås inget svar. En egendomlighet framstår klart: Uppgiftslämnare ger - medvetet eller omedvetet - upplysningar som spretar åt alla håll - ofta inbördes oförenliga.
                
Men om en sammanställning av verifierade uppgifter ger näring åt misstankarna att ett polisspår - något som regering, riksdag, rättsväsendet, Palmeutredningen, de politiska partierna, kommissionerna och massmedia förnekar - är ett faktum, då har denna sammanställning bidragit till att styrka Jan Gillbergs hypotes om en ny och utvidgad brottsbild: ett slags brottsmedverkan post festum i kombination med myndighetsmissbruk.

Det var den pensionerade DN-journalisten och författaren Sven Anér som myntade begreppet ”Polisspåret” i sin bok med samma titel. Dock borde titeln ha varit ”Polisspåren”. Det finns nämligen - utöver det som behandlas i DSM-artikeln - åtminstone ytterligare ett polisspår: ”De magiska sex minuterna.”
                
De magiska sex minuterna blev en realitet då Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) hävdade, att man därifrån utsände det första polislarmet klockan 23:23. Kvällens högsta yttre befäl, kommissarie Gösta Söderström, hävdade att hans armbandsur visade klockan 23:29 då han hörde första larmet. Således sex minuter senare. Chauffören, polisassistenten Ingvar Widén, antecknade efter att ha sett på sitt digitalur ankomst till brottsplatsen 11:30.
                
Det bör uppmärksammas att dessa två personer är de enda som ser på ett armbandsur innan de uttalar sig om tidpunkt. Ingen av klockorna gick nämnvärt fel. De magiska minuterna följer sedan med under hela kvällen varje gång Gösta Söderström rapporterar efter att ha sett på sitt armbandsur. De sex magiska minuterna spelar en så stor roll i händelseförloppet att personer, som anser att Gösta Söderström och Ingvar Widén har rätt, i efterförloppet uteslutitits som icke-personer i utredningar och i protokoll. Och tidpunkten 23:29 avfärdas av alla instanser som ett misstag.

 
Vid kopiering förlorad dokumentation När det gäller tidsuppgifter beklagar Länsalarmeringscentralens (LAC) - ”90 000” - vicechef Lars Karlsand att LAC:s originalband med 36 kanaler, där Fröken Ur finns på en av kanalerna, vid kopieringen överfördes till ett band med endast två kanaler, där Fröken ur fanns på den ena kanalen. Detta medförde att en del av mordkvällens samtal preliminärt placerades fel.
                
SBC:s bandupptagning av samtal var installerad men var inte i funktion (av integritetsskäl!).

”Prioriteringen” ur funktion

SBC:s radiooperatör tillhörde egentligen Södermalmspiketen - den som mordkvällen minuterna före, under och efter mordet befann sig långt från sitt hemområde, nämligen på David Bagares gata - mördarens flyktväg - där en av piketens poliser hade sin bostad och ville parkera om sin bil. Enligt kollegerna var radiooperatören en ’klippa’ med ’järnnerver’, som i stressade situationer bara blev mer och mer lugn. Han hade själv ansökt om att få tjänstgöra just denna fredagkväll vid SBC. Han var väl förtrogen med arbetet sedan tidigare. Han omtalade självmant att ”Prioriteringen” - dvs förtur för samtal från LAC till SBC - under mordkvällen var ur funktion. SBC:s högste tekniske expert hade hävdat motsatsen men erkände senare att det var radiooperatören som hade rätt. Prioriteringen var ur funktion mordkvällen. Radiooperatören var alltså bättre insatt i SBC:s funktioner än SBC:s högste expert.
                
Att Prioriteringen var ur funktion var orsak till att vittnet LL, som såg mordet och mördarens flykt, aldrig lyckades larma polisen. Han ringde 90 000 och blev omställd till SBC men fick aldrig svar. Han bröt förbindelsen, lämnade bilen ca klockan 23:24 och gick till brottsplatsen. Han uppskattade att det dröjde 3-4 minuter innan polisen därefter kom till platsen. Ett annat vittne upprepar i flera förhör med bestämdhet att det tog väldigt lång tid innan polisen kom - hon uppskattade att den första polisbilen kom till platsen 7-10 minuter efter mordet. Det stämmer överens med Gösta Söderlunds tidsuppgift.

               
Radiooperatören hävdade att han 23.23 skickade ut följande områdeslarm: ”Vi har fått ett meddelande från Taxi att någon är skjuten på Sveavägen vid Tunnelgatan.” Varken arbetsledaren eller en polisinspektör såg larmed på sina dataskärmar, vilket de borde ha gjort om larmet skickats ut. Polisinspektören fick ett samtal från LAC som frågade om de hade fått uppgift om skottlossningen. Polisinspektören svarade ”Nej” men återkom till LAC ca 23.26 och meddelade att nu hade larmet just kommit upp på hans dataskärm.

Gösta Söderlunds notering 23:29 

Gösta Söderström var kvällens högsta yttre befäl - en välmeriterad kommissarie av den gamla skolan med disciplin, ordning och reda i ryggmärgen. Då han hörde områdeslarmet såg han - av ohejdad vana - på sitt armbandsur och noterade på blocket som alltid låg på plats i bilen tiden 23:29.
                
Vid samtal med kolleger har Gösta Söderström förstått att det tidigt från SBC utgick korta, riktade larm av typen ”Skottlossning på Sveavägen”. Kvällens näst högste yttre befäl uppgav i rätten under ed att han hörde just ett sådant larm. Han begav sig därför via Regeringsgatan till David Bagares gata, där han mötte vittnet LJ, som förföljde mördaren och som vid rekonstruktion befann sig där två minuter efter mordet, 23:23:30

Sigvard Cedergren informeras av bekant per avlyssnat samtal

Narkotikapolisen avlyssnade vid tiden för mordet spelklubbsägaren (Oxen) och narkotikalangaren Sigvard Cedergrens bostadstelefon. Mordkvällen ringde en bekant efter midnatt och berättade att han under kvällen hade lyssnat på polisradion och hade hört allt om mordet. Han berättade i detalj om hela händelseförloppet inklusive signalementet (lång rock!). Under senare förhör berättar han om att det var en massa kodade och kryptiska, korta meddelanden. Vid 23:30-tiden kom plötsligt ett larm över radion där ”speakern” uppgav att det var skottlossning i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan samt att en man hade blivit skjuten. Efter några minuter framkom det även via polisradion att det var statsministern som skjutits.

Gösta Söderström en icke-person i protokollen

SBC:s protokollförande polisinspektör hävdade kategoriskt inför Juristkommissionen, att hon hörde Gösta Söderströms två rapporteringar: dels att han var på plats och dels att offret var statsministern, och att hon naturligtvis noterade detta i protokollet. Varken Gösta Söderströms namn eller hans rapporteringar återfinns i det befintliga protokollet.
                
Instanser som mer än 17 år efter ett statsministermord underkänner ett välrenommerat högt polisbefäls förmåga att se rätt på sitt armbandsur måste ha farliga gärningar att dölja.

 _____

Källor:
Sven Anér: Polisspåret (Boksjogen, 1988)
Sven Anér: PALME-nytt-BOKEN 1993-2001
Lars Krantz: Ett verkligt drama (Krelib, 1987)
Kari Poutiainen och Partti Poutiainen: Inuti labyrinten (Grimur förlag, 1995)
Gunnar Wall: Mörkläggning (Bokförlaget Kärret, 1997)
Granskningskommissionen SOU 1999:88