online casin

DSM-samtal med JK Göran Lambertz JAN GILLBERG: Vid ett tidigare DSM-samtal menade förre SÄPO-chefen Anders Eriksson, att Sverige knappast kan kallas ett rättssamhälle. Detta med hänvisning till den jämfört med andra länder extremt låga uppklarningsprocenten. Delar du Anders Erikssons uppfattning? GÖRAN LAMBERTZ: Jag kan inte värdera det påståendet med utgångspunkt från uppklarningsprocent, då jag inte känner till den statistiken. Allmänt sett tycker jag dock, att Sverige helt klart är ett rättssamhälle. Sedan finns det naturligtvis brister både vad gäller effektiviteten i rättssamhällets funktion och när det gäller människors rättssäkerhet, integritet och sådana saker. JG: Den uppklarningsprocent Anders Eriksson uppgav var 16 procent (1) och han menar, vilket är den lägsta bland med Sverige jämförbara länder. Sjunker den ytterligare, uttryckte Eriksson det, går vi mot anarki.

GL: Det är klart att uppklarningsprocenten måste ligga på en viss nivå för att man skall kunna säga att rättsväsendet fungerar. Var den gränsen går har jag inte haft anledning att fundera på, så jag har inga klokare reflexioner om den saken men i princip håller jag med om att man måste kunna klara upp ett visst antal brott för att man skall kunna vara nöjd med rättssamhället.

JG: I samtalet med Anders Eriksson förklarade han för sin del, att han är en stor motståndare till generella övervakningsåtgärder av typen att man på allmänna platser sätter upp övervakningskamror. Det är ett sätt, menade han, att inkräkta på den personliga integriteten. Vad är din inställning i den frågan?

GL: Ungefär densamma som Anders Erikssons. Jag tycker att man skall vara väldigt försiktig med övervakning, som är generell och som inrymmer bevakning av människor på stora centrala områden i städerna. Sedan är detta en avvägningsfråga mellan å ena sidan effektivitet i spaning och brottsbekämpning och å andra sidan skyddet för privatlivet. Balansen mellan det ena och det andra måste hela tiden bevakas på ett noggrant sätt. Nu tycker jag, att det finns tendenser mot en alltför omfattande övervakning av centrala områden av våra städer som exempelvis Stureplan i Stockholm och Stråket i Malmö.

JG: Du har i din kritik av det svenska rättssamhället fokuserat på vad man skulle kunna kalla ”rättsosäkerhetsaspekten” när det gäller av domstolar avgivna domar. Det har visat sig förekomma att oskyldiga döms till långa fängelsestraff utifrån en icke nöjaktig bevisning. Och det förekommer att poliser ljuger, något som en tidigare polisman skrivit en uppmärksammad bok om. Upplever du det som att det svenska rättsväsendet undergått en förslappning?

GL: Det känns som jag trots allt varit med för kort tid för att jag riktigt säkert skall kunna svara på den frågan. Jag vet inte om det skett en sådan utveckling sedan 1970-talet som är mitt perspektiv. Jag kan bara konstatera att när jag tittar på det med JK-ögon utifrån de inputs och influenser jag får av olika slag, då är det för slappt. Om det är en förslappning över tiden...? Det vågar jag inte säga.

JG: Det är allom bekant mycket svårt att få en resningsansökan till HD
beviljad. Under 2005 fick HD 4 484 ansökningar. Endast 141 beviljades. Hur bedömer du risken, att det bland de avvisade ansökningarna finns ytterligare fall på att människor blivit felaktigt dömda? Och är detta i så fall inte något som borde underkastas någon form av granskning?
 
GL: Först vill jag säga att jag möjligen tror, att de där siffrorna kan vara för höga och möjligen även innefattar prövningstillstånd.

JG: Det är en pressuppgift jag fångat upp och där har nog inte åtskillnad skett om det gällt ansökan om resning eller tillstånd till prövning.

GL: På din fråga kan jag dock säga, att jag tror att det finns en klar risk, att det finns fler fall som borde få resning. Intrycket jag har är, att man är väldigt försiktig när man ger resning. Sedan om man borde utsätta detta för en granskning...?

JG: Modell Norge.

GL: Norge har en modell där man har ett annat system, där man låter en utomstående myndighet - en opprejsningskommisjon - besluta om resning. Det är egentligen inte en granskning av Höjesteretts resningsbeslut, som jag uppfattade att du avsåg. En sådan typ av granskning tror jag det kan vara svårt att göra. Däremot anser jag, att man bör flytta ut resningsfrågorna på något sätt till en särskild myndighet. En resningsnämnd har jag kallat det. Detta för att få en objektiv genomgång av de nya omständigheter, som förs fram i en resningsansökan. Därför den främsta bristen är, att det förs fram nya omständigheter och bevis, som sedan inte blir utredda. Detta mycket på grund av att åklagaren har den roll åklagaren har i dag och att HD inte tar några egna initiativ till nya utredningar. På ett eller annat sätt behöver vi en fristående instans, som kan undersöka behovet av nya utredningsåtgärder för att sedan vidta dessa åtgärder.

JG:  HD:s vad man skulle kunna kalla restriktiva avvisningspolicy vad gäller inkomna resningsansökningar, den låga uppklarningsprocenten, återkommande larmrapporter om hur åklagarväsendet går på knäna med höga sjukskrivningstal, underbemanning inom polisväsendet etc. Är det här sammantaget uttryck för att rättsväsendet som helhet lider av en allvarlig resursbrist? Och är det i sin tur något som kan betecknas som ett systemfel i meningen, att statsmakterna prioriterat ner frågor, som har att göra med den allmänna rättssäkerheten?

GL: Obetingat ja. Under lång tid har rättsväsendet haft för dåliga resurser. Både åklagarna och domstolarna, som jag känner till bäst, har under många år haft en svajig resurssituation. Dom tvingas därför att jobba alldeles för hårt och alldeles för fort.

JG: Ser du här över tiden en utveckling mot det alltmer bekymmersamma?

GL: Här finns det en utveckling i tiden. När jag var inne i domstolarna i slutet av 70-talet och slutet av 80-talet framförallt, då jobbade vi visserligen hårt men vi hade ändå tid för reflexion på ett sätt som man - enligt det intryck jag har - inte haft under 90-talet och 2000-talet så här långt. Det har skett nedskärningar, som har gjort att man arbetat med alltför mycket blåslampa och alltför lite tid för reflexion.

JG: Det är kanske den grundläggande orsaken till den kritik du har anfört.

GL: I varje fall är det en av orsakerna. Sedan kan det finnas annat också, tror jag, som att man något förslappats i sin syn på rättssäkerhetsfrågorna. Inte bara därför att man har för bråttom, utan också därför att man kanske blir för lat eller tar för lite hänsyn till rättssäkerheten, gräver ner sig för lite i tankar kring rättssäkerheten. Jag tror att det kan finnas ett moment där också.

ESTONIA

JG: Nu till en av de frågor jag och DSM ägnat stor uppmärksamhet, nämligen omständigheterna kring Estonias förlisning, då mer än ett tusen människor omkom. Jag inräknar då de omkring 150 kurdiska flyktingar, som skall ha funnits gömda i lasten men som ingen pratar om. Den officiella siffran är annars 852. Med åren har det framkommit allt starkare skäl att misstänka brott. Redan att frakta känslig militär utrustning på en passagerarfärja - dessutom utan rederiets vetskap - är att åsidosätta gällande regelverk.  Ändå har ingen ställts inför ansvar. Hur reagerar du på denna passivitet från det svenska rättsväsendets sida?

GL: Det är mycket av det du säger, som jag inte vet så mycket om. Jag vet exempelvis ingenting om de kurdiska flyktingarna, som du nämner. Och jag vet inte om det var någon transport på Estonia den här natten av det slag du säger. Om det är på det sättet, att det döljs fakta av det där slaget så är det uppenbarligen väldigt illa. Men jag vill inte säga att det är något som är illa, innan jag verkligen vet att det är på det sättet.
          För mig så har frågan om Estonias förlisning varit uppe i samband med att man begärt, att jag skall undersöka om försvarsdepartementet har dolt någonting, som har med dykningarna mot Estonia att göra. Det har slutat med att jag för min del har lagt ner det här ärendet - åtminstone tills vidare - för att jag har inte kunnat finna något belägg för att man har dolt någonting från försvarsdepartementets sida.
          Jag har sedan också konstaterat, att regeringen nu har öppnat för en granskning av de filmer, som tagits av Estonia straxt efter förlisningen och att man från regeringens sida tycks vilja vara helt öppen med vad som har skett i samband med dessa filmningar. Det välkomnar jag naturligtvis. Sedan är det en annan sak om man kommit till botten om hur Estonia förliste, om orsaken är den som angavs av haverikommissionen.

JG: Men vi vet ju att Estonia - passagerarfärjan Estonia - användes för militära transporter. Dessutom under en lång tid. Vi vet inte exakt hur det förhöll sig förlisningsnatten men vi vet,att sådana transporter har skett och att det skett vid upprepade tillfällen. Och det är ett brott mot gällande regelverk, som aldrig har prövats och där heller ingen har ställts till ansvar.

GL: Att det tidigare skett militära transporter vet jag men huruvida detta skulle ha varit ett brott mot regelverket har jag inte haft anledning att fundera på. Om det är på det sätt du säger borde man naturligtvis ha beivrat det. Varför man inte gjort det, vet jag faktiskt inte. Det är inte en fråga som legat på mitt bord. Om det kan ha att göra med preskription, vet jag heller inte.

JG: Åren går. Vi är nu inne på det 13:e året efter förlisningen och fortfarande gör man undersökningar, som bland annat gäller orsakerna till förlisningen. Detta efter att snart sagt all oberoende internationell expertis sagt, att den orsak som haverikommissionen anger är fullständigt omöjlig. Detta utifrån fysikaliska lagar och samband. För mig verkar det, som man vill fördröja hela processen och då också få det hela att sjunka ner, glömmas bort. De här tillkommande utredningarna har ju i en del fall fått både ett och två år på sig. Det tar jag som en indikation på att här skall man förhala och att förhalandet är en del av mörkläggandet.

GL: Jag tror inte att det sker någon mörkläggning. Jag arbetade i justitiedepartementet under många av de här åren, då Estonia var som mest aktuell. Jag hörde då aldrig talas om någonting som skulle kunna tyda på någon mörkläggning. Däremot att man ville bli av med frågan för att man trodde att den var löst. Det upplevde jag. Jag satt själv med i en grupp, som sysslade med om man borde ta upp kropparna efter att Peter Örn hade gjort sin utredning. I den gruppen, som leddes av Kristina Salomonson, kom vi fram till att det borde man inte göra, vilket vi rekommenderade till regeringen. Det arbetet byggde helt och hållet på att vi bedömde att så inte borde ske och det fanns ingen mörkläggning. Jag hörde aldrig talas om någon som tyckte att det här måste man lägga locket på.

JG: Bedriver man mörkläggning är det  å andra sidan något man inte så gärna talar så mycket om.

GL: Nej. Och det kan ju kanske finnas någonting men jag har inte fått någon indikation.

JG:  Och det här med att ta hem eller inte ta hem kropparna... Där har man haft en helt annan inställning när det gäller offren efter tsunamin. Då har man varit angelägen om att ta hem så många som möjligt och även i stor utsträckning lyckats göra det. Här är det två filosofier som kolliderar.

GL: Kanske. Jag har inte tillräckligt mycket underlag för att säga om det ena är rätt och det andra fel eller om man borde ha gjort på samma sätt vid de båda tillfällena.

JG: När det gäller Estonia känner jag mig helt övertygad om att  Estonia sprängdes och att motivet var, att det i Ryssland fanns krafter, som ville sätta stopp för att känslig militär utrustning med hjälp av Estonia hamnade hos den ”gamla fienden”. Antag nu att det var frågan om ett massmord och att detta i framtiden kommer att kunna visas men då utan någon insats från det svenska rättsväsendets sida utan tvärtom trots att det svenska rättsväsendet valt att genom sin passivitet - menar jag - biträda ”mörkläggarna”. Antag vidare att passiviteten bara kan förklaras av hänsyn till förment ”statsintresse” att skydda de, som är ansvariga för att det som hände kunde hända - det vill säga att man tillät den här typen av transporter och därmed gjorde Estonia till ett mål för dom, som ville förhindra dom här transporterna av känslig militär materiel.  Skulle vi inte då ha det ultimata beviset för att den svenska rättsstaten underordnat sig en rättsrelativism, där statsintresset är överordnat grundläggande rättsprinciper?

GL: Jag tror inte på din hypotes och jag har svårt att utgå från den i mitt resonemang. Om det helt hypotetiskt skulle vara på det sättet, så är dock svaret ja. Men jag tror helt ärligt, att det inte har gått till på det där sättet. Jag tror att Estonia var ett så dåligt fartyg och fördes på ett så dåligt sätt i det ganska tuffa vädret... Jag har läst böcker om alla dom brister, som fanns och som väl förklarar att hon sjönk.

JG: Om det skulle vara på det sättet, som du säger, blir det då inte egendomligt att inte någon ställts till ansvar för dom här bristerna?

GL: Det kan möjligen vara så.

JG: Då har vi också uttryck för en passivitet från rättsväsendets sida.

GL: Där är det väldigt svårt att bedöma, när man inte har tittat närmare än vad jag har gjort. Jag har läst några böcker.

JG: Har du haft tillfälle att läsa den bok som jag har skrivit?

GL: Nej, det har jag inte gjort än. (2)

Enpartistaten och Axel Hägerström

JG: På senare år har vi allt oftare kommit att tala om Sverige som en enpartistat. Det begreppet finns med i debatten. Då naturligtvis inte i meningen, att det bara skulle finnas ett parti men väl i den meningen, att riksdagspartierna samfällt sluter upp kring vad som kallas ”den svenska modellen” och då en modell som - det är min upplevelse - är genomsyrad av den rättsrelativism, som bär Axel Hägerströms signum och som i sin mer extrema variant - den som företräddes av Carl Lidbom - låter den politiska makten avgöra vad som skall gälla som ”rätt”. Hur förhåller du dig till hägerströmismen?

GL: För mig har Hägerström varit den, som har stått för rättspositivismen och värderelativismen och som därmed stått emot den naturliga rätten, som innefattar värden man tror på oavsett vad som står i lagarna. Såtillvida gillar jag inte rättspositivismen, som att jag menar, att det finns värden, som bygger upp vårt samhälle och som därför också måste omfattas av rättssystemet.

JG: I lidbomeriets efterföljd har rättsfrågor med betydelse för vanliga människors liv och existens i stor utsträckning överlåtits till administrativa förfaranden utanför det reguljära rättsväsendets kontroll och med tillämpning av principer typ omvänd bevisbörda, som sätter normal rättsordning ur spel. Sverige torde nättopp vara världsledande i det här avseendet. Det gäller inte bara skattedomstolarna utan vi har också den maktutövning, som överlåtits till den byråkrati, som byggts upp för att på mer eller mindre skönsmässiga grunder utöva social kontroll. Jag tänker på all den makt, som utövas av det som kallas ”socialen”. Hur ser du som rättsvårdare på att vi i Sverige på detta sätt fått ett politiskt-administrativt rättsmaskineri av högst betydande omfattning vid sidan om det reguljära rätts- och domstolsväsendet?

GL: Det var en så komplex fråga så att jag får be dig ta ett exempel.

JG: Som enskilt fall skulle jag vilja peka på det i DSM uppmärksammade ”Saxtonfallet”, där en mamma på skönsmässiga grunder förlorar vårdnaden om sin dotter och detta i uttalad strid mot barnets uttryckliga önskan. (3) Vi har så hela debatten om daghemsbarnen. Och vi har fått organisationer som Samhällets styvbarn och Stulen barndom, som nu i efterhand försöker driva talan i anledning av de orätter, som samhället och den sociala byråkratin utsatt dessa människor för. Här finns ett helt berg av oförrätter, som man dessutom försöker sopa under mattan och som berör tusentals människor. Och det handlar om människor med små ekonomiska resurser, vilket gör att det blir ett slags David-Goliat-förhållande, där de drabbade har oerhört svårt att göra sin rätt gällande. Allt det här har skett och sker i allt väsentligt vidsidanom det reguljära rättsväsendet.

GL: Det som är viktigt är, att det finns en möjlighet att få sina civila rättigheter granskade av domstol och jag antar att i det som du säger ligger, att du menar att många människor har inte en faktisk möjlighet till den saken, därför att man inte har resurser till det.
          Skall jag svara allmänt får jag då säga, att jag inte har tillräckligt på fötterna för att jag skall kunna säga om jag ser, att det är ett stort problem eller inte men att jag väl kan se att det kan inträffa, att enskilda människor drabbas av att myndigheter inte tillgodoser deras rätt på ett rimligt sätt. Om det faktiskt sker rättsövergrepp i byråkratin och den enskilde inte kan värna sig, då ser jag det som ett allvarligt problem.
          Jag har dock svårt att avgöra om det är ett samhällsproblem och om det är ett tecken på att byråkratin på det här sättet tagit över de rättsliga funktionerna i samhället. Inte heller har jag någon uppfattning om det slags rättsövergrepp du talar om är något som är utbrett. Skulle så vara fallet är det naturligtvis ett större problem än om det skulle gälla ett litet antal enskilda fall.

JG: Det finns en organisation som heter NKMR - Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - som har en hemsida, som kommit att bli ett forum för människor, som upplever sig ha fått sina mänskliga rättigheter åsidosatta av byråkratin. Den här hemsidan är nu uppe i närmare fyra miljoner besök, vilket för mig är ett tecken på att det här handlar om ett redan med kvantitativa mått mätt mycket stort både samhälls- och rättsproblem.

GL: Det är möjligt att det är som du säger och jag skall på inget sätt förringa vad du säger, när jag säger att jag inte har det underlag, som jag  skulle behöva för att i den fråga du här tar upp kunna säga något riktigt ordentligt i sak. Det är möjligt att om jag tittade på det, så skulle jag få det. Och jag vill absolut inte vifta bort det. Det vill jag absolut inte göra. Jag välkomnar att det finns en kommitté, som tar upp enskilda fall av det här slaget till granskning. Det behövs verkligen. Redan det faktum att jag säger, att jag inte vet tillräckligt mycket om det är ju en indikation på att myndigheterna  inte vet tillräckligt mycket om det. Jag kommer för övrigt att få besök av NKMR inom någon månad.

JG:  Den politiska makten - lite postumt företrädd av förre justitieministern Thomas Bodström - vill i hägerströmsk anda se JK som ”regeringens advokat”. Du har uttryckt annan mening, nämligen att JK är ”statens advokat”. Jag tolkar det som att du menar, att JK har staten i meningen den den svenska rättsstaten som uppdragsgivare. Är det en rätt tolkning?

LG: Inte bara den svenska rättsstaten utan också staten som juridisk person. I viss mening är det rätt som Thomas Bodström säger, att jag är regeringens advokat, nämligen i den meningen, att jag under regeringen kan få uppdrag att företräda staten. Men jag invände mot beteckningen ”regeringens advokat” på det sätt han använde begreppet, därför att det gav intrycket, att jag arbetar för regeringen och tar ställning för regeringen även politiskt, vilket är helt fel. Jag är den juridiska person, som har att företräda staten i en mängd rättsliga angelägenheter. Det är jag framförallt. Men det betyder också att jag har till uppgift att försvara rättsstaten.

JG: Det betyder att du - mot bakgrund av vad vi tidigare talat om - har en gigantisk uppgift. Och organisationen är egentligen ganska liten (3). Detta måste vad jag förstår tvinga fram prioriteringar innebärande, att ni tvingas till långtgående bortprioteringar. Hur ser du på den problematiken?

LG: Ja, så är det. Jag tvingas att prioritera bort väldigt mycket. Åtminstone från mitt perspektiv känns det som det vore bra, om jag inte behövde prioritera bort så mycket som jag i dag tvingas att göra. Jag ser av den flod av brev från medborgarna och företagen, att det skulle finnas skäl att titta på mycket mer än vad jag hinner göra. Jag känner mig frustrerad av det samtidigt som man skall komma ihåg att Justitieombudsmannen också finns. Jag känner ändå, att det vore välkommet utifrån ett rättstatsperspektiv om JK hade lite större möjligheter att aktivt hålla ögonen på myndighetsutövningen.

JG: Skulle det inte finnas behov av en förstärkning institutionsmässigt, när det gäller hävdandet av vad som inordnas under begreppet ”mänskliga rättigheter”? (4) En förstärkning som ger ökade möjligheter för medborgarna att komma i en aktiv kommunikation på ett bättre sätt än när det gäller JO, som jag tycker att i viss mån kommit att avlägsna sig uppgiften att vara medborgarnas ombud?

LG: Jag vet faktiskt inte det. Jag kan inte svara på din fråga, därför att jag har så lite kunskap om JO:s verksamhet och i vad mån det är riktigt som du säger. Även där får jag falla tillbaka på en allmän bedömning. Det är viktigt att medborgarna har möjlighet att med någon institution i staten - en myndighet - få en dialog i mänskligarättighetsfrågor. Det bör finnas starka institutioner i samhället, som tar hand om det behovet. Huruvida JO räcker till eller inte kan jag faktiskt inte bedöma men jag kan ju se, att JK inte räcker till för det behov som riktas mot oss.

JG: När jag ser lite över tiden, tycker jag, att JO för säg trettio år sedan verkligen upplevdes som en institution, till vilken den enskilde medborgaren kunde gå för att få hjälp och stöd. Jag upplever det som att hägerströmismen har trängt ut även här så att JO-institutionen kommit att mer och mer bli ett instrument för den politiska makten.

LG: Just det där känner jag inte igen... den politiska makten...

JG: ... på det sättet att JO har blivit passivare och på det sättet ett mindre utmanande instrument för maktintressen. Själva passiviseringen innebär en förskjutning bort ifrån medborgarens möjlighet att hävda sin rätt till att staten kan trampa på.

LG: Jag kan själv inte bedöma om det är riktigt som du säger. Jag kan varken säga emot eller bekräfta. Det är viktigt att JO har rollen som en institution man kan vända sig till och i viktiga frågor få en dialog med.

JG: Även här kan det vara frågan om en passivisering genom att institutionen inte har fått de resurser, som behövs. Samhället har blivit mer komplext. Därför borde det vara naturligt att just en institution som JO gavs möjlighet att expandera, när det gäller att hävda medborgarens intressen i olika rättsfrågor. Men om man då av besparings- eller prioriteringsskäl inte har givit institutionen de resurser, som krävs för att parera utvecklingen av samhällets komplexitet, så tjänar staten på det i meningen, att det blir bekvämare för staten.

LG: Om granskande institutioner som JO och JK tilldelas så knappa resurser, att de inte hinner med blir det naturligtvis något som gör det bekvämare för myndigheterna. Samtidigt så kan jag säga, att när jag hör dig ställa frågan, hör jag att däri ligger, att den politiska makten medvetet försöker att bli av med en kanske besvärlig granskning. Det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att våra politiker tänker på det sättet. Jag tror i så fall, att det har blivit så ändå för att man av någon anledning inte har prioriterat det tillräckligt. Jag tror inte att det i så fall finns en medvetenhet som är ondsint.

JG: Det ondsinta uttalas inte gärna. Den ondsinte kan ju till och med försöka förtränga sina motiv. Det blir ändå på det sättet. Vi har tidigare varit inne på att rättsväsendet som totalitet har fått för lite resurser. Man har därmed prioriterat ner detta, att man skall försörja funktionen det svenska rättssamhället.

LG: Ja, jag tror att man har prioriterat ner det. Men jag tror att det mest har skett för att man har tyckt att man har så många olika saker att lägga skattemedel på - sjukvård, skola, äldrevård och så vidare. Så har det blivit en huggsexa om pengarna och så har rättsväsendet inte alltid fått vad rättsväsendet behövt.

”Rättsstaten åter!”

JG: För nu mer än 15 år sedan utkom Brita Sundberg-Weitman med en bok med titeln: ”Rättsstaten åter!” Det var en bok med svidande kritik av det svenska rättssamhället. Jäkla bra bok måste jag säga. Men den väckte knappt någon debatt. Det blev bara tyst. Själv menar Sundberg-Weitman att boken förtegs och då även av medierna. Nu har ju du lyckats röra om i grytan. Och nu senast i DSM:s årliga omröstning ”Sveriges Viktigaste Opinionsledare” rankades du som Sveriges i rättsfrågor viktigaste opinionsbildare. Du har blivit en viktig röst i debatten och därmed en mycket viktig faktor. Hur skall du gå vidare för att förvalta det uppdrag, som du fått i knät, genom att ha blivit den viktiga opinionsbildare du blivit?

LG: Jag tror att jag bör fortsätta den granskning av rättsväsendet, som jag har inlett genom att noga följa allt som sker och sätta igång den debatt, som jag anser behövs utifrån det jag tycker mig kunna upptäcka. Jag tror att det är viktigt, att jag och andra håller grytan kokande för det finns en hel del att göra. Det här fordrar ett ständigt fotarbete hos de rättstillämpande institutionerna i landet men också funderingar på lagstiftarnivå om hur man skall kunna åstadkomma en förbättring. Så för mig handlar det om att fortsätta arbetet och att fundera över var jag skall lägga mina resurser för att dom skall komma bäst till användning. Mer än så har jag inte än så länge tänkt. Men jag avser att fortsätta granskningen av framförallt polis, åklagare, domstolar och att försöka åstadkomma vad jag kan åstadkomma för rättssäkerheten och - om jag orkar och får resurser till det - även utvidga den här lite aktiva granskningen till delar av förvaltningen.

JG: Med detta ber jag att få tacka för samtalet.

_____
 (1) Den uppklarningsprocent på 16 procent som Anders Eriksson åberopade avsåg andelen anmälda brott, där man fått tag i gärningsmannen! Det borde ha tydliggjorts av JG, något som dock inte skedde under själva samtalet.

(2) I anslutning till detta replikskifte lovade JG att översända ett exemplar av boken ”ESTONIAS undergång”, vilket sedan också skett.

(3) Enligt Wikipedia uppgick anställda på JK-ämbetet vid 2004 års utgång till 18.

(4)  I DSM 2-3/2006 påtalas behovet av en myndighet benämnd MedborgarRättsSkyddet (MRS).