online casin

Mona Sahlin är uppfödd i den stora S-familjen. Sin politiska karriär inledde hon när hon som 17-åring blev ordförande i Nacka socialdemokratiska ungdomsklubb (SSU). Gunnar Sträng som umgicks i familjen charmades av flickan med de pigga ekorrögonen. De tu skrev långt senare en bok tillsammans med titeln kort och gott ”Sträng och Mona” (1992).                  Hon gjorde sedan snabba - någon menar lättfotade - kliv på den karriärstege, som Partiet inrättat för de särskilt utvalda utan att vara tyngd av bokliga kunskaper. Hennes arbetslivserfarenhet begränsar sig till att ha varit köksbiträde på Svenska Dagbladet och kontorist på Synskadades riksförbund.                  Mona Sahlin har garanterat inte läst Marx och knappast heller någon annan tänkare inom det samhällsvetenskapliga. Hon är ett barn av den inom Partiet basala muntliga traditionen - inte den som kan förknippas med tänkare som Ernst Wigforss utan fastmer en demagog och folktalare som Olof Palme. Med åren har hon själv blivit Partiets nättopp viktigaste medium. I den rollen kan bara Göran Persson göra henne stridig.

Det var också mellan Mona Sahlin och Göran Persson striden om vem som skulle efterträda Ingvar Carlsson stod. Medan machiavellisten från Vingåker låg och vaktade i vassen strimlades Carlssons kronprinsessa i den just-in-time detonerade Tobleroneaffären. Utan hjälpen med det läckage - ett insiderjobb av en av Perssons betrodda - som resulterade i att Monas privata ekonomi och olika betalningstransaktioner disekerades inför allt folket, hade Sveriges statsminister i dag hetat Mona Sahlin. Närmare metaforen att halka på ett bananskal eller att snubbla på upploppet kan man knappast komma.
                
Den som tvivlar på den saken kan läsa Olle Svennings bok ”Göran Persson och hans värld”. Den enda motståndsficka Mona behövde frukta var det av Lillemor Arvidsson ledda kvinnoförbundet. Arvidsson hade när hon var mäktig ordförande för Kommunal varit i tillfälle att mäta och väga arbetsmarknadsministern Mona Sahlin. I boken ”När Lillemor fick makten” får ministern och statsministerkandidaten följande vitsord: ”Hon var för grund och okunnig. När jag hade med henne att göra fungerade det inte.”
                
Fler än Lillemor Arvidsson menar, att det var under Sahlins år som arbetsmarknadsminister (1990-91), som den svenska arbetsmarknadspolitiken havererade för att sedan aldrig ha återfått kontakten med den snabbt förändrade verkligheten. Inte på något område framstår det som mer tydligt, att utvecklingen i vår omvärld sprungit ifrån den krackelerade svenska modellen med allt av utanförskap och social frustration detta fört med sig.
 
Time out
 
Nu var det inte okunnighet och allmän lättviktighet som fick Mona Sahlin på fall. När intresserar sig medierna för sådant? Nej, detta enkelt påtagliga, att hon betalat inhandlad Toblerone med fel betalkort var något långt mer diskvalificerande. Det var också detta som tvingade henne till en tre år lång time out från politiken.
                
Det visade sig nu att Mona Sahlin hade vänner lite varstans utanför Partiet. Robert Aschberg gjorde henne till affischnamn och programvärdinna i TV3 och ingen mindre än Jan Stenbeck ställde som villkor för att lämna sin styrelseplats i TV4, att det blev Mona Sahlin som efterträdde honom. Efter att en tid ha visats i TV-rutan kunde en nöjesagent hyra ut henne för 36 000 kronor per framträdande. Och radarparet Ulf Laurin och Göran Thunhammar knöt henne till SAF som ”politisk rådgivare”! Detta sensationella ”gränsöverskridande” steg väckte förundran lite runtom. I Aftonbladet den 16 februari 1997 ger hon följande enkelt rättframma förklaring:
 
”Det är förbaskat viktigt att bryta blocken mellan politiken och näringslivet".
                     
Jag vill se mer öppna torg och diskussioner och inte att jag är en förrädare som är med och pratar och dricker kaffe. De yngre har en öppen inställning. Många som jag träffar hos SAF kommer att bli höjdare i framtiden.
                     
Min ambition är att ta död på fördomar.”
 
Just att prata - det verbala - är tvivelsutan Mona Sahlins starka sida. Och då det enkla pratet, som inte kräver tankeskärpa vare sig hos den som pratar eller den/de som pratet är riktat till. Vad och om något egentligen blir sagt är en helt annan femma.
                
Efter tre år var Mona Sahlin tillbaka i politiken. Gammalt groll var glömt och nu blev hon Kung Perssons prinsessa - en av dem.
 
 
Invandrings- och integrationspolitikern
 
Det grunda och okunniga har också följt Mona Sahlin, när hon intagit rollen som den politiker och opinionsbildare, som mer än någon annan personifierar den missriktade och misslyckade invandrings- och integrationspolitik, vars effekter allt tydligare avtecknar sig som svarta moln indikerande ett framtida oväder av aldrig skådat slag.
                
Överallt där denna politik manifesteras finns hon med som ett slags förkroppsligande av den mäktiga av medierna framburna strömning som likt en flodvåg drar fram över Det Gamla Sverige. Allt skall ryckas upp med rötterna. Historielösheten hyllas som Den Nya Upplysningen. Kulturellt arv från fordom begabbas. Inte ens det svenska språket erkänns som det för landet Sverige officiella språket. Familjen i meningen mamma-pappa-barn som samhällets viktigaste och mest grundläggande byggsten ersätts med ”kollektiva lösningar” och ”nya samlevnadsformer”. Att hävda grundläggande skillnader mellan manligt och kvinnligt är visserligen ännu inte i lag förbjudet men i uppenbar strid med Den Nya Jämlikhetsbiologin och därför ett säkert sätt att bli marginaliserad i den politiskt sanktionerade ”fria” debatten. På trohet och lojalitet utvecklat samliv ersätts med den nya av medierna glamoriserade Big Brother-kulturen med det ideliga partnerbytet som mönsterbildande förebild. Hela den värdebas med ofta kristna förtecken yxas sönder bit för bit för att bana väg för Det Nya Sverige. Sanning och rätt ersätts med den råa makten uttryckt som lagar, förordningar och åtgärder för Total Jämlikhet.
 
 
Med medierna synkroniserad ledstjärna
 
I denna framvällande förändringsprocess deltar Mona Sahlin. Inte som ideolog eller nytänkare utan som en med de massmediala strömningarna synkroniserad ledstjärna. Ständigt i takt med det massmedialt erkända och korrekta är hon samtidigt dessa strömningars fånge.
                
För denna sin roll har hon visat sig vara idealisk. Ett lika starkt behov av exponering som Gudrun Schyman. Lika hämningslös att ”bjuda på sig”. Men därtill helt i avsaknad av den restriktion som ligger i boklig bildning eller träning i logisk analys. Det senare belyst i texter, som hon inte bara signerat utan även med rimlig grad av sannolikhet är upphovet till. Så här inleder hon förordet till SOU-betänkandet ”acceptera!”:
 
”Alla dessa år för och emot olika saker, kan ge ett lite märkligt intryck. Som om grundläggande samhällsproblem kunde åtgärdas med ett års opinionsbildande arbete.”
 
Hennes - som Lillemor Arvidsson uttryckte det - grundhet och okunnighet gör henne till en ”tabula rasa” öppen för varje ny strömning. Någon har menat att Mona Sahlin är den ”sanna anarkisten” ständigt redo för nya roller i den destruktionsprocess, som det svenska samhället befinner sig i. Denna sin öppenhet ger hon uttryck för i nämnda förords slutord med vad som sedan tonar fram som den i betänkandet återkommande refrängen:
 
”Att acceptera! Det är vad det handlar om. Så enkelt - men ändå så svårt...”
 
Och det som skall accepteras är, att Det Gamla Sverige upphör att existera. Visserligen svårt men ändå enkelt. Det är bara att låta hela arméer av invandrare att ta över. Ju mer godvilligt, desto enklare blir det. Processen är redan i full gång. Den som vill bekanta sig med Det Nya Sverige kan göra det genom att för en tid bosätta sig i Malmö. Men betänk samtidigt att inte ens Malmö är färdigmält i den pågående processen.
 
Den mångkulturella ogiken
 
Trots all brist på tankeskärpa finns det en logik, som bär upp hela processen. Den kommer tydligast till uttryck i förklaringen till att Det Nya Sverige skall ge upp sin historia, sin kultur, sina traditioner, sin religion och sitt språk:
 
Ju fler invandrare som dessutom motsätter sig att integreras, desto fler människor som inte känner gemenskap med svensk historia, svensk kultur, svenska traditioner och svensk religion och som heller inte behärskar det svenska språket. Därför måste den gamla gemenskapen ersättas med en ny gemenskap, där - precis som i det anarkiska samhället - den som är starkast och har de mest expansionistiska ambitionerna blir den som inte bara präglar den nya gemenskapen utan också tar över landet.
                  
Historien har många exempel på att stora som små kulturer gått under i liknande processer. Men då vanligen efter att ett land och ett folk blivit militärt nedkämpat och sedan invaderat. Nu sker det genom en invandrarinvasion, som av landets ministrar bemöts med den till det egna folket riktade appellen: ”ACCEPTERA!”
              
Om Vilhelm Moberg levat
 
Om den för sanning, rätt och vett stridbare Vilhelm Moberg hade levat, hade han förfasat sig. Hade han dessutom varit i sin krafts dagar, hade han samlat ihop den småländska menigheten och marscherat upp till Centralmakten, belägrat den och skallat så att de massmediala megafonerna blivit dränkta i folkets muller. Nu kan vi bara citera honom:
 
”I ensamheten i de stora ödsliga skogarna har den småländska folksjälen danats genom århundraden. Vi bär skogssuset i djupet av vår själ sedan många släktled.
                     
Det är motståndet, som utvecklat krafterna, och motstånd har vår hembygds folk aldrig saknat. Kampen för själva livets nödtorft har härdat detta folk, skänkt det tillitens gåva och fostrat stolta och frihetskära män och kvinnor.
                     
Hembygden - den innesluter för mig hela fosterlandet med allt vad det rymmer av synliga och osynliga ting av både jord och ande.”
 
Och myllan i vilken denna hembygd slog rot och växte sig stark var den fattigdom, som gjorde människorna både starka och stridbara:
 
”Det är en stolt buren fattigdom, som hjälper sig själv till livets uppehälle, och det är ett folk, som har sina orubbliga begrepp om rätt och heder.”
                     
Detta är roten och blodsbandet, detta är för mig fosterlandet och hembygden, det omistliga, som aldrig kan utbytas mot något annat, det okränkbara området, där inget främmande får inkräkta.
                     
Hör vi inte maningen från dem, som försvunnit under kyrkogårdarnas gräs - en maning ur seklernas djup om vår ovillkorliga skyldighet att skydda denna arvslott? Den arvslotten skall inte släppas så länge fria män och kvinnor trampar marken i denna fria bygd.”
 
Den gåva nya generationer fått att förvalta är - skriver Moberg - ”tryggheten i ett fredligt land, där barnen födas av fria föräldrar, ett land där också backstugornas barn äger möjligheter att få pröva sina krafter så långt de räcker till, ett land där var och en får växa och utvecklas till sin egen art”. Vad skulle Moberg ha sagt om den nya ordning, där den tidigare urvalsprocessen att ha  möjligheter att ”pröva sina krafter så långt de räcker till” ersatts med kvoteringsregler innefattande negativ särbehandling av svenskar?
                
Och vad skulle han ha sagt om ett förhållningssätt, där statsledningen uppbackad av de massmediala megafonerna intar ett ”accepterande förhållningssätt” till en utveckling, som inom några årtionden förvandlat svenskarna till en minoritetsgrupp i det som en gång var Sverige och där svensk lag ersatts med islamisk sharia?
                
Vi är snart där! Det ”accepterande förhållnigssättet” har fått utvecklingen att skena iväg. Och det är inte längre vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin som styr den.
 
Avsaknaden av konsekvensanalys
 
Det är nu inte bara att invandrings- och integrationspolitiken är ett enda gigantiskt misslyckande - så gigantiskt att det anses närmast ”statsfientligt” att fråga efter dess kostnader och ”rasistiskt” att begära papperen på bordet om vilka effekter detta misslyckande fått på den ökade brottsligheten och då i synnerhet vad gäller antalet våldtäkter. Den är i fullständig avsaknad av långsiktig konsekvensanalys. Det enda uns av sådan analys, som kommit till uttryck, är ett uttalande av Mona Sahlins nära kollega Jens Orrback (han med mostern som levde lyckligt ihop med en häst).
                
Således har Orrback förklarat, att vårt undergivna förhållningssätt till även militanta yttringar av den importerade islamismen är något vi kommer att ha fördel av, när islamisterna är i majoritet - något som med ”acceptanspolicyn” bara är en tidsfråga, Dessutom en tidsfråga, som drastiskt kan påskyndas, om de allt ihärdigare lockropen om att  öppna gränserna så att vår åldrande befolkning kan ersättas med den i Afrika och Asien övertaliga ungdomen vinner appell.
           
Om hörnet vänta konflikter utom kontroll
 
Vad vare sig Mona Sahlin eller Jens Orrback inser är, att det som nu äger rum är en politiskt konstruerad utveckling i strid med - för att använda ett bortglömt begrepp - folkviljan. En sådan utveckling möter förr eller senare sitt motstånd - ju senare, desto mer eruptivt. Risken är dessutom stor, att förlusten av på gemensamma värderingar och gemensam tradition byggd värdebas kommer att ge upphov till konflikter utom kontroll.
                
Vilhelm Moberg kände stolthet och tacksamhet för det Sverige han fick växa upp och verka i - tacksamhet gentemot tidigare strävsamt arbetande generationer. Vad kommer Mona Sahlins barnbarn och barnbarnsbarn att säga och tycka om Det Nya Sverige, som hon är en av de främsta arkiteketerna till - inte i kraft av kreativitet och geniala problemlösningar utan genom att passivt ”acceptera” en utveckling alltmer utom kontroll? Och vad kommer hon att som pensionerad minister svara på frågan: ”Hur kunde du låta det bara ske?” Och hur skall hon kunna förklara, att hon titulerades ”samhällsbyggnadsminister” annat än med att det var blodig ironi?
                
Lättare kommer det att bli för henne att förklara varför hon av DSM blev utnämnd till Ledande Samhällsupplösare.


Tillbaka