K.G. Hammar
(avgående ärebiskop)
 |
”Finns Gud? Finns Jesus? Finns jag?” |
Hans teologi föreskriver ett individuellt och förutsättningslöst sökande efter ett - som han uttrycker det - ”personligt förhållande med Gud”. Således inte ”till Gud” utan ”med Gud” - ett slags markering av likställdhet, ett efter vars och ens kynne och personliga läggning utvecklat kompisförhållande. Lite av det som den svenska statsradions egen pastor Lennart Koskinen praktiserade. Och detta sökande skall underlättas - ”frigöras” - med hjälp av ett ”frihetens samtalsklimat”, där ”vi vågar pröva vårt eget språk mot kyrkans nedärvda”. Därför förkunnar han:
”Gud är något dynamiskt i relation till människan. Det Gud vill är inte exakt detsamma som för 2000 eller 3000 år sedan.”
”Vi behöver en radikal mentalitetsförändring”, är ett annat av de budord, som den av Perssonregeringen med kyrkominister Marita Ulvskog tillsatte ärkebiskopen proklamerat. Det skedde då han vid ett ”Framtidsforum” den 21 oktober 1999 presenterade ”Tio teser om framtidens kyrka”. En proklamation som i all sin förmätenhet är uttryck för att nu skall Den Gamla Kyrkan ersättas med Den Nya Kyrkan - den modernistiskt relativistiska kyrkan, där varje församlingsmedlem lämnas att vara kristen på sätt han eller hon finner för gott: ”Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen”, har han förklarat.
I stället för ledning och sammanhållning - varje ledares självklara uppgift - har han ägnat sina krafter åt att uppamma till inre stridigheter ägnade att undergräva Sveriges tusenåriga kristna tradition - detta i en tid då så mycket av turbulens och allmän vilsenhet runtom i samhället skapat ett särskilt stort behov av hyggligt gemensam värdegrund.
Hans namn är K.G. Hammar och han har gjort sig väl kvalificerad att kunna räknas som en av Sveriges Ledande Samhällsupplösare.
Massmedialt genombrott genom fotoutställningen ECCE HOMO
Sitt stora massmediala genombrott, som också kommer att ge honom en plats i svensk modern historia, fick K.G. Hammar genom att som nyvorden ärkebiskop inte bara sanktionera utan också livligt applådera fotoutställningen ECCE HOMO - förlagd till Uppsala domkyrka - med Jesus beblandad med läderbögar och drickande champagne vid den sista nattvarden.
Att ärkebiskopen inte bara lät öppna kyrkorummet för detta massmedialt anpassade spektakel utan även iklädde sig rollen som utställningens Högste Beskyddare framtvingade en protest från Dekankollegiet i Svenska Kyrkans Fria Synod, varur här citeras:
”I ett helgat kyrkorum ges nu plats för hädelsen.
Här har bekännelsen till Jesus som den levande Gudens son (Matt 16:16) ersatts av den provokativa homosexuella bilden. Den bibliska grunden har övergetts och gränserna för vad som kan rymmas inom kristendomens råmärken har överskridits.
Svenska kyrkans högsta ledning ger sin sanktion till en framställning där Jesus framställs som syndare. Vore Jesus en syndare, dog han för sin egen skull inte för vår. Då har hela kristendomen fallit.”
Med styrkan av att ha massmedia i ryggen - en styrka K.G. Hammar förstått att med stor skicklighet underhålla och steg för steg förstärka - lät han sig dock inte bekomma av vare sig denna eller alla andra protester från - som det i politiska sammanhang heter - ”det egna folket”.
Startskottet i skyttegravskriget
ECCE HOMO-utställningen fick inte betydelse bara genom sina gränsöverskridande effekter. Den kom genom K.G. Hammars förhållande och agerande att bli startskottet till vad som sedan utvecklats till ett kraftödande skyttegravskrig inom Svenska Kyrkan, där en av Hammar toppstyrd minoritet med kraftigt eldunderstöd från massmedia och RFSL med associerade organisationer steg för steg lyckats flytta fram sina positioner. Detta ända dithän att ”det vanliga kyrkofolket” inte längre känner igen sig.
Utställningen kom också att tjäna som det bräckjärn med vars hjälp mullvadsarbetet kunna fortskrida. ”Ordet” sådant det är skrivet är numera avhängigt av vars och ens - dessutom av ”tidsandan” påverkade - tolkning och det som sedan århundraden gällt som den svenska kristenhetens trosbekännelse kan Sveriges ärkebiskop sedan 1997 bara godta som ”poesi”.
Inte att undra på att den Svenska Kyrka, vars ledarskap K.G. Hammar nu inom kort lämnar företer klart anarkiska tendenser.
De underliggande personliga motiven
Det har spekulerats en del kring vad som är de underliggande motiven till de aktioner, som givit upphov till en närmast monoman fixering på homosexfrågan, som något slags allt annat överordnad trosfråga.
Både fotografen Elisabeth Ohlsson och David Thörn - den modell Ohlsson använde för att gestalta Jesus - har på lite olika sätt förklarat, att utställningen skall ses som en form av vedergällning för vad de menat sig att på grund av sin homosexualitet fått utstå.
”Jag har länge känt mig ledsen och sårad över att inte ha fått vara accepterad som homosexuell i kyrkliga kretsar”, förklarade Ohlsson i samband med invigningen av utställningen. ”Flera av mina vänner dog i AIDS” och nu ville hon ”hedra de pojkar som gått bort och visa hur Jesus finns bland oss homosexuella”. ”Dessutom”, tillägger hon ”var jag med på ett bröllop där jag kände mig utanför.”
Och så här förklarar David Thörn:
”Vi träffades och vi fann varandra på en gång. Hon förklarade motivet bakom och jag tyckte det var en underbar idé för jag visste, att det skulle röra om enormt inom Svenska Kyrkan.”
Och visst blev det en omrörning. Elisabeth Ohlsson har också förklarat att hon inser, att ”många har känt sig sårade, ledsna och kränkta av mina bilder” - dvs känt sig precis som hon känt sig. ”Betalt och kvitterat”, heter det.
Vilka motiv Hammar har för sitt starka personliga engagemang för först utställningen och sedan i homosexfrågan som sådan har det mest spekulerats. En del har menat att engagemanget skall ses som en solidaritetsyttring med en älskad syster, som lever i ett lesbiskt partnerskap. Det må vara ett respektabelt motiv men är det rimligt, att det skall få sådana våldsamma och långtgående konsekvenser, att hela Svenska Kyrkan skall hotas av sammanbrott?
Hammar, Aftonbladet och medlemsflykten
Krisen inom Svenska Kyrkan kommer inte bara till uttryck i den uppslitande och kraftödande debatten mellan olika fraktioner i den eldfängda homosexfrågan. Den kan också avläsas i statistiken för antalet anmälningar om utträde ur Svenska Kyrkan. Under de år K.G. Hammar varit ärkebiskop har 387 096 medlemmar begärt sitt utträde och från 1997 fram till utgången av 2005 har andelen av befolkningen, som är medlemmar sjunkit från 85,3 % till 78,2 %.
Till inte ringa del är denna medlemsflykt ett resultat av de kampanjer, som framförallt tidningen Aftonbladet engagerat sig i där tidningsledningen uppmanat sina läsare att lämna Svenska Kyrkan. Att dessa kampanjer varit framgångsrika går direkt att avläsa i utträdesstatistiken. Särskild stort genomslag fick kampanjuppropet den 28 oktober 2004 över en hel sida och med kupong att fylla i och skicka in. Uppropet inleds med:
”Nu är det bråttom om du vill sänka skatten med ett par tusen kronor nästa år.
Senast fredag måste du ha gått ut ur Svenska kyrkan om du vill slippa kyrkoavgiften.”
Uppmaningen hörsammades av många tusen av Aftonbladets läsare. En grov skattning är, att Aftonbladets kampanjer under åren 2001 - 2004 (1) resulterat i ett medlemstapp på mellan 100 000 och 150 000. Detta kampanjande framstår som desto mer lömskt svikligt som den ena av tidningens chefredaktörer - Helle Klein - är både prästvigd och medlem i Svenska Kyrkan. Varför har K.G. Hammar inte begärt Helle Kleins utträde?
I stället har Hammar stillatigande funnit sig i Aftonbladets flera år återkommande aktion, som till karaktär och verkanseffekt är att likställa med uppmaning till en mot Svenska Kyrkan riktad bojkott. Det är svårt att bortse från att ärkebiskopens passivitet bottnar i hans alltför ofta och alltför tydligt visade traktan att stå på god fot med massmedia. Här handlar det helt uppenbart om en till den egna personen centrerad lojalitet.
Samma brist på omsorger, vad gäller det uppdrag Hammar iklätt sig, har han också visat när det gäller Svenska Kyrkans ekonomi, som under Hammaråren kraftigt försämrats genom framförallt en vidlyftig och icke professionell kapitalförvaltning. Detta i synnerhet de år, då Hammar tog hjälp av vänsterpolitikern och numera nedrustningsministern Leni Björklund. Till detta kommer att ärkebiskopen håller sig med ett gigantiskt kansli - bara informationsavdelningen befolkades, när det var som mest grandiost av ett 50-tal personer.
Grandiost eller i varje fall dyrt var det också när Hammar skulle få sin bostadsfråga ordnad efter att ha blivit biskop i Lund. Biskopgården dög inte. En annan fastighet fick tas i anspråk. Men detta först efter en renovering som kostade stiftet 8 miljoner kronor.
Politikern Hammar
Det tvivlande och det vankelmod, som K.G. Hammar ger uttryck för - och som han gjort till sitt ”religiösa program” - när han skall tolka de budskap han åtagit sig att förkunna, kontrasterar med den säkerhet och trosvisshet han ger uttryck för, när han ger sig ut i den politiska debatten. Det är också omvittnat att han som student i Lund inte var någon tvivlare när det gällde politisk positionering. Då liksom framgent har han varit socialismen trogen och när det gäller utrikespolitiken har det tämligen genomgående varit det mest outrerat socialistiska lägret han slutit upp bakom.
Detta kan ha varit ett bekymmer och skapat den otrivsel, som nu gör att han lämnar uppdraget som ärkebiskop. Trots allt är majoriteten av kyrkofolket inte socialister samtidigt som majoriteten socialister är ateister.
Många menar att Hammar valt fel bana. Han skulle ha blivit politiker - vänsterpolitiker. Kanske något för Lars Ohlys opponenter att tänka på, när Hammar nu lämnar det uppdrag, som han i så hög grad visat sig vara missanpassad för.
Hammar, islam och den ekumeniska traditionen
K.G. Hammar vill gärna, att han skall uppfattas som en vidsynt främjare av samförstånd i god ekumenisk tradition. Aftonbladet berättar att när han lät sig intervjuas av tidningen, hade han stilenligt placerat sig under ett porträtt av Nathan Söderblom.
När det gäller Hammars ”gränsöverskridande” initiativ är det, som man mest minns, när han i en DN Debatt-artikel tillsammans med ordföranden i Sveriges muslimska råd Mostafa Kharraki och TCO-ordföranden Sture Nordh (annars ej känd för något religiöst engagemang) uppmanar till att vi (svenska folket) skall ”ge större utrymme åt islam”. Denna märkliga uppropsartikel avslutas med att ”samhället nått en punkt där det börjar bli dags att visa att religionsfriheten tas på allvar”.
Den ekumeniska tradition, som är förknippad till Nathan Söderbloms namn är av ett helt annat slag. Vad Söderblom uppfattade som sitt kall var att verka för ”evangelisk katolicitet” och genom sina insatser för världskristenheten vann han stor internationell respekt.
Hammar å sin sida har både i ord och gärning kommit att isolera Svenska Kyrkan från betydande delar av kristenheten. Ett aktuellt uttryck för detta är att rysk-ortodoxa kyrkan beslutat att frysa relationerna med Svenska Kyrkan och som en följd av detta förbjudit vitryska barn att resa på läger till Sverige.
Och när Hammar inte togs emot av påven Johannes Paulus II, gav han följande sturska kommentar: ”Skulle jag ändra mitt synsätt bara för att få träffa en sån som påven?”
Den tradition K.G. Hammar däremot skulle kunna åberopa är den värderelativistiska tradition, som i så hög grad kommit att genomsyra det svenska samhället och som bär Axel Hägerströms signum.
_______
(1) Efter att präster på lägre nivåer än Hammars uppmanat till bojkott av Aftonbladet, fann tidningen för gott att ställa in 2005 års ”utträdeskampanj”.
”Gud give att vi kunde tala om sådana ting [den stora flykten ur Svenska Kyrkan] på ett sådant sätt, att människor inte tror att det är vår stora grej att ha så stor del av befolkningen som möjligt som medlemmar.”
K G Hammar
Tillbaka