online casin

Med fältropet ”Död åt familjen!” och sitt ”Talibantal” har Gudrun Schyman positionerat sig som anförare för både den institutionsupplösning och den klasskamp i ny skepnad som sammanvävt är på god väg att bryta ner det svenska samhället. Vad det handlar om är att ersätta den enskilda människans oberoende och rätten för var och en att värna och utveckla sina individuella förutsättningar och möjligheter med en politisk elit med dess överallt ingripande styrande och ställande. Kort sagt: Den enskildes frihet kontra totalitärt politikerstyre. För en sådan ”revolution” är allt som ”står i vägen” hinder som med klasskampen som medel och metod måste tas upp med rötterna. Och för de som valt ut sig att leda denna kamp gäller inga vare sig moraliska eller humanitära restriktioner. Om det krävs våld är det våld som gäller. Räcker det med list är det list som gäller. Gudrun Schymans läromästare Lenin förklarade saken så här: ”Vi måste om så krävs ta vår tillflykt till alla former av knep, list, olagliga metoder, hemliga åtgärder, undertryckande av sanningen.”

Till knepen och listen hör att uppträda i rätt valda fårakläder. På det ännu ilsket röda 70-talet var Schyman medlem i Marxist-leninistiska kampförbundet (MKL). Efter Sovjetunionens sammanbrott var det nödvändigt med omkostymering. Schyman tog avstånd från det ”realsocialistiska” massmördandet och som ledare för en rörelse med fortfarande bekännande kommunister uttalade hon ”kritik” mot - som hon hovsamt uttryckte det i en Bränpunktsartikel i SvD den 17 februari 2000 - ”bristerna i demokratiska fri- och rättigheter i Sovjetstaterna”. ”Bristerna” var alltså ordet! Och i rubriken till artikeln förklarade de svenska kommunisternas ledare Gudrun Schyman: ”Inte ens barnen är rädda för kommunismen.”

I så fall bara en bekräftelse på hur man i svensk skolundervisning liksom överhuvudtaget i svenska medier och i svensk historieskrivning i decennier systematiskt förskönat kommunismens blodiga historia. Därför kunde både Gudrun Schyman och kamrat Lars Ohly länge ”tiga still” om hur tiotals miljoner människor mördats av ett enda skäl: att de ”stod i vägen” för förverkligandet av den kommunistiska utopin om det klasslösa samhället.

Detta strängt taget ända till dess att Janne Josefsson i Uppdrag granskning låter en bredare allmänhet bli bekant med våra svenska kommunisters sympatier och samröre med olika kommunistregimer - inklusive de några få som ännu i dag lyckats hålla sina positioner.

 Den nydressade klasskampen

Med sin väl utvecklade känsla för det politiskt möjliga har Gudrun Schyman underkastat klasskampen en genomgripande renovering. Glömt är när den fokuserade på gruvarbetarna uppe i Kiruna och hamn- och transportarbetarna och ännu något tidigare lantarbetarna och deras ofta tuffa arbets- och levnadsvillkor. Nu handlar det inte om direktörerna contra arbetarkollektivet. Nu handlar det om män contra kvinnor. Manskön mot kvinnokön med hbt-grupperna i ett tungan-på-vågen-läge, som ger dem en ”vågmästarroll” som de också allt bättre förstått att utnyttja.

Klasskampen har blivit könskamp men fortsatt enligt alltsedan Marx och Lenin etablerade kampstrategier och tankefigurer. Plötsligt har de mansdominerande ”tunga” arbetarkollektiven blivit bastioner för ”fienden”. Nu handlar det inte om att enligt den marxist-leninistiska ordningen ”krossa” de välbeställda - och det i fysisk mening - i den dogmatiska tron, att ”proletariatet” därmed skulle få sina levnadsvillkor dramatiskt förbättrade. Nu handlar det om att enligt det av de schymanska marxist-feministerna innoverade ”maktordningsteoremet” förpassa manskönet som kollektiv från en position i överläge till en position i underläge - i vart fall ”maktmässigt”, möjligen också i fysisk mening. Nu är det vårdyrkena och en snabbt växande armé av kvinnliga skrivbordsmänniskor alltifrån generaldirektörer, chefredaktörer, polischefer, rektorer och socialchefer till arkiv- och pappersplockerskor som utgör revolutionens maktbas.

Ingen har bättre än Gudrun Schyman förstått vilka möjligheter, som här öppnar sig för en ny maktelit att på dessa nya vägar tillgodose sin hunger efter makt att rå över ”folket”.

Kärnfamiljen ett hinder i vägen

I det gamla Ryssland var det äganderätten som ”stod i vägen” för Lenins och hans hejdukars maktövertagande. I Sverige är det den under nu en följd av år allt hårdare trängda kärnfamiljen, som ”står i vägen” för den könkampsrevolution, som har Schyman som anförare.

I Ryssland hade kring förra sekelskiftet en hoppfull reformistisk utveckling inletts med äganderätten som värdegrundande plattform. Ett slags da capo på den franska revolutionen, som genom äganderättens erkännande utmanade det franska privilegiesamhället. Något som i ”modernistisk” historieskrivning trollats bort var det fyra och inte de tre (frihet, jämlikhet, broderskap) vi fått lära oss, som proklamerades i 1789 års Deklaration om de mänskliga rättigheterna. De fyra var och i denna ordning: jämlikhet, frihet, säkerhet och egendom - den senare omnämnd som ”en av människans naturliga och oförytterliga rättigheter”.

Med egendomsrätten ville de franska revolutionärerna avskaffa aristokratin och dess privilegier. Samma tänkande bar upp den ryska reformprocess, som avbröts genom bolsjevikernas statskupp 1917 resulterande i det politiska elitstyre, som gav upphov till både folkmord, försörjningskatastrofer och en allmän retardering av det väldiga Rysslands såväl ekonomiska som sociala utveckling.

I Sverige utgjorde idén om kärnfamiljen ännu på 1950- och 1960-talen betydelsefull värdegrundande plattform för samhällets stabilitet och utveckling. Folkhemmet var ett hem för familjen, vars trygghet och integritet hade högsta prioritet på den politiska agendan.

Även om det skriades mot ”storfinansen” i dess väl skyddade borgar var det mot den förkättrade kärnfamiljen, som den upproriska för det mesta borgar- och överklassungdomen riktade sina djupast liggande aggressioner - aggressioner som efterhand kommit att omsättas i praktisk och långsiktig politik. Det var kärnfamiljen som utgjorde det stora hindret för de nya synsätt, som den habila politikern Gudrun Schyman nu ser som en möjlighet att omsätta i en schymanitisk revolution - lika lite som den kommunistiska en folkets revolution utan en elitens revolution. Denna gång en elit av från mans- och familjebindningar frigjorda kvinnor med rätt till egen utlevnad innefattande fria aborter och uttryckt i ”rationell och varierad kärlek” och för sina sociala avancemang framhjälpta genom så kallad kvotering som tillrättalagd gräddfil för ernåendet av allehanda chefs- och statusbefattningar. Som dessa idéers föregångare gäller Alexandra Kollontaj.

 Priset vi får betala

Successivt har den gamla visavi olika slags påfrestningar slitstarka kärnfamiljen fått sina överlevnadsmöjligheter undergrävda, något som inte bara skall avläsas i skilsmässostatistiken utan i alla de allt tätare larmrapporterna om hur barnen mår allt sämre, hur självmorden bland unga ökar, brottsligheten ökar och blir allt brutalare samtidigt som den stiger ner i åldrarna, hur sjukskrivningarna och då framförallt bland kvinnor uppnått för samhällsekonomin ruinerande nivåer, hur olika könssjukdomar åter fått en ökad spridning, hur missbruket av narkotika tilltar och då särskilt bland ungdomen, hur de gamla ”glöms bort” redan innan de hunnit avlida, hur ”ensamsamhället” breder ut sig - kort sagt hur Sverige blivit ett allt hårdare och otrivsammare samhälle och hur människorna mår allt sämre.

Roten till det onda i denna utveckling kan i mångt och mycket härledas till elitfeminismens attacker mot den svenska kärnfamiljen och dess möjligheter att av egen kraft och med flexibel anpassning till den egna situationen lösa allehanda vardagsproblem och allmänt ge livet ett rikt och utvecklande innehåll och på det sättet avlasta ”det allmänna” från ett snabbt växande problemberg, som nu hotar att driva den offentliga ekonomin mot kollaps.

Revolutionären per definition elitist

Precis som Lenins revolution saknar Schymans elitfeministiska revolution förankring hos ”folket”.

I sin bok ”Den ryska revolutionen” påtalar Richard Pipes, att vanliga människor upplever behov av ”en stabil och förutsägbar omgivning”. De önskar inte revolutionära förändringar. De önskar måttfulla och successiva förbättringar. Den revolutionära människan har en helt annan syn:

”Yrkesrevolutionärer, för det mesta med bakgrund i medelklassen, har bara förakt för de måttfulla kraven från ’massorna’ och gör anspråk på att vara de enda som inser massornas bästa.”

På detta sätt har revolution som utvecklingskoncept ständigt visat sig vara katastrofalt. Med människornas väl och ve som insats söker revolutionären att i grunden omvandla samhället. Lenins ambition var att - som Pipes uttrycker det - ”spela upp skapelsens sjätte dag en andra gång för att fullkomna dess bristfälliga resultat”. Schymans att gripa in och justera biologin så att den passar hennes elitfeministiska visioner.

Schyman contra ”folket-kvinnorna”

Precis som ”folket” - vanligen omnämnt som ”proletariatet”-  i 1917 års Ryssland inte förstod sitt bästa, har kvinnan - i varje fall en majoritet kvinnor - i dagens Sverige inte förstått att uppskatta sin frigörelse från rollen som mamma, hustru och hemmets fasta punkt. I en nyligen gjord enkät bland 30 000 föräldrar gavs följande svar:

Undersökningen är ett undantag bland alla de undersökningar som gjorts för att ”bevisa” motsatsen, nämligen att det inte finns några allvarliga baksidor med effekterna av de schymanitiska (Gudrun Schyman är inte ensam utan bara anförare av en hel liten armé elitfeminister) ”död-åt-familjen-attackerna”.

Vad skulle inte framkomma om resurser anslogs för en rejäl kartläggning av de senaste decenniernas av Schyman på- och framdrivna familjefientliga politik (1)? Vilket utfall i den samhällsekonomiska ekvationen skulle då redovisas för denna politik? Men framförallt: Hur skulle utfallet visa sig vara i välbefinnande- och trygghetsekvationen?

Mediastödet gör Schyman till Ledande Samhällsupplösare

Lenin ”lyckades” i sitt revolutionära uppsåt genom en framgångsrik statskupp som upptakt till historiens längsta och blodigaste våldsregim. Schyman har kommit långt i sitt samhällsupplösande verk tack vare ett formidabelt eldunderstöd från massmedia, där olika medier alltifrån de kvinnochauvinistiska värstingbladen Aftonbladet och Expressen till hänga-med-trendiga SvD konkurrerar om att exponera Ledaren på det mest fördelaktiga sättet.

Därför är det ytterst tack vare medierna som Gudrun Schyman härmed kan utnämnas till en av Sveriges Ledande Samhällsupplösare.
____

(1)  Att moderaterna under ledning av sin trendavkännande ledare Fredrik Reinfeldt skrotat en familjepolitik värd namnet får ses som en viktig framgång för detta på- och framdrivande. Detta gäller i än högre grad kristdemokraternas successiva familjepolitiska reträtter liksom den vilsenhet i de familjepolitiska frågorna som gripit omkring sig inom centerpartiet.

Tillbaka