online casin

Eller snarare: Vilka olika personer är han? På det ännu röda 70-talet var Robert Aschberg precis som sin farfar Olof - Lenins bankir - bolsjevik. Alltså inte kommunist av det lite lättviktiga slaget m/Schyman utan riktig äkta blodröd bolsjevik.                   Alexander Solzjenitsyn hade hunnit få Nobelpriset (1970) för sina romaner om GULAG och några år senare i Grands Spegelsal i Stockholm mött en hord hånfullt gapande trätofflade journalister. En av dessa var Robert Aschberg. Han ”visste” men ändå var han hängiven (och gapande) leninist. Om detta har det dock inte gjorts några ”avslöjande” TV-program m/Uppdrag granskning. Granskarna vet var gränserna för granskandet går!  Vindkänsla Med sin väl utvecklade vindkänsla eller - kan man också uttrycka det - känsla för det ”tidsmässiga” styrde han så in på det maoistiska spåret. Under några år arbetade Robert Aschberg på Bokförlaget Oktober, som bland annat hade ensamrätt på utgivningen av ”Maos lilla röda”.

Robert Aschberg medarbetade också på tidningen Gnistan tillsammans med en hel kader medarbetare, som sedan gjort lysande karriärer i det av familjerna Bonniers och Stenbeck ägda Media-Sverige. Peppe Engberg, Peter Kadhammar, Göran Rosenberg och Jörgen Widsell - bara för att nämna några.  Också sedermera kulturminister och numera partisekreterare (s) Marita Ulvskog tillhörde Gnistangänget.
                
När det på 80-talet så smått började blåsa nyliberala vindar, hade Robert Aschberg hunnit skaffa sig jobb på Expressen. Och i en ”profileringsskrift” hade han förklarat, att han ”inte längre kallar sig” kommunist - hur man nu skall tolka den formuleringen.
                
Efter att de nyliberala vindarna tilltagit ytterligare var det så dags för ”Robban” att ansluta sig till det gamla gänget - Engberg, Rosenberg, Widsell & Co - som allteftersom hjälpt fram varandra till välbeställda jobb inom Jan Stenbecks snabbt expanderande Media-Imperium. Han var med om att dra igång koncernens ”nykapitalistiska” magasin Z men gick snabbt vidare till nystartade TV3 och produktionsbolaget Strix. ”Robban” bytte till mörk direktörskostym och blev snart mesta miljonären i gänget. I dag återfinns han i den absoluta toppen på tidningen Resumés ”tjäna-mest-lista”.  

”Program-Führer”  

Till denna ”top-ranking” har han kommit genom att i egenskap av Program-Führer matcha fram sig själv på ett sätt som - även om man bortser från skinnskalligheten - tvingar fram associationer till Mussolini. Arrogansen gäller här som den stora minsta gemensamma nämnaren. Frånsett detta är Aschberg inte någon Mussolini. Snarare är han en till tidsandan anpassad men också - i kraft av sin position som mediamogul - förstärkande kameleont. För tjugo eller trettio år sedan skulle han ha uppfattats som ”kontroversiell”. Inte i dag.
                
”Robban” propagerar för den homosexuella livsstilen, berättar frimodigt om hur han ”sitter och runkar på T-banan”, har i sina magasinsprogram flyttat fram positionerna när det gäller språkets vulgarisering och är ledande både när det gäller porrifieringen av svensk TV och att offentligt håna människor med kristna eller - som det föraktfullt uttrycks - ”samhällsbevarande” värderingar. Är detta kontroversiellt i dagens Sverige?  

Nej! Vad som idag kommit att gälla som ”kontroversiellt” är att våga stå emot denna störtvåg av samhällsupplösande trender, som Robert Aschberg valt att surfa på och som gjort honom till LEDANDE SAMHÄLLSUPPLÖSARE.

Intrigerande konspiratör  

Robert Aschberg är inte bara en ledande samhällsupplösare. Precis som farfar Olof har Robert utmärkt sig som både affärsman och en i ordets mest vidsträcka mening intrigerande (1) konspiratör. Gemensamt för dem båda är att affärerna och intrigerna bildar ett snårigt mönster, som mår bäst av att inte dras fram i ljuset. Så var det med Olof Aschberg. Så är det med Robert Aschberg.
                
På gamle Aschbergs tid var det mycket som lät sig mörkas. Då fanns inte närgången journalistik av det slag som det - med diverse begränsningar - finns idag. Men en Aschberg är nu en Aschberg. Därför utlöstes inte något massmedialt gatlopp, när ”Robban” för lite sedan uppenbarade sig som storfinansiär till den beryktade Solvallakungen Tore Ferdinand Pettersson. Detta trots att förutsättningarna var de allra bästa:  

•  Affärsmannen Aschberg hade ställt ut sex checkar på Solvallakungen varav en på  400 000 000 (FYRA HUNDRA MILJONER) kronor. Totalt skall Aschberg ha lånat Solvallakungen 540 000 000 (FEMHUNDRAFYRTIO MILJONER) kronor. Alltså mer än en halv miljard!  

•  Journalisten Aschberg förklarade sig i Expressen med: ”Jag for efter information om vissa saker och möjligen har jag som gammal journalist låtit mig berusas av vissa saker och uppgifter om sådan information.” Vad det var för information som var värd så mycket pengar kunde Aschberg dock inte så mycket som andas om.

 •  En dömd förre detta polisman förklaras ha spelat en nyckelroll i Aschbergs affärer med Solvallakungen.  

•  Och mitt i allt går Solvallakungen och dör: ”Hittades död bredvid en pistol.” Till en början misstänkte polisen att Pettersson mördats och en närstående förklarar: ”Han skulle aldrig ta livet av sig. Det är omöjligt.” Men bara efter ett par dagar meddelas: ”Brottsmisstankarna har nu avskrivits.” Chefen för Uppsalapolisens våldsrotel Eva Glans var dock inte mer säker på hållbarheten i avskrivningsbeslutet än att hon förklarade: ”Vi kan ändra rubricering när som helst.”

 •  Affärsmannen Aschberg förklarar nu att Solvallakungen dels utnyttjat Aschbergs kändisnamn för att lura andra, dels själv blivit ”blåst” på 19,3 miljoner kronor något som han dock får ta: ”Jag har förlorat pengarna. Jag får bita ihop.”  

•  Och på Storbodaanstalten sitter den dömde knarkbrottslingen Alexander Iganius och kräver Robert Aschberg på 5,5 miljoner kronor: ”Aschberg skall betala den skuld som Solvallakungen har till mig.” Som säkerhet för vad han lånat ut till Solvallakungen har Iganius ett antal checkar som Aschberg skrivit ut.

 •  Även journalisten Aschberg har blivit lurad: ”Han [Solvallakungen] har ju sagt en massa men sedan när man börjar kontrollera det så stämmer det inte. Han har babblat mycket.” Och medan Pettersson babblade skrev Aschberg ut den ena checken efter den andra - checkar som Aschberg nu misstänker ha utnyttjats i en bedrägerihärva.

Det uteblivna gatloppet

Det i normalfallet givna gatloppet uteblir emellertid, därför det här är inget normalfall. Således inga närgångna frågor om varifrån alla de aschbergska miljonerna kommer, om de finns upptagna som förmögenhet, om Aschberg skrivit ut checkar utan täckning, om Aschberg nu kommer att yrka förlustavdrag på mångmiljonblåsningen, om vilka de övriga är som blivit blåsta, om Aschberg gjort och gör liknande affärer med fler än den nu avlidne Solvallakungen.                  

Nej, istället blir det Robert Aschberg själv som tar över både utredandet och själva den genom medierna förmedlade ”berättelsen” om vad som hänt, inte hänt  och - viktigast av allt - vad som inte skall berättas om:

 1)   ”Vi ska ta reda på var våra pengar tagit vägen”, förklarar Aschberg i Aftonbladet (17 november 2004). Och ”vi” är inte Aschberg tillsammans med polisen utan de som deltagit i låne- och bedrägerihärvan.

 2)    En dryg vecka efter detta uttalande upplåter Aftonbladet (29 november 2004) med samhällsupplösare Anders Gerdin som chefredaktör och ansvarig utgivare (se DSM 6-7/2004) fyra helsidor, där Aschberg i egenskap av ”långivare och medborgare” under vinjetten DOKUMENT avger sin berättelse. För påannonseringen av denna ”dokumentära” redovisning anslås tidningens hela förstasida: ”Programledaren Robert Aschberg skriver själv.”  Detta blir nu den massmedialt godtagna historieskrivningen. Där ordas åtskilligt om ”vart tog alla pengarna vägen” (dock utan att detta blir särskilt klarlagt) men ingenting om ”varifrån alla pengarna kom”.

Vilken vanlig simpel Skandiadirektör eller annan dribblare i mångmiljonklassen skulle ha beretts en liknande möjlighet att spalt upp och spalt ner invändningsfritt lägga ut texten i den egna saken? Det är svårt att tänka sig ett mer flagrant exempel på hur den granskande ”tredje statsmakten” väljer att hovera inför en av ”de sina” (”Robban” är dessutom krönikör i det gerdinska stallet), då det eljest givna hade varit att - för att uttrycka sig på kvällstidningsspråk - ”jaga skiten ur den djäveln”.

Operation ”Rädda Robban”

Journalistkompisarnas operation ”Rädda Robban” fullföljs ett par veckor senare med att Susanna Popova förnedrar sig till att i den gemensamma  koncerntidningen Metro (Popova finns på samma lönelista som ”Robban”) göra ”kunglig intervju” med föremålet. Så här låter upptakten:

Popova frågar storögt: ”Hur känns det att vara en av Sveriges mest välkända och hållbara tv-personligheter?”  

Robban svarar med en för honom exceptionell blygsamhet: ”Jag vet inte om jag är hållbar. Jag har bara hållit på i 16 år.” 

Och så här fortsätts det:
Popova frågar: Är du romantiker?  

Robban svarar: Ja. Medfödd.

Hela samtalet går ut på att tona fram den eljest arrogante busen med sitt exhibitionistiska behov att chockera som en intill självutplåning mammas lille pojke. Falskheten formligen lyser om spektaklet. Med beaktande av de tuffa frågor, som den då så aktuella Affärren Aschberg (som av medierna aldrig tilläts bli någon Affär Aschberg) hade motiverat, framstår intervjun som något av rekord i korrupt journalistik.
                
Efter detta blev det tyst om Aschberg och hans checkar på hundratals miljoner, om hans mångåriga vänskap med Solvallakungen, dennes plötsliga död och om hur det gick med Iganius och grabbarnas miljonkrav på programledaren för Expedition Robinson. Och ingen påminde om hur Aschberg ett år tidigare i ett hotbrev fått motta en kula med sitt namn ingraverat. Efter Popovas softintervju blev det locket på.

Ledande samhällsupplösare blir man inte utan att ha en etablerad massmedial plattform eller ett massivt kollegialt stöd från massmediafolket eller - som i Fallet Robert Aschberg - både det ena och det andra.   

 ____

 (1)  Uppslagsverket ”Ord för ord” (1964) ger ordet ”intrigera” följande begreppsförklaring: smida ränker, spinna intriger, smussla, kuckla, koka ihop, fiffla; gå bakvägar eller smygvägar, spela under täcke, spela ett dubbelspel, gå bakom (ngns) rygg, löpa med limstången, motarbeta (ngn), ställa till förvecklingar eller svårigheter för ngn, utså split, stämpla.