online casin

Sverige är ett land där samhällsupplösningen griper omkring sig. Om detta blir vi dagligen och stundligen påminda. Ingen ifrågasätter heller att det är just så det är.                  Och vad som inte ifrågasätts behöver inte - tycks det - sättas under debatt. Det är ju bara att konstatera att det är så det är. Detta har skapat en liknöjdhet över sakernas alltmer illavarslande tillstånd - illavarslande därför någonstans, någon gång har samhällsupplösningen gått så långt att allt brister.                  Bara för något år sedan var Holland det OECD-land, där de samhällsupplösande krafterna kommit längst och där hotet mot den nuvarande samhällsordningen upplevdes som störst. I dag framstår Sverige - bland utländska bedömare - som det OECD-land som kommit längst i en sådan utveckling. I en analys nyligen beskrevs Sverige som ”ett sjunkande skepp”.  Även om mycket av det som sker är ”självgående” - nu när processen väl är igång - finns det alltid människor som betyder mer för ett visst skeende än andra. Precis som det finns ”opinionsledare” fins det ”samhällsupplösare”.

I mer än 30 år har DSM genom det årliga valet av ”Sveriges Viktigaste Opinionsledare” förmedlat en bild - ett slags ansiktskollage - av vilka personer, som betyder mest för opinionsbildningen i Sverige.

När DSM i en serie artiklar presenterar ett antal personer, som med läsekretsens hjälp valts ut som ”Sveriges Ledande Samhällsupplösare”, är den bakomliggande idén att ge den pågående samhällsupplösningen ”ett ansikte” och på det sättet göra den mer gripbar.
                
På samma sätt som demokratin utkräver (i varje fall skall göra) ”personligt ansvar” av dem, som väljs att styra landet, bör också de som har makt och möjlighet att driva på samhällsupplösningen utkrävas någon form av ansvar - i vart fall genom att få sin samhällsupplösande verksamhet offentligt belyst och granskad.

 Flertalet av de förslag till ”Ledande Samhällsupplösare”, som inkommit från läsekretsen, gäller personer med ledande positioner inom massmedia men på förslagslistan finns också ett antal politiker, till vilka det blir anledning att återkomma. Även - lite sensationellt kan det tyckas - är det flera DSM-läsare som föreslagit landets ärkebiskop KG Hammar.
                  
Också denna gång har emellertid valet stannat för en representant för den samhällsupplösande journalistik, som kommit att göra sig allt bredare i de båda boulevardtidningarna Aftonbladet och Expressen, nämligen Linda Skugge - nyligen på den egna tidningens kultursida omnämnd som ”kulturskribent”.
                
Därmed har media belagt de fyra första platserna på DSM:s lista över Sveriges Ledande Samhällsupplösare:

Nr 1              Anders Gerdin, Aftonbladet
Nr 2              Otto Sjöberg, Expressen
Nr 3              Christina Jutterström, SVT
Nr 4              Linda Skugge, Expressen  

Att media (”main stream media”) kommit att belägga de fyra första platserna på denna lista är utifrån ett historiskt perspektiv följdriktigt. Det är ju journalister mer än några andra som banat väg för den normlöshet, som är själva grunden för den nu i accelererad takt pågående samhällsupplösningen.
                
Det började med den emancipation från ”Det gamla Sverige” och dess värderingar, som Axel Hägerström (1868-1939) lade grunden till och vars ”ideologi” (eller snarare ”brist på ideologi”) enklast fångas med två begrepp: relativism och normlöshet och som utgick från ”Makten” (den politiska makten), som den i samhället och för utvecklingen styrande kraften - i vår tid mer och mer exploaterad av ”Mediamakten”.
                
När det ännu förekom akademiskt skolade journalister, anammades denna ”ideologi” av några av de sedan under flera decennier särskilt tongivande - främst Olof Lagercrantz och Gunnar Fredriksson.
                
Med ”1968” tillkom strömmen av träskotofflade ungdomar med något år på någon av de röda journalisthögskolorna som inträdesbiljett till något som sedan i många fall utvecklade sig till en karriär långt bortom gränsen för både talang och skolad kompetens.
                
Det nya för dessa kadrar var, att de också hade ett handlingsprogram, vars bärande innehåll hade fyra huvudpunkter, som dessutom kunde förenas i en ny livsstil: 1) Sexuell promiskuitet, 2) superi & knarkande, 3) husockupation och 4) profanering & civil olydnad. Till detta kommer den senare tidens ”homfilisering”.

Linda Skugge - kolumnist och kulturskribent i Expressen - framstår i allt väsentligt som en exponent för detta nya stadium i den fortgående samhällsupplösningen. 

För en tid sedan utkom Linda Skugge med första delen av sina memoarer. Detta - lite tillspetsat - i en tradition som leder tillbaka till publicisten Herbert Tingstens memoarsvit, som inleddes med volymen ”Ungdomsåren” (1961).
                
Det är inte ointressant att jämföra dessa båda publicisters bakgrund och uppväxt, som den framträder utifrån ett tillbakablickande ungdomsperspektiv.
                
Herbert Tingsten inleder med:

”Pappa och mamma träffade varandra någon av somrarna 1886 eller 1887 i den lilla byn Ronehamn på Gotlands sydöstra kust.”

Tingsten sildrar i ett kapitel sin ”barndom på landet” och i ett annat sin ”barndom i staden”. Ger ett ingående och kärleksfullt porträtt av sin mor. I ett särskilt kapitel presenteras släkten. Gymnasietiden får sitt och studieåren sitt. Läsaren får följa hur en människa växer fram i ett starkt socialt och mångfacetterat sammanhang och berikas av både emitionell och intellektuell stimulans. Där beskrivs också vilka intryck den unge Tingsten tog av vad som gällde som den tidens strömningar - först den från nationalism till liberalism och sedan från liberalism till socialdemokrati.
                
Det är en memoar som i sig är både stimulerande och berikande. Den är stimulerande därför den visar betydelsen av att ta vara på de möjligheter till utveckling som livet och då i synnerhet det ”uppväxande livet” - låt vara på lite olika sätt och i olika hög grad - erbjuder. Den är berikande därför att den förmedlar kunskap om det lilla livets tradition och förutsättningar. På det sättet förmedlas kunskap om vår svenska kultur - en kunskap som är viktig för att förstå men också behålla känslan för denna kultur.
                
Herbert Tingsten fick stor betydelse som både opinionsbildare och kulturbärare. I synnerhet under de år han var Dagens Nyheters chefredaktör (1946-60). Han bar med råge upp rollen som kulturskribent.

Den skildring om sin barndom och uppväxt Linda Skugge består världen med är i både innehåll och form en radikalt annan. Redan bokens titel - ”Men mest av allt vill jag hångla med nån. Linda Skugges dagbok 91-93” (2004) - må vara uttryck för en spekulativ anpassning till det kommersiella liv, som hela företeelsen Linda Skugge framstår. Den anger dock samtidigt ett till det egna jaget och dess behov av fysisk beröring begränsat perspektiv, som sedan visar sig vara bokens tematiska innehåll.
                
När man bläddrar i den påkostat utstofferade boken och gör ett och annat nedslag (det är nämligen inte en bok man läser; för en människa med minimikrav på att en bok skall ge något är den - i sin deprimerande tradighet - fullständigt oläsbar) kan man också uppfatta bokens titel som ett skrik - ett skrik som uttrycker en förödande brist på emotionellt sammanhang, att få känna - som Peter Koestenbaum uttrycker det - ”tillhörighet”, en brist som när den tillåts bli tillräckligt stor är ägnad att hämma en människas normala både emotionella och intellektuella utveckling.
                
Ett hastigt genombläddrande av boken, som är presenterad som en dagbok från författarens 18:e till 21:a levnadsår, bekräftar att det är ett sådant handikapp, som drabbat Linda Skugge och som hon känner ett perverst behov att exponera. Ett ständigt återkommande epitet på tillvaron är att den är ”bajs”: 

•  Lördagen den 9 febr 1991: ”Och så blir det säkert bara bajs ändå”.

•  Söndagen den 10 febr 1991: ”Bajs fy fanken. --- Då är allt förstört. Då kan jag ju gå och bajsa.”

•  Tisdagen den 12 febr 1991: ”Det är mycket nära en uppdelning mellan oss fyra nu. Bajs.”

•  Måndagen den 18 febr 1991: ”Corney och hennes fula kompis är bjudna på Curry fest. Bajsdiarré. --- Twin Peaks var suveränt. Bästa gången hittills. Baj-läskig.”

•  Tisdagen den 19 febr 1991: ”Fick tillbaka matteprov. Bajdåligt.”

•  Onsdagen den 20 febr 1991: ”Vad ska jag göra nu? Och så ska vi till bajs-Möja på sportlovet.”

•  Torsdagen den 21 febr 1991: ”Men egentligen bryr jag mig inte om att Frans och Robert älskling ska komma. Resten kan bajsa.”

Så håller det på. Sida upp och sida ner.
                
Det som inte är ”bajs” tycks vara två saker: 1) Att supa (”Jag vågar bara prata när jag är full. Jag ska alltid vara full.” ”Vill supa skallen av mig, står inte ut med att vara så här nykter.” ”Fest hos Lotta. Full och jävlig. Drack ren vodka mot slutet.” ”Känner verkligen för att gå ut och få en riktigt rejäl och underbar fylla.” ”Först var det kul sen blev jag för full.” ”Är skitfull. Såg Jonas Gardell. Skitbra. Jag älskar honom.”) samt 2) Att köpa fräcka jeans (”Varit i stan och köpt assnygga jeans.”) Möjligen också en tredje: Musik (gissningsvis dunka-dunka eller kanske något illtjutsaktigt). Och naturligtvis bor pappa och mamma på skilda håll:

 •  Söndagen den 24 febr 1991: ”Var hos pappa och spelade in skivor. Orkar inte med att jag inte har stereo hos mamma. Måste ju ha musik.”

Det som gör den ena ”bättre” än den andra tycks vara att den ena har stereo men inte den andra. Just den här jämförelsen mellan de båda föräldrarna återkommer.
              
Denna brist på sammanhang och tillhörighet tar sig också uttryck i ett nästan desperat uttryck att älta och ropa ut könsord men också att profanera. I stället för svärmeri och varma känslor för någon att tycka om tycks det i Linda Skugges värld bara finnas en dimension i närarelationer människor emellan: den att kopulera. Hon uttrycker det annorlunda: ”knulla”. I dagboken handlar det mest om hur det är medsystrarna som ”knullar”. Själv får Linda nöja sig med att spela rollen som ”den fula ankungen”.
                
Ingenstans i boken (med reservation för att den bara granskats nedslagsvis) talas om vare sig någon människa eller någon bok som gjort något - för att använda ett i sammanhanget totalt malplacé uttryck - själsutvecklande intryck. Och ändå handlar det om en människa i tidiga 20-årsåldern.
                
Något tristare, tommare och mer predistinerande för destruktion och planlöst uppror är svårt att tänka sig. Den fula ankungen lyckas inte ens att som andra ungdomar klara av proven för körkort. Det ena försöket efter det andra slutar med att den stackars Linda går hem och ”grinar”.

 Det destruktiva och ofta hånfullt revanschistiska är också det, som mer än något annat utmärker den - tvingas man genom den framskjutna position hon ändå fått i den insulära svenska mediavärlden att kalla det - journalistik, som bär Linda Skugges signum. Som en maskin ”bajsar” hon fram sina kolumner och som om hon fortfarande var kvar i den tidiga trotsåldern (3-4 år) älter hon ord, som en fin och snäll flicka inte använder. I detta finner hon ett välbehag som inte sällan framstår som så primitivt, att det närmast ter sig animaliskt.
                
Trots, trots, trots är ännu i tidig medelålder det som driver Linda Skugge. 

Är nu Linda Skugge en person att överhuvudtaget spilla krut på? Och är det rimligt eller ens meningsfullt att på sätt som inledningsvis göra en jämförelse mellan DN-publicisten Herbert Tingsten och Expressen-publicisten Linda Skugge?
                
Ja, det är det. Vid fjolårets omröstning av Sveriges Viktigaste Opinionsledare var Linda Skugge den av Expressens medarbetare, som placerade sig högst upp på den så kallade hundralistan (1). Hon hamnade på 24:e plats - ett pinnhål efter drottning Silvia och pinnhålet före Carl Bildt. Detta var också något som tidningen gav stor uppmärksamhet med gratulationsintervju med sin stjärnkolumnist. Och visst är det så att Linda Skugge i dagens Sverige har ett genomslag i den svenska opinionsbildningen, som kan vara nog så stort som det Herbert Tingsten hade då han var Sveriges mest lästa ledarskribent.
                
Det intressanta - tankeväckande och skrämmande - är, att jämförelsen Tingsten-Skugge visar hur långt det gått i det massmediala förfallet och hur det varit möjligt att matcha fram journalistikens intellektuellt mest substanslösa företrädare - Linda Skugge är bara ett exempel i raden - till positioner, från vilka de har möjlighet att fullgöra rollen som viktiga opinionsbildare i den fortgående samhällsupplösningens tjänst. Man får här inte glömma att till skillnad från förr så läser allt färre ledarsidorna med sina ofta välartikulerade och kunniga medarbetare. Kolumnister som Linda Skugge har i kraft av en journalistikens egen Greshams lag mer och mer tagit över. 

Man skall heller inte underskatta vilket genomslag Linda Skugge har, när det gäller utvecklingen av ett allt råare språk bland ungdomar och vad det i sin tur betyder för unga människors förhållningssätt visavi sina (för att använda ett för Linda och hennes gelikar mossigt uttryck) medmänniskor. Även om det handlar om en trend som gör sig gällande worldwide - nyligen diskuterad vid en konferens anordnad av Föreningen Norden - kan Linda Skugge klassas som en av denna trends mest extrema utövare.
                
Det gäller särskilt när hon uttalar sig om ”släktet män”. Då associerar man till 20- och 30-talens biologister (Herman Lundborg, Ivan Bratt m fl) och deras rasbiologiska institut. Att Linda Skugge inte blivit ett fall för Diskrimineringsombudsmannen visar bara hur denna institution underordnat sig ”gällande agenda”, för vilken det finns tydliga begränsningar. Tänk tanken att en manlig kolumnist hade uttalat sig om kvinnor, judar och/eller färgade på det sätt som Linda Skugge gör om män...?!?
                
En ytterligare fråga som tränger sig på är: Vilken betydelse har utvecklingen av ungdomars vulgärspråk - i Expressen upphöjt till ”kolumnistspråk” -, för att unga mår allt sämre? Enligt en nyligen framlagd folkhälsorapport lider sex av tio flickor i nedre tonåren av psykisk oro. Andelen när det gäller pojkar är lägre men ändå så hög som fyra av tio och den är i snabbt växande. Bland 11-åriga pojkar är andelen så hög som 46 procent.
                
Linda Skugge har redan genom sitt utövande av ”värstingjournalistik” i sina grövsta former gjort sig högt kvalificerad att rankas som en av landets Ledande Samhällsupplösare.

                
Utan att mer exakt veta vilka relationer Expressens chefredaktör Otto Sjöberg har med sin guldfågel (2), är det ovedersägligt att Sjöberg - oavsett och utöver vad som i övrigt förekommer - som ansvarig utgivare har det yttersta ansvaret för att tidningen i anslutning till påven Johannes Paulus II:s bortgång publicerar texter som denna: 

”Människor svimmar efter att ha stått i kö för att få en skymt av en gammal rutten döing.” ”Hur kan man sörja den här dåren.” 

Ansvaret för att anställa och hårdmarknadsföra (3) en stackars människa, som enligt sin egen berättelse redan i sin ungdom söp bort stora delar av sin hjärna, är ansvarige utgivarens och när denne - av det ena eller andra skälet inte tar detta ansvar - måste ägarna träda in och ta det yttersta ansvaret: ägaransvaret
                
Därför det kan väl inte vara så att ägarna - i detta fall Bonniers - upplever sig ha något sinistert egetintresse i den pågående och accelererande samhällsupplösningen och därför medvetet vill skada landet?

 ____

 (1)  Listan är ett resultat av en omröstning till viken 300 journalister inbjuds att delta.

 (2)  ”Linda säljer”, är det återkommande svaret, när hennes kolumner utsätts för intern kritik. Utöver en månadslön på 175 000 kronor plus bil kunde Otto Sjöberg senaste året kvittera ut en till upplagan relaterad bonus på 900 000 kronor. Aftonbladet har ett liknande bonussystem. På detta sätt hetsas de båda chefredaktörerna Otto ”Sjökan” Sjöberg och Anders ”Ankan” Gerdin att ständigt slå rekord i ”värstingjournalistik”.

 (3)  Som grädde på moset utsågs Linda Skugge i fjol till ”Årets Mama”. Detta av det Bonnierägda magasinet Mama. Utnämningen kungjordes i ett drottningliknande reportage med Linda Skugge konterfejad på magasinets omslag.

Linda Skugge tycker & tänker

”Det är sån galenskap. Två miljoner människor vallfärdar till Rom. De måste bygga tältläger. Människor svimmar efter att ha stått timtals i kö för att få en skymt av en gammal rutten döing.
Hur kan man sörja den här dåren?”

”Jävla hycklerimänniskor, jag är trött på er. Charlotte Perelli tror att hon resten av sitt liv kan leva på sitt snack om att hon är en bondflicka från Hovmanstorp.”

”Och jag måste huka mig och gömma mig nästan för varenda människa för antingen har jag skrivit skit om dem eller så har jag hånglat med dem (eller för all del väldigt gärna velat).”

”Jag sitter ständigt med jävligt sleazy tidningar som OK, Hello, Heat och Loaded. Bara tuttar och muttor och tits’n’ass och hångel och gigantiska svullna läppar och en massa obegåvade människor läs: Rebecca Loos, Jordan, Paris och gänget.”

”Jag är helt säker på att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Män kan enligt naturen inte känna dåligt samvete, det måste vara genetiskt.”

”Det borde egentligen vara förbjudet för män att skaffa barn för att så många män svärtar ner det manliga släktet genom att skita i sina ungar.” 

”Tänk att ha TVÅ MAMMOR. Det måste vara det ultimata för ett barn.
                 Om kvinnor började skaffa barn med varann så skulle de antagligen slippa mycket tjat och gnat.
                 Vad tillför papporna? De sticker och skiter i sina barn, de slår, de är peddos, de stökar ner, de tar inte sitt ansvar i hushållet.
                 Alla härliga kvinnor där ute, unite och skaffa barn.” 

”Alla bögar jag träffat är mycket roligare att umgås med än straighta. De har roligare intressen, de är lugnare och inte så stöniga. Bögarna är snygga och fräscha.”

 ”Pojkmammor, det är upp till er nu. Det är bara ni som kan förändra mannen. Ni har framtiden i era händer.”

”Enda möjligheten att krossa gubbväldet är att kvinnor börjar samarbeta.
Det enda gubbar gör är ju att gå ihop i enad front, nu är det dags för kvinnorna att göra samma sak.
Min biologistiska ådra gillar denna idé skarpt. För det finns saker som vilken kvinna som helst skulle sköta bättre än en man. Nästa steg är att bilda ett kvinnoparti. Den naturliga partiledaren är Birgitta Ohlsson.”

”Jag tycker att föräldraförsäkringen ska läggas ner. Varför ska skattebetalarna behöva betala för att så många kvinnor ska gå och dröna upp till 18 månader per barn? Det är helt värdelöst att hundratusentals kvinnor bara går där med sina barnvagnar i bredd och gör INGENTING! Vi vill inte sitta i ring och sjunga ’Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig.’ Vi vill jobba.” 

”Vagnen [barnvagnen] har blivit kvinnornas egen kukförlängare. Malin Maryad har just nu (enligt en källa) Sveriges absolut längsta kuk: nämligen en sprillans Kronans liggvagn. Det går nästan inte att toppa den.”