online casin

DSM nr 3/2003


Den 22 maj 2003 diskuterade Sveriges Riksdag ett förslag om att tillkalla ”internationella oberoende sakkunniga för att granska relevansen i expertisens kritik av Haverikommissionens Estoniautredning”. Den som vill informera sig om vad som yttrades i denna debatt går lämpligen in på Riksdagens hemsida (www.riksdagen.se) och söker sig sedan vidare genom att ange ”Estonia” som sökord för att då få upp en lista med rubriker varav en som anger just protokollet för nämnda debatt. Genom att klicka på rubriken för debatten ifråga visas Snabbprotokoll 2002/03:109. Protokollet inleds med ett återgivande av ett inlägg av Henrik Järrel (m), som börjar sitt anförande med att ”det är ganska sent på dagen”. Den som läser vad som visas och anges som protokoll 2002/03:109 bibringas uppfattningen att det är med Järrels inlägg som debatten inleddes. Att Järrels inlägg hade föregåtts av ett längre och synnerligen informativt inlägg av Lars Ångström (mp). Ångströms inlägg återges överhuvudtaget inte i det på detta sätt inhämtade snabbprotokollet! Vad som här påtalas aktualiserar frågan: Är Sveriges Riksdags hemsida censurerad. Nedan återges Lars Ångströms inlägg ocensurerat och oavkortat.


Riksdagsmörker över Estonia Anf. 196 LARS ÅNGSTRÖM (mp):

Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare på läktaren! Protokolläsare! En bilolycka är något väldigt hemskt, men det är förmodligen en av de viktigaste informationskällorna för ett förbättrat säkerhetstänkande vad avser både biltillverkning och trafiksäkerhet. Anledningen till att man i USA ägnar månader eller år åt att plocka isär en rymdfärja bit för bit och montera ihop den igen är att man vill lära sig vad som gick fel och vad som orsakade olyckan. Man spar inga kostnader.

Anledningen till att vi diskuterar Estonia här, nio år efter förlisningen, är att det genomfördes en undermålig utredning som vi inte lärde oss tillräckligt av för att dra slutsatser. Den är undermålig i flera aspekter. Den första är att utredningen inte förklarade sjunkningsförloppet. Man vet inte hur det gick till. Haverikommissionen misslyckades således med sin allra viktigaste uppgift, nämligen att förklara hur olyckan gick till. 

Det här handlar ju, fru talman, om sjösäkerhet. Om man inte vet hur olyckan gick till, ja, då kan man ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förhindra att en liknande olycka sker i framtiden. 

Det andra som gör att utredningen är undermålig är att fortfarande i dag, nio år efter katastrofen, har inget ansvar utdömts. Det här handlar om rättssäkerhet. Hur kan över ett halvt tusen svenska medborgare dö i en olycka utan att ens en försumlighet har begåtts? 

Det är av de här två skälen, fru talman, som det är oerhört viktigt att nå ökad klarhet om Estonias förlisning - bakåt, vad gäller rättssäkerheten för alla dem som drabbades, men också framåt, för en framtida ökad sjösäkerhet. 

Kritiken mot den här utredningen har ju inte förts fram av några rättshaverister eller privatspanare, utan det är ju en massiv, välformulerad och väl underbyggd kritik som förs fram av de främsta sjö- och skepps- tekniska institutionerna i världen och de främsta sjö- säkerhetsorganisationerna i världen. Jag ska ta upp två. Sveriges Fartygsbefälsförening skriver: ”Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av IHK. Det går inte bara att bemöta denna kritik med tystnad. Vi måste få veta sanningen.” 

Ett internationellt exempel är Internationella Transportarbetarefederationen, som har åsikten att Haverikommissionens arbete var en politisk uppgörelse, inte en utredning om omständigheterna kring haveriet. 

Vi har också professorer på de svenska universiteten som har fört fram välformulerad kritik, och jag ska väldigt kort ta de tre viktigaste punkterna som ger oss anledning att bifalla reservation 3. 

Den första är sjunkförloppet. Det är alltså det viktigaste som Haverikommissionen misslyckades med att visa. Haverikommissionen hävdade ju att det var på grund av att vatten kom in på bildäcket ovanför vattenlinjen som fartyget sjönk, men den internationella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det instabilt och slår runt. Vi har bilfärjan Jan Hewelius och en lång rad andra exempel som visar just detta. Fartyget slår runt inom loppet av minuter och kan sedan flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan flyta i timmar, dagar och till och med veckor. 

Men som ni alla säkert känner till sjönk Estonia väldigt snabbt, på 40-45 minuter, utan att slå runt, vilket visar att det också måste ha kommit in stora mängder vatten väldigt snabbt under bildäcket. Haverikommissionen förmår inte att förklara hur det gick till, och ledamöter har nu i efterhand erkänt att man misslyckades. Man kunde inte visa hur det här gick till. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att en haverikommission inte klarar av sin viktigaste uppgift. 

Därför är det viktigt att granska den här kritiken. Är det så att de internationella institutionerna har rätt, ja, då finns det ju anledning att göra om utredningen. Är det så att de här institutionerna, experterna och professorerna har fel, ja, då är det också ett allvarligt problem. Då har vi en mängd tokstollar runtom som kan hota sjösäkerheten. Oavsett utfallet av en granskning av kritiken är det viktigt för samhället att den granskningen görs. 

Det andra stora frågetecknet utgörs av filmmaterial som har spelats in på Estonia under oktober och december 1994. Det finns sekvenser där som är tagna inifrån bildäck på färjan, trots att myndighetspersoner har förnekat att man har varit inne på bildäck. Jag har själv sett det här filmmaterialet. Man hör dykledaren säga: Vi är nu inne på bildäck. Vi rör oss nu inåt på bildäck. Vi får inte gå längre in än 15 meter enligt den överenskommelse vi har. 

Varför är det här en viktig fråga att försöka utreda? Jo, man har förnekat att den här stora robotkameran var inne på bildäck, därför att den kan inte ha kommit dit in. Det finns inga öppningar, inga dörrar, inga fönster och inget öppet bogvisir som kunde ha låtit den här stora robotkameran manövrera in här. Om det här filmmaterialet är sant och inte falskt så visar det att det någonstans i vraket finns en stor öppning där robotkameran har kommit in. Det är då viktigt att granska det här materialet och den kritik som har kommit fram. 

På filmmaterialet finns också en logg som visar hur kameran rör sig i djupled och i sidled och hur lång tid det tar. Det finns en faktagrupp som utifrån denna logg har rekonstruerat robotkamerans rörelser, och även den rekonstruktionen visar att kameran tar sig in genom fartygssidan på bildäck. 

Jag tycker att det är viktigt att vi granskar den här kritiken och den här rekonstruktionen. Är rekonstruktionen riktigt gjord? Visar filmmaterialet det som man säger på filmmaterialet, det vill säga att filmen är inspelad inne på bildäck, ja, då bevisar ju det i så fall att det finns ett hål i fartyget som Haverikommissionen inte har nämnt med ett ord, men som i så fall skulle kunna förklara hur stora vattenmängder kommit in i fartyget under kort tid. 

Oavsett om det här är ett förfalskat filmmaterial från myndigheterna eller om det är ett riktigt filmmaterial är det viktigt att granska materialet och att komma till klarhet om vad det är som visas. Vi kan ju inte bara acceptera att här finns ett filmmaterial som visar någonting som egentligen skulle vara omöjligt men som, om det är riktigt, kanske ger en helt annan förklaring till det snabba sjunkningsförloppet. 

Jag har svårt att förstå varför till exempel Centerpartiet inte vill att det här materialet ska granskas. Vad är skälet till att man absolut inte vill se ifall det är riktigt eller inte? 


Det tredje stora frågetecknet, fru talman, gäller den noggranna inspektion som gjordes av Estonia timmarna innan hon lämnade Tallinn för sin sista resa. Det svenska sjöfartsverket hade två inspektörer på plats i Tallinn som gjorde en noggrann inspektion tillsammans med sina estniska kolleger. Under den här inspektionen, som protokollfördes, fann man inte mindre än 14 fel varav fem var av så allvarlig karaktär att fartyget enligt internationella sjölagar förbjöds att lämna hamn innan felen hade åtgärdats. Vi vet alla att fartyget inte stoppades, utan fartyget lämnade hamn trots att man inte hade tillåtelse till det. Vi vet vad som sedan hände. 

Det som är allvarligt med det här är att man i Haverikommissionens rapport har publicerat ett protokoll från inspektionen men det protokollet har manipulerats. Utskottet har haft möjlighet att ta del av de här protokollen som funnits på en lång rad hemsidor - bland annat på Sveriges Radios hemsida. Till exempel har man tagit bort notapparaten, så den som läser Haverikommissionens rapport kan inte se att de här felen skulle ha inneburit att fartyget inte fick lämna hamn. Man har tagit bort hänvisningarna till de paragrafer som skulle ha åberopats. 

När man läser Haverikommissionens publicerade protokoll kan man som läsare tro att fartyget var sjövärdigt. Det här protokollet, som publicerades, är också det enda dokument som Haverikommissionen lutar sig mot när man påstår att fartyget var sjövärdigt. 

I de här protokollen - man har också hittat andra - kan man se att det svenska Sjöfartsverkets logotyp har tagits bort, så den som läser Haverikommissionens rapport kan inte heller se att det var det svenska Sjöfartsverket som var ansvarigt för inspektionen. 

Vi som har skrivit denna motion vill att man ska granska vad det här handlar om. Vem är det som har sett till att ett protokoll där viktig information tagits bort publiceras i Haverikommissionens rapport? Det dokument som publiceras ger nämligen en bild av att fartyget var sjövärdigt, precis som Haverikommissionen hävdar. Men i originalprotokollet ser man att det var motsatsen som gällde. Fartyget var icke sjövärdigt. Det skulle ha förbjudits att lämna hamn. Vem är det som har tagit bort det svenska Sjöfartsverkets brevhuvud? Vad har syftet varit? 

Det här är viktiga frågor att söka svar på. Denna punkt har bland annat professor Anders Ulvarsson på Chalmers skeppstekniska institution varit oerhört kritisk mot. Han har påstått att den internationella haverikommissionen kommer med vilseledande information. 

Kan vi acceptera detta? Nej, självklart inte. 

Här är det viktigt att granska och att komma fram antingen till att det är helt riktigt - att det är andra omständigheter och att Haverikommissionen har rätt och Ulvarsson och andra experter fel - eller också till att de har rätt. Då finns det grund för att allvarligt ifrågasätta Haverikommissionens slutsatser som helhet. 

Jag vill ställa en konkret fråga till Moderata samlingspartiet, som ofta talar om vikten av medborgarnas rättssäkerhet: Kan man tala om rättssäkerhet när bevisligen felaktigheter publiceras i en haverikommissions rapport som gör att man får ett helt annat intryck än det som verkligen var verkligheten? 

Inledningsvis hörde vi här från Carina Moberg att frågan ligger på regeringens bord. Vi hörde också Erling Bager från Folkpartiet väldigt engagerat säga att säkerheten måste sättas främst. Någon senfärdighet från regeringen får icke accepteras, sade han. Vad vi alla kan konstatera är att regeringen inte har förmått att ta tag i de här frågorna, inte har förmått att ta tag i den väldokumenterade kritik som förts fram. Man har varit passiv, och den passiviteten gör att ansvaret faller på oss i Sveriges riksdag att göra det som regeringen inte har förmått att göra, nämligen att besluta om att de här frågetecknen måste granskas, att den här kritiken måste granskas, för det handlar om rättssäkerheten och om den framtida sjösäkerheten. 

Jag vill fråga utskottsmajoriteten vad det är som är problemet. Vad är det som är så farligt med att granska den här kritiken? Carina Moberg sade att motionen och yrkandet här är identiska med vad som tidigare lagts fram. Det beror på att utskottet i sin tidigare sammansättning inte förmådde att med ett enda argument i sak avstyrka motionen. Man avstyrkte den, men utan argumentation. Därför läggs samma motion fram igen. 

Min fråga till utskottsmajoriteten blir således väldigt konkret: Vad är problemet med att granska de här tre väldokumenterade punkterna? Vi ser ju att det handlar om oegentligheter, och vi vet att det handlar om rättssäkerhet och sjösäkerhet. Det är inte förenat med stora kostnader. Dessutom vet vi att regeringen inte gör någonting. Vad är problemet? 

Jag tror att det är många - på tidningar, i anhöriggrupper och bland överlevande - som ställer sig just frågan: Vad är problemet? 

Det finns en obehagskänsla. Svenska Freds polisanmälde Bofors för vapensmuggling 1984. Ingen ville ta i de frågorna ens med tång. Regeringen ville inte ta i detta. Ansvarig myndighet ville inte ta i det. Sveriges riksdag ville inte ta i det. Där var det andra krafter som drev frågan vidare till dess att fällande domar föll i december 1989. 

Men hade det gagnat samhället om man inte hade tagit tag i detta? Hade det gagnat samhället med ett företag som begick kriminell verksamhet? Hade det gagnat samhället med en verksamhet som gick emot svensk utrikespolitik? Naturligtvis inte. 

När det gäller Osmo Vallo-fallet ville många att man inte skulle göra någonting. Myndigheter klarade inte av det. Regeringen klarade inte av det. Det var andra som drev detta. 

Hade det gagnat samhället att inte utreda ansvaret för vad som hänt? Nej, naturligtvis inte. 

Svaret på den fråga som många ställer sig om när fallet Estonia ska läggas till handlingarna vilar på oss i Sveriges riksdag. Precis som skrevs på DN:s ledarsida kommer Estoniaaffären att förbli ett sår i det svenska samhället, en politisk skandal. Ett sår som man inte gör rent förblir en varböld i det svenska samhället. Därför har vi, ärade ledamöter, allt att vinna på att granska den här kritiken och försöka få det här såret att bli rent, så att vi slipper dras med det i framtiden och för att på samma sätt som med Svenska Freds polisanmälan eller med den utredning av Osmo Vallo-fallet som slutligen genomfördes också kunna lägga fallet Estonia till handlingarna med hedern i behåll. 

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 3. Jag ser fram emot att från de ledamöter som jag tilltalat få höra svaren på mina frågor.

Tillbaka