DSM nr 3/2003

Den 22 maj 2003 skulle Sveriges Riksdag diskutera ett förslag om att tillkalla internationella oberoende sakkunniga att granska relevansen i expertisens kritik av Haverikommissionens Estoniautredning. 

Det sägs inte i klartext men vad det handlar om är ett rop på hjälp utifrån för att få utrett vad som natten mellan den 28 och 29 september 1984 bragte 852 människor varav 501 svenskar om livet. Var det - som det mesta talar för - ett massmord? Och i så fall: Vilka krafter står bakom detta massmord? 

Detta är frågor av en dignitet, som det lilla landet Sverige - ännu mindre Estland - inte mäktar att hantera, vilket flerfaldigt visats. Därför behöver Sverige hjälp från det internationella samfundet. I ett första steg för att få relevansen i expertisens förödande kritik av en haveriutredning, som mest liknar en enda jättestor mörkläggnings- och vilseledningsoperation, bedömd av utomstående sakkunniga. 

I ett längre anförande argumenterade Lars Ångström för det som fempartimotion framlagda förslaget - ett anförande som sedan blev föremål för censur på Riksdagens hemsida. 

Det censurerade anförandet återges i sin helhet på sid 17-18. Anförandet är väl värt att läsa och begrunda. 

Hur bemöts nu Ångströms väl avvägda argumentering? Vilken engagerad debatt ger den upphov till? Och vilken uppmärksamhet får det i Sveriges Riksdag framlagda förslaget om tillkallande av ”internationella oberoende sakkunniga” för att skingra allt det ljugande, som omgivit och omger vad som förorsakade Estonias förlisning för att sedan i ett andra steg bana väg för att finna sanningen om vad som bragte alla dessa människor om livet? Vad fick svenska folket veta om detta förslag genom medierna? Hur fungerar ”det öppna samhället” - demokratins signum - i en fråga som denna - låt vara ”politiskt känslig” men som ändå berör inte bara alla många tusen anhöriga utan alla människor, som vill att Sverige skall vara just en demokrati med öppenhet och ett väl fungerande rättsmaskineri och inte ett slutet samhälle med makten underställda rättsvårdare? 

DSM kan här meddela svaret på dessa frågor:

•  Efter Ångströms anförande tog talmannen till orda yttrande:

Innan vi går vidare ska jag påminna ledamöterna om att i det här läget, när vi har den här typen av debatt, är inledaren/inledare för hela utskottet och har alltså inte möjlighet att svara på någon typ av frågor, utan i så fall får majoritetsföreträdaren, som så småningom kommer upp, svara på frågorna.

•  Därefter överlämnade talmannen ordet till ”majoritetsföreträdaren” - i detta fall Claes-Göran Brandin (s).

Claes-Göran Brandin

Och herr Brandin yttrade kort och gott eller snarare ont: Fru talman! Haven känner inga gränser. Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det är svårt att tydligare demonstrera majoritetsförakt för den demokrati och den respekt för andras åsikter, som Sveriges Riksdag borde vara ett mönster för. Samtidigt ger denne Brandin uttryck för en total likgiltighet för all den sorg och förtvivlan, som fortfarande lever stark i tusentals svenska hem. Brandins yttrande är ju inte ens ett yttrande. Det är snarare att likställa med ett beteende. Vad är det för slags människor som väljs in i Sveriges Riksdag? Vad har Sverige blivit för slags land? •  Och om debatten i Sveriges Riksdag föranledd av ett rop på hjälp för att få frågan om Estonias förlisning klarlagd fick svenska folket inte veta någonting. Tystnaden om förslaget om att tillkalla ”internationella oberoende sakkunniga” var total och samfälld. Inte därför att det hade gått ut regeringsorder eller instruktion från Styrelsen för Psykologiskt Försvar till Sveriges alla chefredaktörer och nyhetschefer om att ingenting rapportera. Det fungerar ändå.

Hur det fungerar finns beskrivet i artikeln ”MÖRKLÄGGARLANDET” (DSM 5/2000).