online casin

DSM nr 4/2000

Med den svenska rättsstatens haveri uppstod en situation, som banade väg för det maktens duopol, som sedan i decennier varit förhärskande i Sverige. I det historiska perspektivet är det rimligt att tala om en revolution och att beteckna 1932 som ett revolutionsår Det år då den byggande och utvecklande svenska medelklassen med sina småborgerliga ideal om strävsamhet och hederlighet tvingades att abdikera för en maktkonstellation bestående av Familjen Wallenberg och Partiet.

För den som är skolad i först den monstruösa lögnen om Ivar Kreuger och hans öde och sedan indoktrinerad i maktens självbespeglande och självupphöjande infernalism måste detta framstå som ett chockerande påstående. Ändå är det nu detta som det svenska folket och omvärlden måste finna sig i att lära sig att inse.

Det är inte möjligt att här och nu närmare utveckla tesen om ”1932 års revolution”. Men som alla hållbara teser är den inte svår att göra tydlig med hjälp av några enkla satser. Således:

Vad som utmärker en revolution är att den inleds med våld. Mordet den 12 mars 1932 på Ivar Kreuger var det våld som utlöste 1932 års revolution. Detta år var samtidigt valår i Sverige. Valet i september 1932 föregicks av en valrörelse, som inte var någon valrörelse. Det regerande frisinnade partiets ledare och tillika Sveriges statsminister C G Ekman hade alltför nära lierat sig med Ivar Kreuger och hade den 6 augusti tvingats att avgå. Ekmans efterträdare som de frisinnades ledare, Martin Fehr, var tagen gisslan i den av advokaten Hugo Stenbeck under kuppartade former tillsatta - som den falskeligen kallades - ”kungliga kommissionen” med självpåtagen uppgift att utreda ”självmördaren Kreugers falsarier”. Otto Järte som var självskriven att efterträda Arvid Lindman, som det andra borgerliga partiets ledare, kunde beslås med samröre med Ivar Kreuger och tvingades att lämna politiken, vilket banade väg för Gösta Bagge, vilket ledarval inledde den politiskt organiserade borgerlighetens successiva tillbakagång. Valrörelsen 1932 kom att forma sig till en Eriksgata för den tillträdande statsministern - som han kom att heta - 
Per Albin. Den 24 september övertog Partiet lett av Per Albin den politiska makten. Samma dags morgon dikterade häradshövdingen Marcus Wallenberg ett fem sidor långt brev om - som Anders Isaksson uttrycker det i sin bok ”Per Albin ” (del IV) - ”sakernas rätta tillstånd”, som omedelbart bars över från Enskilda Bankens huvudkontor vid Kungsträdgårdsgatan till den just i regeringskansliet installerade Per Albin i och för - med Isakssons ord - ”läsning och begrundan ”.

Därmed hade detta maktens duopol tagit över styret av Sverige - ett styre vars röda tråd kom att utgöras av en politik, där den enskilda människan (de många vanliga medborgarna) fick ersätta kapitalet som det främsta socialiseringsobjektet och där den ekonomiska politiken med alla sina regleringar och ingrepp liksom skattepolitiken med sina ständigt växande krav blev ett alltmer tyngande ok för vanliga inkomsttagare liksom ny- och tillväxtföretagandet - det vill säga det slags företagande som i så hög grad bar Ivar Kreugers signum. Och allt detta samtidigt som regeringen i sin politik tagit stor - ibland provocerande stor - hänsyn till den ”etablerade företagsstrukturen”, dvs den företagsstruktur som varit och är underordnad de båda ”banksfärerna” Wallenberg och Handelsbanken - en struktur som i betydande utsträckning utgörs av företag som ingick i Kreugerkoncernen. Flera av dessa ”Kreugerföretag” såsom STAB, Ericsson, Boliden, Grängesberg och SCA kom att utgöra den industriella ryggraden i de båda ”sfärerna”.

Om detta senare finns mycket att säga. Jag nöjer mig att här konstatera att Ivar Kreuger under sina 15 år efter bildandet av Tändstickbolaget (1917-32) tog initiativ till och lade grunden till en lång rad företagsbildningar, som sammantaget kom att få en för den svenska välståndsutvecklingen avgörande betydelse samtidigt som jag inte känner till ett enda ”nyföretagarinitiativ” från vare sig Enskilda Bankens eller Handelsbankens sida som resulterat i något som ens låter sig jämföras med det som Ivar Kreuger byggde upp och utvecklade innan han blev mördad och sedan rånad. Det bästa man kan säga om ”Wallenbergarna” och Handelsbanken är, att de utvecklade sig till habila förvaltare av en i stora stycken stulen företagsstruktur - en struktur som genom brist på uppblandning av nyföretagande nu hotas av en våg av framvällande ungdomligt entreprenörskap framburen av ”utmanare” som Jonas Birgersson och Johan Staél von Holstein, vilka därför har att räkna med att utsättas för allehanda skamgrepp av den journalistkår, som i stor utsträckning kommit att bilda ett slags Jätte-Megafon för det Maktens Duopol som bildades 1932 och därefter i stort som smått kommit att utgöra själva styrkraften i det som oegentligt kallas Demokratin Sverige.

Vad Sverige nu behöver är en kontrarevolution, som inte är fixerad på makt utan på att ersätta all den förljugenhet, som omger det svenska samhället, med något nytt, sannare och mer äkta och som är inriktad på att återupprätta en del av de värden, som gick förlorade då hägerströmismen med sin ohejdade normlöshet gjorde sig bred just under åren efter 1932.