online casin

DSM 6/2003

Skrivet av Jan Gillberg

Politiska mord med för skeendet avgörande betydelse utgör viktiga inslag i Sveriges historia.
                
Nu i sen tid har den historiska forskningen med hjälp av den nya DNA-tekniken gjort mer än sannolikt att Karl XII blev skjuten av en av de egna - alltså mördad. Med Karl XII gick det svenska stormaktsväldet i graven.
                
Maskeradmordet på Gustaf III åtföljdes av ett sannolikt mord och ett oomtvistligt mord. Sannolikt blev den nyvalde tronföljaren Karl August giftmördad. Ostridigt blev Axel von Fersen misshandlad till döds, när han deltog i begravningen efter Karl Augusts frånfälle. Med dessa tre händelser sattes punkt för Gustaf III:s upplysta despoti och Sverige blev en konstitutionell monarki.
                
Ett ytterligare mord som fått avgörande betydelse för skeendet och då inte bara i Sverige utan i världen är mordet den 12 mars 1932 på Ivar Kreuger (1). Genom mordet på Kreuger banades väg för det maktens duopol (SAP-Wallenbergs), som uppstod i och med att Per Albin Hansson efter riksdagsvalet den påföljande hösten kunde tillträda som statsminister - se artikeln ”1932 års revolution” (DSM 4/2000).

Kreugermordet

För världen fick mordet på Kreuger flera avgörande följder.

 •  För det första kunde det stora tyska lånet inte fullföljas - ett lån som syftade till att stabilisera den tyska ekonomin. Med en sådan stabilisering hade Hitlers möjligheter att komma till makten minskat högst väsentligt.

 •  För det andra hade den industrialiseringsprocess som hjälpts igång genom Kreugerlån i de baltiska staterna, Polen, Ungern och Rumänien kunnat fullföljas samtidigt som det blivit svårare för Stalin att motstå en liknande finansieringsinsats för Sovjetunionen (2). Man kan bara spekulera om vad ett sådant fullföljande hade betytt för en icke-socialistisk utveckling av Central- och Östeuropa - dvs en utveckling av just det slag vi nu i vår tid får uppleva.

 •  För det tredje hade de bankirer, som intill den egna ruinens brant engagerat sig i en gigantisk baissespekulation i syfte att driva Kreuger tillbaka, drabbats av finansiell katastrof. Det gäller inte minst flera av de finansdynastier, som sedan ytterligare berikat sig genom sina engagemang i krigsindustrin - en industri som Kreuger konsekvent avstod från att göra satsningar i!

Morden på Palme och Lindh

Till dessa mord kan så läggas de två som ägt rum i vår egen nära samtid - mordet på Olof Palme och mordet på Anna Lindh. I båda fallen gäller det personer, vars stora politiska roll ingen vill ifrågasätta. I Anna Lindhs fall gällde det dessutom en roll som - precis som när det gäller Ivar Kreuger - bar på så mycket av hoppfull framtid:

 •   Om Kreuger hade fått leva och dra nytta av den konjunkturuppgång som låg runt hörnet... Hur annorlunda hade världen framöver då inte kommit att gestalta sig?

 •   Om Anna Lindh med sin ärlighetssyn på svensk och internationell politik hade fått fortsätta att sätta sin personliga prägel på det politiska samtalet inom och utom landet... Vad hade inte det kunnat betyda för att återvinna respekt för politiker i gemen och därmed demokratin som styrelseform? 

 Detta är perspektiv och frågor som är viktiga att skjuta fram och kontrastera till den sensations- och mördarjaktsjournalistik, som nu åter fått välla fram. Dessutom med en kraft att det fått styra upp både spaningsarbetet och polisens mediainformation - särskilt när fokus var satt på den ”35-åring” som en seriös polisiär bedömning snabbt borde ha kunnat avföra som möjlig mördare.
                
Den egendomligaste konsekvensen av detta är att precis som i Palmefallet har den märkligt synkroniserade polis- och mediajakten redan från första stund varit inriktad på att finna ”en ensam galning” - en ny Christer Pettersson. Den första ”bilden” som imaginerades av polisen och/eller ”poliskällor” genom medierna var en bild av en uteliggare påbyltad med flera lager av kläder! Det var en sådan som besökare på det mondäna NK uppmanades att inkomma med ”vittnesuppgifter” om. Det var som om man ville ”ringa in” en från början ”önskad mördartyp”. Och det som inte ens fick hypoteseras var att det kunde vara frågan om ett politiskt mord. Detta oaktat att det gäller ett mord på en nationellt och internationellt viktig politiker ägnat att få långtgående politiska konsekvenser - framförallt sett i ett perspektiv framåt!

Inte en gång till

Varje professionell mordutredning utgår från ett detaljstudium av själva mordplatsen. Det skedde inte när det gäller mordet på Olof Palme. Delvis - medvetet eller omedvetet - saboterades ett sådant studium. Vi har allt detta med oprofessionell avspärrning, de av en slump hittade pistolkulorna som dessutom av den erkänt kompetente mordutredaren Wincent Lange  ha varit utlagda som villospår, den ifrågasättande obducenten som - i sig mycket anmärkningsvärt - förhindrades att närvara vid brottsplatsundersökningen och som sedan - ännu mer anmärkningsvärt - plötsligt dör (3).
                
Misstag och egendomligheter av detta uppseendeväckande slag tycks inte ha förekommit när det gäller mordet på Anna Lindh, även om ”professionalismen” inte varit av den höga kvalitet som länspolismästare Carin Götblad ansåg sig föranlåten att gång efter gång framhålla.
                
Den nog så viktiga frågan om hur brottsplatsen kunde bli brottsplats är emellertid något som tycks ha grovt försummats: Hur kunde det komma sig att landets utrikesminister denna onsdageftermiddag den 10 september är ute på shopping i centrala Stockholm - dessutom utan livvaktsskydd? Här finns några frågetecken, som mediernas poliskällor inte berört men som i sig hade varit värda betydande uppmärksamhet:

För det första. Onsdagen den 10 september skulle Anna Lindh ha varit i Sundsvall. Hon var engagerad för att delta i den i Sundsvall just pågående ”Demokrativeckan”. Hon skulle delta i ett par torgmöten och i ett möte på Hedbergska skolan. Hon skall emellertid någon dag tidigare ha bett att få vara ledig och vila. Anders Sundström gick in som hennes ersättare. Var det rakt igenom Anna Lindhs beslut att ställa in Sundsvallsresan? Eller var det någon som påverkade henne att ta ledigt för att ladda upp inför den avslutande TV-debatten?

För det andra. Någon på SVT (ett ”hett” namn har nämnts) övertalade Anna Lindh att på sin ”lediga dag” lämna UD för att tillsammans med socialminister Lars Engqvists pressekreterare Eva Franchell ge sig ut på stan för att köpa kläder inför avslutningsdebatten i TV. Inget av det hon hade i sin garderob ansågs uppfylla de krav som SVT ställde! Om detta finns två intressanta pressuppgifter:

 •  I Aftonbladet den 19 september berättar den medföljande väninnan (Eva Franchell): ”Hon måste ha nya kläder, sa hon (Anna Lindh). TV hade ställt särskilda krav. Inget av det hon redan hade i garderoben dög.”

 •  I Expressen den 19 september berättar den medföljande väninnan samma sak men nu med formuleringen: ”Vi skulle gå och handla kläder till SVT:s slutdebatt. SVT hade väldigt mycket krav på vad Anna skulle ha på sig, och det fanns inget som passade i hennes garderob.”

 Här borde larmklockorna formligen tjuta hos spaningsledningen. Hur kan någon vettig människa finna det annat än högst egendomligt, att man på SVT ställer sådana krav på landets utrikesminister? Var det krav man också ställde på de andra i SVT:s slutdebatt - exempelvis Maria Wetterstrand? Vem var det som förmedlade dessa krav och varifrån härrörde de, varifrån kom de ytterst?
                
Detta märkliga har sedan - vad jag kunnat finna - inte fått någon som helst uppföljning. Och när Eva Franchell för en tid sedan kontaktades av en amerikansk journalist - Christopher Bollyn - hade hon varit mycket skärrad och förklarat att hon som ”huvudvittne” ålagts totalt tystnadsförbud. Se vidare EXKURS: Var det en slump?

Denna gång måste polisen lyckas

Polisledningen - närmast företrädd av länskriminalens chef Leif Jennekvist - har upprepat framhållit betydelsen av att mordet på Anna Lindh klaras upp på ett sådant sätt, att det inte kan uppstå minsta tvivel om att man funnit den rätte gärningsmannen. Det får inte bli som i fallet med mordet på Olof Palme, då en lång rad oklarheter - inte minst vad gäller polisens arbete - tilläts ge näring åt de mest skiftande teorier om inte bara vem som utförde mordet utan också - framförallt och viktigast - om vad som var det bakomliggande intresset (4).
                
Just detta senare gäller i minst lika hög grad i fallet med mordet på Anna Lindh. Det är anmärkningsvärt att vi ännu inte fått någon seriös debatt om den saken. En sådan debatt hade - kunde man tycka - varit högst naturlig om inte annat som en form av uppföljning av det häpnadsväckande i att SÄPO inte funnit att det fanns någon hotbild relaterad till utrikesministern, som skulle ha motiverat att hon hade livvaktsskydd. Nu tvingas vi att konstatera:

 •  För det första att SÄPO - på grund av inkompetens eller grov oaktsamhet - grovt försummat sitt uppdrag att värna landets säkerhet. När landets utrikesminister helt oskyddad mördas på sätt som nu skett har detta värn allvarligt fallerat.

 •  För det andra har medierna av svårförklarliga skäl avstått från att ta upp till debatt vad som skulle kunna vara möjliga motiv till mordet på utrikesministern och den tillika förväntade efterträdaren till Göran Persson. Inte heller har det förekommit någon debatt värd att nämna om de politiska konsekvenserna av förlusten av en politiker, som inom sig bar så mycket av hoppfull framtid. Det är som om medierna eller - skall det bättre uttryckas - mediaeteblissemanget valt att avstå från en sådan debatt för att inte störa bilden av att det handlar om ett mord utfört av ”en ensam galning” utan vidare politiska kopplingar. I stället skall - enligt PK:s ordförande Jan Guillou - en tidning som Expressen ägnat 116 sidor åt diverse mer eller mindre sensationellt material om den 35-åring, som under ett par veckors tid fick bära upp rollen som ”den ensamme galningen” till dess att man lyckats finna den nu på sannolika grunder misstänkte jugoslaven Mijailo Mijailovic. En tidning som tyska Der Spiegel har varit djupare i sin analys av Lindhmordets politiska konsekvenser än exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 •  För det tredje har regeringen inte på något sätt uttryckt missnöje med SÄPO:s och dess lednings sätt att fullgöra sitt uppdrag. Ingen i SÄPO-ledningen har tvingats att avgå. Och som så många gånger förr när det funnits skäl att rikta allvarlig kritik mot högsta polisledningen åtnjuter rikspolischef Sten Heckscher regeringens fortsatta förtroende. Och det närmast ansvariga statsrådet - justitieminister Thomas Bodström - sitter kvar även efter Perssons senaste regeringsombildning. I vilket annat land hade detta varit möjligt? Nu inträffade bara det att Bodström (precis som i samband med Göteborgskravallerna) försvann från offentligheten under några veckor - dvs till dess att uppenbarandet att Anna Lindh saknat livvaktskydd förebärande att det inte skulle ha funnits någon ”hotbild” hunnit blåsa över. Och mediernas förhållningssätt till allt detta viktiga och brännande är att inta lojal tystnad (5). I stället ägnas stort utrymme åt den mångåriga korruptionen i det svenska spritbolaget, som råkar chefas av statsministerns tidigare sekreterare och numera högst officiella maitresse. I sig pikant men att Sverige har den besättning landet har, när det gäller för rättssamhället viktiga nyckelfunktioner är faktiskt något långt mer allvarligt.

Rättssamhällets viktigaste uppgift

Att Lindhmordet klaras upp på ett sätt att det inte ger upphov till tvivel och i tvivlets förlängning allehanda konspirationsteorier är inte bara en för polisen och det svenska rättsväsendet viktig trovärdighetsfråga. Det är också en fråga om landets politiska integritet. ”Jakten på mördaren” får inte bara bli en fråga om vem som höll i mordvapnet utan också om vad som var motivet samt vad som kan ha varit det bakomliggande intresset. Konfrontationen om detta och därmed sammanhängande frågor måste tas. Att inte vilja eller våga ta den är att utsätta landet för att av omvärld och allehanda ”intressen” uppfattas som viljelöst och därmed som ett ”tacksamt” mål för  olika former av intervention. Kort sagt att undergräva landets långsiktiga säkerhet.
                
Dessvärre finns det åtskilligt som tyder på att den speciella kompetens som erfordras för att hantera frågor av det senare mer kvalificerade slaget saknas - både inom den högsta polisledningen och - dessvärre och i synnerhet - inom SÄPO. DSM:s källor menar att dessa brister är en följd av en under många år konsekvent utnämningspolitik med inriktning på att rekrytera lydiga apparatmänniskor i avsaknad av gedigna kunskaper i samhällskunskap och historia. Under en tid hade vi exempelvis en SÄPO-chef som gärna gick på Solvalla men aldrig läste en bok. Det var så man ville/vill ha det och man var och är högsta statsledningen.

Att markera vilja att konfrontera bakomliggande intressen, när statsledningen attackeras, måste vara äkta. Det får inte ske i något slags pseudoform, där man broderar en motivbild genom att tro sig kunna läsa och tolka, vilka tankar som den ”ensamme galningen” måste ha haft för att puzzlet skall gå ihop och att det skall vara möjligt att anse det inträffade som ”uppklarat”. Det lurar möjligen den så kallade opinionen men inte de ”intressen” visavi det är rättssamhällets allra viktigaste uppgift att sätta sig i respekt. (6)

 ______

 (1) Med vad som framgått av först Lars-Jonas Ångströms Kreugerforskning och vad som sedan kunnat påvisas i flera i DSM publicerade artiklar är det inte längre seriöst att försöka göra gällande att det var något annat än ett mord. 

(2) Ivar Kreuger hade vid flera tillfällen fört långtgående förhandlingar om ett gigantiskt ”Sovjetlån”. Idé och upplägg understöddes bland annat av Stalins egen finansminister, som sedan blev mördad. 

(3)  Obducenten Milan Valverius förhindrades inte bara från att närvara vid den rekonstruktion, som gjordes vid brottsplatsen, något som är regel i samband med en mordutredning. Obducenten fick heller inte undersöka vare sig Olof Palmes eller Lisbets Palmes kläder. Valverius hade flera kritiska synpunkter på polisens arbete med mordet. Plötsligt dör både obducenten och hans hustru. Det har talats om cancer men också om ”självmord”.

 (4)  Med denna av Leif Jennekvist uttalade ambitionen är det svårt att förstå, att polisen - dessutom lagstridigt - hämtade den misstänktes DNA från Huddinge sjukhus blodbank och detta innan den på en lång rad grunder misstänkte hade anhållits. Var man så säker man ansåg sig vara, varför begick man detta lagbrott? Nu öppnar sig en i varje fall teoretisk möjlighet, att den misstänktes DNA överförts på mordvapnet och den upphittade kepsen för att på det sättet kunna lägga fram erforderliga bevis. Varför dra på sig denna angreppspunkt? Dessbättre tycks annat vara tillräckligt starkt för att ställa det utom rimligt tvivel, att man denna gång funnit den som utförde mordet - även om osvuret är bäst.

 (5) Exempelvis har SÄPO:s katastrofala försumlighet inte fått den uppmärksamhet som hade varit högst motiverad. Jämför med den uppmärksamhet som medierna ägnat åt fifflande försäkringsbolagsdirektörer och förmånskorruptionen inom Systembolaget och Vin & Sprit. Och när en tung kritiker som Palmegruppens chef Stig Edqvist tar till orda så sker det i den tyska tidningens Tagesspiegel, något som sedan återrapporteras som en TT-notis. I den tyska tidningen kritiserar Edqvist SÄPO för att ha begått ”ett grovt och tragiskt misstag”. Vem kan bestrida detta? Men vad gör Göran Persson och landets justitieminister Thomas Bodström åt detta? Ingenting.

 (6)  Den observante kan notera hur några av polisens aktivaste och mest ”initierade” informationsförmedlare i bland annat Expressen kunnat berätta, att mordet är den häktade Mijailo Mijailovics personliga hämnd för Natos bombningar 1999  av Serbien - bombningar till vilka Anna Lindh som svensk utrikesminister gav sitt stöd. Om detta har olika personer ringt till polisen och berättat, kan dessa informationsagenter berätta.

Tillbaka