DSM nr 4/2002

Det första som slår mig när jag lägger ifrån mig Jutta Rabes bok ”Estonia. Tragödie eines Schiffunterganges” är att här är det någon som efter bästa förmåga försökt ”vända på varje sten”. Göra det som Carl Bildt i ett uttalande i Dagens Nyheter den 28 september - timmarna efter katastrofen och då situationen ställde krav på ”statsmannaord” - som statsminister förpliktade Sverige att inte spara någon möda inklusive bärgning av fartyg och kroppar för att för få katastrofens orsaker fullständigt och otvetydigt klarlagda. Göra det som inget av Sveriges hyggligt resursstarka medier - den svenska stats-TV:n med sina olika magasin, Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet - avsatt resurser för att bidra till. 

Bilden är densamma i Estland. President Lennart Meri gjorde uttalanden liknande Bildts. Det får inte råda något som helst tvivel om att Estland önskade få en fullständig förklaring till vad som orsakat Estonias förlisning, uttalade Meri i en intervju återgiven i Dagens Nyheter den 3 oktober 1994. 

Men den som ”vänder stenar” - inklusive de som den officiella haverikommissionen komplicerat bilden med - är en tysk journalist med starkt begränsade resurser men i gengäld driven av en sanningssökarlidelse av det extraordinära slaget. Är det någon som Föreningen Grävande Journalister har anledning att tilldela en guldspade är det Jutta Rabe. 

I stället för att visa sin respekt för Jutta Rabe och hennes insatser har emellertid svenska liksom estniska journalister bemött henne med ignorans - ofta kryddad med någon stickig elakhet. Här är det inte sanningssökandet som är drivkraften utan maktslickeriet.  

Komplex bild kräver separerade utredningar

Om man som Jutta Rabe söker vända alla stenar som påträffats och dessutom är ärlig nog att redovisa resultatet av ”stenvändandet” oavsett om det utgör stöd för den egna hypotesen - att Estonia sprängdes - eller inte, blir bilden nödtvunget komplex. Till detta kommer att det mörkläggningsarbete som skett och sker omfattar såväl den kontroll av fartyget som gjordes den 27 september 1994 och som rätteligen skulle tvingat kaptenen att ställa in avgången i avvaktan på att att påtalade brister åtgärdats som de undersökningar som gjorts respektive inte gjorts för att sedan finna ut orsaken till förlisningen. Genom att det ena vävts in i det andra har det otydliggjorts att vad det handlar om är två skilda problem- och frågeställningar, som kräver två från varandra skilda undersökningar: 

•   Det ena handlar om att Estonia tilläts lämna Tallinns hamn trots påvisade brister av karaktär och omfattning, som skulle förhindrat detta. Här krävs en ansvarsutredning. 

•   Det andra handlar om uppgifter som tyder på att Estonia sprängdes. Här krävs en brottsutredning. 

 De som direkt eller indirekt skulle fällas vid en prövning av ansvarsfrågan har haft intresse av att både ansvarsfrågan och frågan om den verkliga orsaken till Estonias förlisning mörkläggs. På samma sätt har de krafter som kan knytas till vad som är den verkliga orsaken till Estonias förlisning intresse av att både den saken och ansvarsfrågan mörkläggs. Detta har resulterat i en optimal desorientering, något som bara kan bemötas genom att hålla de båda problem- och frågeställningarna åtskilda och låta dem underkastas två från varandra skilda utredningar. 

Själva mörkläggningen - biträdd och möjliggjord av en lång rad både myndighetspersoner och politiker liksom mediaansvariga - är i sig en fråga som kräver sin särskilda genomlysning. Detta aktualiserar en medborgarutredning - en utredning anförtrodd särskilt betrodda estniska och svenska medborgare utan bindningar till de myndigheter eller intressen som granskningen avser. 

Talande tystnad 

Den tystnad som nu lägrar sig kring Estoniakatastrofen innefattande ihjältigandet i såväl svenska som estniska medier av Jutta Rabes bok är i sig ett belägg starkt nog för att det inte bara finns något synnerligen allvarligt att dölja utan krafter, som dels är i besittning av vetskap om detta men dels också med möjligheter att styra upp mörkläggningen. Här kan man skönja någonting mycket sjukt i vårt - här skall främst talas för Sverige - samhälle, något som gör det nödvändigt att ställa frågan: Hur är det med demokratin och rättssamhället i Sverige? 

Kan man tala om demokrati, där man förutsätter öppenhet och fri debatt, när det är möjligt att med nu senast Svenska Dagbladet som ”signalist” - en tidning som inte skulle ha existerat om den inte under nu flera decennier uppburit statligt presstöd på många hundratals miljoner kronor - göra kollegerna ”uppmärksamma” på att den nu i sommar av Rabe utkomna boken om Estonia inte innehåller någonting ”nytt” (”inga nya bevis”) och att den därför bör ignoreras? Eller då en ”nyckelman” på TT kan stoppa informationen av att en nybildad organisation - Estonian Litigation Association - antagit ett uttalande, där man begär att regeringen tillsätter en sanningskommission för att få fram sanningen om vad som bragte 852 människor om livet i en av historiens i fredstid största fartygskatastrofer? Eller då nyhetschefen på Dagens Nyheter fattar samma beslut som ”nyckelmannen” på TT? 

Kan man tala om rättssamhälle när de som borde ha ställts till ansvar för att Estonia trots påvisade allvarliga brister tilläts att lämna Tallinns hamn också ges möjlighet att påverka en utredning, som sedan ger en förklaring till förlisningen som - om det kan man vara viss - inte är en hållbar förklaring? När en väl underbyggd misstanke om ett massmord på 852 människor inte föranleder tillsättande av en brottsutredning? När svensk åklagarmyndighet i stället utfärdar häktningsorder gällande den person som tagit fram och presenterat underlag för denna misstanke? 

Oaktat att det lyckats medierna att ”inaktualisera” frågan om orsakerna till Estonias förlisning är detta frågeställningar som ytterst berör den övergripande frågan: Vad är det för samhälle svenska folket vill ha?  

Någon annan drabbas 

När den frågan övervägs, skall man också göra klart för sig, att när demokratin och rättssamhället sätts ur spel och när sanningen och sanningssökandet hamnar på understol är det ändå alltid någon/några som drabbas - någon/några som inte borde drabbas. 

Haverikommissionens underlåtenhet att söka den verkliga orsaken till Estonias förlisning för att i stället tillhandahålla en förklaring, om vilken man bara kan konstatera att den förutsätter att naturlagarna just vid det här tillfället tagit paus, kom nu att allvarligt drabba rederinäringen i hela Europa. Fokus sattes nu på att bogvisiret inte hade klarat sjöns påfrestningar och färjorna runtom i Europa ålades omfattande och kostsamma ombyggnadsarbeten samtidigt som näringen drabbades av ett minst lika kostsamt passagerarbortfall. Hade fokus satts på vad som var den verkliga orsaken - vilket säkerhetstjänsterna i Sverige och Estland hela tiden måste ha haft klart för sig och därmed rimligen också de båda ländernas regeringar - hade detta inte behövt ske. Denna desinformation - för vilken den svenska staten bär ett betydande ansvar - kom att kosta rederinäringen åtskilliga hundra miljoner kronor och tusentals människor deras jobb. 

Även ”statsljugande” måste betraktas som ett brott med skyldighet till gottgörelse. Det gäller också ”statsljugandets” konsekvenser för de drabbade och deras efterlämnade.

Detta är vad som nu krävs

•  Estonia måste bärgas. Det är en första grundläggande förutsättning för att möjliggöra en sorgfällig brottsutredning.

•  Tillsätt en internationell brottsutredning med deltagare utan anknytning till de länder som nu komprometterat sig - dvs Estland och Sverige men även ehuru i tredje hand Finland.

•  Tillsätt en estnisk-svensk ansvarsutredning med biträde av internationellt erkända jurister för granskning av olika myndigheters ansvar för dels att Estonia tilläts att den 27 september 1994 lämna Tallinns hamn, dels för underlåtenhet att söka den verkliga orsaken till Estonias förlisning.

•  Tillsätt en medborgarutredning med uppgift att ta sig an en granskning av bristerna i den svenska demokratin och det svenska rättssamhället ävensom frågor som gäller mediernas bindningar respektive integritet. Detta i anledning vad som framkommit i efterspelet till Estonias förlisning men som skall utgå från frågeställningen: Vad är det för samhälle vi vill ha?

•  Som politiska markeringar: Återinför ämbetsmannaansvaret! Inför straffsanktioner mot mörkläggning och/eller desinformation ägnad att drabba människor, företag eller vitala samhällsintressen! 

•  Tillerkänn de som drabbats av mörkläggningen och desinformationen om vad som orsakade Estonias förlisning fullgod gottgörelse. 

•  Hedra de omkomna genom uppförande av ett Floating Memorial.