pressfriheten är satt ur spel?
DSM nr 4/2002
Om detta är tre chefredaktörer tillfrågade (Bergström, Klein och Samuelsson) som dock väljer att tiga.
Visst är Sverige en demokrati. Visst har vi en fri press. Utan en fri press ingen demokrati.
Så tänker och menar nog de flesta svenskar. Och det är nog också vad de flesta icke-svenskar tänker och tror om Sverige. De som tänker och tror något om Sverige.
En som tänker och tycker sig upptäckt att riktigt så är det inte är Jutta Rabe. I ett DSM-samtal publicerat i föregående nummer är hon mycket tydlig om svensk press och sina svenska kolleger:
”Pressen i Sverige är enligt min uppfattning centralstyrd. Jag tror inte att Sverige har vad man menar med en fri press. När det gäller alldagliga frågor, är pressen säkert fri. Men så snart det gäller frågor som har betydelse för den politiska meningsbildningen och den politiska viljeinriktningen finns inte längre någon sådan frihet.
Överallt sitter chefredaktörer som ser till att grundläggande fakta inte ens blir redovisade. Det är således inte bara analyserna som förvrängs. Det är något som tillkommer. Viktiga grundfakta sållas bort - fakta utan vilka det inte går att göra en analys värd namnet.
Ibland har jag upplevt det som att pressen i Sverige iklätt sig en inkvisitionsfunktion. Som journalist i ett land, där press- och informationsfriheten är något grundläggande och mycket viktigt, har jag upplevt hela den atmosfär som omger pressen i Sverige som något mycket annorlunda och märkligt.
Den pressfrihet man i Sverige gärna talar om och som alla människor tycks tro existerar är någonting helt annat, när man tittar lite närmare. Den frihet det så gärna talas om och den ofrihet som i själva verket är förhärskande skiljer sig fullständigt åt (”sind wie zwei verschiedene Paar Schuhe”).”
 |
En bättre bekräftelse på detta kunde Jutta Rabe knappast få, när hon nu i sommar kom ut med sin bok ”Estonia. Eine Tragödie eines Schiffunterganges”. Vid presskonferensen den 16 juli i samband med bokens lansering infann sig en säger en svensk journalist - Tomas Lundin från Svenska Dagbladet. Dagen därpå - innan vare sig Lundin eller någon annan hunnit läsa boken - kunde SvD ”signalera”, att detta var en bok som saknade nyhetsvärde och (underförstått) bör inte uppmärksammas. Och så blev det. Ingen annan svensk publikation har recenserat eller på annat sätt uppmärksammat boken - förrän nu i DSM, vars numera välbekanta nisch lyder:
Men det som är - kunde man uttrycka det - officiös svensk journalistisk bedömning - är journalistisk lag bara i Sverige. Andra journalister i andra länder gör andra bedömningar. Så gjorde journalisten Christopher Bollyn i den amerikanska publikationen American Free Press. |
Efter att - vad man kan förstå - ha hunnit läsa boken skrev Bollyn en recension, som publicerades i American Free Press den 5 augusti. En artikel som denna publicerad på DN Debatt eller på Aftonbladet Kultur skulle väckt stor berättigad uppmärksamhet. Tanken att detta skulle kunna ske är kittlande men redan som tanke något i Media-Maktens övre moduler otänkbart. Det är samtidigt något som visar, att Jutta Rabe har rätt i sin bedömning av hur fri (när det gäller det alldagligt vardagliga och allmänt godtagna) respektive ofri (när det gäller sådant som är ”känsligt” och som skulle kunna rubba konformismens cirklar) pressen är i Sverige.
Ett ytterligare kvitto på detta fick jag när jag skrev vidstående brev till de tre chefredaktörerna Hans Bergström, Helle Klein och Lena K Samuelsson - ett brev som mynnar ut i frågorna:
• Har medierna låtit sig underkastas någon form av sådan censur?
• Finns det någon hyggligt hedervärd förklaring till att den svenska pressen - frånsett ’Lundinflaggningen’ - unisont valt att förtiga Jutta Rabes bok?
I stället för att svara - vilket de tre förvisso har verbala förutsättningar att göra - väljer de tre chefredaktörerna att tiga. Det är inte något de skulle ha accepterat om de själva hade ställt frågor gällande någon av de många ”affärer”, som det är legitimt att göra ”riksnyhet” av och sedan kälta ett antal dagar. Men då de själva ställs inför frågor som upplevs som besvärande, då tiger de - samfällt.
Ibland ges intrycket av att det är något som dessa - kan man tycka - mäktiga chefredaktörer är rädda för något. Dan Josefsson uttryckte det för något år sedan så här: ”Många svenska journalister agerar som om dom hade levt i en diktatur där man får nackskott om man skriver ’fel’ saker.”
Även om man inte skall ta Josefsson bokstavligt är det svårt att frigöra sig från känslan, att det finns en rädsla bland journalister - särskilt hos de som hamnat på någon av de högre välbetalda stolarna - att intressera sig för ”fel” frågor och komma i konflikt med ”rätt” intressen. Att släppa fram ”fel” person, som driver ”fel” fråga på ”fel” sätt är nog nättopp det värsta som en av dessa utvalda kan ta sig för. Då är det bara katapulten som gäller - det där med nackskott är lite förlegat.
