![]() |
P-o-l-i-t-i-s-m-e-n |
|
|
DSM nr 6/1996 Skrivet av Jan Gillberg Vi har fått fler och fler som styr och ställer. Färre som rår sig själva. Människor som kan rå sig själva men som inte får göra det mår till slut dåligt. Blir dessa tillräckligt många, börjar hela samhället må illa. Det är dit vi kommit i Sverige. Detta att styra och ställa har blivit en vision - politismens vision. Det handlar inte längre - inte i Sverige - om höger eller vänster. Precis som Niklas Nordström - en av de unga - uttryckte det i DSM 4/96. Det handlar om politism av det ena eller andra slaget - med ett marknadsföringsbegrepp om ”produktvariationer”, variationer i dekoren men i grund samma chassi. Men först och främst handlar det om vilken gruppering inom den politiska klassen som skall ha det demokratiskt tilldelade uppdraget att vara styrare och ställare - med ett annat marknadsföringsbegrepp om vilken ”försäljningskanal”, ICA eller Konsum. På det sättet har demokratin blivit politismens själva fundament. Men det betyder också att går det illa för politismen så går det också illa för demokratin. Därför skall arbetslösheten halveras före år 2000, har statsminister Göran Persson lovat. I detta syfte inrättar staten fler och fler utbildningsplatser. Det är en ”gåva” från staten till de arbetslösa. En ”gåva” så att de skall kunna känna sig ”sysselsatta”. Och i årets extrainsatta riksdagsdebatt om den jämfört med i fjol ännu något större arbetslösheten förklarar den nuvarande arbetsmarknadsministern Margareta Winberg, att - citat - ”varje arbetslös skall få en egen handlingsplan”. Det är årets ”gåva” från staten till de arbetslösa. Denna gång så att de skall kunna känna, att det för var och en finns en av staten utarbetad plan på att de en gång skall kunna få känna sig ”sysselsatta”. Detta är politism - när politismen uppnått vägs ände. Inte heller där handlade det om höger eller vänster. Det handlade om ”aparatskji”, ”nomenklatura”, ”totalitarism”. Om man så vill både enklare och klarare begrepp. Men mer än så. Det var levande av alla människor uppfattade begrepp, som tillsammans utgjorde ett slags ideologiskt fundament för den folkliga motrörelse, som till slut bringade det mastodontbygge politismen skapat över ända. Och så kunde det bli utan tillgång till vare sig ”fri press” eller ”fri TV”. Vad det ytterst handlade om var sprängkraften hos enskilda människors frihetssträvan. Det är tveksamt om detta kan anses vara sant. I varje fall om man jämför exempelvis senare års chefredaktörer för det av den svenska staten toppfinansierade ”oppositionsorganet” med kämpande dissidenter alltifrån Andrej Sacharov till György Konrád. Vilken himmelsvid skillnad! Som skillnaden mellan eld och vatten, mellan kämpande opposition och slätstruken anpassning. Den som vill hämta inspiration till kritisk och inträngande analys av politismens väsen bör därför söka sådan inspiration i östeuropeisk dissidentlitteratur - inte i den med åren alltmer blasfemiska SvD. Så här skrev György Konrád 1984 - således för 12 år sedan - i sin bok ”Antipolitik”: ”Den delegerade, överlåtna, ställföreträdande makten, som tar långa slingrande omvägar runt allting, har blivit ett alltmer tvivelaktigt begrepp. Det tycks allt mindre motiverat att vuxna, välutbildade, kloka människor ska behöva avsäga sig sin beslutsförmåga och låta okända människor som knappast är skyldiga att avlägga räkenskap fatta beslut i sitt ställe. Det är som om de utsåg förmyndare åt sig själva.” * ”Avstår jag från min frihet blir jag sjuk; en själ man kan hyra blir mörk och förvirrad. Den ena lögnen drar den andra med sig; efter trekvartssanningen kommer halvsanningen och sedan fjärdedelssanningen. I en kultur som tappat greppet, som alltför länge har slingrat sig hit och dit finns det till slut inte något att ställa lögnen mot. Självcensur är fördumning - det skadar vår mentala libido.” * ”Eftersom politiken har översvämmat så gott som varenda skrymsle i vår tillvaro önskar jag bara att denna flodvåg skall dra sig tillbaka. Vi borde depolitisera vårt liv, befria det från politiken som från en råttinvasion. Vi måste befria våra enkla vardagliga angelägenheter från politikernas grötmyndighet. Jag vill att staten skall sköta sina egna angelägenheter, och sköta dem bra. Den ska inte försöka sköta sådant som bara angår samhället, och inte staten. På grundval av allt detta skulle jag vilja beskriva den demokratiska oppositionen i det statspolitiska samhället (1) inte som en politisk utan som en antipolitisk opposition. Dess viktigaste roll är att minska statens inflytande.” * ”Antipolitikern vill sätta staten på en sträng diet och fäster sig inte vid om han på grund därav blir kallad statsfientlig.” * ”Antipolitik är att vägra godkänna den politiska klassens maktmonopol.”
När man i dag talar om ”kommunister” i länder som Ryssland, Polen och Ungern syftar man på ”nationalistiska reformmotståndare”. Politismen är i sin grundstruktur nationalistisk samtidigt som den motsätter sig en omvandling, förändring som hotar att frigöra människorna från ”institutionellt beroende”. Och problem skall ständigt lösas genom politiska insatser. När det är politiken som givit upphov till problem med ytterligare politiska insatser. Därför genererar politismen ständigt mer politik. Mer att bestämma om för de som ”demokratin” legitimerat som styrare och ställare - politikerna och deras betrodda funktionärer. Politismen följer sina egna lagar - oavsett om det gäller i Ungern, i något annat land eller i Sverige. Ibland är det lättare att upptäcka felen om man inte har dem alldeles in på sig.
Idén med att låta omvandlingen och förnyelsen utgå från dagens ungdomsgeneration är, att det är bland de unga omvandlingen och förnyelsen lättast har att hämta den medströmskraft som krävs. De unga - visar undersökningar - har både vilja och strävan att rå sig själva och det i vida större utsträckning än de äldre, som successivt anpassat sig till idén om allas vår välfärd som först som sist en politisk angelägenhet. För att depolitiseringen skall lyckas måste den utgå från människor som ännu inte hunnit krympas i sina möjligheter till växt och utveckling och den måste hjälpas fram av enskilda människors ännu inte hämmade initiativkraft. Ytterst handlar depolitiseringen om en strategisk reträtt från en alltmer ohållbar situation - ett försök att undvika ett den svenska samhällsutvecklingens Stalingrad.
|