online casin

DSM nr 4/2002  

Skrivet av Jan Gillberg


Inför riksdagsvalet den 15 september har det brutit ut en köpslagan om väljarnas röster, som passerat det anständiga och gränsar till det oansvarigt vettlösa. Allt under mediernas ivriga påhejande. Den som inte har något att erbjuda, något nytt och lockande att komma med hamnar i mediaskugga. Mest lovar den som har mest att förlora på en valförlust. Alltså Göran Persson. 

Detta sker i ett utgångsläge då Välfärdsstaten är ansträngd intill bristningsgränsen. Då människorna är om inte sjukare än någonsin så dock sjukskrivna i en utsträckning som aldrig förr. I fjol var svenskarna sjukskrivna 150 miljoner dagar. Det motsvarar 400 000 årsarbeten. Då antalet sjukskrivna kvinnor med psykiska diagnoser har fyrdubblats under 1990-talet. Då nyfödda dör på grund av den BB-kris om vilken landets statsminister ”saknade ord”. Då Rädda Barnen i en rapport kan visa att vart femte svenskt barn lever under sådana omständigheter, att barnkonventionens artikel om barns rätt till skälig levnadsstandard inte kan anses uppfylld. Då den ena rapporten efter den andra visar att unga människor mår allt sämre samtidigt som väntetiden för att få hjälp inom barnpsykiatrin nu är uppe i två år. Då sju av tio äldre oroas för hur det skall gå med deras pensioner. Då högskolorna inte har råd att behålla sina lärare samtidigt som Perssonregeringen lovar fler högskolor. Då hela rättssystemet - alltifrån polis till domstolar - lider av en allt svårare resursbrist samtidigt som kriminaliteten ökar och dessutom blir allt grövre. Då polisbristen är så stor att nu kräver också Gudrun Schyman fler poliser. Då skattetrycket har pressat ut en allt större andel av ekonomin i vad som kallas ”den informella ekonomin” och som i olika utredningar uppskattas motsvara cirka 20 procent av BNP. Då det snart sagt överallt knakar i det svenska samhällsbyggets fogar. 


Löftesbörsen, den intecknade framtiden och det oförutsedda

Löftena - vare sig det gäller mer bidrag eller skattesänkningar - utgår från antaganden om framtida tillväxt och sjunkande sjukfrånvaro. Men vad händer om tillväxten inte blir den antaget förväntade? Vad händer om tillväxten uteblir eller om någon oförutsedd katastrof inträffar? 

Vi ser i dessa dagar hur översvämningarna i Europa fått följder, som tvingar Tjeckien att göra omdisponeringar i sin försvarsbudget och som försatt den tyska och så länge robusta ekonomin i gungning. EU har lovat att gripa in men EU är långa raden välfärdsstater - av vilka inte så få låtit sig inspireras av ”den svenska modellen” - med mer eller mindre ansträngda offentliga ekonomier. 

Och någonstans - mitt i denna solvarma småputtrigt glättiga valrörelse med alla sina fagra löften och förhoppningar om det evigt blomstrande välståndet - finns det undanträngt i vårt medvetande, att världen efter den 11 september 2001 är en värld, där det oväntade kan inträffa närhelst. Hur är vår beredskap inför detta? Var finns de marginaler i den offentliga ekonomin som då erfordras?

Svensk beredskap mot terrorattacker dålig

Den 15 augusti kunde en tidning i den svenska periferin - Norrbottens-Kuriren - informera sina läsare om att Totalförsvarets forskningsinstitut (TFI) utarbetat en rapport kallad ”Strategi för det oväntade”. 

Där presenteras ett antal hotscenarier inbegripande olika former av terroristhot. I anslutning till detta bedöms Sveriges möjligheter att de i rapporten presenterade hoten. Enligt vad som sipprat ut är dessa möjligheter utomordentligt begränsade. Ett betydande problem är att gällande regelverk är inte anpassade till dagens situation med - inte minst efter ”den 11 september” - nya former av hot. Det gäller i synnerhet hot, som ligger i gråzonen mellan krig och fred. 

”Ramverket som styr utnyttjandet av försvarsmaktens personal är inte utformat med hänsyn till kris- och gråzonsläget”, förklarar Johan Tunberger på TFI i en knapphändig kommentar till Norrbottens- Kuriren. På frågan om Sveriges beredskap kan anses som god ger Tunberger svaret: ”Nej, den är dålig och det beror bland annat på att lagarna är anpassade för ett klassiskt invasionsförsvar i ett storkrig.” 

Av rapporten skall också framgå att beredskapen för armé- och marinförbanden är mycket låg under större delen av året samt att flygvapnets basering i fredstid är mycket sårbar för attacker och sabotage. I rapporten påtalas behovet av en väsentligt ökad strategisk handlingsfrihet. För detta krävs ett i grunden nytt regelverk, en väsentligt bättre skyddad basstruktur, kompletteringar av en ny typ av rörliga förband samt större tillgång till moderna jakt- och attackrobotar. 

I rapporten skall det också pekas på att Sveriges nya och mer aktiva roll i den svenska säkerhetsprocessen är förenad med nya risker, för vilka landet är dåligt förberett. Sverige kan tvingas att delta i en fredsframtvingande operation, som kan göra Sverige till mål för hämndaktioner av typen terroristattacker. 

Rapportens vitala delar - de som gäller nya hotbilder och hur dålig beredskapen är med avseende på dessa - är emellertid hemligstämplade! Svenska folket skall inte få veta under vilka hot det lever. Riksdagens ledamöter skall heller ingenting få veta. Över de hot under vilka vi alla lever vilar hemligstämpeln. 

Och när en landsortstidning ute i periferin lyckas inhämta ett antal uppgifter om detta hemliga, ger det inte något eko i de från Stockholm utgående riksmedierna och ännu mindre något genomslag i den småputtrigt glättiga valrörelsen. Ingenting - inte ens det som snabbt nog kan försätta landet i en allvarlig krissituation och som landet genom den av TFI utdömda dåliga beredskapen saknar möjligheter att möta - får störa ackorderandet om vad som kan gälla som röstoptimal fördelning av förväntad tillväxt jämte antagen effekt av målsatt nedgång i sjukskrivningarna.

Om det oväntade inträffar

Om det oväntade skulle inträffa och tillväxten inte blir vad den förväntats och inte färre utan kanske fler tycker sig må tillräckligt dåligt för att anse sig ha rätt att sjukskriva sig, hur går det gå? Var finns de marginaler att tillgå, som skall kunna lotsa landet igenom den kris som då är oundviklig? 

Då om inte förr kommer det inte att räcka med neddragningar och besparingar i de olika bidragssystemen. Då blir det nödvändigt att mobilisera den resurs som ligger i människornas eget ansvarstagande och förmåga att hushålla med de resurser, som nu överutnyttjas därför att de betraktas som ”fria nyttigheter” - ”om inte jag tar för mig av det som det offentliga erbjuder, är det någon annan som gör det”. Denna sedan länge nedsövda resurs utgör å andra sidan en gigantisk potential. 

Dess tillvaratagande förutsätter emellertid ett i ordets verkliga mening systemskifte. I stället för det nuvarande skatt- och bidragsystemet, där var och en försöker betala så lite som möjligt in i systemet och plocka ut så mycket som möjligt ur systemet, måste man införa ett system, då den som betalar in också har intresse av att hushålla med det som betalas in. Idén till ett sådant system lanserades veterligen första gången 1964 (1). Det var idén om ”källsparkonton”. Istället för att skatt dras vid ”källan” avsätts viss del av inkomsten på ett ”källsparkonto”, som den enskilde sedan kan tillgå för att bestrida det slags utgifter som förknippas med ”offentliga tjänster” men också för investeringar typ utbildning och i samband med familjebildning och anskaffande av bostad. Genom olika regler och former av premiering stimuleras den enskilde att bygga upp och sedan på ett ansvarsfullt sätt förvalta sitt källsparkonto så att det dels kan fungera som en buffert vid exempelvis sjukdom, dels utgöra en individuell fondering för framtida pension. 

Denna idé kan utvecklas till ett mångfacetterat instrument för att ersätta den koloss, som den offentliga sektorn med sin gigantiska byråkrati har utvecklats till och där alla försöker sko sig bäst han eller hon förmår. Med ett system uppbyggt på individuella källsparkonton uppstår en situation, då var och en engageras för att hushålla med sådant som ”andra” nu är med om att ta kostnaderna för. 

Då det finns skillnader i vad som gäller som ”livets lott” - något kan inträffa, som ligger utanför det normala som när någon genom en olyckshändelse blir invalidiserad eller drabbats av något handikapp - måste idén med individuella källsparkonton kombineras med ett system med av staten garanterad grundtrygghet.

Källsparkonton skulle innebära en välstånds- och trygghetsrevolution

Det är svårt att tänka sig någon förändring, som är bättre ägnad att mobilisera den enskildes intresse och engagemang för en bättre både individuell och därmed gemensam hushållning med de ”välfärdsresurser”, som genom misshushållning och fusk kommit att försätta hela Välfärdsbygget i gungning ända dithän att samhällets resurser inte räcker till för att sörja för sådant som är varje samhälles grundläggande uppgift - att sörja för det som kallas inre och yttre säkerhet - och än mindre att möta det oförutsedda alltifrån miljökatastrofer till terrorattacker. 

Dessutom skulle det innebära en frigörelserevolution - en individens emancipation från det opersonligt ”politiska”.

(1) Idén har på senare år förekommit i den debatt som framförallt drivits av Stefan Fölster gällande så kallade ”trygghetskonton”. Några av de politiska partierna har också presenterat förslag om ”utbildningskonton”, ”barnkonton” etc. Den ursprungliga idén - den som presenterades inför riksdagsvalet 1964 - hade emellertid inriktning på att utgöra ett systemförändrande alternativ till skatte-bidrags-modellen - den modell som genererat en offentlig utgiftsexpansion med tillhörande byråkrati och kontrollapparat, som kommit att utgöra ett alltmer uppenbart hot mot både välfärd (pengarna räcker inte), rättssäkerhet (byråkratiskt godtycke) och demokrati (individens frihet).   tillbaka


Tillbaka