Anna Lindh-mordrättegången 

Peter Althins läggmatch

 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 



DSM 1/2004

Skrivet av Jan Gillberg

Vid ett mer ytligt betraktande framstår Peter Althins insats som om det från hans sida varit frågan om en läggmatch.
                
Detta kunde/borde Althin gjort men gjorde inte:

För det första. Begära att oscensurerat få se alla de filmer som varit tillgängliga för polis- och åklagarsidan. Detta för att själv kunna bedöma om det kan ha funnits någon annan möjlig gärningsman alternativt andra möjliga gärningsmän än den som spaningsledare Leif Jennekvist (se ovan återgivna uttalande den 13 september 2003) ”fastnat för”:

”Ur en skara människor har vi sorterat ut en mer intressant figur som vi har fastnat för.”

Här skall noteras att genom att ”fastna” fören mer intressant figur” (det som sedan blev ”NK-mannen”) lade man tidigt fast, att det inte var frågan om en aktion med flera inblandade för genomförandet av ett organiserat attentat. Var detta ”fastläggande” spaningsledare Jennekvists och hans medarbetares idé eller var det ett av SÄPO uttryckt önskemål?
                
En av försvaret noggrann genomgång av videobanden från NK:s bevakningskameror hade kunnat göra det möjligt att peka ut andra möjliga gärningsmän och/eller peka på iakttagelser som skulle kunna tyda på att det handlade om en aktion från en grupp människor. Det skulle i sin tur kunna öppna för en försvarslinje, enligt vilken Peter Althins huvudman inte spelade den roll han nu ställts till ansvar för.

För det andra. Kalla flera vittnen för att om inte annat visa att olika människor gjort skilda iakttagelser - både vad gäller händelseförloppet och ”knivmannens” utseende och klädsel. Även detta hade varit ägnat att skapa bekymmer för åklagarsidan och dess möjligheter att entydigt visa att det är Mijailo Mijailovic och ingen annan som är gärningsmannen.

För det tredje. Som vittne kalla den eller de som har ansvaret för bevakningskamerorna på NK:s entréplan, varifrån knivmannen enligt vittnen setts jaga Anna Lindh. Var verkligen dessa avstängda? Vilka filmer och när hämtades de av polisen? Finns - eventuellt beslagtaget - material, som visar att det fanns flera personer som skäligen kan misstänkas vara inblandade i attentatet? 

För det fjärde. Bestrida påståendet att ingen utomstående i förväg kan ha känt till att Anna Lindh och Eva Franchell planerat att träffas på UD vid 15.30-tiden för att sedan gå ut och shoppa kläder inför Anna Lindhs framträdande i TV samma dags kväll. Det är ju styrkt att de båda damerna gjort upp om detta - bland annat via telefonsamtal och genom att skicka ett antal sms till varandra. Kommunikationen om denna shopping inleddes dessutom redan två dagar före attentatet.
                
Visst hade det varit en poäng om Peter Althin hade informerat åklagarsidan om de möjligheter, som finns när det gäller att avlyssna såväl telefon- som sms-kommunikation. Om det handlar om en professionellt genomförd aktion för att mörda Sveriges utrikesminister, måste det anses givet att telefonerandet och sms-andet mellan Anna Lindh och Eva Franchell blivit noggrant registrerad.
                
”Det förefaller som om Agneta Blidberg och spaningsledningen lever kvar i ett sedan länge svunnet Sörgården”
, kunde Althin ha tillfogat ett sådant påpekande. ”Vem kan ha förtroende för ett polisarbete som utgår från en sådan antikverad verklighetsbild?”, kunde han spetsat till det.
                
Nu valde Althin i stället att - i endräktens namn - dela åklagarsidans bedömning, att ingen utomstående i förväg kan ha känt till den planerade shoppingturen. Detta var något som betonades i slutpläderingarna från båda sidor och som helt givet var ägnat att bygga under den gemensamma grundtesen: inget planerat attentat med politiska motiv. 

För det femte. Självfallet begära kompletterande utredning om detta märkliga med att man från TV ställt krav på att landets utrikesminister skulle ge sig ut på stan för att köpa kläder, därför att ingenting av det Anna Lindh hade i sin garderob - som Eva Franchell i tidigt skede återgivit från samtal med Anna Lindh - ”dög”. Och naturligtvis att i vittnesförhöret med Eva Franchell ställa ingående frågor om detta synnerligen märkliga.

För det sjätte. En ytterligare kompletterande utredning värd att begära skulle ha kunnat gälla frågeställningen: Kan Mijailo Mijailovic ha varit/vara utsatt för mind control? Vad finns det för kunskap och/eller resurser i Sverige - exempelvis inom SÄPO - när det gäller att genom mind control styra upp en människas handlande? Inte minst den del i Mijailovics erkännande, där han talar om ”röster” hade gjort en begäran om en sådan kompletterande utredning högst motiverad.

Peter Althin måste haft sina mycket goda/starka skäl

Läggmatcher brukar ha en pekuniär bakgrund. Så ligger det rimligen inte till i detta fall. Peter Althin har haft mycket tyngre skäl än så för att ligga så lågt han gjorde rakt igenom rättegången, där hans försvar i stort sett begränsade sig till att framställa sin huvudman som ett ”offer” - en människa som livet inte velat väl och som en följd av detta plötsligt attackerade landets utrikesminister, när hon oväntat dyker upp för hans åsyn. Detta utan att förstå varför - frånsett att det inte förelegat några politiska motiv. Allt i överensstämmelse med höga makters ”önskesceanrio”: ”en ensam galning.
                
Därtill ”politiskt korrekt” i den meningen, att det därigenom blir ”nån annan” som är den skyldige: psykvården och i sista hand ”samhället” eller om man så vill ”vi alla”. Dock med ett viktigt och för hela detta morddrama signifikativt undantag:

Under rättegången vid Stockholms Tingsrätt i anledning av mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh yttrades inte ett ord av kritik mot SÄPO, något som förtjänar sin särskilda analys och kommentar.   

 Eftersom Althins uppgift är att på bästa sätt ta vara på sin huvudmans väl och ve, kan erkännandet (rimligen framhjälpt genom de bådas inbördes samtal) ha varit det för Mijailo Mijailovic ”minst onda”. I bästa fall får han nu den vård han kan vara i behov av - oavsett om han har med mordet att skaffa eller inte. I sämsta fall får han livstids fängelse men med möjlighet att bli fri inom kanske 15 år. Alternativet - att inte ta på sig gärningen - kan ha varit långt värre än döden. Det finns världar - i tid och rum långt fjärran från Sörgården - där verkligheten är sådan, att döden kan inträffa på ett sätt, som gör det lätt att välja även ett mycket långt fängelsestraff.
                
Granskar man vad Peter Althin gjort (och inte gjort) som Mijailovics försvare är det svårt att se någon mer näraliggande och tillika respektabel förklaring än att Althin haft synnerliga skäl att medverka i Anna Lindh-rättegången på just det sätt han gjort och detta i nära samförstånd med sin huvudman resulterande i vad som de tillsammans bedömt vara det för Mijailo Mijailovic minst smärtsamma alternativet.
                
Det hindrar inte att hela rättegången liksom det föregående polis- och utredningsarbetet kan ses som en det svenska polis- och rättsväsendets kapitulation. Frågan är: För vem eller snarare vilka?



Tillbaka