Skrivet av Jan Gillberg
För nu tre år sedan utnämndes Otto Sjöberg - chefredaktör för EXPRESSEN, sedermera och numera kallad Otto ”Sjökan” Sjöberg - till VÄRSTINGJOURNALISTIKEN:s Nr 1 (DSM 4-5/2003). Detta efter att ha utmärkt sig genom stort över hela ”ettan” uppslagna så kallade ”pådrag” om i tur och ordning:
• ”Polisen misstänker att 4-årig flicka våldtogs av 7-åring i liten svensk by” - sant eller osant.
• ”Dotter hittade 3 döda barn i mammas resväskor” - sant eller osant.
• ”Tvåbarnsmamma dödades i köttkvarn på sin arbetskraft” - sant eller osant.
• ”Mördade sin pappa - bodde med liket i 10 dagar” - sant eller osant.
Man kunde sedan se en hysteriskt skrattande Otto ”Sjökan” Sjöberg hoppande på ett bord av explosiv glädje utropande ”Titta, vi ökar igen!”
Ärligt talat var min omedelbara reaktion, när jag tog del av dessa ”pådrag”: ”Kan den karln vara riktigt klok? Måste han inte i ordets kliniska mening vara psykopat?” Det var emellertid inte vad jag då skrev i min ganska utförliga och penetrerande kommentar. I stället skrev jag bland annat:
Vad är det för sjuka fantasier som stimuleras genom att som dagens stora riksnyhet slå upp ett ”misstänkt” fall av våldtäkt, där den som våldtar är 7 år och den som blir våldtagen 4 år? Är det långsökt att tänka sig att den här typen av ”nyheter” upplevs som upphetsande för pedofiler? Men framförallt: Vilka idéer och föreställningar planteras på detta sätt hos just läskunniga pojkar i säg 6-7-årsåldern? Och kan Otto Sjöberg - som det brukar heta när journalister ställer politiker och myndighetspersoner ”mot väggen” - g-a-r-a-n-t-e-r-a att inte ett antal säg tioåringar börjar tänka i spåret: ”Kan en sjuåring så kan jag.” Och vad är det för Sverigebild som på detta sätt förmedlas till invandrarbarn, som just lärt sig att stava igenom Expressens löpsedels- och förstasidestexter?
DSM:s uppmärksammande av dessa yttringar av den allt sjukare VÄRSTINGJOURNALISTIKEN väckte ingen som helst uppmärksamhet i något enda av de mediagranskande mediamagasin, som main-stream media lite för syns skull håller sig med - en alibistisk verksamhet för att upprätthålla det genomfalska skenet att medierna skulle bevaka sig själva och på det sättet hålla rent och snyggt kring sin verksamhet. Naturligtvis ingen reaktion från PO Olle Stenholm och på JK-ämbetet läser man nog vare sig kvällstidningar eller DSM.
I stället kunde Otto ”Sjökan” Sjöberg ta detta att ha blivit utnämnd som nr 1 på sitt eget speciella sätt och levererade snabbt en ny serie förstasidespådrag i samma stil:
• ”Kvinna brann upp när hon lagade julmat” - sant eller osant.
• ”21-årig kvinna styckad och uppbränd på soptipp” - sant eller osant.
• ”Dagisfröken höggs till döds med sax” - sant eller osant.
• ”Han åt upp ingenjören” - sant eller osant.
Fortfarande ingen reaktion från landets alla granskare och samhällsvårdande debattörer. Ingen minstaste reaktion. Granskningen av VÄRSTINGJOURNALISTIKEN hade nu i ett par års tid blivit DSM:s högst exklusiva nisch. Och det var och är inte självvalt.
Ledande Samhällsupplösare
I fjol var det så dags för Otto ”Sjökan” att även utnämnas till Ledande Samhällsupplösare (DSM 1-2/2005). Detta efter att ha gripit in i polisarbetet med att finna Olof Palmes mördare genom spekulativt (lösnummersäljande) ljugeri.
Efter att under årens lopp understött en lång rad olika så kallade ”spår” ägnade att vilseleda allmänheten och samtidigt både försvåra och fördyra den riktiga polisens arbete - exempelvis genom att peka ut ”Helénmannen”. Nu uppgav Expressen-Sjöberg att det i Palmelitteraturen förekommande vittnet ”Roger” på sin dödsbädd skall ha förklarat att ”Christer hade medhjälpare”.
Efter att ha erinrad om att ”Roger” mordkvällen befann sig i så starkt nedgånget skick att det knappast troligt att han överhuvudtaget minns något från det den aktuella kvällen och att han - efter att under årens lopp till polisen lämnat en lång rad motstridiga uppgifter - bedömts vara mytoman, motiverar DSM sin utnämning enligt följande:
”Denna person - dessutom i döende tillstånd - hårdlanserar EXPRESSEN på ett sällsynt både obehagligt och spekulativt sätt som det stora sanningsvittnet vad gäller mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. Detta samtidigt som tidningen utpekar en människa som Palmes mördare oaktat att just den människan friats från mordet och själv nyligen avlidit under oklara omständigheter och därför inte kan gå i svaromål.
Vad Otto Sjöberg i egenskap av EXPRESSEN:s ansvarige utgivare här gör är 1) att åsidosätta de institutioner som har till uppgift att upprätthålla rättssamhället, 2) att själv ikläda sig rollen som både polis, åklagare och domare samt 3) att i den rollen utfärda en dom om vars bräckliga grund han har full insikt.”
Ingen ”mediagranskare” - heller inte PO - har uttalat någon som helst mening om detta exempel på journalistisk urartning.
Persbrandts raka höger
Så kommer då som en blixt från en klar himmel Mikael Persbrandts artikel ”Otto Sjöberg ohederlig till gärning och person”. Artikeln träffar målet som en rak höger:rätt i solar plexus:
”Otto Sjöberg och hans kumpaner på sladdertidningen Expressen är ohederliga till sin gärning, person och karaktär.”
Genom att artikeln publiceras på DN Debatt och inte i exempelvis DSM får den omedelbart och mäktigt genomslag. I rödaste rappet beslutar JK Göran Lambertz om att inleda förundersökning. Och från Kungliga Slottet meddelas, att det är lögn att den artikel uppbackad med löpsedel, där det lögnaktigt påstås att Mikael Persbrandt skulle ha tagits in på klinik för akut alkoholförgiftning, inte är något olycksfall i arbetet utan just det som Expressen oupphörligt ägnar sig åt. Från olika håll börjar det ropas på att lagstiftningen måste skärpas mot pressens grova övertramp.
Och plötsligt uttalar Expressens sedan många år kulturarbetare PO Enquist och Anders Ehnmark sin ”oro” och ”sorg”. Det har de inte gjort under de nu ett antal år då tidningen lett konkurrensen om en alltmer pervers och perverterande VÄRSTINGJOURNALISTIK. Men väl nu när havet stormar.
Den ende som känner sig orubbligt lugn är den med åren allt mer sömngångaraktige Pressombudsmannen Olle Stenholm. Han förklarar, att han inte är orolig och tycks närmast betrakta JK:s initiativ som en engångsvis gjord förlöpning.
Vad inte minst detta senare visar är att PO-institutionen snarast bör ersättas med en institution som precis som KO, Barndombudsmannen och alla de andra ombudsmännen företräder inte de som skall granskas utan de som är utsatta för den verksamhet som granskningen avser - således en Mediakonsumenternas Ombudsman (MKO).
Tillbaka