DSM nr 4/2001

Skriven av Jan Gillberg

Moderna Tider pryder omslaget till sitt första nummer nu i höst med en naken moderatledare med en fritt svävande kungakrona. Också kollegan tidskriften arena ägnar sig i sitt första höstnummer åt att efterlysa något som profilerar ett alternativ till de olika vänstervarianter som dominerar svensk politik. 

I arena är det Håkan A Bengtsson som lägger ut texten. Artikeln har rubriken ”Så förlorade högern sin själ”. Artikeln handlar dock mindre om det ”själsliga” inom vad som gäller som det ledande oppositionspartiet, mer om hur ”snacket går” i de av medierna ständigt ältade personfrågorna - om förtroendet eller snarare det vacklande förtroendet för Bo Lundgren, om hur olika ledarämnen som de tidigare MUF-ordförandena Tomas Idergard, Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer tröttnat och lämnat politiken, om vilka alternativ till Lundgren som sedan återstår. Sin övergripande lägesbeskrivningen summerar Bengtsson enligt följande: ”Svensk höger är nu i svår kris.”

I Moderna Tider är det Stig-Björn Ljunggren som uttrycker en med Bengtsson tämligen samstämd mening. Ljunggrens artikel har rubriken: ”Partiet utan politik.” Precis som Gunnar Strömmer var tidig med att förklara handlar det nu mest om att vara ett bättre socialdemokratiskt parti än - kan man uttrycka det - moderpartiet. Efter detta konstaterande hamnar också Ljunggren i ett vridande och vändande kring de förtroende- och personfrågor som medierna gjort till politikens huvudfrågor.

Vare sig Bengtsson eller Ljunggren lyckas komma med någon riktigt bra förklaring till hur det blivit som de menar att det blivit. Ljunggren är den av de båda som närmast ger något som kan liknas vid en förklaring och detta i artikelns kortaste mening: ”Mediernas njugghet.”

Demokratins största och  starkaste motkraft

Det Stig-Björn Ljunggren kallar ”mediernas njugghet” är något mycket mer än så. Det är den svenska demokratins och det öppna samhällets största och starkaste motkraft. Hur och vad som gjort det möjligt för denna kraft att utvecklas är det ytterst få som ägnat tankemöda åt, ännu mindre uttrycka mening om. Ändå handlar det om en fråga eller snarare problemställning, som är avgörande för den tanke, åsikts- och yttrandefrihet utan vilken ett samhälle förlorar sin legitimitet som varande ett demokratiskt och öppet samhälle.

Vad det handlar om är en process med rötter i tidigt 1960-tal. Här skall inte göras något försök att vare sig förklara eller analytiskt granska denna process. Det låter sig inte göra i en kort artikel - i synnerhet inte som frågan/problemställningen liksom den bakomliggande processen systematiskt förtigits dithän att den måste ”upptäckas” i ett större sammanhang. Någon borde skriva en doktorsavhandling i ämnet. Att försöka göra denna ”upptäckt” i en kort artikel skulle bara utlösa mediafolkets/ journalisternas (= de som ”äger” debatten och opinionsbildningen) spott & spe. Ett försök skall dock göras att på ett hyggligt konkret sätt (därför de namnlistor som kommer att presenteras) visa, att det handlar om en sedan lång tid tillbaka fortgående och på det sättet successivt inövad/tillvänd process.

Vändpunktsåret 1964 

Per Ahlmark har angivit 1964 snarare än 1968 som ett vändpunktsår för svensk opinionsbildning. Det var då Herbert Tingsten bröt med Dagens Nyheter efter att ha hamnat i öppen konflikt med sin efterträdare Olof Lagercrantz för att sedan fram till sin bortgång 1973 medarbeta i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och det var 1964 som Lagercrantz iklädd maokostym på allvar tog itu med DN:s och den av DN anförda opinionsbildningen med hjälp av från journalisthögskolorna massrekryterade ”talibaner” (1).

Ahlmarks datering stämmer väl med mina personliga och högst konkreta erfarenheter. Från 1963 fram till tidskriftens upphörande 1970 var jag primus motor bakom det av Bengt Marnfeldt 1961 startade tidskriftsprojektet ORIGO.

ORIGO kom att bilda front mot den framvällande mediavänstern - ett begrepp som myntades inte som det ibland sägs av Lars Gustafsson (denna tid själv maoist) utan av undertecknad. Resursmässigt var ORIGO en mygga men det lyckades oss att till en början samla en aktningsvärd skara medarbetare tvärs över det ickemaoistiska åsiktsspektrat. En av de som ännu vändpunktsåret 1964 ingick i ORIGO:s redaktionskommitté var Per Ahlmark. Men just 1964 valde Ahlmark (2) att tillsammans med ett antal andra - vill jag mena - ”feglingar” lämna den utsatta bastionen.

De hål som uppstod genom Ahlmarks, Hans Bratts & kompanis uttåg kunde dock fyllas men successivt fick jag som utgivare uppleva, hur den ena efter den andra av ORIGO:s medarbetare började känna ängslan över att ”synas” i ORIGO. Att öppet medarbeta i ORIGO var att hamna på DN:s och Sveriges Radios ”svarta listor”, att inte få möjlighet att bli ”exponerade” i det då så viktiga Kulturmagasinet OBS, att kort sagt via marginalisering ”tystas”, att inte tillåtas att finnas med i debatten. Det var så mediavänsterns likriktningsmaskin malde på. Och de ”avvikare” som inte tystades valde att diskret lämna den scen, som brukar kallas ”det offentliga rummet” men som dessa år och delvis fortfarande mer är förtjänt av att kallas ”det slutna rummet”.

Med en tilltagande och alltmer spridd ängslan för att drabbas av mediavänsterns bannbullor blev det också allt svårare att rekrytera och hålla ihop en reguljär redaktionskommitté. Som mest hade ORIGO en 17 medlemmar stark redaktionskommitté. Det var 1965. Året därpå uppgick antalet till 13 och 1967 till 9. Från 1968 och det att ORIGO tvingades att 1970 upphöra var jag ensam redaktör och ansvarig utgivare. Några av de tidigare redaktionsmedlemmarna fortsatte att medarbeta men då under olika pseudonymer/signaturer. ORIGO kunde dock även dessa ”talibanska år” publicera artiklar av författare som inte ryggade för att uppträda i eget namn (3) - se vidstående ruta ”Ett urval medarbetarna 1968-70”.

Vad som utlöste ORIGO:s nedläggning var att tidskriften såg sig nödsakad att krypa till korset (4) och liksom långa raden vänstertidskrifter begära statligt kulturtidskriftsstöd. I en intervju som jag gjorde med Roland Pålsson - då departementsråd och den som åt Olof Palme skötte landets kulturpolitik - hade jag fått en entydig utfästelse att ORIGO inte skulle diskrimineras vid fördelningen av det statliga kulturtidskriftsstödet. Så skedde dock skamligen och jag kunde inte ens med egna tillskjutna medel hålla ORIGO ekonomiskt flytande.

Mediavänstern och  det nya sättet  att göra revolution

Vad var det då som gjorde ORIGO så apart i förhållande till den då rådande vänstervåg, som bokstavligtockuperade ”det offentliga rummet”?

Många har i efterhand försökt att framställa ”vänsterns kamp” som en kamp mot USA:s krigföring i Vietnam. Detta är inte sant. Vad denna - som den själv gärna kallade sig - ”nyvänster” ägnade sig åt var att försvara och idealisera kommunistiska våldsregimer världen runt. För många handlade det om en mot de egna föräldrarna och deras traditionsmönster och tänkesätt riktad protest. Jan Myrdal är det numera klassiska exemplet. För en del blev Sovjetunionen det förlovade landet. För andra Maos Kina, för andra Castros Kina. Under en tid var Hoxas Albanien för många av dessa unga protesterande svenskar det i rosenrött skimrande drömsamhället. Längre fram var det inte alltid landet eller själva ”systemet” - om vilket kunskapen kunde vara högst minimal - utan den allhärskande potentaten som idealiserades eller snarare heroiserades. Det kunde gälla sådan som Idi Amin, Muamar al-Khadafi och Saddam Hussein. Ju rigidare system och ju grymmare potentat, desto större rycktes attraktionskraften vara.

Med det kalla kriget och polariseringen mellan Världs-Kommunismen i den ena eller andra meningen och den av USA anförda Västvärlden var det men först efterhand som ”anti-USA” i skilda sammanhang blev dels en förstärkande kraft i försvaret av den röda totalitarismen, dels vad gäller ”USA ut ur Vietnam” ett sätt att vinna anhängare i de vida kretsar, som tog avstånd från den amerikanska krigföringen. ”Vietnam” är ett exempel på hur politiska rörelser med svårigheter att vinna framgång i kraft av sin grundläggande idésyn ”kapar” en fråga, som befinner sig i medströms och på så sätt försöka legitimera sig inför den breda men ofta inte särskilt engagerade och insatta opinionen. Kremls via olika bakfinansierade fredsrörelser ”kapning” av ”fredsfrågan” är det klassiska exemplet.

Den gemensamma ideologiska plattformen för mediavänstern var dess sympatier för olika antidemokratiska och prokommunistiska strömningar. ”Fienden” var ”borgerligheten” ofta omnämnd som ”h-ö-ö-ö-g-e-r-n” och allt som gick att förknippa med borgerliga institutioner, synsätt och traditioner - kyrkan, familjen, köpenskapen och ”den kommersiella julen”, pluggskolan och studenten, att göra rätt för sig och ta personligt ansvar, försvaret, polisen liksom överhuvudtaget rättsmaskineriet. Och denna ”fiende” skulle bekämpas, utraderas och ersättas (5) genom att inifrån ta över borgerlighetens opinionsbildande fästen - radion, TV:n och ”borgarpressen”.

Efter att väl ha skaffat sig kontroll över medierna lyckades mediavänstern göra ”höger”, ”konservativ”, ”borgerlig” till politiska fulord. Allteftersom även den borgerliga mitten blev ”högerstämplad” åberopande kontakt eller samverkan med ”h-ö-ö-ö-g-e-r-n” skrämdes den borgerliga oppositionen till tystnad och avidentifiering eller om man så vill avprogrammering. Strategin för denna nya och till mediaåldern anpassade form för revolution har bäst och tydligast utvecklats av den italienske revolutionären Antonio Gramsci.

Revolutionsstrategi  modell Gramsci

Liksom Benito Mussolini var Gramsci en av de ledande socialistledarna i 1920-talets Italien. Mussolini valde emellertid - inspirerad av Friedrich Nietzsche och dennes variant av ”Viljan till makt” - en annan fortsättning än Gramsci. När Mussolini kom till makten blev också en gång partibrodern Gramsci kastad i fängelse, där han under stora umbäranden framlevde sitt liv till sin död 1937.

Under sin fängelsetid fyllde Gramsci i hemlighet 33 anteckningsböcker, som hans svägerska lyckades ta vara på i samband med bestyren kring Gramscis begravning. Dessa anteckningsböcker, där han utvecklade sina tankar och sin revolutionsstrategi, skickades sedan som kurirpost till Moskva. En intressant fråga är: Vilken betydelse kom Gramsci på detta sätt att få för den infiltrationsstrategi som Moskva sedan kom att tillämpa med hjälp av olika - som de kallades - frontorganisationer? Och i vad mån stod Gramsci på schemat i den undervisning som inte alldeles få svenskar tog del av i partiskolorna i Moskva? Klart är i vart fall att flera av ledarna inom mediavänstern eller - som jag numera föredrar att kalla denna rörelse - Gramsci-Vänstern är väl inlästa på Gramsci. Det gäller Anders Ehnmark, Gunnar Fredriksson, Per Gahrton, Jan Guillou och Jan Myrdal liksom den numera framlidne Joachim Israel ävensom i dag mer svårbestämda personer som Janerik Larsson och Carl Tham.

Vad det handlade om var att bryta ner det svenska samhället och dess ”borgerliga” institutioner och ersätta borgerliga värderingar och synsätt med socialistiska/ kommunistiska. Så här kunde det låta (Joachim Israel i Stockholmstidningen den 27 februari 1966 - för övrigt det sista nummer som ST utkom med):

”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.”

I artikeln finns inte ett ord om Vietnam eller de fattiga folken. Vad Israel och dåtidens Gramsci-Vänster talade om var ett totalt maktövertagande, där makten i sig - inte något blödigt om medborgerliga fri- och rättigheter eller något annat flummigt idealistiskt - var målet. Hur denna front gestaltade sig utifrån det synsätt och de värderingar ORIGO gjorde en del tappra försök att nå ut med framgår hyggligt av artikeln ”Nihilismens revoltörer”, som först publicerades i ORIGO nr 2 1968 och som kan läsas i detta nummer av DSM som ett omtryck.

Göteborg juni 2001 ett déjà-vu

ORIGO-artikel ”Nihilismens revoltörer” kan - vill jag tycka - vara värd att begrunda just i den tid vi nu upplever och som i mycket - exempelvis mot bakgrund av våldsamheterna i Göteborg i samband med EU-mötet - för mig och utifrån mitt perspektiv kom att upplevas som ett ”déjà-vu”.

Nu har visserligen allt det våldsamma - i mycket som en följd av mediernas ”krav” på ständigt större sensationer, ständigt högre tonlägen och en alltmer tilltagande förgrovning av både tankar och ord - eskalerat till det alltmer groteska. Mer av samma kan man uttrycka det. Realiteter, som att förstörelsen i Göteborg kom att kosta - inte de som förstörde utan de människor som jobbar och sliter och betalar skatt - mer än 100 miljoner kronor, är samtidigt något som redan efter några dagar hade raderats ut ur det massmediala minnet. Och det var bara de två dagar då vreden bland göteborgare i gemen var som störst och tilläts komma till uttryck i några intervjuer med ”vanligt folk”, som TV i sin rapportering talade om ”ligister”. Redan på tredje dagen återgick man till att - som under själva det mediala upptrappningsskedet - tala om ”aktivister”. Mer av samma i en fortgående acceleration bör man därför precisera sig.

Hur det kunnat bli på detta sätt kräver sin granskande förklaring. En del av förklaringen - menar jag - lämnas i artikeln ”Nihilismens revoltörer”. En annan viktig del är, att Gramsci-Vänstern under 60 och 70-talen hade stora och bestående framgångar, när det gäller att ta makten över Media-Sverige genom att placera varandra på snart sagt alla viktiga stolar. En uppfattning om hur stora dessa framgångar var framgår av den i detta nummer av DSM publicerade listan

”Gramsci-Vänsterns Spruckna Nätverk”

Listan som förvisso inte är fullständig upptar inte några av de ”aktivister” som explicit engagerade sig i Vietnamrörelsen utan endast sådana som ofta från strategiska positioner tagit aktiv del i den opinionsbildning, som syftade till att förändra Sverige i totalitär riktning och för vilka Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Castro tjänade som ideologiska husgudar - ja, en och annan såg Pol Pot i ett förklarat skimmer som den store och resolute vägröjaren för nyordning och stabilitet.

Efterhand och i synnerhet efter Sovjet- kommunismens sammanbrott har många av dessa efterkrigstotalitarismens påhejare via olika olika karriärer i det marknadskapitalistiska Sverige valt att ”gilla läget” - i synnerhet som detta i många fall visat sig ekonomiskt fördelaktigt. Det är dock få - mycket få - som klart och tydligt tagit avstånd från sitt deltagande i det som var tänkt att ända upp i ett Nytt Rött Sverige. Göran Skytte har gjort det och dessutom på ett sätt att han försatt sig i en situation utan återvändo. Och Peppe Engberg har gjort det liksom Gunnar Adler-Karlsson och Carl Hamilton. Och Harry Schein liksom Bo Södersten kan med viss rätt tycka att de motsagt vad de tidigare förkunnade på ett så kraftfullt sätt att detta måste få gälla som en form absolution. Men vilka fler? Inte alldeles få tycks mena att det borde räcka med att ta anställning på Timbro eller att inordna sig som en av storkapitalisten Jan Stenbecks lakejer. Det stora flertalet har likt kameleonter antagit dagslägets skiftningar och sedan - kan man uttrycka det - låta saken bero.

Men det finns också en hård kärna som vaktar uppkommande ”nya lägen” och som då säkert inte skulle tveka - dvs försåvitt inte en med ålderns rätt inträdd orkeslöshet dessförinnan hunnit inträda. För dessa gäller det att på gramsciitiskt vis skaffa sig bästa möjliga operativa utgångslägen och i största allmänhet vårda sin PR visavi de gamla kadrarna liksom den stora mängden nyttiga idioter - en mängd som genom den i skolorna praktiskt taget utraderade historieundervisningen befinner sig i fortgående tillväxt.

En lista värd att begrunda

Den här publicerade listan ”GramsciVänsterns Spruckna Nätverk” (6) är värd att begrunda. Den ger en uppfattning om med vilken framgång, som mediavänstern lyckades inte bara att positionera sig i Media-Sverige utan sedan genom att hjälpa fram varandra kommit att ännu denna dag inta snart sagt alla strategiskt viktiga positioner alltifrån att ”sitta i rutan” som våra i många år mest förekommande nyhetsuppläsare till SVT-chef, alltifrån att realiter chefa för ledarsidan på Sveriges största dagstidning till att vara något slags Ordförande Mao för Sveriges publicister.

Den ger också en uppfattning om hur Gramsci- Vänstern lyckades att skaffa sig kontroll över ”åsiktsrummet”, dithän att det kunde stängas för var och en som tyckte eller tänkte ”fel”. Och det var förvisso inte bara de som fanns med i ORIGO-kretsen som stängdes ute. ORIGO publicerade 1967 en lista på 107 debattörer och publicister, som inte tillåtits delta i Kulturmagasinet OBS. I dag - vilket en programledare på TV nyligen troskyldigt förklarade som något självklart - finns det listor på kvinnor (aktivistiska feminister kan man tänka) att tillgå i olika debatt och opinionsbildarsammanhang för att motverka varje antydan till (så uttrycker man det) ”mansdominans”. Då gällde listorna personer med åsikter till höger om mitten inom socialdemokratin och som skulle stängas ute respektive sådana med åsikter till vänster om samma mitt som dessa år fick sin lansering som viktiga opinionsbildare genom de statliga etermediernas olika debatt- och samhällsprogram. Vem har intresserat sig för att granska denna åsiktsregistrering med för det svenska opinionsklimatet långt större och långsiktigt genomgripande effekter än det som SÄPO ägnade sig åt för att hålla koll på samhällsomstörtare? (7)

Kartan för Opinions-Sverige ritades dessa år om inte bara - som Per Ahlmark i sin tingstensfixering tycks tro - genom att Herbert Tingsten försvann från Sveriges då viktigaste debattforum. Och efterhand var det fler av ”de stora” än Tingsten som tystnade. Eyvind Johnson och Harry Martinson, Sven Stolpe och Sven Fagerström, Vilhelm Moberg, Sven Delblanc och Bo Setterlind. Alla var de ”oppositionella”. Alla blev de bestraffade och straffet hette ”marginalisering”. Sådan var verkligheten i Opinionsbildar-Sverige! Den verklighet som dikterades av 60- och 70-talens svenska mulla Olof Lagercrantz (8) med långa raden subalterner. En tid då ”rätt” åsikt var en förutsättning för att i de bredspåriga medierna tillåtas yttra åsikt. Vem skriver historien om dessa den svenska åsiktsnivelleringens mörka år - de år då det media- och åsiktsklimat som sedan i det stora hela varit förhärskande grundlades?


Myten om Timbrohögerns  makt och inflytande

Föreställningarna om att vänstervridningen under 60- och 70-talen skulle ha ersatts med en från ”Timbrohögern” emanerande högervridning är mycket en myt.

Det från Timbro tidtals rika flödet av böcker och pamfletter har visserligen breddat debatten och vidgat synsätten och därmed haft sin betydelse när det gäller att bryta vänsterns genom medierna etablerade åsiktsmonopol. Rimligen har detta också haft sin betydelse för den under 80- och 90-talen faktiskt förda politiken - rentav för den regerande socialdemokratins successiva anammande av marknadsekonomiska syn- och tänkesätt även om det här främst handlar om anpassningar till allmänna idéströmingar i vår omvärld. Marknadsliberalismen har också i den praktiska politiken tillåtits att vara städgumma, när det gäller att reda upp en del av de mer akuta problem, som efterkrigssocialismen gav upphov till. På senare tid har som bekant nya tillkommit.

När det gäller grundläggande värderingar och förlorad kunskapsbas inom framförallt humaniora har emellertid ingenting skett - eller snarare det som skett är en fortsatt erodering. Nihilismen och en tilltagande historielöshet har fortsatt kunnat göra sig allt bredare. Till detta kommer en på senare år markant ökad okunskap i det svenska språket och litteraturen. Ett av tidens många tecken är att det snart inte finns en bokhandel värd namnet ens i en stad som Stockholm, som dock fortfarande kan erbjuda Hedengrens vid Stureplan. Ett annat hur de offentliga biblioteken hamnat i en allmänt omvittnad kris.

När det gäller allt detta grundläggande hände knappt ett jota under de så kallade borgerliga åren. Här har Timbrohögern och deras ”strateger” ett delansvar. I stället för att precis som vänstern på 60- och 70-talen nästla sig in i de stora massmediahusen - framförallt det mäktiga radio- och TV-huset - och ta över viktiga ledningsfunktioner valde de att med hjälp av en strid ström av SAF-miljoner bygga en egen liten Timbrovärld med sina egna karriärvägar, varav en ledde till Svenska Dagbladets ledarredaktion men just inte längre. Samtidigt fortsatte Gramsci-Vänstern att i godan ro utveckla och konsolidera sina ställningar överallt varifrån det är möjligt att bedriva opinionsbildning - inklusive Svenska Dagbladets allmänna redaktion, där man enligt Hans L Zetterberg på hans tid som tidningens chefredaktör kunde räkna antalet icke-socialister på ena handens fingrar.

Se resultatet!

Vi ser nu resultatet.

När någon talar om att den civiliserade världen den 11 september drabbades av en ohygglig katastrof med enorma och oöverskådliga återverkningar, drivs debatten eller snarare den malande opinionsbildningen i radio, TV och på de av Gramsci-Vänstern kontrollerade debatt- och kultursidorna efter två huvudlinjer: 

1) Det vi kallar den civiliserade världen är inte alls någon civiliserad värld utan den mest primitivt cyniska av världar. Se bara på den där cowboyen från Texas och hur han med ena handen kastar bomber och den andra matpaket över ett av jordens fattigaste folk. 

2) Det som hände den 11 september var något USA själv ådragit sig - ett slags den amerikanska politikens eget verk.

Och när TV-magasinet Agenda diskuterar säkerhetspolitik i anledning av det inträffade, blir den stora - mycket stora - efterdebatten inte något av det som blev sagt i programmet utan att programmet hade varit helt ”mansdominerat”, Bland deltagarna fanns inte en enda kvinna, skriades det. Just detta blev också huvudfrågan när TV därefter kallade in sin veckovisa ”fredagspanel”. Ständigt detta vem som får komma till tals - inte vad den eller den försöker få sagt. Ingenting speglar bättre det erövrings- och positionstänkande som Gramsci-Vänstern numera förstärkt av en växande kader militanta feminister gjort till överordnad strategi. Alltid detta ”vem” och ”vem” skall alltid vara någon av ”oss”. Om ”rätt vem” inte har något mer att komma med än Expressens kolumnist Linda Skugge (9) är sekundärt.

Att Jan Guillou marscherade ut från Bokmässan i Göteborg för att slippa delta i sorgestunden för de tusentals offren den 11 september gav däremot inte upphov till någon upprörd debatt i något av TV:s alla magasin. Nej, i stället fick Guillou omgående kamratstöd från Torbjörn Säfve och Torbjörn Tännsjö. Tännsjö som också var på Bokmässan förklarade skamset att han ”fegade lite”: ”Hade jag varit modigare hade jag nog följt med Guillou ut.” Men det hade Säfve gjort om han bara hade varit där: ”Hade jag varit på Bokmässan hade jag gått ut tillsammans med Jan Guillou.”

Och geronten själv - Jan Myrdal - kunde breda ut sig på Aftonbladet Kultur med förklaringar varför han inte hade någon anledning att sörja de oskyldiga offren i New York. Medkänsla får inte vara ”särskiljande”, undervisade Myrdal. Även här måste den oinskränkta - inskränkta kan någon tycka - jämlikheten råda (10). För att det inte skall kunna uppstå mannamån om Jan Myrdals medkänsla följer han principen att inte i något sammanhang känna medkänsla. Förmodligen menar han att medkänsla är ett borgerligt sediment besläktat med sentimentalitet och sådant bör en riktig karl som Jan Myrdal inte hemfalla åt. I stället uttrycker han i artikeln - med referens till historien - sina bekymmer om huruvida det slags mod som dödspiloterna den 11 september visade är vidare effektivt:

”Man kan ha stor respekt för marodnikernas offervilja och personliga mod men attentatet mot Alexander II liksom den individuella terrorn i allmänhet visade sig politiskt verkningslös och/eller kontraproduktiv.”

Så att ingen skall behöva missförstå Myrdal passar han också på att förklara, att han visserligen anser sig vara både demokrat och civiliserad men inte - betonar han - ”i den mening i vilken Persson och Bush använder orden”. Och skulle han ge sig ut och demonstrera skulle det vara bland ”islamisterna på gatan i Karachi”.

Och när Svenska Akademien tilldelar N S Naipaul årets nobelpris i litteratur tappar Jan Guillou både huvud och hängslen. I stället för att som Guillou i sina böcker om Arn hjälpa till att framställa islam och de rättrogna i ett förklarande skimmer väljer Akademien en person, som haft oförskämdheten att uttrycka bekymmer över att ett land som Afghanistan saknar ”skarpa hjärnor” med förmåga att ta itu med landets fattigdomsproblem. Det finns inte något vare sig intellektuellt eller ekonomiskt liv, förklarar denne iakttagande resenär. Detta är ett stort problem för stora delar av den islamiska världen, menar Naipaul. Den samling fähundar som tilldelat Naipaul nobelpriset är rasister, dundrar Guillou (11). På frågan om detta är något han menar på fullaste allvar förklarar han, att det är inte nog med det utan de - Akademiens ledamöter - är också konservativa, samtliga dock med ett ädelt undantag:

”Akademien är en samling konservativa människor, utom möjligen Lars Forssell. Men annars är de nog rasister allihop.”

Vips kan man påföljande dag på Expressens kultursida i en rubriktext till ett ”vittnesmål” läsa, att Naipaul är ”avmätt, hotfull, glödande av hat” och påföljande dag har tidningen ytterligare vässat pennan. Naipaul är ”skandalernas man” och ”en arrogant skitstövel”, förklaras det (12). Redan dessförinnan - men efter Guillous utbrott - hade Expressens kulturchef Maria Schottenius-Svenning gjort klart hur V S Naipaul skall fackas in: ”I en tid när muslimer jagas över hela världen passar Naipaul alltför väl in i Bushregimens och CNN:s propagandaapparat.”

PR-plattform för massmord och terrorism

Även om det tunnat ut i leden finns det uppenbarligen tillräckligt mycket kraft i det nätverk, som byggdes upp under 60- och 70-talen, för att det än en gång skall kunna tjäna som PR-plattform för tidigare ideologiskt och numera även religiöst motiverade massmord och dito terrorism. Man skall heller inte underskatta betydelsen av den nyrekrytering som hela tiden skett och sker. Expressens kolumnist Cecilia Hagen är ett av de nya stjärnskotten, som tveklöst platsar i gänget. I uppskruvad stämning satt hon nyligen på Capri och skrev en kolumn med rubriken: ”Värst av allt just nu är George W Bush” - alltså värre än Mohammad Omar, Usama bin Laden och andra ”världsförbättrare” med Guds uppdrag att förgöra USA genom att sätta världen i brand. Man kan riktigt höra hur det hejades där hemma bland kamraterna.

Man skall nu inte överdriva genomslaget av Gramsci-Vänsterns nytända aktivism. Det är säkert fler än de som tar intryck av den pånyttfödda indoktrineringen, som helt på egen hand gjort bedömningen, att bin Laden måste vara galen och att dödspiloterna efter genomgången hjärntvätt måste ha varit underkastade någon form av ”mind control” (13) och att det nu gäller att mobilisera mot detta vanvett.

Utöver det i svenska medier förtäckta men i skrämmande utsträckning öppna promotandet av bin Laden och hans ”kamp” finns det ett annat problem, som inger bekymmer - borde göra. Det är hur massor av mediautrymme nu blockeras för ett sansat, kunskaps- orienterande och analyserande meningsutbyte - bland annat om den amerikanska politiken och om hur bra eller dåligt USA fullgör den uppgift USA påtagit sig som varande ett slags Världspolis. Om detta kan det finnas skäl att ha en både kritisk och ifrågasättande uppfattning. Och hur kunde det komma sig att 700 britter omkom när Twin Towers raserades men enligt Israels ambassad i Washington inte en enda israelit (frånsett de tre israeliter som satt i de kapade planen)? Hade Mossad indikationer (vilket denna världens ”bästa” säkerhetstjänst borde ha haft), som delgavs ”de egna” men inte gick vidare till CIA/FBI eller blev CIA/FBI informerat utan att informationen togs på allvar? Hur kompetent är USA i sin roll som Världspolis? Var finns den analyserande och kritiska debatten utifrån frågeställningar som dessa? Om Världen nu hamnat i beroende av en av USA ledd Världspolisfunktion måste det ligga i Världens intresse att den fungerar - i varje fall innan det blivit möjligt att ersätta denna funktion med något som är bättre. Att det månghövdade FN med sina tröga beslutsmekanismer i den aktuella situationen inte är ett alternativ inser var och en som önskar få stopp på vanvettet. Och vad är Sveriges ansvar i den situation Världen nu befinner sig i?

En dellösning på detta problem - problemet med den misshushållning av mediautrymmet som nu sker - vore att engagera kloka, sansade och inom olika områden kunniga människor, som de stora tidningarnas kolumnister i stället för de proffstyckare med ofta rent propagandistiska budskap - vanligen journalister - som nätverksvis skaffat sig makten över opinionsbildningen i Sverige. En annan att sluta upp med att låta tillsättandet av chefer och andra nyckelpersoner i stora betydelsefulla mediaföretag som SVT ingå i Gramsci-Vänsterns positionsspel.


Fotnoter:

(1) Ordet ”taliban”betyder ”student”.   tillbaka

(2) Per Ahlmarks ”kamp”mot kommunismen och dess svenska supplikanter är av sent datum. Egentligen är det först efter Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens sammanbrott som Ahlmark gjort sig bemärkt som ”den store kommunistdödaren”. Och i sina böcker - i sig nyttiga samtidigt som de i denna tid sålde bra - är han noga med att helt förtiga, att det faktiskt fanns en ”motståndsrörelse” under de år då mediavänstern härjade som värst - en motståndsrörelse som Ahlmark en kort tid tillhörde men av politiska karriärskäl valde att svika.   tillbaka

(3) Att detta kunde ha sitt pris är Nils Bejerot det tydligaste exemplet på. Frank Hirschfeldt - medlem i ORIGO:s ”breda” redaktionskommitté och engagerad i Riksförbundet för hjälp till läkemedelsmissbrukare (RFHL)- hade i en artikel ifrågasatt omfattningen av den dessa år bland ungdomen kraftigt ökade narkotikaanvändningen och därmed problemets dignitet. Hirschfeldts artikel fick stor uppmärksamhet - bl.a genom att åberopas i en hel serie av Sveriges Radio anordnade debatt och informationsprogram. Enda gången som en ORIGO-artikel fick omfattande positiv publicitet i de stora medierna. Som ORIGO:s utgivare kände jag mitt ansvar och engagerade Bejerot för ett sakkunnigt bemötande av Hirschfeldts artikel. Bejerots bemötande blev upptakten till en motoffensiv mot den knarkliberalism, som dessa år gjorde sig bred i de svenska medierna samtidigt som antalet självmord bland storstadsungdom, som kunde relateras till narkotikaanvändning, ökade på ett alarmerande sätt. I massmedia - i detta fall med Aftonbladet, där det i redaktionen fanns flera narkomaner, som anförare - bedrevs en kampanj för narkotikan som ett slags frihetligt inslag i den nya ungdomskulturen och som - trummades det - samhället måste lära sig att godta. I ORIGO bemötte Bejerot denna kampanj med en tyngd i argumenteringen, som bemöttes med argumenteringens ihjältigande. Nils Bejerot var sedan i många år utestängd från den av de stora massmedierna kanaliserade debatten, något han med frustande energi gjorde sitt bästa för att ”kompensera” genom att fara land och rike runt och hålla föredrag för socialvårdare alla kategorier. Den av massmedia (alltifrån Aftonbladet till SvD, Aftonbladet på grund av sin inställning, SvD på grund av sin feghet) censurerade Bejerot blev sin egen ”enmansfolkrörelse”. Som sådan var han fram till sin död en av de nedbrytande krafternas betydelsefullaste motståndsmän. Året innan han gick bort hade han fått sitt hem och sina arkiv nedbrända. Han dog av en virus som drabbade både honom och hans assistent. Båda intogs på Epidemisjukhuset i Stockholm. Assistenten överlevde. Nils Bejerot var en enastående människa. Chapeau!
tillbaka

(4) Länge avstod ORIGO från att söka statligt kulturtidskriftsstöd. Tidskriftens - framförallt dess utgivares - inställning var, att det fria ordet inte bidragsvägen skall göra sig beroende av staten. Enligt samma resonemang och synsätt var ORIGO emot statskyrkan, något som finns utvecklat i en ”linjeartikel” kallad ”Ett omaka par” (ORIGO 1/64).Vad som börjar med ett litet beroende tenderar att bli ett allt större beroende, vilket lätt nog leder till en successivt framväxande allmän anpasslighet. SvD liksom den svenska statskyrkan och vad den lämnat efter sig är tydliga exempel på detta. Därför var det först i ett mycket pressat läge och med ”principiell vånda” ORIGO en tid efter intervjun med departementsrådet Roland Pålsson skickade in sin ansökan om tidskriftsstöd. Någon utslätning i tidskriftens policy och allmänna förhållningssätt kunde dock inte avläsas och det ansökta stödet beviljades heller inte. Dumt nog hade det av Pålsson utlovade stödet tagits med i budgeteringen och när det sedan - vilket faktiskt kom som en överraskning, departementsrådets löfte hade mottagits som en bindande förpliktelse - uteblev, fanns det inte tid och möjlighet att mobilisera de 60 000 kronor stödet skulle ha uppgått till.
tillbaka

 (5) För bekämpandet och utraderandet fanns både tankar och strategier. Mer problematiskt blev det när det kom till frågan vad det uppkomna tomrummet skulle fyllas med. Skulle det ske med en lydnadsterror sjuttiosju gånger värre än det eventuella björkriset, skamvrån eller nedsatta betyget i ordning och uppförande? Skulle det ske med tankefoster, som i den kommunistiska världen under decennier hejdat utvecklingen genom att spärra in den enskilda människans initiativ- och skaparkraft? Jo, det var tanken i den mån det fanns någon tanke. Och ju fattigare och mer av staten beroendeställda människomassor, desto större och mer imposanta Stats-Gudar. Det var detta som var dessa vilsefördas ofta borgarbarns alternativ till Pappa och Mamma. Det var detta som gjorde Familjen till Fienden - för en och annan Den Stora Satan. I stället för att bättra och utveckla det som var fel eller otidsenligt i det som gällde som familjen och familjepolitiken skulle familjen som institution med alla sina bärande värderingar raseras. Läs den i Sverige så beundrade Alexandra Kollontaj med Jan Myrdals barndoms- och uppväxtminnen som ett slags utvecklingens facit!   tillbaka

(6) Tidigare har DSM publicerat en lista kallad ”Gramsci-Vänsterns svenska nätverk” (DSM 2/95). Denna tidigare lista upptog 108 namn. Denna lista upptar 185 namn. Tillkommande namn har bl a hämtats från Maria-Pia Boëthius bok ”Mediernas svarta bok”. Efter att ha suttit på Kungliga biblioteket och läst texter i vänstertidningar som Arbetarkamp, Gnistan och Internationalen räknar Boëthius upp ett stort antal tidigare extremvänsteraktivister, som numera har nyckelpositioner i MediaSverige - inte minst inom Jan Stenbecks mediekonglomerat. Vare sig denna eller den tidigare listan upptar namn på personer som i egenskap av politiker propagerade för kommunismen i dess olika varianter. Ett undantag är CH Hermansson som efter att han lämnade uppdraget som kommunistledare kunde övergå till att verka för de kommunistiska idéerna genom ett flitigt medarbetarskap i olika medier - låt vara att även Hermanssons agitation med åren successivt tog färg av den omgivande verkligheten och efterhand blev mindre rödglödgad.   tillbaka

(7) I ORIGO myntades begreppet ÅPOS varmed avsågs de åsiktspoliser, som kompenserade sig för sin ofta högst betydande obildning genom att sortera människor i ”rätt-tyckare”och ”fel-tyckare”.   tillbaka

(8) Ordet mulla används här i sin grundbetydelse, således ”herre och domare”.   tillbaka

(9) I en av sina senaste kolumner förklarar Linda Skugge att hon ”skiter i hur hennes mutta ser ut”. Damen ifråga har - som Expressens läsare uppges ha kunnat läsa om ett antal gånger - dels gjort abort (därför att myndigheterna försummat att informera henne om att det finns p-piller), dels blivit förlöst genom kejsarsnitt. Detta är saker hon genom sin tidning lyckats göra till riksangelägenheter. Häromåret kunde Linda Skugge kvala in som en av Sveriges 100 viktigaste opinionsledare.   tillbaka

(10) I mer än 20 år har olika folkgrupper i Afghanistan bekrigat varandra - genomgående med stor grymhet. Human Rights Watch kan 1997 rapportera om en massaker på shiitiska hazarer, då talibanerna mördade omkring 2 000 civilpersoner. Om detta och liknande informeras inte i svenska medier. Men när en civilperson vid första dagens USA-bombningar fick en fot bortsliten kunde både Aftonbladet och Expressen påföljande dag visa detta per helsidesbild.   tillbaka

(11) Man anar att Jan Guillou hade tänkt sig att någon helt annan skulle ha fått årets pris. Det har ju surrats en hel del under hösten om att det i år - Nobels stora jubelår - borde bli en svensk. Dessutom var det länge sedan någon svensk fick det. Tomas Tranströmer är ett namn som nämnts men det finns säkert någon som haft ett annat namn i tankarna.   tillbaka

(12) En normalt kultiverad person som Per I Gedin berättar så här om ett möte han haft med V S Naipaul: ”Jag mötte en otroligt sympatisk och älskvärd, lågmäld och ganska blyg person.”   tillbaka

(13) Det har förekommit ett antal uppgifter om hur anhöriga till de utpekade dödspiloterna upplevt, att deras söner undergått personliga förändringar och att de inte stått att känna igen. ”Hjärntvätt” är ett begrepp som återkommer i intervjuer med närstående. Pappan till Mohammad Atta - den av terroristerna som satt vid spakarna i det första planet in i World Trade Center - förklarade i en intervju: ”Min son är änglalik. Min son kan inte döda en fluga. Han är tyst, tillbakadragen och vänlig.” Därför kunde han omöjligen ha varit en av de utpekade massmördarna, förklarade pappan, en välsituerad egyptisk advokat, till dess att bilder av sonen passerande olika flygplatskontroller kunde presenteras som entydiga bevis. Själv hade pappan fått tårar i ögonen när han såg de första bilderna från katastrofen. Vad är det som ingår i utbildningen i bin Ladens träningsläger?, finns det skäl att fråga sig. Vilka tekniker finns i dag för ”mind control”? Fysiologen dr Jose Delgado forskade redan på 60- och 70-talen i detta ämne och kom för nu närmare 30 år sedan ut med boken ”Physical Control of the Mind: Toward a Psychocivilized Society”, där han förutspår en ny tidsålder, då mänskliga varelsers hjärnor kan regleras på avstånd och där han fantiserar om styrfunktioner i form av inopererade ”cerebrala pacemakers” i stil med ”hjärt-pacemakers”. Vad har sedan dess inte hunnit ske inom detta forskningsområde? Och har den framburit resultat, som nu hamnat i händerna på Omar, bin Laden & Co? Att inbilla sig att mångmiljonären bin Laden uppburen av hängiven gudstro skulle vara ute efter att frälsa världen från fattigdom och orättvisor är bara naivt, då hans gärningar såväl i smått (typ när han vid ett besök i Falun per affärsjet rekvirerade prostituerade från Hamburg) som nu i stort (massmord på medmänniskor) står i skriande strid med Koranen. Här handlar det om ondska - svårt sjuk ondska - i ordens mest genuina mening.   tillbaka