online casin

DSM 3/1994


Skrivet av Jan Gillberg

Olof Palme föddes den 30 januari 1927. Han växte upp i en av de ”finaste” och mest förmögna familjerna på Östermalm. Han var sjuklig fram till skolåldern; led av bältros. Sin skolutbildning fick han i privatskolor - först Beskowska, sedan Sigtunas humanistiska. Somrarna tillbringade han på farföräldrarnas herrgård Ånga utanför Nyköping och på morföräldrarnas gods Skangal i Lettland. När Olof var sju år drabbades han av två traumatiska upplevelser. Inom bara ett par veckor förlorade han först sin älskade farfar och sedan sin mycket omtyckte pappa. Båda myndiga herrar som byggt upp och utvecklat vad som i dag är försäkringsbolaget Skandia - på den tiden i familjen Palmes ägo. Han fick sedan den inte mindre myndige direktören och högerriksdagsmannen Harald Nordenson som förmyndare.

Redan som sjuttonåring och färsk student fick Olof Palme medarbeta i Svenska Dagbladet (Nordenson var ordförande i SvD). Under 1944 fick han 33 artiklar publicerade i vad som då var en ren högertidning. I SvD medarbetade Palme fram till och med 1950. Detta år med två understreckare. Tillsammans med sedermera högerns partisekreterare Gunnar Svärd var han en av chefredaktören Ivar Andersons kandidater till posten som tidningens politiske redaktör efter Otto Järte. Olof Palme hade också ett erbjudande om att bli tidningens korrespondent i USA.
Kort sagt. En mycket solid borgerlig bakgrund.

Vad var det som präglade Olof Palme? Vad var det som gjorde honom till socialist?

Den första frågan kräver rimligen ett försök till en hel liten utredning och faller utanför ramen för en kort artikel. Att det fanns ett starkt idealistiskt inslag hos Olof Palme står dock utom diskussion. I sin Palmebok nämner Björn Elmbrant hur en liten bok utgiven av Barnbibliotekets Saga (nr 9) kom att ge honom bestående intryck - en komprimerad och suggestivt återberättad version om Trojanska kriget. Den gav honom en av hans inte bara tidigaste utan genom livet starkaste läsupplevelser. Han kunde återge långa stycken utantill. Där återfinns, menar Elmbrant, alla de element man gärna förknippar med den vuxne och stridbare Olof Palme: den nödvändiga striden, de heta känslorna, vapenbrödernas trofasthet.

Den senare frågan borde vara lättare att ge ett mer kortfattat svar. Det finns emellertid olika versioner. En par är Olof Palmes egna. Enligt en av dessa skulle han blivit ”väckt” till socialdemokrat, när han 1947 åhörde en skattepolitisk debatt med Ernst Wigforss som en av deltagarna. Wigforss skulle - enligt denna dock föga sannolika version - ha varit den som ”värvade” Palme till socialdemokratin. De som kände Olof Palme från dessa år tycks inte tro att en skattedebatt skulle ha gjort ett så starkt intryck på den då tjugo år gamle Palme, att det skulle ha satt avgörande betydelse för hans politiska vägval. Före 1948 var det ingen bland hans vänner som överhuvudtaget uppfattade Palme annat än som ”ordinärt borgerlig”.

Olof Palme har också en annan version, nämligen att det skedde successivt. Det låter mer både rimligt och troligt. Det är nog också ganska klart att detta ”successiva” fick näring, då Palme 1948 kom till USA som stipendiat och fick studera vid Kenyon College i Ohio. Som examensarbete skrev han en uppsats om den österrikiske nationalekonomen Friedrich von Hayeks bok ”Vägen till träldom” - ett av portalverken för senare tids nyliberalism. Han fick ihop, har han själv berättat, ”43 sidor intensiv text”. Det kan också antas att den då tjugoettårige Palme kom att ta intryck av den redan dessa år florerande amerikanska studentradikalismen.

Vidare nämns de resor Palme kom att göra i länder som Mexiko och Indien. I synnerhet Asienresan 1953 skall ”oåterkalleligen” ha gjort honom till socialist. Så har han själv uttryckt det. Att dessa resor fick betydelse för hans politiska vägval må säkert vara riktigt. Det hindrar inte att det är en delvis annan fråga när de fick denna betydelse.

Man skall komma ihåg, att Olof Palme som ung var något av en ”idealistisk anti-kommunist”. Det var detta som dessa år var hans politiska profil! Inte att vara ”socialist” - inte ens i svensk skattepolitik. Som studentpolitiker - bl a ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer - gjorde han sig i stället känd för att ta nappatag med den från Moskva uppstyrda internationella studentorganisationen IUS och Palme blev också 1951 värvad som ”meddelare” till den svenska militära underrättelseorganisationen. När Hans-Göran Franck i spetsen för en delegation clartéister trampade in på en av dessa IUI-kongresser ironiserade Olof Palme om ”sex muntert levande illustrationer till föreningen Clartés sorgliga förfall”. Och sin trebetygsuppsats i statskunskap skrev Palme - också 1951 - om kommunismen i Västtyskland. Den skall ha byggt på ”hemligt material” och är därför ”hemligstämplad”. 1)

Olof Palme hade också hunnit bli reservofficer och sitt första ”riktiga jobb” fick han som byråsekreterare med placering i den detalj inom försvarsorganisationen, som hade hand om ”strategisk och militärpolitisk underrättelseverksamhet”. En kortare tid tjänstgjorde Palme även hos militärattachén i Paris.

Under sin tid inom det militära underrättelseväsendet blev Palme bekant med Ansar Lindbeck, som hade med Palme liknande uppgifter. Tillsammans gjorde de en utredning om västblockets försvarskostnader.

När Tage Erlander våren 1953 sökte kvalificerad ”sekreterarhjälp” vände han sig först till Ansar Lindbeck, som tackade nej. Lindbeck rekommenderade emellertid Erlander att i stället fråga Olof Palme. Det var så Olof Palme fick sitt första ”politiska jobb”. Olof Palme hade då hunnit bli 26 år. 2)

Det är inte ovanligt att slumpen spelar in i människors vägval. När det gäller rikt begåvade människor är det rentav mer vanligt än ovanligt. Logiskt nog. Deras begåvning gör det möjligt för dem att ”göra någonting av” vad de ”råkar” föreläggas och när de väl är ”på bana” fullföljer de uppgiften på ett sätt, att de i kraft av sin duglighet och successivt vunna framgångar också lätt blir kvar i det spår de - av den ena eller andra ”slumpen” - hamnat i.

Olof Palme kom som vi vet långt i det ”spår” han hamnade efter att Tage Erlander ringde upp honom en kväll 1953 och frågade om han ville bli statsministerns sekreterare. Han blev i sinom tid den givne efterträdaren till Erlander - både som partiordförande och statsminister.

En och annan menar att detta var ett framgångsspår som upphörde 1969 - dvs då Olof Palme valdes till partiordförande. Även om valresultatet 1982 räckte till för att återge socialdemokraterna regeringsmakten var det en regeringsmakt som vilade på en minoritet i riksdagen. Och efter valet 1985 var Palme inte längre att känna igen.

Olof Palme har gått till historien som den store internationalisten ömmande för de fattiga runtom på vår planet. Och hans insats som fredskämpe är nära förknippad med hans eldande retorik om klyftan mellan rika och fattiga som det egentliga hotet mot världsfreden.
Detta är den bakgrund - om man så vill facit - som sökt en förklaring till vad som gjorde Olof Palme till internationalist och fredskämpe med socialistiska förtecken. Det är i detta sökande som Palmes resor i unga år till Mexiko och Asien befunnits ”passa in”. Tempelbyggarnas särskilt omhuldade version är att det var Asienresan 1953 som ”vann” Palme till den ”rätta sidan”.

Förvisso att Olof Palme - den rike mannens son från det burgna Östermalm - måste ha tagit starka intryck av vad som mötte honom på dessa resor i en för honom så annorlunda värld. Det gäller säkert alla östermalmspojkar som på liknande sätt fick möjlighet att se sig om i världen; flickorna på Östermalm släpptes på den tiden inte ut på resor till så avlägsna mål som Mexiko och Asien.

Ändå är det något i Tempelbyggarnas version om den redan 1948 eller i varje fall 1953 ”socialt väckte” Palme som inte stämmer. Det skulle nämligen dröja bra länge, innan Olof Palme gav uttryck för något av det sociala engagemang med internationell inriktning som i sinom tid skulle komma att gälla som Palmes politiska profilering. Det skulle - räknat från 1953 - dröja 12 år! I boken ”Palme” gör Björn Elmbrant följande kritiska reflexion: ”Om vi utgår från att han (Palme) hade rätt när han sa att hans tankar om kolonialism och nationell frigörelse 1965 var ungefär desamma som 1953, efter hans resa till Asien, varför dröjde det 12 år innan Palme klämde ur sig det nästa gång?”

Åren 1953-65 i det socialdemokratiska partiets tjänst upptar Olof Palmes agenda. med helt andra frågor än freden och fattigdomen i världen. Ännu mindre med sådant som direkt eller indirekt var ägnat att ge Världskommunismen support och USA problem.
Den 26-åring som Tage Erlander värvade som sin närmaste medarbetare omnämndes som en idealistisk anti-kommunist och tillika pro-amerikan. Och i debatten om svenska atomvapen tillhörde Olof Palme - liksom Tage Erlander - den falang inom partiet, som menade att det svenska neutralitetsförsvaret hade större trovärdighet med atomvapen än utan. Just denna fråga hotade att splittra partiet och en av Palmes största insatser för partiet (då och framgent) var, att han fann den formel som kunde avvärja en sådan splittring. Formeln var att i enighetens tecken tillåta FOA att bedriva ”utvidgad skyddsforskning” i stället för - som var atomvapenanhängarnas linje - ”konstruktionsforskning”. Jag var själv engagerad i debatten; turnerade runtom i landet med bl a PerAnders Fogelström och Bertil Svahnström som kombattanter. Jag vet därför att vi - bl a Per Ahlmark - som var för svenska atomvapen just i denna fråga upplevde Olof Palme som vapenbroder. Finurligheten att begreppsbestämma FOA-forskningen till ”utvidgad skyddsforskning” tyckte vi var mycket fyndig. FOA kunde bedriva sådan ”utvidgad skyddsforskning” fram till 1968.

Detta var år då partiet och då i synnerhet dess ledare Tage Erlander utstrålade framstegsoptimism. ”Vetenskapen” och ”tillväxten” var de ständigt återkommande honnörsorden. Att då också anse att Sverige borde ha ett försvar, som tillägnat sig teknikens landvinningar, låg väl i linje med det synsätt som var Erlanders och som Palme hade till uppgift att efter bästa förmåga sälja in - vilket han också gjorde.

”Erlanderismen” var tron på offentlig expansion och forskning/utveckling som det samhället och människorna saliggörande. Det var detta credo som Palme hade att ge ord och innehåll.

Sitt mest genomarbetade och fullödiga uttryck fick denna ”ism” i skriften ”Framstegens politik”. Den kom ut 1956 och hade Olof Palme och Krister Wickman som författare. I den talas ingenting om klyftan mellan rika och fattiga. Den kunde lika gärna ha givits ut som ett amerikanskt valmanifest - likgiltigt om av det demokratiska eller republikanska partiet.

Och att ”framstegen” skulle vara sunt finansierade var något Palme hade tagit till sig från sin gode vän Assar Lindbeck. Tillsammans hade de i början av 1955 skrivit artikeln ”Reformpolitik vid skiljevägen”. Den publicerades i partiets idétidskrift Tiden och framhöll vikten av att i den fulla sysselsättningens samhälle skattefinansiera ökade statsutgifter - annars riskerar man att få inflation. Artikeln fick beröm i Svenska Dagbladet. Den fick också betydelse för den acceptans, som Palme lyckades skaffa sig och genom åren hyggligt underhålla bland ”tunga namn” inom näringslivet - bl a Tore Browaldh och Pehr G Gyllenhammmar.

Länge kom Olof Palme också att i ekonomiska frågor uppfattas som ”liberal”. Den radikalisering han dessa år undergick - tillsammans med Tage Erlander och partiet - var inte inspirerad av några marxistiska doktriner. Fram till ’fonderismen’ gällde radikaliseringen heller inte så mycket den ekonomiska politiken i sig. Ej heller - fram till 1965 - de internationella frågorna. 3) Snarare handlade det om en pragmatisk konsekvens av ambitionen att skattefinansiera successivt genomförda sociala reformer - en konsekvens ur vilken iden om ”det starka samhället” växte fram. I denna ide ligger en klar radikalisering - närmare bestämt av den svenska socialdemokratins demokratibegrepp.

Själva begreppet ”det starka samhället” har definierats som en symbios mellan stat och samhälle - ett slags statssamhälle, där staten mer och mer tar över samhällets i meningen de enskilda medborgarnas uppgifter. I ju större utsträckning detta sker och ju mindre som blir kvar för medborgarna att själva rå över, desto starkare behöver staten vara. Skattetrycket föder skattemotstånd - ett motstånd som statssamhället måste rusta sig för att eliminera.

Mönstret för den omvandling till ”det starka samhället”, som Sverige genomgick under ”erlanderismen”, fick sin första närgångna genomlysning i Roland Huntfords bok ”The New Totalitarians” (1971).

Genom att tala om ”de nya totalitaristerna” påminner Huntford om att totalitarister har det funnits förr. En del av vad Huntford skriver för osökt tankarna till den viktiga bok - ”The Redemption of Democracy” (1941) - som Hermann Rauschning skrev, när han i sin brittiska exil beskrev den då förhärskande tyska totalitarismen.

Det tyska folket vanns i inte ringa mån till underkastelse genom en process alls inte olik den svenska. Också i det tidiga trettiotalets och arbetslöshetens Tyskland var ”trygghet” - kollektiv trygghet - det ”signalord” som skulle samla människorna för ett nytt och bättre Tyskland.

I politikernas saluförande av ”trygghet” ligger emellertid en stor fara, menar Rauschning. Hos människan finns en inneboende fruktan för livet, som gör att hon är beredd att offra allt till den som hon tror kan erbjuda ”trygghet”. Det totalitaristiska Tyskland - precis som i dag Nord-Korea - byggde upp en enorm apparat för att tillhandahålla ”social trygghet”. Tredje Riket var inte bara Krigsmaskinen Tyskland. Det var också historiens dittills längst utbyggda Social-Stat.

Men tryggheten hade då liksom i dag sitt pris. I det moderna välfärdssamhällets mjukare form är priset ”mindre och mindre kvar” när staten tagit sitt. Det kan för många - rentav en majoritet - vara ett godtagbart pris. Det är bara det, att det finns också ett annat pris som inte så gärna redovisas - den ökade ofrihet som växer fram som en följd av det Kontrollsamhälle som är Trygghetssamhällets andra sida. Rauschning - liksom Huntford - menar att det är här vi hittar totalitarismens egen inneboende dynamik. 4)

I sin bok ”Vem är Olof Palme?” skriver Bertil Östergren: ”Ideologin om ’det starka samhället’ utformades i hög grad i ett samspel mellan Erlander och Palme.” Och Palme själv har förklarat: ”Jag blev frälst på den offentliga sektorn.”



Det är först 1965 - närmare bestämt vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle den 30 juli 1965 - som Tempelbyggarnas Olof Palme börjar få kontur. Det var då Palme höll sitt första ”Vietnamtal”. Men han var inte först i partiet att kritisera USA:s ”aggressionspolitik”. Först var Torsten Nilsson i sitt förstamajtal tre månader tidigare. Och i USA hade kritiken mot administrationens Vietnampolitik redan hunnit ge upphov till sin motkraft i form av en starkt aktivistisk fredsrörelse.

Det är också fel att föreställa sig att Olof Palme ”skapade en våg” - vare sig hemma i Sverige eller ute i världen. Snarare är det så att han av partiet avdelades för att ”tygla en våg”, som snart nog visade sig så stark att det enda realistiska var att låta honom rida på den.

”Vietnamopinionen” som blev en ”vänsterrörelse” lockade framförallt ungdomen - ”de unga väljarna”, de vid varje nytt val så viktiga förstagångsväljarna. Bland ungdomen försköts dessa år hela opinionsspektrat åt vänster. Muffaren Anders Björck förklarade att moderaterna måste ”sluta upp att vara näringslivets advokatkontor” och FPU-ordföranden Per Garthon förklarade att ”den kapitalistiska blandekonomin successivt måste krossas”. Och BLM:s chefredaktör Lars Gustafsson anförde ”upproret” mot samhällets ”auktoriteter” varhelst de påträffades.

För socialdemokraternas ”relationik” i förhållande till den framväxande ungdomsradikalismen var problemet, att partiet under hela efterkrigstiden intagit en starkt USA-vänlig hållning. Med Olof Palme som Tage Erlanders närmaste medarbetare hade denna hållning blivit ytterligare markerad. Olof Palme var i grund och botten starkt pro-amerikan. Den amerikanska optimismen har han enligt Björn Elmbrant liknat vid ”praktisk kristendom”. Och som studieledare i SSU hade Palme ständigt framhållit den amerikanska demokratin som den stora förebilden. Nu var detta USA plötsligt i något slags ideologisk mening ”fienden”.

Själva ”krigsförklaringen” dröjde dock ännu några år. Året var 1968. Det var valår och opinionsundersökningar hade visat att socialdemokraterna tappade stort bland de unga väljarna. Frågan behandlades vid ett möte den 10 februari 1968 med partiets verkställande utskott. Torsten Nilsson - landets utrikesminister - var klar och tydlig i sin inställning: ”Vi måste finna utvägar i den här valrörelsen att Panga in ’ungdomens revolt’ och kanalisera den genom vår rörelse. ”Hjalmar Mehr förordade någon form av manifestation i Vietnamfrågan. Erlander var tveksam till detta medan Sten Andersson uttalade farhågor för att partiet genom en ”överdriven hänsyn” skulle komma att ”förlora den yngre generationen för all framtid”. Olof Palme - då suppleant i W - deltog inte i mötet.

Men det var Olof Palme som blev budbäraren - den som tilldelades uppgiften att elva dagar senare avge ”krigsförklaringen”. Det var den dagen - den 21 februari 1968 - som Olof Palme tågade sida vid sida med Nordvietnams från Moskva tillreste ambassadör för att sedan tala på Sergels torg. Det var då Tempelbyggarnas Olof Palme kom till.
Från den dagen befann sig Palme ständigt i mediernas fokus. Medierna - Tempelbyggarna 5) - hade fått sin Olof Palme. Och socialdemokraterna vann valet 1968.


När Tempelbyggarna väl satt sin Olof Palme, avtog intresset för partiet och dess politik. Det intressanta var Olof Palme. De inhemska dagsfrågorna kom att bilda en grå fond utan riktiga konturer. Att vinna valen blev ett allt tyngre kneg. Och åren i opposition (1976-82) framstod som ett enda stort elände.

Inte heller den 1982 återvunna regeringsmakten gav någon riktig nytändning. Bara att bilda regering visade sig svårt. Många tillfrågade tackade nej. Olof Palme - gunstlingen bland landets journalister - kände sig sviken av sina partikamrater.

Det är nog inte för mycket sagt att det växte fram ett främlingskap mellan partiet och Olof Palme. Och relationerna med LO och de olika förbunden blev allt sämre. Till detta kommer att överansträngda statsfinanser hade satt stopp för nya reformer - ett stopp som lätt kunde upplevas som att den expansionistiska politiken hade uppnått sin egen ”dead end”.

Det som eggade och återgav Palme inre glöd var sådant som hände i Centralamerika, i Afrika och andra stans - långt bort från Norra Bantorget och Sveavägen 68. Och det var bara genom att låta sig eggas och stimuleras av konflikter ute i världen, som han kunde bibehålla mediernas intresse för ”Olof Palme”. Därför blev Olof Palme också Tempelbyggarnas gisslan.


1) Märkligt nog har ingen journalist tagit sig för att titta närmare på hur det förhåller sig med den där hemligstämpeln. I dag borde det rimligen vara tillåtet och dessutom inte så lite intressant att ta del av vad Olof Palme 1951 skrev om kommunismen - låt vara i ett annat land än Sverige. Det skall vara bra ”hemligt” material för att en mer än 43 år lång sekretess skall anses behöva gälla. * Noteras kan att i Bertil Östergrens bok ”Vem är Olof Palme?” (1985) uppges uppsatsen behandla ”kommunismen i Västtyskland”, medan Björn Elmbrant i sin bok ”Palme” (1989) uppger att den behandlar ”kommunismen i Västeuropa”. tillbaka

2) Tänk om Tage Erlander hade lyckats övertala Ansar Lindbeck att ta jobbet som statsministerns sekreterare...och Olof Palme fortsatt den karriär han faktiskt så smått hade påbörjat... Det är svårt att befria sig från föreställningar om ett i så fall i dag annorlunda Sverige. En svindlande tanke är. Hade Ansar lindbeck då blivit Sveriges finansminister och Olof Palme exempelvis SÄPO-chef...? Det förefaller rimligt att tänka sig att Sverige då hade haft en i dag allmänt sett bättre ekonomi med väsentligt sundare statsfinanser samt ett under en lång följd av år vida mer kompetent SÄPO. tillbaka

3) Den finns inte bara ett problemformuleringsmonopol. Det finns också ett tolknings- och retuscheringsmonopol. I strid med förhärskande föreställningar var det inte vare sig det socialdemokratiska partiet, dess studentförbund eller ungdomsförbund som i svensk debatt var först och tydligast med kravet på svenska insatser i det internationella hjälparbetet. Det var Sveriges Konservativa Studentförbund (SKSF) - den i slutet av 50-talet numerärt största och aktivitetsmässigt mest framträdande politiska studentorganisationen. I opposition mot Högerpartiet drev SKSF en linje i just biståndsfrågorna som var starkt idealistisk. Den 30 mars 1958 antog förbundet ett principprogram kallat ”Den moderna konservatismen” . Ett av programmets längsta och mest genomarbetare avsnitt behandlar ”Det internationella hjälparbetet”. Det ger uttryck för stark idealism samtidigt som det ger en god återspegling av vad som länge var skillnaden mellan de konservativa och de socialistiska studenternas ”radikalism” i frågor gällande Sverige och omvärlden. Där står bl a: ”från socialdemokratiskt håll har man koncentrerat sitt intresse på intern socialpolitik av generell natur och ofta med inkomstnivellerande syfte. När hjälpen till de underutvecklade ländernas folk förts fram som något angeläget, har det skett i sammanhang med att vår försvarsfråga diskuterats, varvid talet om intensifierad hjälpverksamhet hänsynslöst utnyttjats som tillhygge i agitationen mot ett effektivt svenskt försvar. Så länge som den internationella hjälpen på ett, enligt vårt sätt att se, orättfärdigt vis kopplas samman med frågan om våra insatser för ett värn för demokrati och oberoende, kan en verklig intensifiering av vår hjälpverksamhet inte ske utan att majoriteten av vårt folk radikalt ändrar sin uppfattning om värdet av landets frihet.” tillbaka

4) Olof Palme måste ha upplevt detta som ett tidvis allvarligt dilemma. Alltemellanåt svävar han på målet i förhållande till demokratin på ett sätt som gör svårt att veta, om han upplevde demokratin som ett ”möjligt alternativ”. I ett radioanförande 1968 säger han: ”Enligt min mening står vi på nytt mitt uppe i en allvarlig kris för demokratin som ide och praktisk arbetsmetod.” Och hans svårigheter att förstå och acceptera marknadsekonomin gjorde det förskräckande lätt för honom att acceptera planhushållning som ett både godtagbart och överlägset alternativ. Med referens till Walter Uppman uttryckte han meningar om att USA var på väg att komma ”starkt på efterkälken” i den ekonomiska kapplöpningen med Sovjetunionen. Samma tankegångar förleddes Tage Erlander att uttrycka. Och för utvecklingsländerna var socialism och planhushållning receptet. Frågeställningen var inte - som Palme kunde uttrycka det - om vi och de skulle ha planhushållning utan hur. Vidare undervisade Palme: ”Man bör inte främst fråga: ’Hur många partier har man?’ utan ’Vad händer med jordreformen?’.” I mer retoriskt högstämda ordalag som vid Socialistinternationalens kongress den 16 november 1983 kunde det heta: ”Mot deras kalla marknadsekonomi ställer vi våra varma hjärtan.” tillbaka

5) Här åsyftas inte bara journalister och ”grindvakter” med betydelse för urvalet av opinionsbildare utan även personer som på ett ibland mer diffust sätt och kanske rentav med ”okonventionella metoder” påverkar den i Informationssamhället rådande strukturen av ”korrekta”, ”lovvärda” respektive ”synnerligen lovvärda” opinionsbildare tillbaka



Tillbaka