DSM nr 4/2000

Den djävulska mordkomplott jag här bringat i dagen fick många offer. Först Ivar Kreuger själv, som vid en ålder av 52 år hade långt kvar för fullföljandet av sitt livsverk. Sedan hans familj. Mina tankar går då först och främst till Ivar Kreugers far och mor och allt som de sedan fick genomlida. Sedan alla de många - även om det tyckts ha glesnat i leden - som lojalt stod upp även sedan Ivar Kreuger fallit - främst brodern Torsten Kreuger och vännen Krister Littorin. Till detta alla de många tusen människor och deras familjer som förlorade på sina investeringar i Kreugerpapper och tillika Sveriges dessa ”Kreugers år” pulserande industrialisering - många ruinerades, en del drevs till självmord.

Men jag vill i min ”lista” över offer gå ett stycke längre - ett långt stycke längre. Jag har länge uttryckt åsikten, att Ivar Kreuger genom sina insatser byggde upp ett värn mot den totalitarism, som året efter hans bortgång bemäktigade sig Tyskland och som redan 1932 behärskade det till Sovjetunionen ombildade Ryssland. Vid sin bortgång hade Kreuger kommit långt i detta arbete. Hade han fått leva, hade han kunnat komma ännu mycket längre. Med sina insatser för att avlasta Tyskland från den ”kapitalnöd”, som var en följd av den orättfärdiga Versaillesfreden, hade det blivit svårare för Hitler att komma till makten.

I förlängningen på en utveckling, som inte hade fått sitt brutala avbrott genom mordet den 12 mars 1932 på Ivar Kreuger, hade Europa kunnat undgå det inbördeskrig, som i allt väsentligt var en följd av de sociala och ekonomiska spänningar, som de totalitära krafterna kunde utnyttja i sin besinningslösa kamp efter makt, makt och åter makt.

Det står utom allt tvivel att mordet på Ivar Kreuger var ett våldsamt ingrepp i en för Sverige och världen i stort positiv utveckling ägnat att främja den utveckling, som möjliggjorde totalitarismens utbredning och allt vad som därur sedan följde. Det finns skäl att återkomma till hur saker och ting hade kunnat gestalta sig om Ivar Kreuger inte hade mördats.