online casin

Skriven av Jan Gillberg

Man är den man är... och blir. Och man blir den man är.

För nu ett antal år sedan - borta i franska "exilen" - satte jag mig ner att försöka berätta "min historia". Och eftersom jag är den jag är blev det mycket om vad jag tyckte och tycker om sådant som på resans väg engagerat mig. Men också en del om varför mitt "engagemang" skapat så många problem - för mig och andra, nog mest - som det blivit - för mig själv.

Det jag då skrev skall få vila ännu en tid. Kanske låter jag någon annan ta sig an att berätta min historia - med den distans som kan göra den värd att berätta. Därför visst är det en historia.

Här skall jag nu av - som jag ser det - lätt tvingande skäl berätta något litet om det som gjort min aktuella situation - får man nog säga - problematisk.

Chapeau!

Jag har nog alltid varit "engagerad". Och det var - vill jag uttrycka det - i den "egenskapen" jag 1969 värvades som VD för Sveriges Marknadsförbund. "Näringslivet", som det då ofta hette, behövde någon att skicka ut i elden mot den tidens Attac-rörelse: "1968:orna" med sitt massiva massmediala understöd.
Med mitt ungdomspolitiska förflutna och utgivare av tidskriften ORIGO hade jag skaffat namn om mig namn att både vilja och kunna faktas för det jag tror på och marknadshushållning (vilket inte är detsamma som bank- och finanskapitalism) tillhör det jag tror på.

De som värvade mig var P Ä Sjögren (då avgående ordförande), Per-Axel Widler (den som skulle tillträda som ordförande) och Bertil Waborg (ordförande i F1AD som stod för finans & administration och fungerade som förbundets arbetsutskott och som senare i två omgångar var förbundets ordförande). Tre personer av det gammaldags rejäla slaget, som jag visste att jag alltid hade i ryggen, när det blåste och det gjorde det som oftast under 70-talet uppe på min barrikad. De är nu alla borta. Hatten av för dessa tre hedersman!

Bland det första jag insåg var att idealiteten bland svenska företagare stannar vid plånboken (numera tycks det redan vid hjärtat). Undantag finns. Därför gällde det för förbundet att skaffa "egen ekonomi" - en ekonomi som kunde finansiera opinionsbildningen. Därför byggde jag snabbt upp förbundets förlags- och utbildningsverksamhet. Med överskotten från den expanderande "kunskapsförsäljningen" kunde den likaledes expanderande opinionsbildningen finansieras. Med egen turnébuss for vi land och rike runt och jag "missionerade" inför företagsnämnderna på mer än 700 företag: "Genom att säkra avsättningen
(med väl fungerande marknadsföring) tryggas sysselsättningen." Och de årliga Idékonferenserna - ofta med kungen som invigare och hedersgäst - samlade stadigt tusentalet deltagare.

Sveriges Marknads förbund upplevde på 70-talet en tid av sjudande aktivitet med starkt expansiv förlags- och utbildningsverksamhet. De årliga Idé-konferenserna var för Sveriges marknadsförare årets stora händelse med kungen allt som oftast på första parkett. Här med förbunds-VD Jan Gillberg. Vid sidan om JG, Ulf Lauin.

Det var en fantastisk tid men visst skaffade jag mig också fiender - framförallt när jag med "journalistiska grepp" mötte - som jag kallade den - "mediavänstern" och dess "kampanjjournalistik". Ibland verkar det som det finns de som ännu slickar sina sår efter en och annan inträffad batalj. Men själv fick jag betala det högsta priset: Jag sköts med en ampull i ansiktet (höger kind) med ett gift som sänkte mig för mycket lång tid. Experter har talat om någon förening med tallium. Den som sköt var en av de egna med i många år ledande position i svenskt näringsliv, något som gjorde det svårt för mig att få det inträffade att framstå som troligt. Detaljer finns dokumenterade bland annat hos SÄPO.

Även ett antal enskilda personer varibland också journalister har "in case" blivit informerade. Det inträffade finns också - ehuru i kryptiska ordalag - redovisat i en längre artikel i DSM 1-2/85 kallad "SVART på VITT". I dag finns dock mycket mer kunskap om det inträffade och vad saken gäller och på sitt sätt fortfarande gäller än vad som i varje fall jag kände till och/eller förstod 1985.

Även något som allvarligt berörde min familj inträffade. Jag kastade så in handduken. Gav upp mitt jobb och min utkomst. Året var 1981. Och den förbundsledning jag då hade smet ut genom en bakdörr samtidigt som den i stället för avgångsvederlag på mig överlät aktierna i förbundets servicebolag = att ändå ta ansvaret för de 10-talet anställda och deras utkomst! Ett ansvarstagande jag till och med ficks att betala för, nämligen med 100.000 kronor. Det måste ha runnits en och annan som skrattade åt min godtrogenhet men de dagar då allt detta skedde var jag inte mig själv. I hastigheten begick "man" ("man" fanns lite i bakgrunden och var lierade med de krafter som önskade ett tystat Marknadsförbund!) misstaget att tro, att utgivningsbeviset för DSM (då kallad Den Svenska Marknaden) låg i förbundet och inte i det av mig förvärvade servicebolaget. På det sättet blev det ändå inte helt tyst på den "röst" som "man" skulle tysta.

Vad som sedan hände är en lång och delvis intrikat historia. Ibland var det "lugnt" och då gick det riktigt bra. Men så inträffade plötsligt något typ detta, att DSM:s annonssäljare mordhotades och jag/verksamheten förlorade 400 000 kronor på ett enda bräde - se "annonsen" på fjärde omslag eller då en explosiv brand utbröt på kontoret i Stockholm, som var minuterna från att bränna upp det arkiv som låg vägg i vägg med det utrymme, där branden utbröt men brandkåren, som hade larmats av en person som jobbade över, kom inom fem minuter. Serien incidenser och "konstigheter" är lång och räcker för en kriminalroman - en talangfull berättare som Jan Guillou skulle kunna göra en hel romansvit.

Bland det otrevligaste som inträffade daterar sig till den 16 december 1986. En medarbetare blir utbjuden på restaurang S:t Eriks av en person, som det visat sig finnas många frågetecken kring. Medarbetaren blir mycket sjuk (detta är helt ostridigt) och anser sig ha blivit förgiftad i meningen att ha tillförts en virus (detta gör medarbetaren - en då relativt nyanställd kvinna - hyggligt troligt i en tre sidor lång PM). Omfattande läkarundersökningar ger visst stöd för kvinnans uppfattning. Kvinnan ifråga uppbär sedan dess sjukpension, som i en handling är rubricerad som "invalidpension". Vad skulle motivet vara? Om detta har det sent om länge vuxit fram en teori, som dock inte skall redovisas här.

Därför Syd-Frankrike

Medarbetaren - för vilken jag genom det inträffade kände stort och växande ansvar - ordinerades att under längre tid bo och leva i ett subtropiskt klimat typ södra Kalifornien, Portugal eller Syd-Frankrike. Det blev Syd-Frankrike. Därifrån skulle medarbetaren kunna sköta en del av sina sysslor - bokhålleri, registerskötsel, korrekturläsning och en del annat. Men annat tillstötte - möjligen som följd av tuff och felaktig medicinering - och medarbetaren blev bara sjukare. För mig gällde: Har man tagit den sjuka i båten så får man försöka ro henne i land. Det var vad jag gjorde under lång tid och till stora - många skulle säga enorma och närmast ruinerande - ekonomiska uppoffringar. Jag tvingades avveckla det ena efter det andra i Sverige - fin lägenhet (bostadsrätt) i Stockholm, gård på Gotland, kontoret i Stockholm, hela min inte särskilt stora men ändå samling Högfeldttavlor (hade lämnats i pant för en tryckerikredit). Lite på skoj talade vi - medarbetaren och jag - om att jag bedrev "privatsjukhus" och detta till en avgift av O kronor. Jag borde åtminstone ha fått landstingsbidrag, menade patienten - också på lite skoj.

Själv ambulerade jag mellan Frankrike och Sverige. Den inte särskilt lukrativa utgivningen av DSM fick balanseras med diverse spökskriveri, som krävde i varje fall sporadisk Sverigenärvaro. Från att ha varit omgiven av glada och energiska medarbetare blev jag mer och mer ensamföretagare med av omständigheterna inträffat vårdansvar som mer och mer kändes som vårdplikt. Vad jag skulle ha kunnat uträtta reducerades rejält.

Port Vendres

Från 1990 har min fasta - mest fasta - bas varit Port Vendres. Till en början Höt saker och ting på ganska hyggligt. Jag hamnade dock tillsammans med min sjuka medarbetare - som ganska snart helt upphörde med att medarbeta - i ett hus med fuktskador, som gjorde den sjuka ännu sjukare och dessutom sjukare även på annat sätt än från början.

Situationen blev alltmer ohållbar: Att hålla hus för en sjuk och arbetsoförmögen människa samtidigt som det var upp och ner med uppdragen som spökskrivare. Ett allvarligt bakslag var när jag 1994 förlorade uppdraget som spökskrivare för det av tandemparet Rindborg-Sillén ledda Företagarnas Riksförbund. Det efter en palatsrevolution ideologiskt "nya" förbundet under ledning av Arne Johansson vägrade dessutom att erkänna med Bo Sillen ingånget avtal, vilket gjorde att uppsägningslönen frös inne. Ännu en smäll på ett för mig betydande belopp. En dellösning var att ta i förtid ta ut min ITP (bränna för framtiden), vilket jag såg mig tvingad att göra. Saker och ting skulle nog ordna sig framöver, var mitt "positivatänkande". Jag var ju ändå frisk och kunde Jobba och hade för det mesta bra flyt i skrivandet.

Övergick så en tid att spökskriva åt Jan B Westman på det företagarideologiskt mer tydliga men ekonomiskt svaga Företagarförbundet. JBW - själv en förmögen man - hade i pressat läge lånat mig en slant och nu "brödskrev" jag för att skriva av skulden - till en början för 240 kronor (inkl moms) i timmen; JBW är en ekonomisk man - och JBW fanns plötsligt med på debattsidorna. Men så hände något som gjorde att även detta tog slu.t Och detta när det tidigare ekonomiskt svaga förbundet till följd av att "synas i debatten" flerdubblat medlemsantalet och börjat kunna betala marknadsmässigt. Ibland upplevde jag det, som att osynliga händer stängde den ena dörren efter den andra. Jag fick allt svårare att "höras" genom mina olika uppdragsgivare och mina tidigare uppdragsgivare fick allt svårare att uttrycka idéer och allmänt fakta för det fria och "riktiga" företagandet... Man kan också uttrycka det så här: Först tystnade Marknadsförbundet, sedan tystnade Företagarnas Riksorganisation och nu senast
tystnade Företagarförbundet. Kvar för "JG-tyckande" fanns DSM.

Kort inter regnum

I januari 1995 löstes - trodde jag - den alltmer ohållbara situationen i Port Vendres. Med bil och dragkärra infann sig en fastighetsmäklare verksam i Antibes för att hämta min medarbetare med pick & pack. Min sjuka medarbetare, som i ungdomen arbetat som sjukvårdsbiträde, skulle - hade hon tänkt - nu klara sig på egen hand och etablera sig som hemsyster bland rivierasvenskar i något förväntat samarbete med den därvarande svenske läkaren. Jag kunde bara önska lycka till. Efter två veckor signalerades att fastighetshetsmäklaren ville gifta sig och åka till Madagaskar med min medarbetare. Jag kunde bara önska lycka till en gång till.

Efter ytterligare någon tid råkar medarbetaren en sen kväll efter middag med fastighetsmäklaren ut för ett överfall, som ger upphov till ångest och ett antal konspiratoriska tankar. Medarbetaren hade nämligen borta i Antibes också träffat en kvinna med förflutet i avgrundsvänstern. Nu ordnas så att medarbetaren återvänder till min lite lugnare trakt. Jag lyckas hitta en trevlig hyreslägenhet till en rimlig kostnad. Detta i en till Port Vendres närbelägen stad. På det sättet skulle jag i krisiga situationer kunna vara till hands utan att behöva hålla "privat sjukhus". Och medarbetaren kunde under mina Sverigeperioder ta tåget en gång i veckan och sköta blomvattning och liknande.

Inbrottet mm

I början av september 1996 går larmet, när jag per bil befinner mig på väg från Sverige till Frankrike. Det har varit inbrott i huset. Inga värdeföremål verkar ha försvunnit men alla mina arkivskåp är uppbrutna och stor oordning råder bland alla genomgångna papper. Det är numera f d medarbetaren som vid blomvattningsbesök hade upptäckt intrånget. Tillkallad polis hade fotograferat de uppbrutna arkivskåpen och den uppkomna röran.

På vägen genom Frankrike fullföljer jag ett par inplanerade stopp. Det ena hos Anne Marie Bratt (AMB) i La Rochelle. AMB har så länge jag känt henne - sedan mitten av 60-talet - varit aktiv i ett antal organi sationer typ Nya Tisdagsklubben, Medborgarrättsrörelsen (MRR), Familjeforum eller hette det Familjekampanjen, något som heter/hette Femettan och säkert ytterligare något. Hundratals gånger har jag konsulterats som "klok rådgivare" och/eller lite av spökskrivare - dock utan att i dessa ideella sammanhang ha tagit så mycket som en enda krona betalt. Vi diskuterar nu ett redan tidigare ventilerat projekt, nämligen att jag skulle vara AMB behjälplig med att skriva hennes memoarer, något jag tyckte skulle vara spännande ty förvisso att AMB har varit med om mycket under sina år som en av Östermalms allra aktivaste föreningskvinnor. Bara detta att hon tror, att MRR:s ordförande Gustaf Petrén (l) mördades är ju spännande och kanske något som skulle föra vidare till något ännu mer spännande: Tänk om det skulle vara sant att ordföranden i den svenska medborgarrättsrörelsen och tillika hög¨ävensom i debatten "obekväm" jurist skulle ha mördats? Och material för skrivandet finns - eller i varje fall fanns - det gott om i AMB:s källare i La Rochelle - ett helt berg med kartonger med arkivmaterial.

(l) Detta spännande blir inte mindre spännande av att ytterligare fyra personer i MRR:s ledningsgrupp plötsligt dog under - har det sagts mig - en tidrymd av 18 månader, nämligen Torsten G Bohman (välbeställd företagare och forsvarsvän). Hans von Hofsten (kommendörkaptenen som i början av 1986
genom två artiklar på DN Debatt fick ubåts- och säkerhetsdebatten att tända till på allvar), Lars Gröndahl (f d informationsdirektör på SAF som efter att ha gått i förtida pension hade forskarbord på KB där han intresserade sig för intressanta medborgarrättsfall samt - och kanske mest anmärkningsvärt - den bara 28 år gamla kanslichefen (här talas del om självmord) och som vid sin död arbetade med att sammansrtälla vad Gustaf Petrén hade lämnat efter sig.

Min franska är inte riktigt vad jag skulle önska. AMB:s är mycket bättre. Eftersom återkomsten till Port Vendres skulle inledasmed ett besök på Gendarmeriet i Port Vendres i anledning av inbrottet, bad jag AMB att följa med i bilen. Och så blev det. Redan när jag sedan synade den uppbrutna dörren blev jag lite fundersam.

Hade verkligen alla tre låsen forcerats. Märken efter vad som måste ha varit en skruvmejsel eller liknande såg ut att ha fått det översta låskolvfästet att lossna och kanske möjligen det mellersta men hur var det med det nedersta...? Och historien medarbetaren förtalte: att hon när hon anlände för sitt blomvattnings-uppdrag och upptäckte intrånget hade hört någon som skulle ha flytt genom pation och över taket... Nej, det lät lite väl fantastiskt.

Jag bildade mig snart min egen uppfattning om hur det hade gått till och den uppfattningen stärktes allteftersom jag upptäckte vad som försvunnit ur mina arkiv.

Nu gillar jag inte bråk - framförallt inte bråk av ett slag jag har svårt att hantera. Dessutom - och i synnerhet sådana bråk - tenderar göra det svårt för mig att fungera i det som kommit att gälla som min verksamhet: skrivandet. Därför lät jag detta och en del annat - som jag nog har lite för lätt att säga - "tjafs" bero, dvs att ingenting göra utan bara hoppas att ditten och datten som inträffat och dess följder skall självdö. Jag jobbade på med mitt och kontakterna med f d medarbetaren borta i grannstaden tunnades ut.

Men så inträffade ett och annat i min- som jag för det mesta tyckte - lugna och skyddade tillvaro borta i franska Katalonien, som inte utan vidare går att koppla till f d medarbetaren eller något för mig riktigt "synligt". Olust spred sig och jag beslöt att dra å färde. Detta hösten 1999. Månadsskiftet oktober. November gick jag in på postkontoret i Port Vendres och anmälde "permanent" avflyttning.

Det är nu det efter en tid verkligen börjar hända saker - i min franska frånvaro - samtidigt som jag uppe i Sverige får saker och ting att hända i det som har med mitt skrivande att göra.

Attacken mot mitt hus Den 28 november 2000 kan mina amerikanska vänner i Port Vendresmeddela, att de passerat mitt hus och då på garagedörren funnit ett anslag, enligt vilket huset skall säljas exekutivt den 8 december...! Av anslaget framgår att "man" är klar över att jag numera har adress i Stockholm men till denna adress har jag inte nåtts av minsta varsel om detta nu inom en dryg vecka förestående. En hastigt mobiliserad fransk advokat tror sig kunna stoppa försäljningen i och för att få tid att utreda vad som är själva grunden för aktionen men hon misslyckas. Domaren som klubbat iväg huset utan budgivning - bara en köpare hade infunnit sig! - hade inte lyssnat på mitt biträde. Det är vad advokaten själv uppgivit. Sedan inträffar det ena mer anmärkningsvärt än det andra. Jag känner det som att jag blivit rånad på hela mitt kapital. Och allt tyder på att det är vad som varit syftet med aktionen. Nu om inte förr skall det väl bli tyst på JG med sin tidskrift DSM! Hur skall han efter detta kunna ha råd att ge ut den? Så kan det väl inte vara, invänder säkert många människor i trygga omständigheter och som har svårt att tro att det är så det kan "gå till". I ett pressat läge är det lätt att- som det gärna lite överseende uttrycks - "tänka konspiratoriskt". Till de som säger så är mitt

När jag i mars månad 2000 för första gången i mitt liv träffade Alf Enerström fick jag uppgifter som styrker detta med att det handlade om förmedlade pengar! Jag återkrävde då i formell ordning - detta per den 20 mars 2000 - från AMB det belopp som jag återbetalat. På detta krav har jag inte fått någon som helst reaktion - istället övergick AMB till att oöppnat (alternativt öppnat och sedan återförslutet) skicka tillbaka mina brev. Vid närmare eftertanke förefaller det inte rimligt att AMB ur egen ficka skulle vare sig vilja eller kunna försträcka mig med ett 100 000 kronor stort belopp, hur bussig jag nu än var alla dessa år, då jag ställde upp som rådgivare och fixare av uttalanden,

Foto: Jan Gillberg Anne Marie Bratts memoarprojekt frös inne. Ett viktigt inslag skulle vara hur AMB uppfostrat sina fyra döttrar till "européer ". Europasinnet hos AMB har fått inspiration av att hennes far Ivan Bratt sålde sin herrgårds liknande boning utanför Paris till Jean Monnet - i dag Monnetmuseum. Bilderna är tagna vid ett besök då memoarprojektet ännu befann sig i sin linda.

Upplägget vad gäller det större belopp om vars förmedling Enerström kunde berätta var, att mottagaren skulle mörkas och själv heller inte veta varifrån pengarna kom. Och det var nog klokt tänkt. Hade jag fått veta hur - som mycket tyder på - det låg till hade jag framhärdat i att hjälpen skulle ske i form av borgen för ett normalt banklån. Jag har i alla år varit mycket noga med att inte ta emot "politiska pengar" - har således aldrig mottagit en bidragskrona från Näringslivets Fond, vilket skulle ha kunnat ligga nära till hands; det enda jag mottagit från NF är 5 000 kronor som ersättning för ett utfört konsultuppdrag som en konsultbyrå typ KREAB nog hade fakturetat så där 50 000 kronor för. En fråga som nu inställer sig är: Finns det någon som känner till hur AMB hanterade de bidrag hon mottog för förmedling till olika organisationer och aktiviteter och som nu kan tänkas använda denna kunskap som påtryckningsmedel? Eftersom jag skändligen misslyckats att från AMB få klarhet i denna för mig viktiga fråga, väljer jag att på detta sätt "exponera" frågeställningen.

Ett visst stöd för denna min senare undring har f d medarbetaren givit mig, då hon i ett samtal nu före jul berättade att AMB hade haft "bara sju dagar på sig" för att lämna sitt medgivande till den procedur, som sedan resulterade i den exekutiva försäljningen av mitt hus. Det kan tyda på att AMB dragit på saken i det längsta men till slut känt sig tvingad att ge skriva på erforderlig handling och detta utan att - vilket tycks ha varit poängen i aktionen - låta någon information om vad jag hade att vänta skickas till min adress i Stockholm som hon hela tiden känt till.

Bizarrt efterspel

På eftermiddagen/kvällen den 8 december 2000 - dagen för husets försäljning - skickar f d medarbetaren en "segerbulletin" per fax till mina amerikanska vänner i Port Vendres bl a lydande: "The house is sold. The house is empty." Innebörden av detta är att mina i huset omfattande arkiv liksom hela mitt bibliotek skulle ha varit på drift. Det hade - om det varit sant - inneburit en katastrof för mig och förvisso en stor seger för "the other side". Faxmeddelandet hade viss trovärdighet genom mina amerikanska vänner också uppmanades att vidarebefordra uppgifterna till mig samt att uppmana mig att få saken bekräftad genom att kontakta en viss namngiven advokat i Perpignan. F d medarbetaren hade också vänligheten att uppge telefonnumret till vederbörande. Den natten sov jag inte riktigt bra. Påföljande dag skickade jag ut spejare som tittade in i bilbioteksfönstret och som sedan kunde rapportera att böckerna var på plats. Advokaten i Perpignan ringde jag inte. Faxmeddelandet kan dock knappast tolkas på annat sätt än att alliansen f d medarbetare-AMB levt i föreställningen att det exekutiva förfarandet gällt både huset och dess innehåll = en total seger vunnits.

Senare på kvällen den 8 december meddelar f d medarbetaren mina ameri kanska vänner, att hon till den franska polisen lämnat en lista på mina vänner i PortVendres med grannskap. Detta för att polisen skall kunna företa husrannsakan hos dessa. Min f d medarbetare skall nämligen för polisen gjort gällande att
en säng hon gör anspråk på och som tidigare befunnits i det nu tomma huset "försvunnit" och att hon misstänker att den omhändertagits av någon av mina vänner!

Den absurda och tydligen i handling verkställda tanken - detta med listan och själva anmälan om den försvunna sängen - skulle kunna ha varit en sådan där "jönssonskt lysande idé" om att skaffa en förevändning för att med den franska polisens hjälp (f d medarbetaren anser sig ha mycket goda kontakter med enskilda lokala polismän) att i mina vänners hus (helst när de lämnat orten för någon längre tid vilket samtliga gör då ingen av de det närmast gäller är riktiga "åretruntare") leta efter någonting annat och betydligt värdefullare än en gammal säng...

Erkännas skall att jag oroades en del för det där med "empty" (även om biblioteket på nedersta planet uppenbarligen var orört) och flög ner för att inspektera på ort och stället. Det visade sig då att
arkivskåpen stod där de skulle och så även den "försvunna" sängen! Men det visade sig också att någon varit inne i det låsta arkivrummet!

Finns också allvarliga inslag

Allt i detta - och listan skulle kunna göras mycket lång - är dock inte lika crazy som detta senaste. Här är något som jag skulle vilja få närmare förklarat.

Under 1999 - innan jag fann för gott att "permanent" lämna Port Vendres - hade jag ett antal kontakter med en viss Bertil Wedin numera bosatt på Cypern. BW och AMB känner varandra mycket bättre än vad jag känner BW. Möjligen att jag träffat BW så där tre eller fyra gånger - bl a och senast på en middag på
Publicistldubben och det för något i stil med 20 år sedan, kanske 25.

BW var under en tid något slags "intelligence officer"åt Marcus Wallenberg - detta är något jag vet - och har sedan i olika sammanhang med sitt förflutna figurerat i pressen som en äventyrare liksom en av de vid det här laget ganska många som har ansetts vara Palmes mördare. Hur som helst nu skulle vi åter
träffas. Helst - ville BW - att jag skulle komma och hälsa på hos honom på Cypern men det ville inte jag. En tid innan vi preliminärt kommit överens om att jag skulle hämta upp BW på flygplatsen i Marseille fick jag ett faxbrev - närmare bestämt den 29 augusti 1999 - från BW, där han uttalar sin stora entusiasm över vad han läst i de nummer av DSM jag hade skickat mig.

Så här står det bl a:

"DSM är en mycket viktig tidskrift med angeläget, ofta struptagande innehåll, intelligent gjorda framställningar, skarpsinniga reflektioner och en ovanligt snygg redigering och uppläggning som gör att de viktiga texterna mycket lätt kan tillogodogöras. Tidskriften präglas av högsinthet och ridderligt
sanningssökande."

Lite för mycket tyckte jag och rådfrågade mina amerikanska vänner och Linda tvekade inte en sekund: "No, no, no!" Jag var väl inte helt nöjd med rådet, eftersom jag var lite nyfiken på att träffa BW och det
kanske hade varit mycket givande, men det blev som Linda bestämde åt mig. Och nu tror jag att det var bra att det blev som det blev. Jag fick nämligen för en tid sedan då jag blev uppringd av Alf Enerström
veta, att BW hade ringt upp AE för att få veta var jag bodde. BW har som andra min boxadress men vet inte var jag bor. Detta skedde i tiden kort efter att jag i ett brev till AMB gjort klart, att jag träffat AE och
då fått veta hur hon av AE mottagit pengar för att förmedla till olika aktiviteter. AE kunde vid ett senare tillfälle berätta att han i fjol hade haft ett inbrott, där han bor i Värmland och att hans kvittopärmar
då skall ha försvunnit - därmed inte sagt att alla kvitton försvunnit; dessutom finns det något som heter kopior.

Varför?

Ja, detta återkommande "varför?" för att inte säga "vem/vilka?"
    
Säkert finns det de som nu tänker, att det måste hänga ihop med mitt oförvägna Kreugergrävande. Men detta är av - vad gäller dess mer intensiva fas - av sent datum. Min kontakt med
Kreugerforskaren inleddes visserligen då vi den 14 september 1983 hamnade sida vid sida på ett plan Arlanda - New York men det var efter "händelserna" 1980-81. Möjligen skulle någon kunna mena att det
efter avslöjandena i DSM 4/2000 uppstod ett mer forscerat intresse att passivisera mig. Här finns en intressant notering jag gjort.

Ännu 1986-87 visade AMB stort intresse för mitt DSM-skrivande. Som mest när ett nytt nummer utkom fick jag en vänlig påringning. Vid något tillfälle nämnde AMB att hon i La Rochelle, där hon numera bor, lärt känna en person som också bor i La Rochelle och som hon trodde vore "rätt" att hjälpa mig - bl a med att få DSM uppmärksammad. Denna "någon" var Sven Aschberg - far till Robert Aschberg och son till "Lenins bankir" Olof Aschberg. Jag log och undrade hur den sonderingen skulle utfalla. Därefter blev kontakten mellan AMB och mig sig inte riktigt lik. Och visst tillhörde just Olof Aschberg kretsen av bankirer som attackerade Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen.

Nu menar jag dock att det nyttar föga - i varje fall inte för mig - att grubbla över detta "varför/vem/vilka?" Jag noterar vad som faktiskt inträffar och givetvis vilka som är de som synligt agerar. Fortsättningen får bli en annan historia och kanske dessutom någon annans historia.

Finns det någon mer skall vi säga allmängiltig förklaring till att jag hamnat som jag gjort är det nog just detta, att jag är den jag är: en engarerad människa som dessutom inte gjort sig känd för att stiga åt sidan. Och sådana finns det alltid "intressen" som upplever som "risker" och "risker" - menar ofta "intressena" - skall elimineras.

PS. Om någon tror att jag någonstans i Port Vendres förvarar/gömmerdet vapen som i DSM 4/2000 och DSM 5/2000 uppges vara det vapen, med vilket Ivar Kreuger mördades, kan jag här försäkra att så förhåller det sig inte.visserligen begav jag mig från mötet på Cercle Suédois i Paris i september 2000 direkt till Port Vendres men inte för att lämna eller gömma något utan tvärtom för att hämta för mig och mitt skrivande (som fö omfattar mer än detta om Ivar Kreuger) särskilt viktigt material.