online casin

DSM 5-6/2002

Skrivet av Jan Gillberg

Karl N Alvar Nilssons senaste bok ”Ondskan Hatet Mordet” (Hjalmarson & Högberg, 2002) är egentligen två böcker.
                
Den första handlar om hur mordet på Olof Palme hanterats av de rättsvårdande myndigheterna. Det är framförallt en genomgång av den med åren omfattande
”Palemordlitteraturen” och då med fokus på de många egendomligheter, som så kallade ”privatspanare” påtalat. De är inte bara - i synnerhet när de som här presenteras sammantaget och översiktligt - förbluffande många och förbluffande egendomliga. Här har Nilsson gjort en förtjänstfull insats.
                
Uppenbarligen har Nilsson haft goda förutsättningar - bättre än många ”privatspanare” - att tränga in bakom - med ett lite ålderdomligt uttryck som i sammanhanget tycks mig intill exakthet täckande - förlåten.
                
Nilsson gjorde sig i början av 1980-talet ett namn i de högre polisiära sfärerna som särskilt kallad att delta i den arbetsgrupp, som arbetade med sammanslagningen av Stockholms polisdistrikt med polisen i länet i övrigt. Med de kontakter och referenser han då skaffade sig har han kunnat uppträda som ett slags auktoriserad frågvis och nyfiken utredningsman. Nyligen kunde han publicera en hel bok med namn på medlemmar och sympatisörer under åren 1931 - 45 i olika tyskorienterade (nazistiska) organisationer. Enligt uppgift utkommer han till våren med en liknande förteckning på medlemmar under åren 1945 - 90 i olika sovjetsympatiserande (kommunistiska) organisationer.

Några egendomligheter

Den största och mest förödande egendomligheten är, att Hans Holmér med Carlssonregeringens goda minne och uppbackning tilläts att ta ett totalt kommando över såväl mordspaningen som det utredningsarbete, som enligt gällande lag och föreskrifter skall vara underställt en inom åklagarmyndigheten utsedd förundersökningsledare. Dessutom agerade Holmér som presstalesman. Inte ens SÄPO tilläts arbeta självständigt. Allt och alla vara underställda Holmér. Särskilt allvarligt framstår det att chefsåklagare K G Svensson - formellt gällande som förundersökningsledare - fann sig i att låta sig underordnas till att tjänstgöra som Holmérs expeditör. Nilsson konstaterar och skriver: 

”Den 1 mars fick chefsåklagare K G Svensson i uppdrag att svara för de åklagaruppgifter som kunde bli aktuella. K G Svensson valde inledningsvis att inte inträda som förundersökningsledare. Han gjorde inte heller anspråk på att ta del i ledningsgruppens arbete och det togs heller inga initiativ från ledningsgruppens sida för att etablera kontakt. Hans Holmér intog således ställning som polischef, förundersökningsledare och spaningschef. Normalt intas dessa funktioner av tre personer.”

Detta egendomliga framstår i särskilt bjärt dager mot bakgrund till den inkompetensförklaring Nilsson avger - och tycks ha grund för - med avseende på den person, som blivit synonym med den misslyckade jakten på Palmes mördare:

”Hans Holmér blev polismästare i Stockholm 1976 och länspolismästare 1984, då Stockholms polisdistrikt slogs ihop med polisdistrikten i länet i övrigt, som sorterar under en särskild länspolischef. Holmér hade således varit ansvarig för polisverksamheten i Stockholm i tio år när mordet på Olof Palme inträffade. Stockholms polisdistrikt måste utan tvekan betraktas som misskött. --- För alla dessa brister måste ytterst Hans Holmér och hans närmaste medarbetare hållas ansvariga.”

Ingenting av detta kan ha varit okänt för de inre och styrande kretsarna - exempelvis i regeringskretsen. Av ”riktiga” poliser betraktades Holmér som en person utan yrkesmässig kompetens för det han blivit satt att chefa. Vad han var duktig på var att göra reklam för sig själv och att genom sin ostridiga karisma skrämma sin omgivning till följsamhet. Hans ständigt återkommande framträdanden i TV var också ägnade att förstärka hans nimbus.
                
Holmérs ”jakt på Palmes mördare” kom också att få ett drag av ”kampanj”, där det gällde att ”vinna opinionen” för det som Holmér först kallade ”ljuset i tunneln” och sedan ”huvudspåret” snarare än att genom professionellt polisarbete hitta mördaren och sedan genom åklagarinsatser få denne ställd inför rätta. Först var det ”33-åringen” som svenska folket samlade inför TV-apparaterna skulle uppleva som ”ljuset”. Sedan blev det ”PKK-spåret”. Christer Pettersson tycks inte riktigt ha funnits med i Holmérs scenario men kom och då främst genom massmedias insatser att bli både huvudmisstänkt och mordfallets ständigt återkommande huvudperson. Detta utan att ha gått omvägen över att ha varit ett ”huvudspår”.
                
Karaktären av Holmérs till den egna personen centrerade kampanj förstärktes genom det ovanliga greppet att efter en ”idé”, som Olof Palmes en gång ”favoritjournalist” Christina Jutterström - då chefredaktör för DN - plötsligt fick. Idén var att låta en av Jutterström särskilt anvisad DN-journalist - Ann-Marie Åsheden - följa mordutredningen ”inifrån”. En halvtimme om dagen skulle den rimligen ganska jäktade Holmér sätta sig ner och för Åsheden avrapportera hur arbetet fortskred (1). Så skedde också vecka efter vecka fram till någon gång i april, varefter det blev något glesare mellan träffarna. Man kan utgå ifrån att Åsheden sedan rapporterade till Jutterström. En intressant fråga är: Vem/vilka kan Jutterström ha rapporterat till?
                
Det man saknar är fortlöpande opinionsundersökningar, där svenska folket fick till uppgift att ”rösta” på vilket av aktuella spår de trodde mest på. Men tänk om det har gjorts sådana icke redovisade undersökningar?

Andra egendomligheter

 Nilsson kan också - delvis med referens till den av honom inlästa Palmemordlitteraturen - rapportera om egendomligheter både vid tiden kring mordet och i direkt anslutning till mordet.
                
Det tycks ha funnits ovanligt mycket poliser ute i centrala Stockholm just den kväll då mordet ägde rum. Det gäller inte minst - gör Nilsson gällande - SÄPO-folk. Utifrån detta förhållande - eller om man vill uttrycka sig försiktigt ”dessa av olika personer redovisade iakttagelser” - har ett antal ”polisspår” utkristalliserats.
                
Ett av dessa utvecklas av journalisten Thomas Kanger i boken ”Mordet på Olof Palme” (Ordfront, 1987). Antingen var mordet oplanerat (en galning) eller så var det planerat (en konspiration) är Kangers utgångsresonemang. I det senare fallet är det rimligt att anta att SÄPO ”på någon nivå” är inblandat, menar Kanger. Den enda organisation, som kunde veta att Olof Palme skulle gå på bio, var enligt Kangers resonemang SÄPO och SÄPO visste att Palme var obevakad denna kväll. Vidare kunde SÄPO ha avlyssnat familjen Palmes telefon. Kanger menar vidare att det var SÄPO som styrde in mordutredningen på PKK-spåret (2), som för Kanger liksom flera andra ”privata” mordutredare framstår som ett villospår ägnat att binda resurser för något som inte skulle leda till att mordet blev uppklarat samtidigt som den/de som ligger bakom mordet vann tid.
                
Även bröderna Kari och Petti Poutiainen är inne på ”SÄPO-spåret”. I sin bok ”Inuti labyrinten” (Grimur, 1995) ägnas detta spår ett helt kapitel. Bröderna Poutiainen påtalar bland annat, att det finns motsägande uppgifter om vilka från SÄPO som den aktuella tiden befann sig i ledningscentralen.
                
Andra egendomligheter vid tiden för själva mordet, som Karl Alvar Nilsson uppehåller sig vid, är att larmet om skottlossning vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan skall ha fördröjts och detta enligt bland andra bröderna Poutiainen avsiktligt, att listan över ingripandemeddelanden vid polisens sambandscentral i Stockholm i efterhand skall ha manipulerats och att två av Holmérs i det fortsatta utredningsarbetet särskilt betrodda - polisbefälen Sune Sandström och Gösta Welander - är de, som bär det närmaste ansvaret för att rikslarmet blev fördröjt på sätt som skedde.
                
Den största fadäsen - avsiktlig eller inte - är dock utsändandet av den så kallade ”fantombilden”. Man skall här särskilt komma ihåg, hur Hans Holmér lyckades  att vid sina ”TV-framträdanden inför nationen” fokusera flera dagars uppmärksamhet på att det var så och detta med vetenskaplig exakthet som mördaren såg ut. Resultatet blev att det omedelbart strömmade in mängder med tips. PG Näss på SÄPO har i en kritisk kommentar - återgiven av Karl Alvar Nilsson - förklarat, att publiceringen av ”fantombilden” resulterade i att det strömmade in mellan 7 000 och 8 000 tips. PG Näss menar att denna flod av tips slog sönder brottsutredningen. Här skall särskilt betänkas att ”fantombilden” byggde på iakttagelser gjorda av en enda person - en kvinna och det vid en tidpunkt som i förhållande till tidpunkten för mordet var orimligt sen. Det har sedan kunnat visas att den person kvinnan iakttog var en person som inte kunde ha med mordet att göra.
                
Utsändandet av ”fantombilden” kan ha varit ett utslag av svårartad brist på professionalism från den ansvariga polisledningen. Men det kunde också ha varit ett sabotage mot spaningsarbetet. Hur som fick det samma effekter som om det hade varit ett regelrätt sabotage. I Karl Alvar Nilssons bok anges Hans Wranghult (3) som den som var närmast ansvarig för Operation Fantombilden.
                
Egendomligt är det också att Hans Holmér vägrade att efterkomma KG Svenssons begäran - ett av Svenssons mycket få initiativ - att förmå Lisbet Palme att medverka i rekonstruktion vid brottsplatsen. Och ännu egendomligare att hon tilläts diktera villkoren för det så kallade konfrontationsförhöret, nämligen att det inte fick göras någon bandupptagning och att den misstänktes (Christer Petterssons) advokat inte skulle få närvara. Helt i strid med hur det skall gå till.
                
Vi har också detta konstiga och aldrig förklarade med raderingen av akten i den s k Harvardaffären: 

”Besvärshandlingarna lämnades med bud den 26 februari 1986 till länsrättens chef Åke Lundborg. De ankomststämplades, registrerades och uppgifterna matades in i datorsystemet samma dag. Den 12 mars skulle registratorn lägga in en kopia i akten. Akten kunde då inte hittas. När registratorn sökte målet i datorsystemet kunde det inte hittas där heller. Det visade sig att den 28 februari 1986 kl 18.23 hade en radering gjorts i datasystemet.”

Ärendet har utretts utan resultat i ett antal omgångar. En flickvän till Sigvard Cedergren - Christer Petterssons gode vän som höll både med knark och vapen och som på sin dödsbädd avgav vittnesmål om att det var Pettersson som mördade Palme - skall just den aktuella tiden arbetat på Länsstyrelsen och haft möjlighet att verkställa raderingen. Detta är dock något som - trots allt idogt polisarbete - blev uppenbarat först 1999! Och då genom ett tips ”utifrån”.

Skoningslös kritikmen inga efterräkningar 

Kritiken i Juristkommissionens båda rapporter (SOU 1987:14 och 1987:72) är hård. Kritiken i Granskningskommissionens betänkande i anledning av brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 199-88) är förödande. Karl Alvar Nilsson som tycks ha satt sig in i allt som skrivits om Palmemordet återger en av Granskningskommissionens mest centrala formuleringar: 

”Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s k huvudspåret (PKK) ville förmedla, inte var på rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagarna ville gå.”

 Men inte bara det. Granskningskommissionen (GK) ansåg också - vilket Nilsson särskilt framhåller - att ”regeringen genom sitt agerande bidrog till denna olyckliga utveckling”. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att GK tillskriver regeringen ett betydande ansvar för tillkortakommandet med att spåra vem som mördade landets statsminister. Men hur utkrävs ett sådant ansvar i ett land där det inte finns en författningsdomstol? Och varför har inte någon av de många högt uppsatta polismän, som givit prov på en närmast häpnadsväckande oprofessionalism ställts inför ansvar.
                
När ett antal polisbefäl på lägre nivå i en allmänt kaotisk situation kommenderar en hop ungdomar att lägga sig på marken, ropas det genom mediernas megafoner på dom och rannsakan som nu i samband med Göteborgskravallerna. Men när det gäller uppenbara och - betraktade i sitt sammanhang - egendomliga försumligheter på högsta polisledningsnivå i arbetet på att klara upp ett statsministermord ropas det inte på ansvar.
                
Det är också svårt att göra annat än att ge Karl Alvar Nilsson rätt, när han skriver:
”Det är naturligtvis anmärkningsvärt att inget ansvar kunnat utkrävas av de personer som hade ansvaret för polisens planering, att organisationen fungerade t ex ledningscentralen och för ledningen av polisverksamheten under inledningsskedet.”

Den andra boken 

Av de båda böcker som ”Ondskan Hatet Makten” kan sägas utgöra är den andra en genomgång av Olof Palmes men också SAP:s fiender - ett slags kartläggning av människor och organisationer med ett uttalat kritiskt förhållningssätt till Palme och den politik han företrädde.
                
Ju mer man läser denna ”andra bok” blir man undrande: Vad är nu detta?

I den ”första boken” anförs/förmedlas kritik mot vad som i stora stycken var ett kardinalfel i spaningsarbetet, nämligen att inte - normalt A och O i en mordutredningen - utgå från brottsplatsen. PKK-spåret tilläts att bli ”huvudspåret” utan att det fanns någon PKK-koppling till mordplatsen.
                
När det gäller Nilssons ”andra bok” frigör sig författaren helt från kravet på att den eller de som misstänks på rimligt sätt måste kunna bindas till brottsplatsen. Nu blir det i stället ett slags - kan man faktiskt göra gällande - åsiktsregistrering. Person eller organisation som gjort eller enligt cirkulerande uppgifter (sådant som brukar kallas skvaller) skall ha gjort ”Palmefientliga” uttalanden tycks ha hamnat i polisens register över ”mordmisstänkta”. Ett raffinerat sätt för ”makten” att inom ramen för en mordutredning få på det ena eller andra sättet ”oppositionella” registrerade. En intressant fråga är: Hur många människor finns registrerade i - som det bör kallas - Polisens Palmeregister? Samt: Vad är kvalificeringsgrund för att hamna i detta register?
                
Tydligen har Karl Alvar Nilsson haft tillgång till denna registrering och kan i denna ”andra bok” räkna upp något hundratal personer, som uttalat sig ”Palmefientligt” eller betett sig på ett sätt som gör att man kan misstänka ”Palmefientlighet” - alltifrån Alf Enerström som publicerat starkt Palmefientliga annonser till - ordagrant återgivet från Nilsson - ”polismän som under 1970-talet spelat marschmusik i en piketbuss”.
                
Från detta tydligen mycket omfattande kartläggnings- och registreringsarbete har Nilsson också kunnat inhämta att den hygglige Sven Rydenfelt gjort ett uttalande om att han ”såg Romarrikets undergång som en följd av den understödstagaranda och socialparasitism som hade utvecklats i riket” och att samma utveckling nu hotade Sverige. Vidare finns registrerat att socialdemokraten Hans Haste 1982 deltog i en konferens om löntagarfonder anordnad av SAF! Och psykologprofessorn Lennart Sjöberg uppges ha gjort ”Palmefientliga” uttalanden. Ett av dessa lyder:  

”En statsminister som väljer aggression, lögner och halvsanningar som vapen i den politiska striden förgiftar atmosfären för oss alla.”

Sjöberg skall också ha uttalat meningar om hur ”lögnens gift sprider sig uppifrån, från den allra högsta toppen, från landets ledning”. Sjöberg skall också ha studerat den amerikanske psykologen Iving Janis, som visat hur ”group thinking” påverkat politiska och militära beslut med katastrofala följder. Bland de faktorer som skapar ”group thinking” nämner Sjöberg en dominerande ledare och hög stressnivå. Regeringen Palme skall enligt Sjöberg ha lidit av ”group thinking” uppburet av ett dominerande ledarskap och hög stressnivå. Detta gör Sjöberg till ”Palmehatare” och kvalificerad att finnas med i det register som byggdes upp som ett led i den av Hans Holmér och av Carlssonregeringen uppbackade ”mordutredningen”!
                
Även olika organisationer tycks ha omfattats av detta polisiära kartläggnings- och registreringsarbete. Nilsson har ett särskilt kapitel för dessa som han kallat ”Till höger om höger”. Där återfinns inte bara odiskutabelt högerextrema organisationer utan även organisationer som Kommittén rösta borgerligt och Medborgarrättsrörelsen. Varför inte Moderata Samlingspartiet? Det torde finnas starka belägg för att just moderaterna ville ”få bort” Palme.

Två registerfall 

Det saknar inte intresse att stanna upp lite extra för två av dessa ”registerfall”:  

Exempel 1.  En kriminalinspektör lämnar i juni 1988 ett ”uppslag” baserat på att han nu - således mer än två år efter mordet - dragit sig till minnes, att han 1985 eller 1986 råkat höra ett fragment av ett samtal mellan ”Polisman A” och en annan person, när de väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut på att Sverige var på väg ”åt helvete” och att ”något måste göras”. Kriminalinspektören hade också uppfattat samtalet så att någon av de båda skulle ha sagt att det fanns ”folk som skulle se till att det blev en ändring”.
                
Om alla med en mening liknande ”Polisman A” hamnat i Polisens Palmeregister måste registret omfatta många tiotusentals namn. Och hur kan en kriminalinspektör överhuvudtaget komma på tanken att ”statsministermord” är något man uttrycker tankar om när man står och väntar på hissen?
                
Risken synes betydande att allt registrerande och misstänkliggörande sinesemellan inom polisen gjort hela organisationen till en sjuk organisation med behov av psykisk eftervård. Alla tycks ha misstänkt alla och gränsen mellan väl underbyggd rapportering till illasinnat angiveri tycks ha varit (och är?) mycket flytande.

 Exempel 2.  Inte ett ”spår” men väl en av de flitigast återkommande ”förklaringsgrunderna” till att Olof Palme mördades är de rykten som tycks ha spridits - särskilt bland välfriserade äldre damer på Östermalm - om att Palme var psykiskt sjuk och att detta föranledde honom att regelbundet uppsöka Beckomberga sjukhus, då det i själva verket var så att han gick dit för att hälsa på sin senildementa mor.
                
Detta tantskvaller tillmäts i alla möjliga sammanhang - senast i Thage G. Petersons bok ”Olof Palme som jag minns honom” (4) - stor betydelse, när det gäller att framställa ett ”Palmehat”, som i någon diffus mening själva grunden till att någon tog sig för att mörda Palme. Även Alvar Nilsson lämnar i sin ”andra bok” bidrag till denna mytbildning.
                
En hyggligt informerad person som undertecknad hade före mordet aldrig hört talas om detta rykte men sedan läst om det i en lång rad av de böcker och artiklar, som drivit tesen att ”Palmehatet” skulle vara själva urgrunden till mordet. Kopplingen framstår nu desto märkligare som jag i Nilssons bok ”Ondskan Hatet Mordet” kan läsa att Palmes mor avled 1972! Således 14 år före mordet.
                
Man talar i mordutredningssammanhang om att det måste finnas en koppling till brottsplatsen men också till själva tidpunkten. Hur kan människor som rimligen måste ha kännedom om detta att Palmes mor dog redan 1972 - en sådan är Thage G. Peterson - engagera sig i en kampanjartad mytbildning om den grovt förtalade och hatade Olof Palme med hänvisning till illasinnade rykten ”på Östermalm” i anledning av Palmes 14 år och tidigare gjorda sjukbesök? Det luktar cynism och spekulativ mytbildning lång väg. Ingen vettig människa kan på fullt allvar mena att dessa rykten i någon som helst rimlig mening skulle ”förklara”, att någon tog sig för att mörda Olof Palme. 

Summering 

Efter att ha läst Karl Alvar Nilssons bok ”Ondskan Hatet Mordet” är det svårt att frigöra sig från tanken att Mordet på Olof Palme kommit att utnyttjas i politiska och partipolitiska syften samtidigt som det funnits en i maktens innersta cirklar förankrad vilja att hålla myten om den av ”högerkrafter” (till vilka som vi sett många kan räknas) hatade och förföljde Olof Palme levande och detta genom att låta mordet förbli ouppklarat.
                
Tänk om det sedan dessutom skulle förhålla sig som Nils Bejerot - vid tiden för mordet Stockholms polisläkare - förklarat: Det var ”partiet” som mördade Olof Palme.

____________

 (1)  Någon motsvarande frekvent rapportering tycks inte den pro forma tillsatte förundersökningsledaren chefsåklagare K G Svensson ha fått. Periodivs krisade det mellan Holmér och ”hans” åklagare så att de knappt talade med varandra.

 (2)  Det är tveksamt om Thomas Kanger har rätt i just detta, att det skulle ha varit SÄPO som ”styrde in mordutredningen på PKK-spåret”. Flera uppgifter tyder på att det var den i skilda sammanhang förekommande grå eminensen Sverker Åström, som var först om att ”tipsa” Holmér om ”PKK-spåret”. En annan grå eminens, Ebbe Carlsson, hade kort efter mordet engagerat Åström som Holmérs ”rådgivare i utrikespolitiska frågor”.  Redan den 6 mars 1986 hade Åström levererat en PM där kurder och kroater pekas ut som möjliga anstiftare till mordet. Det är en helt annan sak att det sedan ankom på SÄPO att arbeta med detta av Åström anvisade ”spår”. Det skall också påpekas att SÄPO inte fullgjorde någon självständig roll i vare sig spanings- eller utredningsarbetet. Alvar Nilsson ger en god beskrivning av hur det blev på det sättet: ”Säkerhetspolisen fick ingen självständig roll i mordutredningen. Personal vid säkerhetspolisen underställdes spaningsledningen. Detta skedde informellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 mars.”

 (3)  Enligt Alvar Nilsson talades det i poliskretsar ”föraktfullt om ’triumviratet’ som styrde Stockholms polisdistrikt”. Därmed avsågs länspolischefen Hans Holmér, kriminalavdelningens chef Hans Wranghult och ordningspolisens chef Sune Sandström. 

 (4)  När man läser Thage G. Petersons bok ”Olof Palme som jag minns honom” - se recensionen i detta nummer - anmäler sig frågan: Vem var det som var intensivast på att hata? Peterson skriver bland annat:

 ”Tyckte han väldigt illa om vad någon sa hände det att hans upprördhet övergick i tydliga avståndstaganden. Han lämnade sammanträdesbordet och började gå av och an i rummet, utan hänsyn till de närvarande. --- Det hände också att han vände ryggen mot den som talade, om denne sade något han ogillade. Vid några tillfällen kunde han till och med halvhögt eller högt viskande kommentera talaren, ’är han inte riktigt klok’ eller ’vem har bjudit in honom?’ Det råkade Industriförbundets VD Axel Iveroth ut för vid ett par tillfällen, liksom SACO:s ordförande Osborne Bartley. Och många fler.”

 Närmare påsett: Var det ”direktörerna”, ”marinofficerarna”, ”Östermalmsdamerna” och andra utpekade ”Palmehatare”, som var de stora och mest brinnande ”hatarna” eller var det Olof Palme själv?

Tillbaka