online casin

DSM nr 4/1995

Här återges ett bandat samtal mellan SSU:s ordförande Niklas Nordström och Jan Gillberg.  Före samtalet hade Niklas Nordström läst Jan Gillbergs artikel ”Sveriges behov av OMVANDLING” (DSM 3/95), och Jan Gillberg hade läst ett antal av SSU:s skrifter. JAN GILLBERG: I en av de skrifter du skickat mig läser jag att många ungdomar i Sverige - rentav de flesta - ser inte några stora skillnader mellan de politiska partierna. Hur upplever du som SSU-ordförande detta?

På just detta ser jag med ganska stor oro. Hur det nu än är så i Sverige och västvärlden har vi löst demokratifrågan genom att ha partiväsende. Så länge vi har den strukturen är det viktigt att unga människor engagerar sig i partierna. Därför finns det skäl att vara orolig för ungdomens ovilja att engagera i sig i partierna, eftersom det är på partierna vi ställer förhoppningar och har förväntningar. Det är partierna vi kritiserar och det är av partierna vi kräver ansvar och det är av den partiuppbyggda demokratin vi kräver resultat.

JG: Kan det ointresse bland unga människor för att engagera sig i de traditionella partierna bero på att partierna fortfarande gärna försöker profilera sig efter en höger-vänster-skala och då dessutom i frågor som inte intresserar ungdomen på samma sätt som tidigare? Och vidare att de frågor som intresserar inte går att sortera in efter den traditionella höger-vänster-skalan?

NN: Där tror jag att du har en av förklaringarna. Det som många unga människor intresserar sig för är inte minst miljöfrågorna och när det gäller dessa frågor säger alla partier rakt av att det är viktigt att förbättra miljön. Men det som engagerar är också sådana frågor som våldet, mobbingen. Det är frågor som de yngre tänker mycket på och det är frågor som partipolitiken i dag inte ger några svar på.

JG: Och det handlar heller inte om några partiskiljande frågor. Vi är alla mot mobbing. Vi är alla mot våld.

NN: Exakt. Sedan tror jag också att politiken ändrat skepnad även på ett sätt du inledningsvis antydde. I dag är alla seriösa politiker tvungna att grunna över samma problem. Sverige har en situation där vi gått från att vara bäst i klassen till att i dag ha ramlat ner och ligga i slutet. 

Det gör att Sverige och politiken ser ut på ett speciellt sätt. Det är inte lätt att vara extrem åt något håll för då förloras trovärdigheten. Och detta gör i sin tur att unga människor har svårt att se några större skillnader. Skillnaderna tar sig mest uttryck i nyanser.

JG: Till detta kommer -påpekat i en av de skrifter du skickat mig - att motsättningen mellan arbete och kapital inte är lika tydlig som tidigare. Det var ju i hög grad kring den motsättningen som höger-vänster-skalan byggdes upp.

NN: Visst.

JG: Det betyder rimligen att man bör eftersträva konkurrens mellan goda praktiska lösningar i stället för att ägna sig åt att med hjälp av ”språkliga nyanser” underhålla käbbel mellan höger och vänster?

NN: Det tror jag kan ligga en hel del i. Partipolitiken har en skyldighet att leverera tydliga åsiktsskillnader men också att kunna ta ansvar för politiken och samarbeta mer. Jag fångas ganska mycket av den tanken. 

När jag pratar med mina kolleger - de som är ordförande i de andra ungdomsförbunden - har jag vid upprepade tillfällen sagt - när vi sitter inför debatter och annat - att låt oss nu försöka hålla oss ifrån att jag förväntas att slå på Fredrik Reinfeldt, moderata ungdomsförbundets ordförande, och att han skall göra samma visavi mig bara därför att det är så ”det skall vara”. Kan vi inte i stället försöka grunna på vad som är problem och utmaningar. Ibland så lyckas vi och för då ganska bra samtal. Då blir en del irriterade över det och tycker att här sitter ni och är överens men jag tycker för min del att många gånger är det ett självändamål - ett mål i sig - att bli överens. Det kan vara oerhört viktigt samtidigt som man också måste kunna vara tydlig och klar när det verkligen skiljer sig åt.

JG: Vi har också självändamålet med agitationen. Detta att till varje pris odla motsättningar för att tillgodose vissa medlemmars önskemål av att uppleva den speciella stimulans detta kan ge och att på det sättet underhålla något, som inte leder till någonting i meningen att det löser stora och viktiga samhällsproblem.

NN: Det tycker jag också. Jag känner ibland att det förväntas att olika företrädare för olika partier skall reagera med ryggmärgen. Om den ena säger A måste den andra säga B.

JG: Här tycker jag att det borde öppna sig vägar för att göra det politiska arbetet intressantare både för dem som har politiken som uppgift och för dem som skall ”konsumera” resultatet av det politiska arbetet genom att man inriktar sig på att - som jag tidigare var inne på - en konkurrens för att uppnå de bästa lösningarna och då underordna det ideologiska. Helt enkelt försöka bortse från huruvida en viss lösning har en vänsterknorr eller högerknorr.

NN: Om detta är vi överens.

JG: Vi talar om att det i Sverige så småningom vuxit upp ett ”krismedvetande”. Du som andra är säkert - som det heter - ”krismedveten”. Hur vill du beskriva den kris du är ”medveten” om?

NN: Det ena och om vilket diskussionen mest handlar är naturligtvis den ekonomiska kris, som mer kortsiktigt gäller budgetunderskott och arbetslöshet men som också långsiktigt är en kris på det sättet, att det bland yngre människor i dag finns en oerhört djup misstro mot vad det generella och offentliga står för. Detta är något som inger mig bekymmer. 

Det andra är demokratins kris. Den som gäller tilltron till politiken och det politiska systemet. Den är jag också väldigt bekymrad över. Har vi bestämt oss för ordningen, att demokratin skall vara uppbyggd kring ett partiväsende samtidigt som fler och fler väljare ger uttryck för att de inte tror på partierna, inte litar på politikerna så är det en kris, som är väldigt allvarlig. Det är de frågekomplex som för mig utgör vad jag vill kalla den stora krisen i Sverige. Sedan finns det en rad underliggande frågor som segregationen, främlingskapet, våldet. Men de stora krisfrågorna är detta med ekonomin och då främst långsiktigt ägnat att leda till orättvisor som skär mellan generationerna och sedan detta med misstron mot det politiska systemet och som ytterst träffar demokratin.

JG: Vad du här, talar om är en systemkris i två dimensioner. Dels den som är inriktad på de materiella resultaten i meningen att producera välfärd, dels den som gäller sättet att förvalta de gemensamma angelägenheterna. Om vi tar det du först nämner kan det uttryckas som en välfärdssamhällets kris. Här möter man enligt en av de skrifter du skickat mig en skillnad mellan äldre och yngre människors prioriteringar. De äldre prioriterar trygghet, medan de yngre söker större frihet och därmed ökade möjligheter att själva göra någonting av sina liv. 

Här kommer SSU:s resonemang om ”egenmakt” in. Vi har således en konflikt - en generationskonflikt - som antyder behovet av någon form av ”omvandling”, ”omvandling” räknat från ett samhälle av den välfärdsmodell vi har haft i riktning mot en modell, där människor själva försöker styra sina liv och ta ansvar för mer än vad den välfärdsmodell vi byggt upp ger utrymme för. I den här delen tycker jag mig finna en samstämmighet mellan dig och det resonemang som utvecklats i DSM:s så kallade ”omvandlingsartikel”.

Skall vi klara välfärden förutsätter det mer aktiva engagerade medborgare

NN: Skall vi klara välfärden framöver förutsätter det mer aktiva, engagerade medborgare. Det finns inget samhälle som klarar av att varje år leverera välfärd i skottkärran till medborgarna. Det måste också finnas aktiva medborgare som tar ansvar lokalt där de befinner sig. Det är dags att myndighetsförklara medborgarna genom att ge människor mer ansvar och befogenheter. 

Generellt är ju svensken ju väldigt medveten och klok och kunnig människa. Att då inte ta mer ansvar - oavsett om det är i arbetslivet eller om det är i de offentliga verksamheterna är att underutnyttja det svenska folket. Där har du omvandlingen: att säga att samhället fixar inte allt utan det beror också på dig. Politiken kan inte - för att ta ett exempel lite bortanför detta med välfärden - med en reform ta bort våldet i samhället. Det är ju ytterst människorna och deras inbördes relationer det hänger på.

JG: Vi är således överens om att det finns en skillnad i synsätt mellan de äldre, som vants vid att få trygghet - som du uttrycker det - på skottkärra, och de unga, som vill ha mer både frihet och ansvar. Det grepp för omvandling jag presenterar i DSM går ut på att låta de som är födda 1970 och senare gå in i ett nytt system, där de får den här större friheten, där de får ta egenansvar och samtidigt känna egenmakt. 

Med detta upplägg kommer man ifrån den oerhört besvärliga uppgift det måste vara att ”omvandla” de äldre, som har vants vid ett visst tänkande och ett visst sätt att leva. Greppet är att ta ett snitt och låta de, som är födda 1970 och senare, gå in ett nytt system där den bärande idén är, att unga människor skall ta större egenmakt, större ansvar, en större möjlighet att rå sina liv. Samtidigt ges ett rejält handtag till en lösning av den statsfinansiella krisen, då förslaget också innebär att både skatter och förmåner skall bli lägre för de som går in i detta nya system samtidigt som mer överlämnas till den enskilda människans initiativ och ansvar.

NN: Det tror jag är riktigt. Samtidigt måste det finnas en välfärd i botten, ett åtagande som är gemensamt finansierat via skattsedeln. Det är sett i det sammanhanget som ”egenmakten” är väldigt intressant. Den kombinerar diskussionen om privat och offentligt. 

”Egenmakten” är ett system för att lösa gemensamma angelägenheter på ett sätt som förutsätter aktiva och skapande medborgare. På det sättet är ”egenmakten” ett slags medelväg.

JG: Att frihet är något som för unga människor är viktigare än trygghet är ett i skilda sammanhang återkommande tema. I en av SSU:s skrifter läser jag, att det är fler kvinnor i ungdomsgenerationen som hellre skulle bosätta sig i Australien än i sin hemort! 

Det är onekligen uttryck för en längtan långt bort från det väldigt uppordnade och detaljstyrslade svenska samhället. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag tycker att det är en sensationell uppgift.

NN: Det är också uttryck för att detta med nationsgränser har inte längre samma betydelse. Det är för unga människor inte dramatiskt att tänka sig sin tillvaro i ett helt annat land eller en helt annan världsdel.

JG: Ett uttryck som återkommer i skriften är, att vår tids ungdomsgeneration blivit ett slags nomader. I detta ligger dock en fara för Sverige. 

Om vi inte erbjuder dessa unga, som vill ha större frihet, någon form av systemomvandling är risken stor, att de mest företagsamma - de som vi behöver bäst för landets utveckling - väljer att för gott lämna landet. Ett ytterligare incitament för detta är, att de samtidigt slipper ifrån den skatteskuld, som de eljest har att ta på sig därför att den äldre generationen överkonsumerat offentliga tjänster.

NN: Det kan tänkas att vi får en sådan utveckling. Nu tror jag dock att västvärlden generellt står inför i stort sett samma problem som Sverige. Det jag är allra mest orolig för - om man inte gör den här förändringen - är, att vi kan komma att få ett utbrett misstroende mot systemet och då både med avseende på hur välfärden organiseras och själva det grundläggande politiska systemet. 

Politiken skjuter bort medborgarna och dessa tycker att politik är ett spel som inte angår dem och som de inte kan påverka. Det är därför jag tror, att det är så oerhört viktigt att genom ”egenmakten” skapa förutsättningar för medborgarnas aktiva engagemang. Den största faran för Sverige är om vi får människor, som inte tar ansvar och som inte känner för sittjobb. Den risken är uppenbar i en struktur, där det är ”någon annan” som tänkt ut hur det skall vara.

JG: Med den samstämmighet vi här utvecklar gör du samtidigt en markering mot dem i din egen ”sfär”, som resonerar mer i linje med att nu när den mest påtagliga krisen är över så skall vi återgå till det gamla. Samtidigt måste du sympatisera med de tre kvinnliga socialdemokratiska borgarråd, som varnat för en sådan återgång. Har jag tolkat dig rätt?


Det går inte att söka 1995 års lösningar i det som var 1980 eller 1985
eller ens 1990

NN: Nu har jag bara läst vad Lena Nyberg skrivit. Om jag skall positionera mig för egen och SSU:s del är vår uppfattning, att de tider som varit de har varit. Det går inte att söka 1995 års lösningar i det som var 1980 eller 1985 eller ens 1990. 

Det är oerhört väsentligt att vi vågar se och säga, att det inte bara är att gå tillbaks och säga att nu återställer vi ersättningsnivåer eller vad det nu kan vara. Vad som krävs är förändringar - inte minst för att skapa ett nytt engagemang hos medborgarna.

JG: De tre socialdemokratiska borgarråden skriver bl a så här: ”Socialdemokratin kan inte längre vara otydlig om friskolor och alternativa driftsformer för t ex barnomsorg och äldrevård. Det går inte längre att drömma sig tillbaka till 60- och 70-talens traditionella välfärdspolitik.” Skriver du under på det?

NN: Ja, det gör jag grovt sett. Det var en speciell tid av vår historia. Mycket av det som byggdes upp då är det naturligtvis viktigt att vara rädd om men likafullt måste man komma ihåg att det går inte att applicera de lösningarna 1995. 

Nu har vi någonting helt annat. Människorna fungerar på ett annat sätt, de har andra värderingar. Vi har en helt annan ekonomi. Arbetslivet ser annorlunda ut. Då gäller det att söka lösningarna utifrån de värderingar och förutsättningar som gäller i dag.

JG: Vi har tidigare talat om en utveckling bort från en prioritering av trygghet i riktning mot en prioritering av frihet. Detta måste politiken beakta. Om inte är risken stor att dessa unga som nu kräver att få rå sina liv grips av desperation.


Att individorientera betyder inte att man sätter människan i rollen
att vara egoist

NN: Det ligger nog mycket i det. Samtidigt är det så att tryggheten tar man ofta som självklar. En värderingsförändring är ju också, att man i dag individorienterar på ett annat sätt än tidigare. Utan att vara egoistisk utgår människor i dag mycket mer från sig själva och tänker och funderar på ”hur ser jag” på den eller den situationen. 

Därmed inte sagt att man struntar i andra. För de som är födda under 70talet handlar det samtidigt mycket om samhörighet - låt vara utifrån ett individualistiskt perspektiv.

JG: Klart är också att om en sådan här desperation får utvecklas - och det har den i viss mån redan gjort - utgör den jordmån för extremister och fundamentalister av olika slag. 

Det gör att det andra du berört - detta som gäller det politiska systemet, demokratin - har som sin kanske största uppgift att möta den framväxande extremismen just genom att på olika sätt försöka eliminera vad som kan utveckla en desperation bottnande i att de unga upplever, att de inte rår över sig själva och sina liv. Med andra ord: frihetskravet måste tillgodoses om inte systemet skall ramla samman genom att desperationen tillåts spela extremisterna i händerna.

NN: Det tror jag också. Man behöver inte gå längre än till vissa europeiska länder och vi hade nu en tågolycka i Arizona bakom vilken ligger grupper som nu flyr från de stora städerna - människor som bygger upp egna samhällen med sina egna normer och värderingar. 

Det är naturligtvis en obehaglig utveckling, som kan inträffa lika gärna här. Därför är allt detta med att människorna skall våga tro på politiken, det offentliga, samhället oerhört viktigt.

JG: Du nämnde tidigare ”egoism”. Ett förvisso negativt laddat begrepp. Samtidigt ett begrepp som i viss mån delar sin negativa laddning med begreppet ”egenmakt”. Såvitt jag förstår finns det en risk att backa för den här typen av ”problem” och ibland nästan rädas för att försvara innehållet i mer ”respektabla” systerbegrepp. 

Jag tänker exempelvis på begreppet ”själv-
förverkligande” - ett uttryck för rätt och möjligheter för individen att utveckla sig själv och på det sättet bli starkare i förhållande till sin omgivning och därmed göra det möjligt för individen att bättre rå sig själv. Gäller det inte att slå en lans för denna rätt och samtidigt i ”konfrontation” göra det möjligt att skala bort en del av resonemang i stil med ”herregud det är egoistiskt att tänka på det sättet”?

NN: Exakt. Det där är något jag inom mitt eget parti mött, när vi talat om egenmakten och man försökt att förknippa ”egen makt” med egoismen. Då har jag hela tiden försökt göra skillnaderna mellan ordparet individualism och egoism väldigt tydliga. 

Att individorientera betyder inte att man sätter människan i rollen att vara egoist. Vi skall inte glömma, att när vår rörelse bildades byggde den på mycket starka individer. 

Ta en sådan som August Palm som förkunnade en ide, som han blivit övertygad om men som många gånger fick möta ett oerhört starkt motstånd. Så såg det ut under pionjärtiden. Utan de här starka individerna hade socialdemokratin aldrig bildats. Vad jag brukar säga är, att var inte rädd för att det finns en värderings-
förskjutning bland de unga, där man betonar individen väldigt starkt. Tvärtom. Se individorienteringen som något positivt, som en potential.

JG: Jag förstår och jag ser att ni citerar Troell ur filmen Sagolandet, där detta att ge innehåll åt det egna livet uttrycks med orden ”den där känslan av att det var på dig det beror”.

NN: Och samtidigt Tage Erlanders slutord.

JG: Här har den unga socialdemokratin - som jag upplever det - ett mycket viktigt budskap att föra ut, göra begripligt och få accepterat. 

När det gäller avgränsningen till egoismen i dess dåliga mening, har jag också fäst mig vid vad Göran Johansson uttryckt ungefär så här: ”När vi ständigt värjer oss mot hotbilder, sluter vi oss i vårt skal och skapar grogrund för egoism”. När vi känner oss hotade med andra ord. Den här speciella genom hot framdrivna egoismen tror jag är väldigt farlig.

NN: Det tror jag också.

JG: Här tycker jag mig kunna se - inte minst då jag kommer ifrån min lilla småstad i franska Katalonien och med jämna mellanrum besöker Sverige - hur massmedia i Sverige spelar en utomordentligt tveksam för att inte säga förkastlig roll. 

Jag tog med mig några löpsedlar för att illustrera vad jag menar. Exempel på hur man ständigt, ständigt säljer hotbilder ägnade just att skapa denna farliga egoism och som inte har någonting att göra med positivt självförverkligande utan som är självförverkligandets motbild.

Här övergick vi till att studera ett tiotal löpsedlar med rubriker som bl a: ”Trafikpolisen lurar Dig.” ”Du kan tvingas betala andras mobiltelefonsamtal.” ”Forskningsrapport: Kaffe ökar risken för hjärtinfarkt.” ”Så blir Du hemligt övervakad på jobbet.” ”Fel vård gör att hundratals hjärtsjuka dör.” ”Fyra vuxna svenskar av tio lider av värk.” ”Experter slår larm: Gamla misshandlas varje dag i vården.” ”För lite medicin skrivs ut. Läkare om depressioner” ”Du blir lurad av hälsokostmedel.” ”Rostiga simhallar ökar risken för skador.”

NN: Det är fascinerande och skrämmande att se det på det här sättet.

JG: Och detta med löpsedlarna i Sverige är ju ett indoktrineringsinstrument som används på ett betydligt kraftfullare sätt än i något annat land i världen. Kraftfullare än de kinesiska väggtidningarna, som trots allt kräver att man stannar upp och i någon intellektuell mening studerar dem.

NN: Det är precis så där massmedia jobbar. Och det blir väldigt tydligt när du visar det på det här sättet. De vänder sig till alla våra rädslor.

JG: Vad skall då politikerna göra för att tackla detta. Demokratin kräver att vi skall ha pressfrihet. Ja, självfallet. Men pressfriheten måste ju ändå vara kombinerad med något slags ansvar. Och detta ansvar - ett större och mer rättframt sådant ansvar - måste politikerna driva fram hos Jutterström och andra kommersiellt uppstyrda hotbildsfabrikanter.

NN: Det ligger mycket i det. Många gånger känner jag det så att de, som jobbar i mediabranschen inte är intresserade av att hjälpa till att skapa klokskap hos människor. 

Jag var mycket fascinerad av ett inslag i Europaparlamentets valrörelsen, där TV4 skulle visa hur du gör när du röstar vid personval. Oerhört medvetet med klipp och snabbspolande bilder visade man, att det här med att personrösta det är ett enda krångel. Det slutade med att TV4-mannen knöckla ihop den där valsedeln och slängde bort den. I stället för att seriöst visa så här gör du så spelade TV4 på en förvirring som förvisso fanns.

JG: Och legitimerade den sämsta lösningen, nämligen att strunta i valet.


Det krävs en mycket stark etisk debatt bland de som sysslar med media

NN: Javisst. Det krävs en mycket, mycket stark etisk debatt bland de som sysslar med media. Och just det här att hela tiden spela på s-k-r-ä-c-k-e-n.

JG: Ja, som det ofta sagts behöver media tänka över vad det är de pysslar med och med vilka konsekvenser. Men det räcker inte med den debatt till eget försvar man för. 

Jag tycker nog att det är dags med en rejäl riksdagsdebatt, där man tar upp de här frågorna. Och då måste en av de centrala frågorna vara: ”Vilken roll spelar massmedia, när det gäller att odla den negativa av skrämsel framdrivna egoismen och vilka konsekvenser får detta när det gäller att lägga bränsle på de känslor av desperation som griper omkring sig och då inte minst bland unga människor?”

NN: Vad som krävs är att medierna på allvar frågar sig vad man menar, vad man vill uppnå med det man företar sig. Nu ger man sig okritiskt in i det ena efter det andra. Det är oerhört viktigt att de som jobbar inom media gör klar för sig vad de vill, hur de upplever sin uppgift.

JG: Vi har ganska samstämt sagt, att det inte finns någon återvändo till det gamla vad gäller välfärdssamhället. Vi har uppnått sådana anspråksnivåer i förhållande till samhällets resurser och möjliga tillväxt, att en återgång bara skulle leda till att vi skulle komma tillbaka till de problem vi nu en tid försökt arbeta oss ur. 

I en av SSU-skrifterna finns det ett uttryck som lyder: ”Vi har lyckats involvera alla i välfärdsstaten, där alla skall leverera så mycket de kan och få ut så mycket de behöver.” Och man fortsätter sedan med att säga, att detta nu lett till en kollaps för själva systemet. Själv skulle jag vilja formulera detta i stil med: ”Vi är inne i en utveckling mot ett beteende i riktning mot att människorna bara levererar så mycket de måste och tar ut så mycket de kan.” Och då går det naturligtvis åt skogen. Bakom detta skymtar vad som tycks mig som en god exemplifiering av det bärande resonemanget i den nye Nobelpristagaren i ekonomi Robert Lucas teoribildning om ”rationella förväntningar” . Folk tror att andra försöker ta ut så mycket som möjligt ur systemet, alltså måste också jag göra det. Och folk tror - inte minst med hjälp av medierna - att alla andra försöker smita undan så mycket som möjligt. Alltså skall också jag smita undan. Här kan man säga att medierna odlar ett för samhället som helhet undergrävande beteende och tillhandahåller ”moraliska alibin” för alla och envar att smita undan och samtidigt mjölka systemet så mycket alla och envar kan. 

Ta exempelvis i deklarationstider hur alla kommer med råd om att vara så fiffig som möjligt intill det kriminellas gräns. Här fungerar media inte minst genom sina löpsedlar som förstärkare av ”rationella förväntningar” av ett slag, som driver utvecklingen mot kollaps.

NN: Jag tror att det ligger oerhört mycket i vad du säger. Det finns så många röster som talar mot det ansvarstagande utan vilket inget samhälle kan fungera. Jag blir också obehagligt berörd, när man ständigt skildrar våldet i samhället i mycket spekulativa termer. Man skildrar ett övergrepp på en människa med brottsling, offer, anhöriga men ägnar sig mycket litet åt frågan om varför blir det så här. Och mycket litet om behovet av medmänsklighet och humanism i det vardagliga umgänget. 

Vad kan jag göra i kontakten med människor runtom för att var och en på sin kant skall hjälpa till så att människor inte blir elaka och onda? Man vädjar i stället hela tiden till oss att frossa och spekulera i eländet i stället för att fundera på vad sjuttsingen vi kan göra åt det här? Här tycker jag inte att media deltar i någon fruktsam diskussion.

JG: Du talar om hur viktigt det är att sprida ”medmänsklighet” för att möta den ondska, som nu allt oftare manifesterar sig i våld och på annat sätt. Ett annat nyckel- och positioneringsbegrepp är ”broderskap”.

Franska revolutionen talade om ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Svensk socialdemokrati har emellertid bytt ut order ”broderskap” mot ordet ”solidaritet” och det med motiveringen att ”broderskap” låter lite mjäkigt och andas inte tillräckligt mycket klasskamp och strid. Med solidaritet kan däremot avses solidaritet inom den egna gruppen gentemot andra grupper. Om man nu är på väg bort ifrån den gamla motsättningen mellan arbete och kapital och vill söka sig i riktning mot vad som kan gälla som de bästa lösningarna för samhället i sin helhet, borde det då inte vara dags att som ”signal- och samlingsbegrepp” byta ut ordet ”solidaritet” mot ordet ”medmänsklighet”?

NN: I mitt sätt att tänka på ordet ”solidaritet” är det ännu mer ett uttryck för att ställa upp för varandra - i ännu högre grad än ordet ”medmänsklighet”. Jag tror därför att solidaritetsbegreppet äger berättigande än i dag. 

När jag använder ordet ”medmänsklighet” sätter jag det i sammanhanget att bry sig om medmänniskan i en mer passiv mening och inte nödvändigtvis i meningen att ”ställa upp” i exempelvis ekonomiska situationer. I detta med medmänsklighet ligger framförallt att jag kan inte bete mig hur som helst gentemot människor i min omgivning, att det är en heder att vara hygglig och juste i förhållande till andra.

JG: ”Solidaritet” har för mig i hög grad blivit förknippat med marknadsföring av särintressen i meningen en viss grupps ekonomiska intressen. ”Solidaritet” i denna snäva mening borde det vara hög tid att försöka komma bortifrån. 

Jag är ute efter något som mer tar fasta på den problematik, som vi tidigare talat om och som fokuserar på hur viktigt det är för ett samhälle, att medborgarna - oavsett ”grupptillhörighet” - sinsemellan respekterar varandra som människor. Medmänsklighet kan inte existera utan att det i botten finns en sådan respekt.

 Dessutom förutsätter en fungerande medmänsklighet, att de enskilda medborgarna på ett helt annat sätt än i dag är beredda till insatser för att bistå och skydda en medmänniska, som av det ena eller andra skälet råkat illa ut. Insatser inom den nära räjong, som det inte minst talas om när SSU för ut sin ”egenmaktidé”. Vad det här handlar om är en solidaritet, som inte har att göra med huruvida den eller den människan tillhör den eller den gruppen. Då tycker jag, att ”medmänsklighet” är ett mer relevant begrepp än begreppet ”solidaritet”.

NN: Vi har delvis olika tolkningar av begreppet ”solidaritet”. Jag inser också att många använder begreppet ”solidaritet” i en väldigt snäv mening - i sammanhang då man vädjar till gruppegoismen.

 ”Solidaritet” i den meningen ställer inte heller jag upp på. För mig är ”solidaritet” något som skall gälla i det stora samhället. Om jag är frisk och har goda inkomster skall jag ställa upp för människor, som är sjuka och kanske inte har något jobb. Vi använder här begreppet i viss mån olika. Jag tycker också att de, som använder begreppet ”solidaritet” för att legitimera sin grupps intressen, gör det i alldeles för snäv mening. Då håller inte ordet.

JG: Nu är det ju så att de, som företräder olika gruppintressen, har kommit att dominera tolkningen av begreppet. De har i viss mån - utifrån dina och mina värderingar - förstört begreppet. Även om du lägger in något annat och mer, har du väldigt lite att sätta emot den realitet vi här står inför.

NN: Ordet har blivit besudlat.

JG: Ja, just. Och det är frågan om inte lösningen är att använda ett annat begrepp, som dessutom kanske är mer relevant i den situation vi i dag lever.

NN: Man borde kanske göra en studie av hur ordet ”solidaritet” uppfattas. Låt mig ta ett annat exempel. När vi började tala om ”egenmakten”, använde vi i SSU en tid ordet ”delaktighet”. Vi gjorde sedan en liten enkel undersökning av hur olika människor uppfattar det ordet. Det visade sig då att en betydande del av unga människor gjorde kopplingen: ”Ja, delaktighet i exempelvis ett bankrån.” Det är det de pratar om när ordet delaktighet används. 

Då insåg vi att det här håller inte. Vi kunde inte prata om delaktighet, när det uppfattas som om vi pratade om delaktighet i något brott som blivit begånget. ”Polisen meddelar delaktighet” etc. Det var en fascinerande upptäckt, som har gjort att vi suddat ut det begreppet ur våra papper och program. Därför lyssnar jag på vad du säger och tar det med mig. Jag använder mig av ordet i min politiska retorik på ett sätt, som inte stämmer överens med den tolkning du här satt fingret på.

JG: Nyckel- och signalorden är ju mycket viktiga i den politiska retoriken. Då gäller det, att de uppfattas på rätt sätt. För er är det avgörande att begreppet ”egenmakt” får sitt rätta innehåll och då inte minst att man klarar avgränsningsproblematiken med ”egoismen”. Likaså måste det vara viktigt att vara försiktig med att använda begreppet ”solidaritet” som signalord, om det nu är besudlat på det sätt vi här talat om.

NN: Jo, att använda de rätta signalorden i den politiska retoriken är väldigt viktigt. Väljer man ord som förstås fel, hamnar man fel i dialogen med människorna.

JG: Därför menar jag - intill tjatighet - att det är viktigt att hitta ett begrepp som korresponderar bättre med dagens situation än ordet ”solidaritet”. Ett ord som hjälper till att komma bort ifrån det här grupptänkandet. Klart är ju att de stora frågorna, de frågor som i dag både oroar och engagerar människorna - våldet, rättslösheten, den tilltagande vanmakten, vad skall det bli med mina barn etc. - är ju frågor som inte har att göra med huruvida jag är byggnadsarbetare, vårdbiträde, TCO:are eller företagare utan det är frågor som gäller oss alla.

NN: Ja, det handlar mer om vilket skede i livet vi befinner oss i och det handlar om förändringar som gäller för oss alla. Visst är det så. Det gäller inte minst i förhållande till sådant som händer internationellt och som påverkar Sverige, påverkar alla svenskar - återverkningar som inte minst ställer krav på tolerans och vidsyn.

JG: Och då avlägsnar man sig från sådant som uttrycks med hjälp av begrepp som en del av den gamla organisationsstrukturen är uppbyggd kring och i viss mån lever på. Här har inte minst en och annan LO-ledare i sitt pläderande för att gå tillbaka till vad som gällde ”före krisen” använt sig av argument, som visar att det primära är att agera så att inte LO skall förlora medlemmar. Med den argumenteringen söker de skaffa täckning för en återställarpolitik, som för den långsiktiga utvecklingen skulle få katastrofala effekter.

NN: Nej, det håller naturligtvis inte. Här finns betydande åsiktsskillnader. Jag brukar likna detta med att hålla på med politik som att köra bil. Du måste hålla huvuddelen av din uppmärksamhet på vägen och åt sidorna och kontrollera vad som händer där så att inga överraskningar dyker upp men också någon gång då och då titta i backspegeln. Det är så jag tycker att man skall använda de tidigare åren. Absolut inte slänga dem över axeln och säga att det inte finns någon klokskap i det som har varit och att det kan vi glömma. Inte så. 

Vad det gäller är att ta lärdom av de goda exemplen men inte tro, att man kan göra samma succé två gånger. Det är ungefär som att tro att en film som hade en lyckad premiär skall uppnå samma uppmärksamhet, när den om ett antal år visas på nytt. Under mellantiden har det ju hänt någonting. Värderingar och synsätt och den allmänna situationen har hunnit förändras i en rad olika hänseenden. Det är samma i politiken.


Tillbaka