DSM nr 4/2001
omtryck från ORIGO 2/1968
Skriven av Jan Gillberg
Processerna bakom den förändringens vind, som mer och mer sätter sin prägel på kultur- och samhällsdebatten i en rad av Västerlandets högindustrialiserade länder och däribland Sverige, analyseras med en skärpa som borde stämma till eftertanke, i en bok av Hermann Rauschning. Boken heter ”Nihilismens revolution”. Den gavs ut redan 1939! Den handlar inte om Mao och Stokely Carmichael utan om Hitler och Josef Goebbels. Och den nihilismens revolution, som Rauschning analyserar, är brun och inte röd. Men de processer som granskas drivs fram av samma slags krafter. Då som nu är det frågan om ett uppror mot det ”borgerliga” samhället. Då bars upproret upp av en hänsynslös ”dynamism”, för vilken alla moraliska former och värden var ”borgerliga illusioner”. Byt ut ”dynamism” mot ”power” och ”borgerliga illusioner” mot ”borgerlig hegemoni” och ”revolutionsterminologin” får överensstämmelse inte bara till innehållet utan även till formen. Inte för inte kunde Alf Ahlberg i förordet till Rauschnings bok konstatera, hur författaren ”med övertygande klarhet ådagalägger, att nazismen till sitt rätta väsen är en ultrabolsjevism i jämförelse med vilken den ryska kommunismen ännu ter sig en smula borgerlig”.
Då som nu kan ”den mera lyhörde förnimma den andliga kris, vari de yttersta normerna av etisk natur smulas sönder liksom spänningen hos en i djupaste mening fredlös samhällsordning och hur detta skapat en atmosfär av misstro och en ständigt vakande våldsmentalitet”.
Då som nu växer de revolutionära rörelserna fram ”ur skarorna av de deklasserade, de oorganiserade, desperados, misslyckade existenser och fala yrkesrevolutionärer”.
Då som nu utnyttjas ”den allmänna politiseringen” som en metod i syfte att uppnå en skenbar aktivering av massan, som i själva verket är ägnad att beröva människorna varje äkta och individuell politisk aktivitet”. Och på sina håll - exempelvis i Kina - utnyttjas marscherandet som en metod att upphäva individualiteten. ”Marscherandes är den ofrånkomliga magiska rit, varigenom folkgemenskapen på ett raffinerat sätt drilla ända ned i det undermedvetna.”
Då talade jakobinen Goebbels om det sällsynta ögonblicket för en ny fördelning av jorden. ”Vare sig nu denna nyfördelning skulle företagas med själva jorden eller genom expropriering från de rika eller genom rov från fiender i en segerrik kamp - det väsentliga låg i det magiska ordet ’fördelning’ ”. I dag talar Olof Palme om hur Viet-Minh ”delat ut jord till bönderna” utan att med ett ord nämna, att denna ”landreform” kostade 100 000 vietnamesiska bönder och deras familjer livet.
Då talades det om ”förnyelsens makter” kontra ”tröghetens makter” - företrädarna för de senare anklagades ”inte blott för svaghet och passivitet utan för att orättmätigt inneha sina positioner”. I dag är parollen ”förändringens vind”.
Då som nu finns det en våldsam vilja ”att skapa oro åt alla håll”. Och denna vilja ”är - för att säga det rent ut - ingenting annat än uttrycket för en vilja till anarki”.
Då som nu ”upplever vi en tid för ett nytt slags piratväsen, för till hälften legaliserade oroselement, som om de har framgång får de officiella fanornas helgd”.
”Allt som sker, sker i riktning mot en revolutionär upplösning, en ’demaskering’ av alla skenbara storheter och falska ordningar. Och detta drivs så långt, att man demaskerar varje rättsordning ända tills man nått den totala anarkin, ur vilken den biologiska ordningens fågel Fenix skall stiga. Det är ett raffinerat utnyttjande av en upplösningsprocess, som står bakom alla dessa företeelser. Det är en exakt motsvarighet till vad som karaktäriserar hela den senaste tidens andliga läge. Även här en progressiv demaskering av alla ideologier tills man nått fram till den fullständiga ideologiska cynismen, till den totala nihilismen.”
Då som nu finns det i vårt på politisk hänförelse svältfödda land intellektuella, som tacksamt griper chansen att praktisera sina utförsgåvor i ett slags advokatverksamhet för nihilismens revoltörer. Då var Fredrik Böök en av de främsta. Hans plats har i dag övertagits av Olof Lagercrantz.
På Dagens Nyheters kultursida argumenterar man för ”goda” diktaturer. ”Förtjänar inte Maos regim att kallas ’en god’ diktatur”, frågar en av tidningens medarbetare. Och han fortsätter: ”Castros regim är också ett slags diktatur - vad jag vill kalla en ’god’ diktatur. - - - Ho Chi Minhs regim är i princip av samma slag som Maos och jag vill kalla den en ’god’ diktatur. - - - Låt oss öppet tala om ’goda’ och ’dåliga’ diktaturer och inte smussla och hyckla på den punkten.” Vad som enligt denne DN-medarbetare gör vissa diktaturer ”goda” är att man ”gjort slut på godsägar- och bankirväldet, infört en effektiv förvaltning, skapat ett sort mått av social rättvisa, satsat hårt på skolväsen och hälsovård, framgångsrikt tagit itu med undersysselsättningens problem, uppnått betydande ekonomiska framsteg samt - sist men inte minst - aktiverat den stora massan av befolkningen och integrerat den i en meningsfull samhällsprocess”. Detta kunde ord för ord ha saxats ur någon av de många välvilliga redogörelser för utvecklingen i Hitlers Tyskland, som bl. a. Dagens Nyheter försåg sina läsare med - gärna med tillägget att Hitler byggde autostrador - innan det blivit fullt klart att ”dynamismen” hade en debetsida av en omfattning, att slutresultatet inte blev ”gott” utan katastrofalt.
Och chefredaktören för Sveriges största liberala morgontidning uppträder som ivrig, ja hängiven sakförare för en av de rörelser, som på svensk botten framförallt exploaterats som ett slags katalysator för mot vårt eget samhälle riktad revoltenergi. ”Carmichael är ingen demagog. Han är en realist”, utropar Lagercrantz. Och en annan av black powerrörelsens ledare, Malcolm X, är enligt Lagercrantz ”ett av de eviga föredömena, ett helgon i kraft av sin rena vilja och sitt mod”. Hitler var också viljestark liksom i besittning av mod. Men räcker det för att bli helgonförklarad i ”liberala” Dagens Nyheter? Det synes perverst. På annan plats i Dagens Nyheter talas om ”Stokely Carmichael med det öppna, vackra, närmast veka pojkansiktet”. Går man tillbaka i tidningsläggen, finner man en tid, då Goebbels för svenska tidningsläsare beskrevs som ”en latinsk ande” och Hitler som ”en kvinnotjusare”.
Det är inte historien som upprepar sig utan människorna som är sig lika. Vill man lära av mänsklighetens misstag, måste man hålla den historiska erfarenheten ständigt vital. Men man måste också förstå de drivkrafter, som styr människorna och därmed utvecklingen. Endast då kan man göra anspråk på att vara något annat än en historielös medresenär i valfiskens buk.
Massans psykologi
Personer med förmåga att egga, animera, leda oorganiserade människomassor agerar på ett nära nog uniformt sätt. Så till vida ligger det i sakens natur som massledaren står och faller med sin förmåga att kunna framkalla masspsykologiska fenomen och sådana fenomen framkallas med hjälp av en teknik, som inte medger några principiella variationer. Den kände masspsykologen Le Bon menar, att massledaren är en människotyp för sig: ”De äger ringa skarpblick och kan inte göra annat, då klarsynthet i allmänhet leder till tvivel och overksamhet. De rekryteras särskilt bland de nervösa, upphetsade, halvt förryckta, som står på gränsen till vansinne.” Och Theodor Geiger beskriver massledaren i sitt arbete om revolutionens sociologi på följande sätt:
”Massledarna äger en absolut hållning, som inte hämmas av några som helst praktiska betänkligheter och som gör dem kapabla att tala till massan på ett sätt som motsvarar dess stämning. Som massledare finner vi ofta proletära idealister och världsförbättrare, som för det mesta inte tillhör det organiserade proletariatet eller vilka, om de gör det, i sin organisation spelar outsiderns roll - enstöringar, intellektuella, om vilka alla författare som sysslat med massans problem med rätta säger att de är psykopater. Och det är just deras psykopatiska läggning, som gör dem till massledare. --- Att ’uppväcka massan’ är faktiskt en uppgift, om vilken man måste säga, att den tillhör de mest radikala sekternas domän. Detta beror såväl på sekternas väsen som på radikalismens själsliga struktur.”
Man förvånas över att människor med akademisk bildning och journalistisk träning lämnar sitt stöd åt det slags primitiva politiska aktivitet, som olika radikala grupper utvecklar. Även i detta sammanhang finns det anledning att friska upp den historiska erfarenheten. I boken ”Massan och du” skriver Kurt Baschwitz:
”Inte blott det förgångna utan även nutiden erbjuder många exempel på att majoriteten av de högt bildade sviker, att dessa högt bildade, som känner sig höjda över den lättrogna massan, då de råkar ut för en gemensam förnuftsrubbning på intet sätt skiljer sig från de halvbildade och de helt obildade.”
TV har inte gjort det lättare att se faran med att låta nihilismens krafter få ett växande spelutrymme. I TV tappar man bort det historiska perspektivet. Man går upp i nuets händelser och de människor, som för tillfället befinner sig i fokus. Stort utrymme ges också redogörelser för rent materiell skadegörelse. Men det är inte personerna och heller inte den materiella skadegörelsen, som är det väsentliga. Det väsentliga är den andliga dimensionen, men för den är TV blind. Genom att TV i sin tur påverkar uppläggning och innehåll i andra organ, har själva kultur- och samhällsdebatten fått en inriktning, som gjort människorna till lättfångade byten för aktiviteter riktade mot samhället och de värden samhället bygger på. Det har ökat chansen för nihilismens revoltörer att driva utvecklingen mot anarki, dvs upplösning. Om det blir resultatet av revoltörernas ansträngningar, blir resultatet inte ett bättre samhälle. Ett bättre samhälle uppstår inte. Ett samhälle utvecklas mot det bättre. Att driva ett samhälle in i anarki är att ge upp. Och det kan vara en metod att lämna plats för andra herrar, för ledarna för de nationer, som inte utsätts för upplösande krafter utan som ostört och i organiserad form fortsätter sin utveckling.
Det kan kosta
I Sverige har ”förändringens vind” och dess ultraradikals bakblåsare drivit opinionsbildningen i konflikt med vår traditionella neutralitetspolitik. Den svenska neutraliteten har sedan länge haft innebörden av militär alliansfrihet med vänskap till de västerländska demokratierna som ett slags reservtillgång. Sedan några år opererar starka krafter med växande framgång i syfte att byta ut denna reservtillgång mot solidaritet och samhörighet med socialistiska länder, som befinner sig i konflikt med västerländska demokratier. Därigenom har det också varit möjligt att successivt flytta våra ideologiska positioner.
Det är osäkert, huruvida denna positionsförändring har underlag i en hos den allmänna opinionen ändrad inställning. Att opinionen i massmedia ger uttryck för en stark positionsförändring är en annan men för uppfattningen om Sveriges hållning avgörande sak. Den nyorientering, som massmedia ger uttryck för, har föranlett chefen för svensk radio och TV, Olof Rydbeck, att i en artikel i Sveriges Radios personaltidning påyrka ”omflaggning”. Rydbeck erinrar om att företaget enligt sina statuter äger att ”i sin programverksamhet hävda demokratins grundprinciper och värden” samt att radiostyrelsen enligt ett uttalande av år 1948 med begreppet ”demokrati” avser ”demokratin sådan den uppfattas inom västerländsk kultur”. Nu menar Rydbeck (maj 1967), att ”man borde överväga att låta hänvisningen till västerländsk demokrati utgå”.
Avsikten är här inte att försöka finna en adekvat formel för vår ”nya neutralitet”. För att ge en uppfattning om vilka risker vi tar genom att manipulera med innehållet i vår neutralitet, skall vi däremot föra ett låt vara hypotetiskt men inte nödvändigtvis orealistiskt resonemang, i vilket Sverige sätts in i det storpolitiska sammanhanget.
Det allt tydligare hotet från Kina är något, som såväl Förenta Staterna som Sovjet måste ha med i sina kalkyler. Detta har skapat en minsta gemensam nämnare för amerikansk och sovjetisk utrikespolitik. Det har uppstått en bas för en allt starkare intressegemenskap mellan Förenta Staterna och Sovjet, vilket aktualiserar ett närmande och ett sådant måste ske via ”den europeiska fronten”. Ostridigt är också, att den tekniska utvecklingen minskat stormakternas behov av framskjutna baser. Därigenom har förutsättningar skapats för en nedtrappning av Förenta Staternas respektive Sovjets bassystem i Europa, vilket öppnar nya dörrar för ett närmande. Vidare har terrorbalansen och stabiliteten i de militära förhållandena mellan stormakterna minskat trovärdigheten av stormakternas alliansförpliktelser gentemot de mindre staterna. Detta har skapat ett behov av att ersätta militärallianserna med ett system av ”intressezoner”, något som förutsätter ”diplomatisk kohandel”.
En koexistens av mer stabilt slag mellan Förenta Staterna och Sovjet förutsätter en lösning av det tyska delningsproblemet. Samtidigt är det av vitalt intresse, att en sådan lösning inte leder till utvecklingen av en tredje, fjärde eller femte kraft. I en koexistensuppgörelse måste dock hänsyn tas till tyska intressen i en utsträckning, som kan aktualisera ”kompensationsöverenskommelser”. Här kan Sverige spela en roll - inte minst i ett perspektiv med växande sovjetiska östersjöintressen. Sverige torde dock inte ha några förutsättningar att spela roll som en aktiv kraft utan blott som en passiv spelbricka. Med en gentemot Förenta Staterna och Västtyskland starkt utvecklad agitation kan vi emellertid bidraga till att underlag skapas för ett amerikanskt uppgivande av väsentliga svenska intressen. Med en agiterande Palme som statsminister skulle det inte vara helt lätt att inom världsopinionen väcka någon större harm, därest Förenta Staterna som förhandlingspartner med Sovjet s. a. s. gav bort Sverige i utbyte mot en uppgörelse i Centraleuropa. Utifrån såväl militärstrategisk som intressepolitisk synpunkt skulle åtskilligt vara att vinna med en sådan uppgörelse - dvs. för de aktivt spelande parterna, Förenta Staterna och Sovjet. Priset skulle få betalas av Sverige.
Hur bör man som svensk agera för att medverka till att Sverige inte försätts i en sådan för sitt oberoende ödesdiger situation? Det är den frågan människor, som vill byta ut vår gamla vänskap med de västerländska och förvisso kapitalistiska demokratierna mot samhörighet med det kommunistiska blocket, ständigt har att ställa sig. Det finns många svar. En insats kan göras genom att bedriva en frän agitation mot opinionsbildningscentra i Västtyskland, exempelvis Springerkoncernen.*) På det sättet är det möjligt att bygga upp en antipati mot Sverige, som sedan kan utnyttjas som underlag för ett västtyskt prisgivande för de svenska självständighetsintressena. Än mer väsentligt är dock att inför amerikansk opinion framställa Sverige som ett gentemot amerikanska intressen fientligt land.
Kanske är det så att Förenta Staterna och Västtyskland passivt åser, hur svenskar gillrar en fälla för sitt lands oberoende. Det görs inte heller något försök från vare sig amerikansk eller västtysk sida att mer målmedvetet möta utvecklingen i Sverige mot en antivästlig inställning. Den amerikanska passiviteten kontrasterar i detta sammanhang med den aktivitet i goodwill-skapande syfte, som man i andra sammanhang utvecklar med så stor energi - exempelvis i länder som Västtyskland men också i våra grannländer Danmark och Norge. Kanske är Förenta Staternas intresse att Sverige genom pågående opinionsbildning förbereder sig för att offras i en storpolitisk kohandel, vars primära syfte är att skapa varaktig koexistens med Sovjet. Förvisso skulle Sverige från många synpunkter vara ett lämpligt offer bl.a. genom att den välbärgade majoriteten människor synes vara tillräckligt ”sovande” för att man från deras sida inte skall behöva befara någon kraftutveckling ägnad att störa spelet - i vart fall inte förrän det är för sent.
___________________________________
*) I Sverige inleddes kampanjen mot Springer av Göran Byttner den 14 september 1967. Byttner lämnade en ”rapport” i Sveriges Radios pressrevy, där det talades om att Springer fått ett ”åsiktsmonopol vara like inte har funnits sedan Goebbels propagandaministerium”. En våldsam attack riktas mot Die Welt, som sägs ”prononcera åsikter i distinkt reaktionär tysknationell tappning”. tillbaka
Tillbaka