online casin

DSM 4/2006

Skrivet av Jan Gillberg

Det var inte länge sedan Sverige med hjälp av SIDA-pengar skulle hjälpa till att bygga upp demokratiska institutioner i de före detta kommunistiska republikerna på andra sidan Östersjön.
              
Idag framstår i synnerhet den unga demokratin Estland som långt mer vitalare än det land, som under de mörka ockupationsåren för så många ester framstod som Längtans land. 

”Jag är som i fängsel. Var hittar jag stranden?”

 Så skrev Urmas Alender. Med sin dikt och sin sång gav han röst och ord åt det estniska folkets frustration men också åt människornas förhoppningar om att återfå sin frihet. Han hann med att skriva mer än 300 dikter och sånger. Han var en av de många tusen som bar fram ”den sjungande revolutionen”.
              
Ödet ville att Urmas var en av de 852 som omkom vid Estonias förlisning. Han var vid tillfället engagerad för att svara för underhållningen av de omkring tusen passagerarna. I år liksom alltsedan 1994 anordnas i Koeru en minneskonsert till hans minne.
              
I just den citerade dikten skriver Urmas också:

Vad Urmas skriver om är det fängelse som Estland kom att utgöra under ockupationsåren och då det fanns lås, som stängde inne det estniska folket liksom alla andra folk, som tvingats att underordna sig den sovjetiska imperiemakten.
              
Genom att byta ut ett enda ord får denna dikt en för de 852 omkomna och deras många tusen anhöriga en genomträngande men också till fortsatt kamp uppfordrande innebörd - således: 

Låt detta bli ord som ekar i maktens - den svenska av ljugeri och mörkläggning uppburna maktens - boningar alltifrån lyxutrustade Strandvägsvåningar till sörmländska herresäten. Därför om ljugeri och mörkläggning är vad det handlar om när Sveriges statsminister Göran Persson tog till orda vid riksdagsdebatten den 27 april 2006. I det mest inställsamma tonläge han förmådde förklarade han: 

”Detta är en enorm tragedi som vi har levt med nu i mer än tio års tid. Vi har all anledning att förhålla oss ödmjuka inför uppgiften att bringa klarhet. Vår uppfattning är den att vi har kommit så långt vi kan komma i detta undersökningsarbete. Om någon annan har några andra uppgifter som inte har prövats ska de naturligtvis också granskas.” 

Sanningen är att det från svenska statens och dess myndigheters sida överhuvudtaget inte bedrivits någotsomhelst undersökningsarbete om vad som förorsakade Estonias förlisning sedan den internationella haverikommissionen (JAIC) den 3 december 1997 lade fram sin slutrapport - en rapport som kritiserats sönder och samman av snart sagt all oberoende internationell expertis. Sanningen är också att det föreligger en lång rad - som Persson uttrycker det - ”andra uppgifter” än de haverikommissionen redovisar, till vilka den svenska regeringen genom sin taleskvinna Mona Sahlin förhållit sig som en telefonsvararautomat förklarande: ”Ingenting nytt har framkommit som föranleder utredning,”  

För Göran Persson är ingenting nytt

 ”Ingenting nytt?”  Har Göran Persson, som uppger att han sedan mer än tio år lever med tragedin med de 852 omkomna, läst Jutta Rabes bok ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffuntergangs”? Har Göran Persson sett den av de stora svenska biografkedjorna bojkottade filmen ”Baltic Storm”? Har Göran Persson tagit del av de amerikanska, brittiska och tyska metallforskningsinstitutens analyser visande att en explosion ägt rum? Är ingenting av vad som här framkommit och som var okänt, när JAIC arbetade med sin utredning, att anse som ”andra uppgifter” värda en närmare granskning?
              
Lägg till detta hur olika myndigheter och myndighetspersoner förstört eller på annat sätt förskingrat viktigt undersökningsmaterial och hur filmer från haveriplatsen och inne på däck både försvunnit och klippts.
              
Förstå att de många tusen anhöriga måste fråga sig:”Hur skiljer man ut lögnerna?” 

Estland de anhörigas enda hopp

 De anhörigas hopp att tvinga fram sanningen - därför det kommer inte att kunna ske utan tvång - måste nu ställas till Estlands regering och parlament.
              
I Estland arbetar två kommissioner med frågan om vad som förorsakade Estonias förlisning. En regeringskommission ledd av statsåklagaren Magnus Kurm. Denna kommission har redan slagit fast att det finns många brister i haverikommissionens slutrapport. Kommissionen har i sitt arbete mött motstånd från det svenska Sjöfartsverket, som bland annat förvägrat kommissionen att intervjua de dykare som 1994 undersökte vraket. Här finns uppenbarligen ”sanningar” som de svenska myndigheterna - i sista hand den svenska regeringen - inte vill skall komma fram.
              
Vidare arbetar en av det estniska parlamentet tillsatt kommission, som tagit som sin huvuduppgift att bringa klarhet i frågor om hur och i vilken omfattning Estonia användes för militära transporter.

 Dessa kommissioner, som arbetar i en ung och vital demokrati utan bromsar från mörkläggande och visavi makten beställsamma medier, inger stora förhoppningar om att sanningen om vad som förorsakade Estonias förlisning och 852 människors bråda död skall kunna frigöras ur det fängelse, som sanningen satts i av svenska myndigheter underordnade en av den svenska regeringen uppsatt dold agenda. Med dessa av äkta engagemang drivna krafters hjälp skall de omkomna en dag ”hitta stranden”!


Tillbaka