online casin

25.03.2007


Skriven av Jan Gillberg


Som ung ekonom på Industriens Utredningsinstitut (IUI) med Jan Wallander och sedan Ragnar Bentzel som chef fick jag lära mig, att det inte behövde vara något fel på prognoser som ”slog fel”.
         
Detta var på den tid då IUI var underleverantör till de statliga långtidsutredningarna och som stående uppdrag hade att till SAF halvårsvis leverera en rapport kallad ”Det ekonomiska läget” - en uppgift som först föll på Åke Ortmark och sedan under några år på mig.
         
Att en prognos inte infriades kunde ju bero på att prognosen förutsåg en icke önskad utveckling på ett så realistiskt och övertygande sätt, att det tvingade fram åtgärder med just det resultatet, att den uppställda prognosen kom att ”slå fel”.
         
Det var genom att uppnå sådana ”felslagningseffekter”, som prognosverksamheten fick sitt stora värde! Det gällde naturligt nog den mer långsiktiga prognosverksamheten. Inte den lägesbeskrivande, som genomgående utmärktes av stor precision.

I DSM har jag under senare år varnat för att Sverige är på väg in i en ”SYSTEMKRIS” med vådliga följder inte bara för välfärden utan för hela det svenska samhällsbygget. På detta tema har jag skrivit ett ganska stort antal artiklar,
varav 30 nu också återges på DSM:s hemsida (www.dsm.nu), varibland dessa:

•  ”P-o-l-i-t-i-s-m-e-n  hämmar det enskilda initiativet och krymper människan (DSM 6/1996)
•  ”VÄLFÄRDSKONTON som framtidsmodell för TRYGGAD VÄLFÄRD” (DSM 4/1997)
•  ”Socialstaten krisar & krasar” (DSM 6/2003)
•  ”Den Svenska SYSTEMKRISEN” (DSM 2-3/2004)
•  ”Röstköpandet får samhället att vittra sönder” (DSM 1/2006)

Politiskt betingade blockeringar gör emellertid att aldrig så alarmistiska varningsord tenderar att möta betydande ovilja att se och rätt värdera problemen. Särskilt i ett land där konformismen i det politiska tänkandet vuxit sig så stark som i Sverige. Denna tillkommande problematik uttrycks i en av artiklarna så här:

”I Sverige smyger man med problemen, mörkar dem eller rentav desinformerar och låter människorna i stället avläsa dem i sin egen vardag eller via medierna, när ingenting längre går att dölja. Tidiga ’budbärare’ förtigs och marginaliseras. Ibland skräms de till tystnad. Den förutseende analytiska debatten uteblir. Det kreativa problemlösandet får inte de impulser och den näring som erfordras. Och allteftersom problemen växer till berg tvingas Makten att barrikadera sig.”

Denna ovilja - med tiden inte sällan utvecklad till ren oförmåga - har fått som en av sina effekter, att ”stystemförändring” blivit ett ”fulord”. Detta i en utsträckning att även begreppet ”förändring” allt oftare kommit att sända negativa signaler samtidigt som begreppet ”den svenska modellen” blivit närmast sakrosankt.

Hur blev det då med krisen och den befarade systemkraschen? Allt går ju sin gilla gång samtidigt som svensk ekonomi kör för fulla segel - trots att företag flyttar ut, trots konkurrensen från låglöneländerna österöver och det fjärran Asien, trots höga oljepriser och trots alla haverier i de svenska kärnkraftverken, trots ”Gudrun” och sedan ”Per”.
         
Visst har pensionärerna fått mindre pengar att röra sig med och visst finns det här och där växande vårdköer, visst är psykvården underdimensionerad, visst lider både skola och rättsväsende av resursbrist men allomfattande ”kris”, ”systemkrasch”...?
         
Svaret på den frågan är:

•  Det krisar både här och där inom den offentliga sektorn men lappandet och lagandet gör att det hankar sig fram. Att det dock handlar om en knäande offentlig sektor är ostridigt samtidigt som detta inte kommer till tydligt uttryck försåvitt man inte summerar de brister, som råder inom det offentligas olika delsektorer.

•  Demografiska faktorer och invandringens dramatiskt växande nettokostnader tvingar successivt fram en urholkning av bidragssystemen fram till den punkt, då ”den nya fattigdomen”, övergår till nöd - en nöd som inte har något att göra med ”klassklyftor” av det gamla slaget utan om människor som hamnat ”utanför” av ett helt spektrum skilda orsaker. Det gäller företagare som slagits ut, välutbildade som trots sin utbildning inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden, invandrare som inte anpassat sig till det nya landet och av sådana skäl hamnat utanför, gamla som helt enkelt blivit gamla och är hänvisade till ”vanlig pension” eller - som det allmänt kallas -”fattigpension”. Om 10 år kommer Sverige att få känna av att färre tvingas försörja fler i en mycket kännbar utsträckning. Det är tungt redan som det är.

•  Lägg till detta att i ett samhälle, som undergår negativa förändringar, som sammantaget utövar ett depressionstryck, mår människorna - ”de vanliga människorna” - allt sämre, vilket i sin tur tär på de gemensamma resurserna.

Detta är allt processer som pågår samtidigt som det är ett stycke kvar till den brytpunkt, då olika sektoriella kriser hakar i varandra på ett sätt och i en utsträckning, att samhället riskerar att hamna i en omskakande systemkris.

Externa faktorer

Till detta skall läggas den påverkan - positivt och negativt - som har att göra med olika omvärldsfaktorer väsentligen utom vår egen kontroll. En avgörande sådan är världsekonomin. En annan är de klimatförändringar som plötsligt hamnat i debattens fokus.
         
Den kraftiga och ihållande ekonomiska tillväxten runtom i världen har nu under ett antal år haft en på Sveriges ekonomi starkt stimulerande inverkan ägnad att hejda den tidigare tydliga utvecklingen mot allmän systemkris. Inte minst har Sverige kunnat dra nytta av ett under en följd av år starkt ökat internationellt handelsutbyte. I början av 90-talet svarade exporten för 30 procent av BNP. Nu närmar sig denna andel 60 procent!
         
Samtidigt har de globala obalanserna ökat dramatiskt. USA tyngs av ett gigantiskt underskott i sin betalningsbalans, som kan - liksom i samband med 1970-talets oljekriser - driva fram åtgärder ägnade att försätta hela världsekonomin i turbulens. För att möta effekter av en sådan turbulens gäller det att vara väl rustad - dvs ha en egen stark samhällsekonomisk solvens - men också att inte vara alltför starkt kedjad till den globala ekonomin.
         
Vad gäller hoten från förändringar i klimatet - oavsett vad som är deras orsak - bedöms vår del av klotet vara hyggligt förskonad. Det hindrar inte att Sverige kan komma att få vara med om att bära kostnaderna för i andra delar av världen inträffade miljökatastrofer inbegripande att bli hemort för en anstormning av ”miljöflyktingar”.

Nu gäller det att ta vara på NÅDATIDEN

Tack vare Perssonregeringens sanering av de offentliga finanserna och det sätt på vilket svenskt företagande kunnat dra nytta av världsekonomins under en följd av år starka tillväxt, framstår den i DSM ”prognostiserade” systemkraschen som kortsiktigt föga aktuell. När olika sektorer i den offentliga sektorn går på knä, beror det inte på att statsfinanserna skulle befinna sig olag. Tvärtom var det en präktig kassakista som Perssonregeringen kunde överlämna till Alliansregeringen. Den offentliga sektorn kan i dag - om man räknar som Johan Ehrenberg gör och har en del goda argument för att göra - redovisa en nettoförmögenhet, som uppgår till 15 procent av BNP eller mer än 400 miljarder kronor. Ekonomistyrelseverket väljer att redovisa det gynnsamma statsfinansiella läget på ett lite annat sätt. Enigheten är dock stor om att statsfinanserna går mot ökade överskott med en alltmer beaktansvärd solvens.
         
Sverige befinner sig därmed i den märkliga situationen, då den regim som i decennier kommit att förknippas med ”den svenska modellen” genom sitt idoga statsfinansiella sanerande genom att förlora valet kommit att överlämna ett fögderi, som erbjuder handlingsutrymme för genomgripande systemförändringar. Förändringar ägnade att göra det möjligt för Sverige att möta framtida hot och påfrestningar utifrån nya och statsfinansiellt starkt underbyggda förutsättningar. Göran Persson kan komma att gå till historien inte bara som ”Rikssaneraren” utan också som ”Vägröjaren” för ett historiskt paradigmskifte i svensk politik och samtidigt göra tidigare - inte minst i DSM - pessimistiska prognoser om ”systemkrasch” obsoleta.
         
Vad det emellertid då gäller är att Alliansregeringen rätt tar vara på den nådatid som Perssonregeringen lämnat i arv.

En första grundläggande systemförändring

I ett grundläggande avseende har Alliansregeringen vidtagit åtgärder för vad som är en systemförändring med förutsättningar att få starkt positiva och genomgripande effekter på både livskvaliteten och dynamiken i det svenska samhället, nämligen detta att öppna marknaden för hushållsnära tjänster:

•  Hårt arbetande människor - de som håller hjulen igång - kommer nu att få möjligheter till väsentligt höjd livskvalitet.
•  Föräldrars möjligheter att vara tillsammans med sina barn kommer att öka ägnat att öppna för en familjelivets renässans.
•  Ett stort antal nya reguljära arbetstillfällen kommer att skapas.
•  Många tusentals utanförställda invandrare kommer att kunna introduceras i en integrations- och assimiliseringsprocess ägnad att få starkt positiva effekter på hela samhällsklimatet.

Om ett antal år kommer alla att fråga sig: Varför gjorde vi inte detta tidigare? Vad har inte under åratal gått förlorat genom eftergifter till den förstockade familjefientliga feminismen?

Den verkligt stora SYSTEMFÖRÄNDRINGEN

I ett historiskt perspektiv kan Göran Persson i ytterligare ett avseende komma att förknippas med det paradigmskifte, som han genom sina saneringsinsatser skapat de finansiella förutsättningarna för. I den bok han utkom med 1997 berättar han om sitt arbete med att återge Sverige sunda statsfinanser och hur detta arbete var nära förknippat med en klart uttalad strävan att frigöra landet från beroende av de internationellt verksamma låneinstituten - om man så vill: bankirerna på Wall Street. Det var i en tid då statsskuldsräntan uppgick till 100 miljarder kronor eller en tusenlapp i månaden per invånare. Bokens titel lyder ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Kvintessensen i Perssons budskap omsatt till att gälla den enskilde medborgaren blir: ”Den som tvingas leva på bidrag är inte fri.”
         
Det är frigörelsen från detta - det vittförgrenade bidragssystemet - som det nu finns enastående förutsättningar för! Nu eller aldrig! Alliansregeringen har drygt tre år på sig. Ille faciet! Nu eller aldrig gäller det att dra upp klara riktlinjer bort från ett maktcentrerat bidragssamhälle till en pluralistisk ägardemokrati.
         
Idén om en ägardemokrati är inte ny. Om detta påminde Peter Wolodarski nyligen i en artikel på DN Opinion (3/2 2007). Så här avslutar Wolodarski sin artikel:

”Högerledaren Jarl Hjalmarson var långt före sin tid när han för femtio år sedan talade om behovet av ägardemokrati.”

Om detta råkar jag veta en hel del. Som ung tal- och motionsskrivare lämnade jag också mitt bidrag till utvecklingen och lanseringen av dessa tankar. Och när jag kandiderade till riksdagen 1964 lämnade jag mitt - som jag vill mena - viktigaste bidrag till politiskt nytänkande, nämligen idén till vad jag kallade ”premierat källsparande”.
         
Idén går ut på att skatteuttaget begränsas till att bestrida i mer strikt mening ”gemensamma kostnader” samtidigt som utrymme skapas för den enskilde att på individuella ”källsparkonton” avsätta medel för finansiering av eget boende och egen välfärd. För varje insatt hundralapp utgår en statlig premie - exempelvis tjugofem kronor. Därutöver kommer ränta. Om de insatta medlen disponeras till annat än vad fonderingen är avsedd för reduceras premien. Var och en blir på detta sätt sin egen finans- och hushållsminister med eget intresse att förvalta de fonderade medlen på klokast möjliga sätt och samtidigt anpassa utnyttjandet till egna prioriteringar liksom den egna livssituationen. Utnyttjande för utnyttjandets egen skull (att ta för sig av sådant som inte ”kostar”) bortfaller. ”Välfärden” slimmas samtidigt som den blir bättre anpassad till människornas önskemål och prioriteringar ägnat att höja den allmänna behovstillfredsställelsen och därmed vars och ens livskvalitet..
         
Självfallet skall det också finnas ett parallellt system för en av staten garanterad bastrygghet innefattande ”riskskydd” för den som drabbas av något oförutsett - trafikolycka, handikapp etc. I ett på detta sätt till individuellt prioriterade behov anpassat välfärdssystem skapas utrymme för en generöst tilltagen sådan bastrygghet inbegripande ett likaledes generöst tilltaget ”riskskydd”.
         
Tankarna utvecklades i en skrift jag skrev 1964 och har sedan återkommit i olika resonemang om ”välfärdskonton” - bland annat i artiklar av Stefan Fölster,
               
Ett samhälle där välfärden förmedlas via ett bidragssystem, där alla försöker plocka ut så mycket som möjligt ur systemet och samtidigt betala in så lite som möjligt i systemet är inte något långsiktigt hållbart system. I synnerhet som alla blir duktigare och duktigare på att i det egna intresset dra nytta av dessa båda manipuleringsmöjligheter. Därför uppstod den finansieringskris, som ställde krav på Perssons hårdhänta sanering. Men saneringen avhjälpte bara krisen inte de grundläggande systemfelen. Därför är bidragssamhället inte ett samhälle för långsiktigt hållbar välfärd.

Kontobasera A-kassan

Hur låst debatten blivit till ett stereotypt bidragstänkande illustreras väl av den pågående A-kassedebatten.
         
Låt hela frågan om A-kassan bli en fråga för den enskilde via ett försäkrings- och kontosystem, där den enskilde reglerar sin ersättningsnivå utifrån försäkringsmässiga principer. För en del kan det räcka med en 60-procentig nivå. Andra har bundna kostnader och andra prioriteringar, som gör att han eller hon vill ha en 90-procentig ersättningsnivå.
         
En omvandling av A-kassan till ett system uppbyggt enligt ”källsparidén” vore en bra början och inkörsport för ett välfärdsbygge, som formas efter individernas önskningar, behov och prioriteringar. Den elasticitet, som detta möjliggör, är ägnad att generera en jämfört med dagens system väsentligt större kostnadseffektivitet, vilket ger systemet med den individanpassade välfärden en högre grad av solvens och därmed också högre grad av trygghet. 

Rätt tid för systemskifte

Låt svenska folket bli delaktiga i den nettoförmögenhet, som blivit resultatet av Perssonregeringens sanering av statsfinanserna samt av vad som faller ut av planerade utförsäljningar av de statliga företagen på ett sätt, som gör det möjligt att övergå från ett högskatte- och bidragssamhälle till ett system där varje medborgare disponerar ett ”Medborgar- & Välfärdskonto”, som samtidigt blir ett styrinstrument för den egna välfärdskonsumtionen.
         
Här finns enorma ”effektivitetsvinster” att hämta. ”Överutnyttjande” och fusk elimineras. Ingen vill ju gärna ”lura” den egna fonderingen. Genom att var och en blir sin egen försäkringskassa skapas starka incitament för friskvård, dvs att den enskilde vårdar sin hälsa. Samtidigt vet alla att ju mer som finns att disponera, när det är det är dags att gå i pension, desto större guldkant på ålderdomen.
         
Lägg till detta den trygghet, som ligger i att förfoga över en egen buffert, när samhället ställs inför någon oförutsedd katastrof. Ju fler människor, som är i besittning av egna buffertar, desto större blir samhällets möjligheter att parera det oförutsedda. Med de nya och befarade massiva hot, som Världen tvingas att leva med, har en sådan riskbärarspridning sitt eget stora och betydelsefulla värde.
         
Det system som kallas ”Den svenska modellen” har genom sin successiva urartning - som Gunnar Myrdal uttryckte det - gjort det svenska folket till fifflare. Här handlar det om ett system, som befordrar ansvarstagande och god ekonomisk planering på individnivå. Men det handlar också om emancipering från den alltmer allomfattande POLITISKA MAKTEN - om en möjlighet för medborgarnas frigörelse med radikalt ökat utrymme för egen utveckling och förkovran.