DSM nr 1/2001

Skrivet av Jan Gillberg

Förra numret av DSM kan i mycket läsas som en utmaning - en utmaning av Sveriges journalister. Vilken skulle reaktionen bli bland dessa några tusen med både förmåga och möjlighet att ”komma till tals”? Skulle Knut ”Gråberg” alias Ståhlberg ta till orda? Skulle någon av ”de fyra stora” - herrar Berner, Thorsell, Gerdin och Olkinuora - ge någon förklaring eller kommentar till hur DSM:s sensationella avslöjanden om MORDKOMPLOTTEN som förändrade världen kunde förvandlas till en ICKE-NYHET? Skulle någon enda av Sveriges många ”undersökande journalister” intressera sig för att titta närmare på hur det ligger till med finansieringen av ”den moderna forskningen” om Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen och vilken roll som Riksbankens Jubileumsfond spelar i detta - om man vill titta efter - högintressanta penga- och maktspel? Kunskap är ju makt och hur utövas denna maktutövning via offentliga och privata forskningsanslag?

DSM har nåtts av ett antal reaktioner från journalister, som nog gärna skulle vilja ta till orda om det inte vore för vad som bäst kan uttryckas som ”Den Stora Rädslan” - rädslan för att komma”! onåd”, hamna i ”marginaliseringskvarnen”. Flera har instämt i denna ”analys” men tydligen själva saknat modet och/eller kraften att betvinga sin ”rädsla”.

En av så där tiotalet ”reaktioner” avviker från mönstret och har samtidigt sitt särskilt stora intresse, då det är en reaktion - eller snarare ett ”höra-av-sig” - från journalisternas eget förbundsorgan Journalisten. Den som ”hörde av sig” var Staffan Wolters - flitig och många gånger intressant skribent i förbundsorganet. Vem borde vara mer lämplig att kommentera och rentav gå vidare med den mediakritik, som DSM levererade i förra numret?

Det intressanta för att inte säga anmärkningsvärda är att när Wolters ringde upp var det inte för att få ytterligare underlag för en kommentar i sin tidning utan för att förklara varför även tidningen Journalisten skulle sluta upp kring ”ihjältigandet”. Och förklaringen var att Wolters för sin del inte hade funnit de i DSM gjorda avslöjandena tillräckligt ”övertygande”. Ett återkommande uttryck i samtalet var: ”Jag har inte blivit övertygad.” Av detta skäl - även uttryckt som att Wolters inte funnit de framlagda bevisen ”tillräckligt starka” - hade han tagit beslutet att inte skriva något om vare sig DSM:s avslöjanden eller DSM:s kritik av mediernas sätt att förhålla sig till dessa sensationella och historiskt betydelsefulla avslöjanden.

Den inställning till journalistrollen, som Wolters här ger uttryck för är intressant. Staffan Wolters är en betydelsefull journalist i en betydelsefull tidning - organet för Sveriges Journalistförbund. För honom gäller inte att det är läsarna - inte ens om dessa själva till övervägande del är journalister tränade i fakta- och källbedömning - som har att avgöra vad man kan utläsa av de telegramkopior, som DSM funnit och låtit publicera. Det är Wolters som har att avgöra det framlagda materialets ”bevisvärde”. Om han inte finner bevisvärdet ”fullgott”, är det ”korrekt” att undanhålla läsarna vad som framkommit. Och detta rimligen i än högre grad om läsekretsen skulle utgöras av - som det brukar heta (om det inte heter något vanligen mycket nedlåtande typ ”Nisse i Hökarängen”) - ”allmänheten” (1).

Med detta synsätt gör journalisten sig till överdomare med makt och myndighet att avgöra vilka fakta - telegramkopiorna är i det här aktuella fallet att betrakta som ”fakta” - som skall tillåtas bli offentligt redovisade och därmed kunna bli föremål för allmän bedömning och diskussion.

Eftersom alla journalister inte har denna ”makt och myndighet” utan att det närmare påsett bara gäller ett ganska litet urval, hamnar vi därför i en situation där en ”journalistelit” - och då elit i kraft av de positioner de lyckats skaffa sig - fullgör en funktion inte olik den som under andra världskriget fullgjordes av de statliga censurorganen. Detta blir särskilt betänkligt om denna ”journalistelit” gör med varandra sammanfallande ”nyhetsbedömningar” (se artikeln ”Nyhets prioritering m/DN-Berner”, DSM 5/2000, sid 28-29).

En journalist som gått mot strömmen och inte bara uppmärksammat DSM:s avslöjanden utan också kommenterat den anmärkningsvärda tystnaden är Östrans chefredaktör Jan G Andersson. Han ägnar saken den 29 november 1999 hela sin runtom bland kollegerna frekvent lästa veckokrönika.

Jan G Andersson skriver   bl a: ”Gillbergs uppgifter ansågs inte ha något nyhetsvärde. Eller har man skäl att misstänka att de tegs ihjäl medvetet? — Man kan ställa frågan om allmänheten inte har rätt att få del av Jan Gillbergs nya uppgifter.”

Nyhetscheferna på TT och bland annat ”de fyra stora” (Berner, Thorsell, Gerdin och Olkinuora) är uppenbarligen av uppfattningen att allmänheten saknar den rätten. Två ledande politiker har för mig spontant kommenterat detta med exakt samma ord och orden lyder: ”Detta är ett hot mot demokratin”

(1) Staffan Wolters återkom en vecka senare per telefon och föreslog då att vi skulle träffas, vilket vi gjorde. Vi fick några dagar senare ett en och en halv timme långt samtal. Jag uppfattade det som att Wolters var angelägen om att få mig att tillstå att orsaken till att avslöjandena om vem och hur Ivar Kreuger mördades inte blivit uppmärksammade i medierna skulle vara, att saken inte befunnits tillräckligt intressant och/eller de av mig lämnade uppgifterna tillräckligt trovärdiga. Då jag under samtalet började befara denna vinkling bad jag att före tryckning få ta del av de uttalanden, som skulle läggas i min mun samtidigt som jag uppehöll mig ytterligare kring detta med ”rädslan”- och då inte minst bland journalister ”i karriären” - för att bli ”marginaliserade”.

Att det förekommer en sådan rädsla hindrar inte, att det samtidigt råder stor journalistisk frihet vad gäller det mesta men - och det är min poäng - gäller det något ”riktigt konstigt” är detta något man ”känner på sig” och då vet man att ”passa sig”. Särskilda aspekter av medias undanhållande av som i det här gäller historiskt betydelsefulla fakta/uppgifter är vilken effekt detta får för historieskrivningen. Jag nämnde att Herman Lindqvist för mig förklarat, att hade han läst min DSM-artikel ”KOMPLOTT som förändrade VÄRLDEN” så skulle Kreugeravsnittet i den i höstas utkomna boken ”Historien om Sverige. Drömmar och verklighet” skrivits på ett helt annat sätt med ett helt annat innehåll. Wolters menade att de historiker som kan vara intresserade av detta med mordet på Ivar Kreuger kan väl inte vara flera än att jag - DSM:s utgivare - kunde ta direktkontakt med dem...

En ytterligare aspekt jag berört i kontakten med Wolters är den förödande effekt för så kallad ”undersökande journalistik” det är ägnat att få, om den journalistiska insatsen bara premieras förutsatt att det gäller något som det anses ”korrekt” att undersöka men ”bestraffas” om det gäller något som det anses ”icke korrekt” att undersöka. Det skall bli intressant att se, hur mycket av detta som kommer med i den aviserade artikeln i Journalisten. Noterade vidare att Wolters var angelägen om att få veta vilka journalister, som visat intresse för DSM:s IK-artiklar och om det var någon av dessa som skulle ”gå vidare” i ämnet. På dessa sina frågor fick Wolters inte något svar. Det må påpekas att artikeln ovan var skriven innan jag träffade Staffan Wolters i och för det av honom önskade intervjusamtalet.  tillbaka