Efter att ha läst Thage G. Petersons bok om Palme:
Var det Partiet
som mördade Olof Palme?
DSM 5-6/2002
Skrivet av Jan Gillberg
 |
Gösta Bohman beskriver i sin bok ”Tankar om mitt Sverige” (Askild & Kärnekull, 1974) Olof Palme som en människa med två ansikten. Ett av dessa var inte vackert. Det gav uttryck för intolerans och avsaknad av förståelse för andra människors både avsikter och åsikter. |
och fack där spelat de konservativa i händerna. Om partiet hamnat på kollissionskurs med facket gällde det att snarast uppnå samsyn. Därför ville Palme i fondfrågan inte vara upphov till att arbetarrörelsen splittrades utan fann sig i att låta sin egen övertygelse om det - som Peterson citerar Palme - ”vansinniga” i idén om en fondsocialisering av det svenska näringslivet underordnas något slags enighet-till-varje-pris-strategi.
Thage G. Peterson övertygar inte
Helt övertygande om att Palmes strategi för politisk framgång var att i alla lägen undvika konflikt med facket eller - skall strategin också ha gällt - någon annan av de till partiet lierade folkrörelserna är Peterson dock inte. För att bygga under föreställningen att - ett epitet Peterson ger Palme - ”samförståndspolitikern” Palme så långt det gick sökte undvika uppslitande konflikter, tvingas Peterson sortera bland minnesbilderna och när så är påkallat retuschera ett och annat av det han nu ”minns”.
Ett flagrant exempel på detta är att han i denna bok inte med ord omnämner den djupa och närmast explosiva kris, som uppstod i relationerna mellan partiet och facket i början av 1986. Det gjorde han däremot i sin tidigare bok ”Resan mot Mars” (Bonniers, 1999). Där ägnar Peterson denna kris ett särskilt avsnitt han kallar ”Nära sammanbrott”.
Krisen hade utösts vid ett möte den 3 januari 1986 med partiets verkställande utskott. Byggnads ordförande Bertil Whinberg hade då gjort ett våldsamt utfall mot regeringens budget och anklagat Olof Palme och Kjell-Olof Feldt för att föra en dålig fördelningspolitik och strunta i de arbetslösa. Den
14 januari hade Palme kallat Ingvar Carlsson och Thage G. Peterson till ett krismöte. Palme hade då varit ”oerhört upprörd”. Och vid regeringens allmänna beredning den 20 februari gjorde Palme följande uttalande:
”Vi har nu ett mycket allvarligt läge mellan partiet och LO. Det allvarligaste någonsin, vad jag känner till. LO vill inte ha kvar måndagsträffarna. Man vill bryta allt organiserat samarbete. Vid vår senaste överläggning fick jag inte tala till punkt. Man avbröt mig stup i kvarten. Det var mycket otrevligt. Jag har bestämt mig. Denna gång kommer jag inte att ge vika för LO-ledningen. Vi får se hur det går!”
Redan här tvingas läsaren fråga sig: Hur konsekvent var Palme i sin strävan att vidmakthålla samsyn mellan partiet och facket? Hur äkta var Palmes ”i-själ-och-hjärta-motstånd” vad gäller löntagarfonderna?
Flera exempel på palmeitisk schizofreni
Hur Palme tyckt och menat en sak samtidigt som han utåt drev en helt annan linje är något som också - enligt Peterson - skall ha gällt frågan om förekomsten av sovjetiska ubåtar i de svenska farvattnen. Det är ett faktum att Palme skärpte formuleringarna i Sveriges protest mot Sovjet i förhållande till de bedömningar, som görs i den rapport som ubåtskommissionen under Sven Anderssons ledning hade avgivit. Nu får vi veta att Palme i själva verket inte trodde på kommssionens slutledningar om att det förekommit några sovjetiska ubåtsintrång. Palme skulle i denna fråga ha varit lika ”insiktsfull” som Peterson. Thage G. Peterson tillhör ju kretsen av tvivlare, som gärna - i varje fall nu lite i efterhand - kryddar sitt tvivel med polemiska utfall mot korkade och paranoida marinofficerare.
Även när det gäller biståndet till den tredje värld, som annars i så hög grad kom att engagera Palme, skall han ha varit ”kluven”. Peterson som tycks ha följt Palme som en skugga och alltid haft notisblocket till hands kan bland annat återberätta följande Palmeuttalande: ”Jag tycker illa om dem som säger att vi ska behålla enprocentsmålet och ta fram pengarna genom besparingar på sjukförsäkringen.”
Man kan också fråga sig hur äkta internationalisten Palme var i sin internationalism - samme Palme som med stor verbal talang formulerade partiets motstånd till ett svenskt deltagande i det Europasamarbete, som i synnerhet under sin tidigare fas kom att gälla som först och främst som ett för Europa och dess framtid avgörande Fredsprojekt? Att den visavi Palme underdånige Peterson skulle stanna upp inför denna ”kluvenhet” och fundera något över vad detta motstånd kommit att betyda för Sveriges isolering med ty åtföljande provinsialism är visserligen att begära mycket. Men frågeställningen är intressant och veterligen inte ordentligt analyserad.
Man frågar sig om det finns fler frågor, i vilka Olof Palme bedrev något slags dubbelspel med sig själv. En sådan ytterligare fråga skulle kunna vara frågan om svenska atomvapen. Som studentpolitiker var jag liksom Per Ahlmark anhängare av att Sverige skulle hävda sitt försvarspolitiska oberoende genom att skaffa sig egna i Sverige tillverkade taktiska atomvapen. Jag minns en debatt i Lund då Olof Palme gick på samma linje! Det var någon gång i början av Palmes politiska karriär, då han fortfarande var rätt mycket av den officer han ju hade utbildat sig till.
Annorlunda var både tongångar och tänkesätt, när Palme med Anders Ferm som bisittare och den sovjetiske diplomaten Georgij Arbatov som motor i den så kallade Palmekommissionen ägnade sig åt att samordna - en och annan menar underordna - de europeiska säkerhetsintressena med de sovjetiska. En intressant fråga som Peterson kunde ställa sig är: Kom Palmekommissionen att medverka till att ge det totalitära Sovjetunionen ett andrum, som gjorde det möjligt att fördröja sammanbrottet med säg ett par tre år?
Och vidare kan man fråga sig: Vilken betydelse fick Palmekommissionen för uppkomsten av det vakuum, som länge rått när det gäller en samordning av Europas säkerhetsintressen - ett vakkum som sedan i betydande grad fyllts ut av USA och nu gjort det möjligt för USA att utvecklas till en Världsmakt, vars intressen - både ekonomiska och militära - blivit överordnade alla andra intressen?
Detta är frågor som borde - kunde man tycka - intressera Thage G. Peterson i sin egenskap av f d försvarsminister. Mot detta kan dock den invändningen göras, att en svensk försvarsminister bör inte ha vare sig intresse eller kompetens för övergripande säkerhetspolitiska överväganden. Valet av Leni Björklund till försvarsminister är här syn för sägen.
Fångad av sin agitatoriska begåvning
I sin värdering av Palme som politiker kommer nog Peterson mest rätt, när han refererar till äldre partikamrater och skriver:
”När hans insatser beskrevs av äldre partikamrater, så var det alltid hans taktiska förmåga som lyftes fram.”
Denna förmåga kombinerad med hans ostridiga agitatoriska talang och - bör man tillägga - drive, gjorde honom förvisso till sin tids ledande eller - bättre uttryckt - dominerande svenska politiker. Hur Palme lät sig fångas av sin agitatoriska begåvning
uttrycker Thage G. Peterson så här:
”Det vore dumt att förneka att Olof Palme ibland blev sina egna ords fånge. Han fångades av de meningar som han hade skrivit och älskade sina egna formuleringar. Han kunde sitta och läsa dem gång på gång, och spetsade till dem istället för att överväga uppmjukningar. Många gånger fann jag honom sitta och skratta eller småle när han sökte efter hårdare uttryck och kraftfullare meningar.”
Jo, så var det: Strategin var underordnad taktiken och taktiken var underordnad den palmeitiska formuleringskonsten.
Tveklöst är det så att Palmes betydenhet som politiker är nära förknippad med hans verbala utförsgåvor. Inte för inte är det främst som Erlanders talskrivare, som han gått till den svenska politikens historia. Det var som sådan och genom mediet Landsfadern Tage som Palme kom att spela sin största och mest bestående roll i modern svensk politik. Redan i slutet av 1940-talet skall Erlander ha myntat begreppet ”det starka samhället” men det var genom det tal på detta tema, som Palme skrev och Erlander höll i riksdagen 1956, som ”det starka samhället” blev högsta partiideologi. Tage Erlander har uttryckt den saken så här:
”Talet som jag höll i riksdagen 1956 om de stora förväntningarnas missnöje kom från Olof Palmes huvud och penna. Det var ju det talet som sen blev grunden för tanken om det starka samhället, som ju under större delen av 1960-talet var huvudtema i mitt politiska arbete".
Och det var genom Erlanders Metalltal 1961 som Palme lämnade sitt bidrag till Sveriges under flera decennier isolationistiska Europapolitik.
Det är svårare att förbinda Palmes namn med någon banbrytande politisk reform eller någon originell politisk idé. De halvhjärtade försök Peterson gör i ett kapitel han kallar ”Portalfrågor” stannar vid lite allmänt hållna formuleringar om Palmes insatser för barnen, jämställdheten och rätten till arbete eller något återgivande från notisblocket av någon slagordsmässig formulering som exempelvis:
”Om vi inte får bukt med arbetslösheten så kommer tiotusentals människor i vårt land att förlora sitt egetvärde och sin stolthet. Och socialdemokratin kommer att förlora sin själ.”
Så lät det den 11 november 1971 när Palme talade vid ett internt stormöte föranlett av vad som då uppfattades som en oroväckande stegring av arbetslösheten. Sedan dess har svenska folket fått vänja sig vid mer än dubbelt så höga arbetslöshetssiffror och det som något normalt även när de ekonomiska konjunkturerna kunnat bedömas som goda.
Och de ofta vidlyftiga projekt som sjösattes under Palmes tid som statsminister slutade nästan genomgående i fiasko - löntagarfonderna, regionalpolitiken, Stålverk 80, miljonprogrammet med alla sina medicinska (mögelhusen) och sociala (segregationen) effekter som det ännu inte ens finns en hederlig redovisning för. Den på senare tid hårt kritiserade nya svenska skolan kan också räknas som ett av Palmes projekt. Den grundlades åren då Palme var utbildningsminister (1967-69).
Närbilder som väcker undran
Under statsministeråren tycks ingen ha stått Olof Palme så nära som Thage G. Peterson. Det är i varje fall vad Peterson själv menar och i boken gärna stoltserar om. Det fanns många som trodde sig stå Palme nära, men det gjorde de inte, förklarar Peterson. Det fanns också de som skröt med att de hade en nära relation med Palme men det var bara tomt skryt, förklarar han. Det fanns dock några undantag utgörande en ytterst exklusiv krets. Peterson nämner Sten Andersson och Ingvar Carlsson. Det största undantaget var dock Peterson själv och det näst största Anders Ferm. Någon gång nämns också Carl Lidbom. Peterson skriver
”Jag tror inte att han talade om personliga och privata frågor med Sten Andersson och Ingvar Carlsson så mycket som med mig och troligen Anders Ferm. Flera personliga samtal som jag hade med honom tydde på att det var så.”
Med andra talade han om politik, taktik och ideologi men med Thage G. Peterson kunde Palme tala om allt - alltifrån väder och vind till pengar, tandläkarbekymmer, kärlek. Och det var hos Peterson som Palme sökte sig när han behövde stöd och tröst. Då kunde han visa sig som den känsliga och - något Peterson ofta återkommer till - komplicerade människa han var.
Just genom denna sin roll som Palmes personliga stöd och tröst med de inblickar i hurudan Palme ”verkligen var” tycks Peterson ha uppfattat som ett privilegium som nu förpliktar honom att också delge omvärlden vad han såg och fick uppleva. Här blir skildringen ofta mycket närgången samtidigt som den tillför något nytt. Brottstyckevis lämnar Peterson ett underlag till det slags psykologiska porträtt, som David Ingvar kort före sin död samlade i den lilla läs- och tänkvärda boken ”Tio hjärnor” (Atlantis) och som finns recenserad i DSM 5/2001. Här återges några av dessa brottstycken:
• ”Olof Palme ansåg att livet kunde ha en mening bara om man ifrågasatte det rådande tänkandet.”
• ”Hans ansikte kunde förvridas. Frysa till is. Han kunde bli spänd som en fiolsträng. Brast den blev reaktionen våldsam. Han kunde gå runt i rummet som ett jagat villebråd om han var ordentligt förbannad, för att få utlopp för sina känslor. Han kunde krypa ihop i soffan som en snäcka om han kände upprördheten gå över i obehag, i skräck och rädsla.”
• ”Det hände att han under en riksdagsdebatt kunde ställa sig under talarstolen och bara stirra på talaren. Eller demonstrativt ställa sig där och dricka vatten.”
• ”Tyckte han väldigt illa om vad någon sa hände det att hans upprördhet övergick i tydliga avståndstaganden. Han lämnade sammanträdesbordet och började gå av och an i rummet, utan hänsyn till de närvarande. --- Det hände också att han vände ryggen mot den som talade, om denne sade något han ogillade. Vid några tillfällen kunde han till och med halvhögt eller högt viskande kommentera talaren, ’är han inte riktigt klok’ eller ’vem har bjudit in honom?’ Det råkade Industriförbundets VD Axel Iveroth ut för vid ett par tillfällen, liksom SACO:s ordförande Osborne Bartley. Och många fler.”
• ”Vid ett tillfälle när han kom i fejd med de närvarande företagarna så använde han uttryck som ’rena nojan’, ’era sjåpiga jeppar’ och ’hatets och illviljans kolportörer’. Han avslutade samvaron med att jämföra direktörerna med de fegaste typerna i Trojanska kriget.”
• ”Han ville inte analysera valförlusten 1976 utifrån sin egen person och sina egna insatser. Han blockerade varje samtal och varje ansats till diskussion i den frågan. I sådana lägen kunde han snabbt gå över till ett annat ämne, eller helt enkelt säga att han måste lämna sammanträdet.
• ”Temperamentet var en viktig grund för hans agerande.”
• ”Olof Palme blev fullständigt rasande när han såg bilden [av den springande Vietnamflickan]. Nästan vild. Vit i ansiktet. Hans läppar darrade. Ansiktet förvreds av upprördheten. Han började gå av och an i rummet. Vi trodde han skulle explodera. Hans blick var stel. Vreden övergick i sorg, sorgen i tårar, som strömmade utmed kinderna. Han lämnade i sorg och vrede sitt rum på statsrådsberedningen. --- Efter fem minuter stack Olof in huvudet genom dörren och sa: ’Nu åker jag hem! Jag står inte ut längre!’ ”
• ”När vi berättade för honom om det borgerliga utspelet [om att yrka misstroendevotum mot Lennart Bodström] höll han på att gå upp i limningen. Så arg blev han. Han skrek att det var fråga om en personlig förföljelse av Lennart Bodström. Vi hade svårt att lugna ner honom. ’Nu blir det strid på liv och död’ skrek han när han halvspringande lämnade rummet i ett närmast okontrollerat tillstånd. Han viftade med armarna åt alla håll.”
• Om hur Palme genom sitt temperament lät styra ”det inre arbetet” ger Peterson flera intressanta inblickar - bland annat denna: ”Vid ett par tillfällen blev han fullkomligt rasande när partiets rikskandidater inte hade placerats som han ville.”
• ”Olof Palme försjönk ofta i sina egna tankar med endast sig själv som närvarande. Vid sådana tillfällen tänkte han nog inte alltid på vad han gjorde och sa. Han drömde sig bort. Han satt till och med och fantiserade, mitt under ett pågående sammanträde eller en föredragning. --- Jag kunde se på honom när han var ute och ’reste’ i rymden. Det var något speciellt i hans ögon och ansiktsuttryck. De var lugna. Jag såg att han mådde gott när han drömde och fantiserade.”
• ”Många drabbades av att han var frånvarande under deras föredragningar eller när de talade med honom. När jag frågade dem hur det gick med mötet, så fick jag ibland svaret att han var ju så långt borta.”
• ”Det var meningslöst att föra samtal med Olof Palme när han inte var ’närvarande’. Om man inte kände till knepen för att upptäcka det, så var det till och med riskfyllt. Han kunde i stressade situationer med tankarna någon annanstans säga ja till en fråga, även om han inte lyssnade. Om jag i brådskande ärenden var tvungen att gå till honom för att få ett besked och såg att han satt i sina egna tankar eller stod vid fönstret ut mot vattnet och bara tittade ut så ’väckte’ jag honom alltid först. ’Olof’, sa jag, ’det här är en föredragning.’ Jag underströk att jag behövde hans noga övervägda besked, ett ja eller nej, ett klartecken eller instruktioner om jag fick gå vidare. Efter några sekunder, när han hade kommit ’tillbaka’, så fick jag klartecken att dra mitt ärende. Genom ett leende, en nick eller orden ’javisst, ja’.”
• ”Industriminister Rune B Johansson råkade illa ut när han plötsligt upptäckte statsministern stå på gatan och titta upp mot stjärnhimlen. Industriministern passade på att dra ett industriärende. På den allmänna beredningen dagen efter hade Palme inte hört talas om det.”
• ”Kjell-Olof Feldt berättar i sina memoarer om hur Olof Palme under en föredragning om budgeten plötsligt plockade fram en blyertspenna som ’blockflöjt’ och började spela på den, ljudlöst med fingrarna löpande över flöjtens hål. Finansministern avslutade raskt sin föredragning [och smög iväg lämnande Palme i sina drömmar].”
• Om Palmes tankspriddhet: ”Den kunde ta sig uttryck i att han hade olika strumpor på sig. Strumpor av olika färg, olika längd. Eller endast en strumpa. Eller en galosch på sig i riksdagens plenisal. Halsduken i trappan. Den stickade mössan i våningskorridoren. Och rocken på golvet utanför dörren till hotellrummet. --- Eller för att han helt sonika var så inne i sina egna tankar att han glömde bort att han samtidigt satt vid en måltid. Som han ibland inte heller betalade för när han lämnade bordet.”
• Om när Palme på nattåget steg in i en damkupé och där skrämde upp en kvinna som hunnit gå och lägga sig: ” ’Men såg du inte att det var en kvinna i sängen?’ frågade jag. ’Jo, men jag stod där i mina tankar och funderingar. Och jag inbillade mig nog att det var Lisbet.’ ”
• ”Från riksdagshusets utgång var det bara ett tjugotal meter över till den indiska restaurangen [dit Palme brukade gå]. Men om gatflickorna stoppade Olof Palme för att prata med honom så kunde vandringen ta en kvart. I värsta fall en halvtimme. I hans medarbetarkrets hade vi kommit överens om att aldrig lämna honom ensam med flickorna. Någon skulle alltid vara med för att lyssna på samtalen. Kalla kvällar när minusgraderna var tvåsiffriga kunde väntandet vara påfrestande, eftersom vi oftast sprang över till restaurangen utan rock och vinterskor.”
• ”Det var inte ovanligt att han under sina resor ute i landet ringde mitt i natten när han inte kunde sova. Samtalen präglades av varannandagshumör. Ibland betecknade han det som en sorts malaria som kom och gick.”
• Olof Palmes reaktion när han under ett pågående möte fick ett meddelande om att de borgerliga hade lyckats etablera trepartisamverkan beskriver Thage G. Peterson så här: ”Vi förstod att något allvarligt hade inträffat. Palme, som satt på podiet, började skaka. Han vred kroppen, åt höger, åt vänster, framåt och bakåt. Reste sig. Satte sig. Han skakade i hela kroppen. Papperet som han just hade fått hade han knycklat ihop mellan sina händer.”
• Efter att ha delgivits en rapport om vikande opinionssiffror: ”Han talade osammanhängande och snabbt om bakgrund och orsaker till den kraftiga nedgången. Så fortsatte det hela söndagskvällen. Olof var otröstlig. Det gick inte att resonera förnuftsmässigt med honom.”
• Palmes förhållningssätt till Thorbjörn Fälldin och centerrörelsen beskrivs som höggradigt - för att använda ett Petersonsuttryck - ”komplext”: ”Han var ett tag som besatt av centern. --- Olof Palme kunde läsa tidningar mitt under ett pågående samtal dem emellan. --- Olof Palme var också som besatt av centerns partisekreterare Gustaf Jonnergård och hans framtoning och planer och förmodanden om att centern skulle bli större än socialdemokraterna. --- Palme avdelade ett par medarbetare på statsrådsberedningen att kontinuerligt granska Jonnergårds göranden och låtanden.”
• ”Han gick av och an i sitt statsministerrum och skällde på Fälldin och Jonnergård utan att de var närvarande.”
• Efter Harvardaffären: ”Han led av beskyllningarna och ville fly, inte bara Harvardaffären utan allt annat också. --- Hans humör var i botten under senhösten 1985. Han var trött, sliten, tungsint och oengagerad. --- Många menade att han var slut. Kritiken gällde att han inte lyssnade, att han befann sig i en egen värld, dit ingen kunde nå. --- Han var mycket betryckt och ledsen, frågade ständigt om Harvardaffären fanns med i kritiken. --- En gång upptäckte jag att han hade tårar i ögonen. Jag frågade om han var sjuk. Svaret blev: ’Den förbannade Harvardaffären förpestar mitt liv. Jag har svårt att koncentrera mig.’ Tårarna strömmade utmed hans kinder. Jag gav honom en näsduk. ’Vi slutar här’, sa han.”
En del av Petersons närbilder av sin store hjälte och idol - eller om man så vill herre och ledare - kan hastigt påsett framstå som smått komiska. Ta exempelvis när Peterson med all den detaljinsikt han besitter skall skildra Palmes reaktion, när han under Gotlandssemester (Peterson och Palme var ju båda sommargotlänningar) utan förvarning fick veta att låginkomsturedningen lagts ner:
”Det var meningslöst att tala med Olof på telefon. Han bara skrek. --- Han hade lyckats skrämma upp nästan alla badande sommargäster på Suderstrandsstranden genom att studsa och hoppa omkring på sanddynerna.”
Peterson ger denna närbild sin särskilda prägling genom att återge hur Ingvar Carlsson tydligen brukar beskriva Palme när han bemäktigades av vredens makter: ”När vår partiordförande var upprörd studsade han som en tennisboll.”
Bilderna som Peterson minns och nu radar upp borde - utan att Peterson avsett detta - väcka en och annan undran. I sin naiva aningslöshet - därför det är så jag och säkert många med mig kommit att uppfatta Thage G. Peterson - har Palmes ”närmaste man” onekligen genom sin bok lämnat ett betydelsefullt bidrag till analys och kunskap om Olof Palme och vilken slags människa han var. Det skulle ha varit intressant om en klok och insiktsfull människa som David Ingvar ännu hade varit i livet och kunnat sammanfoga Petersons bilder till en reflekterande analys på det sätt han i boken ”Tio hjärnor” gör av tio av samtidens ”stora” (1) - människor som haft det gemensamma att de i kraft av ansamlad politisk makt kunnat påverka livsbetingelserna för miljontals människor samtidigt som de själva betraktade utifrån Ingvars skarpblick framstår som vad Peterson lite undflyende kallar ”komplexa”.
Varför ljög Peterson?
Thage G. Petersons bok ”Olof Palme som jag minns honom” presenterades den 16 oktober vid en välbesökt presskonferens på Bonnierhuset vid Sveavägen i Stockholm. Jag var där och jag hade läst det förhandsexemplar jag hade fått några dagar tidigare. Med referens till det Peterson skriver om Palmes olika känsloutbrott och besynnerligheter men också om hur han kunde vara - lite slarvigt uttryckt - ”fullständigt borta” frågade jag: ”Var ni inte rädda att han skulle göra något tokigt, något som skulle kunna få för landet allvarliga konsekvenser?”
Efter att ha sagt något om att han förstod ”vart” jag ”ville komma” svarade Peterson med eftertryck: ”Aldrig någonsin.” Jag gjorde ett försök att följa upp min fråga men då vände sig Peterson bort klart visande att det var en frågeställning han inte ville få diskuterad. Själv log jag inom mig samtidigt som jag erinrade mig en passus i boken, där Peterson berättar om hur Palme använde sig av tekniken att - citat - ”inte ge ordet till den som hade en annan mening än han själv”. Tekniken kan tillämpas även när det är något man inte vill prata om, man vänder sig bort. Sådan herre, sådan hund, heter det.
Men jag frågade mig också: ”Varför ljuger han?” Boken ger ju talrika exempel på just sådan oro. När Palme hade fått beskedet om nedläggningen av låginkomstutredningen (tydligen understött av Gunnar Sträng), ville Palme omedelbart sätta igång med att ombilda regeringen. Peterson skriver:
”För att förhindra överilade handlingar från hans sida, så satte jag mig genast i bilen i Lummelunda och körde upp till Fårö.”
Det var då Peterson hittade Palme hoppande omkring på Sudersandsstranden. Och naturligtvis är många av de ”närbilder” Peterson förmedlar av vilka ett urval här återgivits av sådan valör, att det måste funnits en sådan ängslan. Och även om Peterson kan uppleva det som att det bara var han, som var den som ”alltid fanns” vid Palmes sida, fanns det också andra i den inre kretsen med sina upplevelser och som kan ha oroats på ett annat och - om man så vill - mer reflekterande sätt än Peterson.
Den naivt aningslöse Peterson hade väckt en undran hos mig just genom att på detta sätt ljuga sig bort från något han så uppenbart inte ville att man vid presskonferensen på Bonniers skulle stanna upp vid.
Var det Partiet som mördade Palme?
Denna undran väckte lite senare till liv minnet från en av de ”årliga revisioner” Nils Bejerot och jag ägnade oss åt under en följd av år. Vi träffades i den bejerotska villan på Sunnerdalsvägen i Bromma en gång om året. Framför en brasa tänd med gamla telefonkataloger som Nisse samlat ihop från Karolinska institutet, där han hade sin professur och som han vek upp på mitten och sedan formade som vedklabbar satt vi och pratade om ”tillståndet i nationen”. Ämnet var ju vidsträckt och vi hoppade från frågeställning till frågeställning. Ofta slutade en sådan här revision framåt småtimmarna. Jag kommer ihåg en gång då det redan hunnit ljusna, när jag tog cykeln hem.
Vid en av dessa ”revisioner” tog Bejerot upp mordet på Palme. Lite fed up av alla mer eller mindre svårbedömda och inte sällan överhettat konspiratoriska teorier var detta något jag inte var särskilt intresserad av. Jag såg inte att en sådan diskussion skulle kunna leda någon vart utan bara fastna i ett föga konstruktivt spekulerande. Jag har alltid dragits till frågeställningar som åtminstone i någon rimlig mening kan ”leda vidare” och samtidigt bort från det - som jag uppfattat det - ”gagnlöst spekulativa”. Därför - jag minns det med stor skärpa - styrde jag in diskussionen på något annat ämne. Både Bejerot och jag kunde vara ganska intensiva när vi ”kommit igång” och jag såg en uppenbar risk att vi skulle fastna i något slags ”Palme-mord-kält”.
I dag kan jag ångra att jag lät min otålighet styra mig på det sättet. Bejerot hade nämligen tagit upp saken på ett lite överraskande nytt sätt - ett sätt som jag dock då upplevde som väl fantastiskt. Vad han sade och tycktes mena var, att - det var hans uttryck - ”partiet” hade fått sådana problem med Palme att man såg ingen annan möjlighet (2). Nu - efter att ha läst Thage G. Petersons bok, upplevt Petersons undflyende ljugande vid presskonferensen men också läst Karl N Alvar Nilssons i år utkomna bok ”Ondskan Hatet Mordet” (Hjalmarson & Högberg) - tvingas jag att fråga mig: Var det något Nils Bejerot visste? Hade han substans för inte sin förmodan eller teori utan sitt - därför det var så det framställdes - påstående. Han upprätthöll ju vid denna tid - vid sidan om professuren - tjänst Stockholms polisläkare och han var i en lång rad frågor exceptionellt välinformerad. Därtill med en väl utvecklad sorteringsfunktion.
Tyvärr kan vi inte fråga Bejerot och det finns heller inga efterlämnade handlingar att tillgå. Villan vid Sunnerdalsvägen brann ner efter en mordbrand. Möjligen - Bejerot menade helt säkert - en dubbel mordbrand. Efter att huset antänts lyckades brandkåren rädda en stor del av huset - bland annat den del där Bejerot hade sitt mycket omfattande arkiv. Securitas hade under den påföljande natten vakt för att bevaka att det inte skedde eftertändning. När de båda utkommenderade Securitasvakterna gick iväg (så har det sagts) för att dricka kaffe uppstod en närmast explosiv nytändning och hus och arkiv brann ner till grunden. Nisse förbannade sig att han inte själv hade suttit brandvakt.
Själv insjuknade Bejerot - liksom hans assistent - ett halvår senare i en virus och togs - liksom assistenten - in på Epidemisjukhuset i Stockholm. Assistenten klarade sig. Bejerot dog. Jag kunde inte vara med vid begravningen - befann mig i Frankrike - men bland alla de människor, som fyllde Adolf Fredriks kyrka till sista plats finns det säkert fler än jag, som delgivits detta som Bejerot tycktes vara överygad om: Det var ”partiet” som mördade Olof Palme.
_______
(1) De tio hjärnorna (psykena) som David Ingvar skriver om i sin läs- och tänkvärda bok avser sex av 1900-talets mest betydelsefulla statsmän/politiker/ledare, nämligen Woodrow Wilson, Vladimir Lenin, Winston Churchill, Adolf Hitler, Mao Zedong och John F Kennedy. De fyra andra är Alexander den store, Fjodor Dostojevskij, Friedrich Nietzsche och Ernest Hemmingway.
(2) Tydligen gjordes det försök att förmå/övertala Olof Palme att träda tillbaka som partiledare och statsminister. Om ett sådant försök berättar Thage G. Peterson i sin bok ”Olof Palme som jag minns honom”: ”En gång hade hans förtrogne Anders Ferm lite provocerande sagt: ’Ja, nu har du ju varit partiledare så länge att det väl är dags att fundera på nåt annat.’ Ferm hade sagt att han borde avgå för att leva ett behagligare liv. Uttalandet hade gjorts i bästa välmening. Men Olof hade blivit orolig.”
 |
Vid preskonferensen på Bonnierhuset fick Thage G. Peterson frågan:”Var ni inte rädda att han skulle göra något tokigt, något som skulle kunna få för landet allvarliga konsekvenser?” Peterson svarade med en lögn: ”Aldrig någonsin.” |
Ingvar Carlsson ordförande i Olofs Palmes Internationella Centrum. Det förpliktar.
”Förordet” är rubricerat ”Till läsaren” och ryms på en sparsam boktryckssida. Också innehållet är mycket för att inte säga synnerligen sparsamt. Dessutom just ”avvägt”. Olof Palme väckte engagemang men också negativa reaktioner, skriver Carlsson. Och visst kan vem som helst skriva under på att boken ”skapar ökad insikt och kunskap om personen Olof Palme och om vad politiskt ledarskap kräver i en demokrati”. Just det senare är mycket elegant formulerat.
Att den ökade insikt och kunskap boken förmedlar om personen Olof Palme har dock - kan man tänka sig - en lite annan beskaffenhet än vad bokens författare riktigt haft klart för sig är en annan sak.
Boken är tillägnad sonsonen Victor. Måtte den hjälpa till att för kommande generationer bana väg för en sannare och mindre förhärligande bild av en komplex personlighet, som genom sin magnetism trollband omgivningen - särskilt de som befann sig i epicentrum - och via omgivningen även samtiden på ett sätt som inte varit odelat sunt. Det skulle vara en seger för det fria och sant reflekterande ordet. Sådana segrar behöver Sverige!
Tillbaka