online casin

DSM nr 2-3/2004


Efter att ha läst Per Ahlmarks bok ”Det öppna såret” frågade sig Jonas Henricsson: Varför har jag inte fått lära mig något om detta under mina 12 år i svensk grund- och gymnasieskola? Om korsriddarnas och conquistadorernas etniska utrensningar och om vite mannens skuld alltsedan kolonialtiden och om nazismens ondska har han fått lära sig men inte om hur olika kommunistiska regimer - enligt den senaste forskningen - mördat 110 miljoner människor.

 Om detta märkliga utelämnande i svensk skolundervisning skrev Jonas Henricsson artikeln ”Varför tigs det i skolundervisningen om kommunismens offer?” Artikeln har refuserats i tur och ordning av DN-debatt (Mats Bergstrand), Expressen (Marie-Louise Däcker) och SvD (Anders PJ Linder).


Varför tigs det i  skolundervisningen om kommunismens offer? 

Skriven av Jonas Henricsson (*)

För ett antal månader sedan gick vänsterpartiets ledare, Lars Ohly, ut med att han är kommunist. Bortsett från ett fåtal fördömanden, tog svensk media emot beskedet med gillande intresse. På TV fick vi se hur Ohly i intervjuer med förtroendeingivande lugn och pyrande idealism berättade om sin ideologiska övertygelse. 

Faktumet att drömmen om det kommunistiska samhället ännu lever inom vänsterpartiet borde knappast vara någon chock. Vid ett tillfälle under sin tid som partiledare lät Gudrun Schyman sig fotograferas med ett porträtt föreställande Lenin ovan sig. Om man umgåtts med medlemmar i Ung Vänster, kan man dessutom ha fått höra att somliga refererar till Hammaren och Skäran som ”arbetarnas heliga symbol”. 

I ljuset av hur media tog emot Ohlys utspel, står det klart att kommunismen inte betraktas som något särdeles negativt av den svenska allmänheten. I varje fall inte som denna allmänhet speglas i media. Inom vissa kretsar är kommunismens portalgestalter till och med beundrade. Förmodligen har de flesta hört talas om begrepp som ”Kommunismens brott mot mänskligheten”, ofta sammankopplat med enorma siffror av antal döda, men, såsom jag hittills har gjort, avfärdat det som överdriven agitation. Efter att ha läst Per Ahlmarks bok ”Det öppna såret”, förstår jag nu bättre.


Kommunismens offer 110 miljoner

Omfattningen av kommunismens brott mot mänskligheten - hur många miljoner som mördats - är omdebatterad.  När historikern och forskaren Robert Conquest redan på 60-talet uppgav att 20 miljoner människor mördats i det kommunistiska Sovjet, anklagades han för att syssla med oseriös kallakrigshets. Men sedan arkiv i de gamla sovjetstaterna nu blivit tillgängliga för världens forskare, anses Conquest tagit till i underkant. Fredsforskaren Rudolph Rommel har beräknat att regimer som utgjort sig för att vara kommunistiska är skyldiga till 110 miljoner människors död.

Och den siffran avser inte soldater som stupat i krig utan människor, som bragts om livet på order av de kommunismens företrädare under omständigheter som Rommel benämner democide, dvs folkmord. Däri ingår etniska och politiska utrensningar, massakrering av civila under krig och urskiljningslöst mördande åsyftat att skapa terror – de mest fruktansvärda av brott en människa kan orsaka sina medmänniskor.

Om Divina Commedia skrevs idag, skulle det inte vara Brutus, Cassius och Judas som tuggas av Satans käftar. Inte om platsen är förbehållen mänsklighetens värsta förbrytare. I deras plats skulle Adolf Hitler, Mao Zedong och Josef Stalin vara. Ett skrämmande faktum är att i sällskapet vore Hitler den med lättast skuldbörda. 

Siffrorna varierar en del beroende på vem man frågar. Men detta förändrar inte det faktum som Carl Hamilton belyste i sin krönika i Aftonbladet (2004-03-17): Var man än försökt införa kommunism - på Kuba, i Sovjet, Jugoslavien, DDR, Kina, Kambodja och Nordkorea - har den varit oförmögen att skapa och upprätthålla ekonomisk välfärd. Däremot finns det ett område på vilket den har varit synnerligen effektiv: Var ideologin än beprövats, har massmord och förföljelser utan undantag varit ett resultat. 

Om detta är svensken i gemen skrämmande obildad.


Varför fick jag inte lära mig om detta i skolan?

Med detta som bakgrund är min fråga varför jag kunnat tillbringa 12 år i svensk grund- och gymnasieskola, med historia och samhällskunskap som periodvis omfattande ämnen på schemat, utan att ha fått höra ett knyst om kommunismens brott mot mänskligheten och om de massmord som Stalin, Lenin och Mao orsakat? 

Vi som genomgått svenska skolan har fått lära om korsriddarnas och conquistadorernas etniska utrensningar. Den vite mannens skuld sedan kolonialtiden har studerats in i detalj. Historien om nazismens ondska kan varje sjätteklassare. Så varför har berättelsen om kommunismens och deras ledares brott utelämnats? Varför har det gjorts skillnad på samma sort av ren ondska men med två olika ideologiska upphov?

Detta måste förändras. Om Sveriges ungdom ska kunna styra landet i framtiden, måste de ha en klar bild av det som passerat. Därför måste historien om kommunismens brott mot mänskligheten berättas i varje klassrum så att varje svensk får ta del av den. Den måste göras till en obligatorisk del av historieundervisningen.

Tillbaka

(*) Jonas Henricsson är 19 år och studerar vid Linköpings Universitet.              tillbaka