online casin

DSM nr 2/2003


Många människor - både svenskar och invandrare - oroas över följderna av den havererade invandringspolitiken. Ett våldsamt tryck från massmedia utifrån enskilda omsorgsfullt valda fall har paralyserat debatten dithän att varje meningsutbyte utifrån en aldrig så väl underbyggd konsekvensanalys snabbt hamnar i låsta positioner, där den som varnar för de ekonomiska och därmed sociala konsekvenserna av en alltför vidlyftig invandringspolitik snabbt stämplas som ”invandrarfientlig”. Detta är illa nog. Än värre är att DN Debatt - den svenska debattens agendasättare - konsekvent vägrar att publicera inlägg, som skulle kunna utgöra utgångspunkt för en seriös debatt om vilka följder invandringspolitiken är ägnad att få - redan nu fortlöpande men framförallt på längre sikt. Den artikel av universitetslektor Lars Jansson som DSM här kan publicera var först erbjuden DN Debatt, vars debattredaktör Mats Bergstrand genast - i linje med hur han upplever sitt uppdrag - beslutet att refusera den.

Invandringen hot mot välfärden!

 LARS JANSSON (*) Sverige för en invandringspolitik som är betydligt generösare än i andra västländer.

Av alla uppehållstillstånd av humanitära skäl i Europa beviljade Sverige 27 procent, trots att vår befolkning endast utgör 2,5 procent av Europas (UNHCR 2000). Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta tillstånd att stanna och detta utan karenstid. Andra länder beviljar tillfälliga eller permanenta men med karenstid. Sverige beviljade 5 ggr så många uppehållstillstånd som andra EU-länder, räknat per invånare, under 1990-talet.

Eftersom integrationen i hög grad har misslyckats på grund av en för stor invandring, leder denna till en allt mer kritisk situation. Media berättar dagligen om nedskärningar men man analyserar sällan vilka orsaker som ligger bakom. En fortsatt alltför generös invandringspolitik blir ett växande hot mot Sveriges välfärdsbudget.

Vi måste därför göra oss medvetna om vad invandringen kostar och hur kostnaden påverkar hela den offentliga sektorns ekonomi. De ekonomiska konsekvenserna har jag beskrivit i en ny bok: Mångkultur eller välfärd? (Bokförlaget Vitsippan).

Modellen

Modellen bygger på riksdagens beslut att välfärden skall vara solidariskt finansierad och att invandrarna ej skall särbehandlas. Invandringen betraktas som ett långsiktigt projekt. Alla skattefinansierade kostnader bör därför beaktas och ej enbart dem som på kort sikt påverkas. Invandrarbefolkningen deltar ju i finansieringen av hela den offentliga sektorn.

Ett argument för denna modell är även att Sverige till närmare 100 procent beviljar permanenta uppehållstillstånd. I t ex Tyskland är det betydligt färre som får PUT och i Danmark först efter en karenstid på 7 år. I Sverige assimileras invandrarna tidigt i den svenska välfärden.

Till modellens förutsättningar hör att invandrarbefolkningen utgör drygt 20 procent av hela befolkningen och är i stark ökning till följd av riksdagens invandringspolitik. Ju större denna andel är av befolkningen, desto mera självklart är det att alla kostnader måste ingå i kalkylen. Att enbart beakta kortsiktiga effekter skulle innebära en orättfärdig diskriminering av majoritetsbefolkningen.

Seriösa prioriteringar kan endast göras om man känner den totala kostnaden. Man kan inte ställa kortsiktiga särkostnader för invandringen mot totala kostnader för andra samhällsfunktioner, t ex sjukvården.


Resultat

Underlaget för beräkningen är främst statens och kommunernas bokslut. Det handlar om offentlig konsumtion, transfereringar, avskrivningar och räntekostnader samt inkomstförluster.

Kostnaden uppgick till knappt 240 mdkr år 1999. Därtill kommer ett beräknat inkomstbortfall på 28 mdkr. Bortfallet i inkomster för stat och kommuner beror på att BNP blev betydligt lägre än vad som skulle varit fallet, om alla invandrare hade kunnat beredas arbete. De har blivit för många i förhållande till läget på arbetsmarknaden. I boken visar jag hur den verkliga arbetslösheten 1999 uppgick till 17-20 procent av arbetskraften. Både arbetsmarknadsutskottet och finansutskottet har senare beräknat arbetslösheten till 15-16 procent (Betänkande 2001/02:FiU20). 

Nämnda inkomstbortfall hade kunnat undvikas, om invandringspolitiken hade anpassats till arbetsmarknaden. Högst 10 procent av alla som fått stanna har haft asylskäl. Bildt-regeringen skulle t ex ha kunnat bevilja tillfälliga uppehållstillstånd för invandrare från ex-Jugoslavien som alla andra västländer gjorde enligt FN:s uppmaning 1992. Eller begränsat invandringen till samma nivå som Europa i övrigt. Regeringen valde dock bort möjligheten att spara pengar och minska upplåningen. Persson-regeringen har heller inte utnyttjat alternativen.

Den totala kostnaden är i dag sannolikt högre än 1999 beroende på ökad invandring (ca 100 000 fler personer), större överrepresentation i användning av offentliga tjänster, flera skattefinansierade jobb för invandrare (kulturtolkar, hälsoinformatörer etc.). Invandrarna betalade knappt 11 procent (117 mdkr 1999) i skatter, trots en befolkningsandel på drygt 20 procent.

Det finns ingen synlig budget för invandringens kostnader. Därför finns det heller ingen kontroll över kostnadsutvecklingen. Vad gör revisorerna? Under 1990-talet ökade den offentliga sektorns kostnader med 3,8 procent årligen, medan den del därav som gäller invandringen ökade med 11 procent. Kostnaden räknat som andel av BNP ökade från 7 procent 1990 till 13 procent 1999. (Alla jämförelser i löpande priser).

Andras beräkningar

Ibland publiceras uppgifter om att kostnaden för invandringen endast skulle uppgå till 30 mdkr/år, t ex i Svenska Dagbladet den 27/8-02. Om man fördelar nämnda 30 mdkr på hela invandrarbefolkningen blir kostnaden knappt 17 000 kr/år. Enligt nationalräkenskaperna kostade välfärden plus andra gemensamma anordningar 130 000 kr/år och person för hela den folkbokförda befolkningen 1999. Därav följer att 30 mdkr/år icke är ett trovärdigt mått på kostnaden för invandringen. 

De 30 mdkr är egentligen ingen kostnad utan en förlust eller ett underskott. Någon uppgift om vilka kostnader och intäkter som genererat nämnda förlust finns ej i nämnda artikel. Eftersom invandrarbefolkningen bevisligen deltar i finansieringen av samtliga kostnader för den offentliga sektorn, är det mindre lämpligt att deras skatteinbetalningar betraktas som öronmärkta för att finansiera invandringen.

Forskarna utelämnar kostnader på minst 300 mdkr/år enligt min bedömning. Av dessa kan minst 70 mdkr/år beräknas falla på invandringen. Det innebär en särbehandling att inte ta med dessa kostnader i kalkylen, vilket strider mot riksdagens beslut. Invandrarna riskerar därmed att bli betraktade som medborgare med reducerat solidaritetsansvar, vilket är olyckligt. I verkligheten betalar invandrarna t ex 4-5 mdkr/år för att finansiera det svenska försvaret. Men kostnaden för försvaret ingår ej alls i  forskarnas kalkyler, eftersom de har ett mera kortsiktigt perspektiv.

I den amerikanska immigrationsforskningen är det vanligt att man gör likadant, dvs ej tar med alla kostnader. Konsekvensen blir att det är lätt att visa överskott eller för låga underskott i kalkylen över invandringens ekonomi. 


Välfärden på fallrepet

Sverige har sedan länge fallit i den internationella välfärdsligan. Vi producerar mindre per invånare än Norge, Danmark, Finland, Island och närmare ett dussin andra länder i Europa. En viktig orsak är att vi har över en miljon med utländsk bakgrund, som av demografiska och andra skäl inte deltar i arbetslivet. Denna miljon hade vi inte 1970, när Sverige låg på 3:e - 4:e plats. Ansvaret för denna försämring är de riksdagar, som beslutat att Sverige skall ha en generösare invandringspolitik än andra länder. Med nuvarande invandringspolitik relativt andra länder torde det vara uteslutet att Sverige någonsin kommer tillbaka till nivån på 1970-talet.

Nedskärningarna i välfärden är till mycket stor del en funktion av en extremt stor invandring (ca 600 000 personer netto efter utvandring) från 1990 - 2002. Med lika stort antal ökade de som stod utanför arbetskraften under decenniet. Sysselsättningen har först nu uppnått samma nivå som 1990. Närmare tre fjärdedelar av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering. Detta i förening med en kostsam välfärd till hela befolkningen och stor generositet i att befria folk från  arbete hotar nu hela välfärdssystemet.

Regeringens eget välfärdsbokslut i kombination med ovanstående beräkningar visar, att utvecklingen kan vara på väg mot en katastrof. Det räcker inte med att villkoren i försäkringssystemen försämras. Sverige måste sluta låtsas, att vi kan bjuda på mera ”godhet” än vad andra länder kan. Ungefär en fjärdedel av hela den offenliga sektorns resurser går till folk från och i andra länder, medan bara en dryg tiondel av intäkterna kommer därifrån. Om denna utveckling fortsätter kommer en avsevärd bantning av välfärden att bli nödvändig för framtida generationer. För att bromsa den växande ekonomiska konflikten mellan invandringen och välfärden bör Sverige ta ”time out” från invandringen, även ifrån de nytillkommande EU-länderna.

Tillbaka
 

Lars Jansson är universitetslektor vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Med framlidne professor Ulf af Trolle som handledare avlade han ekonomie licentiatexamen 1963. Med avhandlingen blev Jansson prisvinnare i en tävling utlyst av Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundet. Boken ”Mångkultur eller välfärd?” kan rekvireras direkt från författaren (031-14 23 44).