online casin

DSM nr 4/2002

Skriven av Lars Adelskogh


Överlevande, dvs. vittnen till katastrofen, behandlades av polisen från första stund som statsfiender. Flera överlevande har för dr Witte vittnat om att svensk polis sattes ombord med helikopter på m/s Mariella när hon kommit in på svenskt vatten. På fartyget fanns minst 25 överlevande. Polisen gav order om att dessa skulle förbjudas att ha kontakt med Mariellas ordinarie passagerare, trots att de gärna ville ha sådan kontakt. Polis och vaktpersonal från Mariella hårdbevakade de räddade som vore de grova förbrytare. De fick inte ens gå på toaletten utan eskort. Sedan Mariella kommit i hamn, fick de överlevande vänta tills alla de ordinarie passagerarna lämnat fartyget. De kvarhölls ombord mer än timme, trots att flera av dem var skadade och behövde komma till sjukhus omedelbart. Tjugofem av dem fördes sedan till Södersjukhuset i Stockholm, där de spärrades in i sjukrum. Överlevande ansåg att polisen därmed begick ett allvarligt brott, nämligen olaga frihetsberövande.

Nästan alla överlevande besättningsmän från Estonia har utsatts för hot. Den tyska TV-journalisten Jutta Rabe omtalade för dr Witte att ett nyckelvittne berättat att två civilklädda poliser besökt honom och hotat honom att det skulle gå honom illa, om han fortsatte påstå att han sett att bogvisiret satt kvar efter att Estonia fått slagsida och att visiret hade öppnats. Dr Witte har sedermera själv hört vittnet säga detta.

Ett vittne från rederiet uppger att han hotades för att han inte skulle yppa något om att bogvisiret skulle ha öppnats och att man körde fartyget i så hög fart i ett försök till flykt. Säkerhetsofficeren Erwin Roden, som överlevde katastrofen, har för en anhörig uppgivit att han absolut inte får berätta att han såg att Avo Piht, Lembit Leiger och systrarna Veide delade livflotte.

Thure Palmgren, en äldre man som i många år arbetat som skeppare, överlevde katastrofen. När han för polisen uppgav att han fått ett bestämt intryck av att det gick hål i båten, bytte förhörsledaren ämne i utfrågningen. När Palmgren erhöll utskriften av förhöret, fann han att väsentliga uppgifter han lämnat hade uteslutits på många ställen. Han hade aldrig blivit ombedd att signera eller på annat sätt godkänna utskriften.

Det går som en röd tråd genom förhören att ingen av de överlevande tillfrågats om huruvida Estonia rätade upp sig igen efter den första slagsidan för att sedan få ny, ökad slagsida. Många överlevande, däribland Kent Härstedt och Carl Övberg, har vittnat om detta. Upprätningen kan förklaras med att vatten strömmade in på däck 0 (lägsta däck), som låg under vattenlinjen.

Åtminstone en överlevande har aldrig någonsin hörts av polisen, esten Tõnu Tõniste, trots att han hjälpte den finländska polisen med tolkning av överlevandes vittnesmål till finska och ryska Själv ansåg Tõniste detta mycket märkligt.

Förre kulturredaktören på Finanstidningen Knut Carlqvist har studerat många vittnesmål från överlevande. I sin undersökning av vittnen som hade hytt på däck 1 upptäckte Carlqvist att dessa vittnen kan indelas i två grupper. Den ena gruppen vittnar om vatten på däck 1. Den andra vittnar om vatten på däck 2, dvs. bildäck eller motsvarande nivå. Men det finns inga vittnen, som säger sig ha iakttagit vatten på båda däcken. Han visar också att de vittnesmål, som talar om vatten på däck 2, är mer svävande och motsägelsefulla. Carlqvist upptäckte vidare att en del av förhörsutskrifterna var försedda med bilagor. För att bistå kollegerna i landsorten hade Stockholmspolisen faxat runt formulär med c:a 30 färdiga frågor. Med formulären följde kopior av ett urklipp ur Aftonbladet av den 1 oktober 1994 (endast tre dagar efter katastrofen), där olycksorsaken förklaras. Under bilden av ett gapande bogvisir står orden Här började katastrofen enligt vittnesmålen. I några fall har den överlevande i samband med sitt vittnesmål markerat på bilden varifrån han hoppade i vattnet. Det måste anses olämpligt att i samband med vittnesförhör påverka vittnena med hypoteser om olyckan, i detta fall pressens. Men om det inte handlar om att få fram sanningen utan att modellera vittnesmålen så, att de kan infogas i den bild man från början bestämt sig för att erhålla, då är det naturligtvis lämpligt.

Carlqvist visar att svenska vittnen, som utsatts för sjöfartsverkets förklaring, också har sett vatten på bildäck. Övriga, som inte har utsatts för denna påverkan, vittnar i stället om vatten på däck 1. Inget av de förhörda vittnen, som hade hytt på däck 1, har vittnat om att vatten störtade ner genom trapphusen, vilket måste ha skett, om de lägre däcken vattenfylldes på det sätt som haverikommissionen hävdar.

Carlqvists undersökning är mycket värdefull, eftersom den visar att den svenska sidan av haveriutredningen var först med att förvanska sanningen. Med Carlqvists ord: De tidigaste förhören med överlevande berättar en annan historia om Estonias undergång än haverirapporten. Media och myndigheter samverkade redan från början i massiv desinformation. (Finanstidningen, den 30 september 1998)

Det finns dock vittnen, som utsatts för påverkan men ändå vidhållit att de sett vatten på däck 1. Slutrapporten avstår från att söka förklara dessa vittnesmål.

Knut Carlqvist utkom för drygt ett år sedan med en mycket läsvärd bok, Tysta leken, där han sammanfattar sina utfrågningar av överlevande vittnen till katastrofen.


Andrekaptenen räddades men försvann

Anhöriga till minst åtta estniska besättningsmän och ombordanställda hävdar fortfarande att dessa överlevde katastrofen men därefter försvann under gåtfulla omständigheter. I synnerhet gäller detta andrekaptenen, Avo Piht. Flera överlevande vittnar om att de sett kapten Piht dela ut flytvästar på översta däck. Säkerhetsofficeren Erwin Roden har vittnat om att han såg Piht, maskinchef Leiger och tvillingsystrarna Veide gå i en räddningsflotte. Estnisk radio sände på förmiddagen den 28 september 1994 en intervju med en svensk ytbärgare. Denne berättade att han just räddat Avo Piht. När tyska Spiegel TV försökte få ut den bandade intervjun hos estniska Radio KuKu, meddelade radiostationens chef att estniska säkerhetspolisen beslagtagit bandet. Bandet är sedan dess försvunnet.

Många ester har på TV-bilder sett en skärrad men räddad Avo Piht insvept i en filt. Dit hör även Pihts arbetskamrater Estlines kapten Erich Moiks besättning, som hade tillfälle att se detta på tysk TV, när de låg i Rostocks hamn på katastrofmorgonen. Moik såg inte själv detta på TV, men hans besättning gjorde det, och de förnekar därmed offentligt sin arbetsgivares påstående att Avo Piht inte överlevde. Kapten Moik är bergsäker på att hans besättning har rätt och har vittnat om detta inför svenska Rapports reporter Elisabet Höglund. Statstelevisionens nyhetsprogram Rapport valde att inte sända Elisabet Höglunds intervjuer.

När tyska Spiegel TV besökte det statliga TV-bolaget ZDF:s arkiv för att leta rätt på de första filminspelningarna från räddningen, berättade arkivarien att tyska säkerhetspolisen BND en kort tid tidigare varit i arkivet och mycket noga granskat bilderna i jakt på bilder av Avo Piht.

Även Andi Meister, som utnämndes till ordförande i den internationella haverikommissionen, skriver i sin bok Lõpetamata logiraamat (Den oavslutade loggboken) att den svenska helikoptern Y-64 räddade en person som lämnades vid finska Utö men inte registrerades där. Meister misstänker att denna person var Piht.

På en överlevandelista, som Estlines kontor i Tallinn upprättade den 28 september kl 13.03, nämns Piht som nr 37, Universitetssjukhuset i Åbo. Samma dag uppgav en chef vid varvet i Åbo, Erik Mörd, att Piht körts med bil från sjukhuset i Åbo till Helsingfors. Denna information kom från läkare vid sjukhuset i Åbo.

Ett överlevande vittne till katastrofen, Rolf Sörman, har berättat för mig att han på Universitetssjukhuset i Åbo den 29 september kl fem på morgonen fick av nattsköterskan veta att en av kaptenerna på Estonia fanns på avdelningen och att Sörman kunde prata med honom senare, om han ville. I avdelningens rökrum erfor Sörman att det var allmänt känt för patienterna att kaptenen fanns på sjukhuset. I dag ångrar Sörman att han inte grep tillfället att tala med Piht, ty någon annan kan det ju inte ha varit. Estonia hade två kaptener, Arvo Andressen och Avo Piht. Andressen följde fartyget i djupet. Pihts namn finns på nästan alla tidigt uppgjorda listor över de räddade.

Den 1 oktober protesterade den estniska ambassaden i Stockholm till UD att det blivit omöjligt att få information om estniska överlevande. Svensk polis hindrade den estniske konsuln från att besöka överlevande ester på Södersjukhuset, uppgav haverikommissionens ordförande Meister. Han hade fått uppgift om att Piht hölls i ett litet hus nära Uppsala.

Även estniska Röda korset klagade över att svenska Röda korset upprättat en informationsspärr, som effektivt hindrade esterna att få upplysning om vilka räddade landsmän som hade förts till svenska sjukhus.

Jutta Rabe från tyska Spiegel TV lyckades komma över de första listorna på överlevande. De var märkligt nog hemligstämplade. Där fanns Piht upptagen med namn, titel och födelsedatum. För att alls antecknas i listorna på överlevande var varje enskild person tvungen att uppge sitt namn och på något sätt styrka sin identitet. Ingen kunde bli uppförd på listorna utan att först kontrolleras mycket noga.

Dagens Nyheters tidigare Moskvakorrespondent Sven Anér har nyligen lyckats komma över ett stort antal tidiga listor över räddade. På nästan alla dessa finns Piht och fyra andra senare försvunna besättningsmedlemmar antecknade: Lembit Leiger, Tiina Müür och systrarna Hanka-Hannika och Hannely Veide.  

Andra odöda besättningsmedlemmar

Förste mekanikern Lembit Leiger, som enligt säkerhetschef Rodens vittnesmål delade livflotte med Piht, skall ha förts till Huddinge sjukhus. En i Sverige bosatt släkting till Leiger har för dr Witte och kapten Moik uppgivit att den svenske kommissarien Strindlund meddelade henne att hon skulle kontakta Leigers anhöriga i Estland, eftersom Leiger skulle skickas hem med flyg till Tallinn. Leiger kom aldrig hem. Inför tyska Spiegel TV har Strindlund förnekat all medverkan i ärendet. Likväl finns ett brev som Strindlund skrivit till Leigers släktingar i Estland, ett brev som gått genom svenska ambassaden i Tallinn. Konfronterad med detta faktum skyllde kommissarien på förvirring. Släktingarna anser att Strindlund ljuger.

Systrarna Hanka-Hannika och Hannely Veides föräldrar och andra släktingar uppger att Eva Lorentz vid Huddinge sjukhus ringt och meddelat dem att flickorna fanns där. De vägrades dock att samtala med dem. Numera förnekar Huddinge sjukhus detta och skyller på den stora förvirring som rådde. Föga trovärdig förklaring, då sjukhuset tog emot endast c:a tio överlevande.

Även systrarna Veide fanns förtecknade på de första hemligstämplade listor på överlevande som Jutta Rabe kom över. Där fanns Hannely uppförd med sitt smeknamn Anne, som ingen utomstående kände till, inte ens deras arbetskamrater, eftersom systrarna var nyanställda. På senare listor byttes smeknamnet ut mot det officiella namnet.

Också skeppsläkaren Viktor Bogdanov ingår i gruppen om åtta som först sades ha blivit räddade men sedan försvunnit. Besättningsmannen och vännen Andres Vimare ringde till fru Bogdanov och lugnade henne med orden: Viktor är räddad och finns hos mig. Bogdanov kom aldrig hem. Vimare skyller numera på att han var förvirrad och sade fel. Märkligt är även att Aftonbladet så sent som den 16 oktober hänförde Bogdanov till dem som räddats. Då hade det gått 18 dagar efter katastrofen och ingen kunde längre skylla på förvirring.

Dr Witte påpekar ett ytterligare indicium för att åtta saknade besättningsmedlemmar överlevde. Den första publicerade listan på överlevande förtecknar 140 namn. Där ingår de åtta saknade. Därefter sattes antalet ned, först till 139 och efter några dagar till 137 överlevande, som alltjämt är den officiella siffran. Det är känt att minst två svenskar och sannolikt några fler överlevde men inte fördes upp på listan de första dagarna, utan att det skedde några dagar senare. Om vi antar att det var fem sådana som överlevde men fördes upp på listan senare, så borde den slutliga listan ha omfattat 145 namn. I stället är det 137 namn, som gäller idag, det vill säga åtta personer saknas.

I Estland och Tyskland har de åttas försvinnande rönt stor uppmärksamhet i medierna. Det måste anses vara ett starkt argument att denna tvistiga fråga uppstått icke om passagerare utan enbart om besättningsmedlemmar, som kan ha ägt någon olämplig vetskap om den verkliga haveriorsaken. Om det rådde en sådan förvirring som man låtit påskina, skulle oklarheter slumpvis berört alla kategorier räddade. Men det är alltså enbart denna lilla nyckelgrupp, som det har rått förvirring om.  

Undersöknings- och dykförbud 

I december 1994 gjordes på regeringens uppdrag de enda officiella dykundersökningarna av vraket. De engelska dykare som anlitades förbjöds att undersöka bildäck (däck 2) och däck 0 och att ens filma där. Vid andra förlisningar, exempelvis de av Jan Heweliusz och Herald of Free Enterprise, har man prioriterat undersökning av bildäck och skrovet under vattenlinjen. För att kunna fastställa olycksförloppet måste man klarlägga vad slags last som fanns ombord, om denna blivit förskjuten, om bildäck varit överlastat, om skrovet varit tätt och så vidare.

Den svenska lagen om dykförbud trädde i kraft den 1 juli 1995 (SFS 1995:732). Lagen strider emellertid mot folkrätten. Sverige har ingen rätt att stifta lagar på internationellt vatten. Lagen strider mot den mycket gamla folkrättsliga regeln om att havet är fritt för alla. Denna olagliga lag medger inte undantag för dykning som skulle erfordras för att säkra bevis i en rättegång, ja inte ens om en domstol begär dykning i undersökningssyfte.

Enligt dr Wittes och många andra juristers bedömning strider lagen även mot artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättigheterna. I denna artikel stadgas rätten till fri rättegång. Det är nämligen väsentligt vid en rättegång att man har tillgång till allt bevismaterial. Nu hindrar lagen just denna tillgång. Dessutom innebär lagen ett brott mot Sveriges grundlag. Den svenska staten kan rimligen inte ha rätt att förbjuda bevissäkring i ett mål rörande dess eget eventuella ansvar, t.ex. i frågan om huruvida sjöfartsverket har brustit i sin tillsyn och kontroll.

Först efter att dykförbudslagen trädde i kraft, nämligen i augusti 1995, slöt Estland, Finland och Sverige det folkrättsliga avtal om säkrande av gravfriden vid Estonias förlisningsplats, på vilket den olagliga svenska lagen juridiskt skulle grundas! Den bakvända och därmed rättsvidriga ordningen visar hur bråttom man hade att hindra all framtida, oberoende undersökning av varför m/s Estonia sjönk. Praktiskt innebär det folkrättsliga avtalet ett förbud mot dykning och ett åtagande att gjuta betong över vraket.

Att den svenska olagliga lagen om dykförbud faktiskt förbjuder också domstolar att genomföra dykningar för att säkra bevis bekräftades av rättschefen vid kommunikationsdepartementet Anders Iacobaeus i ett utlåtande.

Likväl hävdade Ines Uusmann officiellt i juni 1996 att regeringen beslutat skjuta upp betong- övertäckningen för det fall den internationella haveri kommissionen eller de anhörigas rättegång i Paris skulle behöva nytt bevismaterial.

I mars 1997 meddelade advokat Witte pressen att anhöriggruppen behövde en ny dykundersökning för att säkra bevis inför rättegången i Paris. Då reagerade Ines Uusmann snabbt och meddelade att en sådan bevissäkring inte vore tillåten just enligt dykförbudslagen därför att den skulle störa gravfriden.

Svenska staten måste ändå ha insett att den inte hade rätt att lagstifta på öppet hav, eftersom den med mycket starka diplomatiska ansträngningar den 23 april 1996 sökte förmå alla europeiska stater  naturligtvis även stora sjöfartsnationer som Luxemburg och Österrike   att ansluta sig till det folkrättsliga avtalet mellan Estland, Finland och Sverige. Efter anhöriggruppen DIS vädjan valde den tyska regeringen att avstå från anslutning till dykförbudsavtalet. Henning Witte sammanfattar:

”Det går som en röd tråd genom regeringens och andra myndigheters agerande att de med alla medel vill förhindra en ny dykundersökning. I lagen kunde man annars ha gjort undantag för de anhörigas och domstols intressen. Enligt min teori är skälet inte skyddande av gravfriden. Denna ligger ju först och främst i de anhörigas intresse och dessa har aldrig blivit tillfrågade om saken. En överväldigande majoritet av de anhöriga vill att en dykundersökning genomförs. När det gäller skändning av jordegravar har man inte vidtagit liknande extraordinära åtgärder. Troligt är att det på havsbottnen vilar en stor skandal, vilken skall döljas med alla medel.”  

Statliga sjörövarfasoner  mot Peter Barasinsky

Innan den olagliga lagen om dykförbud trädde i kraft, ville Peter Barasinsky bärga sin omkomna hustru Carita. Genom vittnesuppgifter visste han var kroppen fanns, så att han skulle kunna bärga den utan att göra åverkan på andra kroppar. Barasinsky tänkte anlita polska dykare. När Sveriges regering fick vetskap om hans planer, skickade den genast ett hemligt brev till Polens regering, som agerade så, att inga polska dykare vågade ta Barasinskys uppdrag. UD vägrar fortfarande att häva hemligstämpeln på brevet till Polens regering. Det finns på UD omkring 300 hemligstämplade handlingar rörande m/s Estonia.

Därefter anlitade Barasinsky tyska dykare. När detta blev känt för Sveriges regering, skickade denna en not till Tysklands regering och bad denna förhindra dykning. De tyska myndigheterna hotade de tyska dykarna med indragning av deras licens. Dykarna struntade i hotet och tog uppdraget. De kunde dock inte hitta förlisningsplatsen, då ju den internationella haverikommissionen i sin delrapport angivit fel position (se del 1 av denna artikel). Enbart tack vare att en av dykarna hade kontakter vid den tyska marinen kunde man få rätt position. Denna avvek två kilometer från den felaktigt angivna. Hur kunde tyska marinen veta den rätta positionen?

När Barasinsky och hans dykare anlände till förlisningsplatsen, uppenbarade sig den svenska statsisbrytaren Ale. Ale lägger sig på endast en halv meters distans från det betydligt mindre tyska dykfartyget och börjar pumpa vatten, så att det bildas så stora vågor att dykarna tvingas avbryta arbetet. Detta klara brott mot sjölagen dokumenteras noggrant av filmare från tyska Spiegel TV, vilka medföljer. Men vilken rätt ingriper isbrytaren Ale, lydande under svenska sjöfartsverket och bemannat av den svenska marinen, mot ett tyskt fartyg på internationellt vatten? Detta hände dessutom i mitten av juni 1995, ett par veckor innan den olagliga dykförbudslagen trädde i kraft. Ales kapten hävdade att han av sjöfartsverket fått i uppdrag att hindra dykning på platsen.

Barasinsky polisanmälde naturligtvis det skedda. Ales kapten utsatte den tyska dykbåten för en allvarlig kollisionsrisk och de ombordvarande för livsfara. Åklagaren lämnade ärendet utan åtgärd.

Betongövertäckningen  

Den 15 december 1994 beslöt Sveriges regering att vraket skulle täckas över med betong och bröt därmed sitt löfte att bärga fartyget. Sjöfartsverket fick i uppdrag att skyndsamt lämna förslag om hur fartyget skulle övertäckas och bevakas. Redan den 10 februari 1995 var verket (egentligen Johan Franson) klart med sin rapport. Däri föreslogs fyra olika metoder, varav metoden med betongskalet var den enda som behandlades seriöst. Redan den 2 mars gav regeringen sjöfartsverket i uppdrag att genomföra betongövertäckningen.

Enligt en anonym källa inifrån sjöfartsverket finns där en intern rapport som avråder regeringen från betongmetoden. Svenska TV2 (programmet Striptease) avslöjade i april 1997 att alla tekniker, som sjöfartsverket kontaktat i betongfrågan, har avrått med hänvisning till att företaget ligger vid teknikens yttersta gräns. Man föreslog i stället andra, både enklare och billigare lösningar, t.ex. ett larmat nät.

Ingen politiker hade någonsin frågat de anhöriga om de över huvud taget önskade en betongövertäckning. Interna undersökningar inom DIS visade att över 90 procent motsatte sig denna lösning. Liknande resultat fick TV2 Rapport med sin enkät.

Man har nu givit upp alla försök till betongövertäckning. Omfattande förberedelser har dock gjorts. Bland annat har hundratusentals ton sten, makadam och sand vräks ner på havsbottnen intill vraket. Den vårdslösa hanteringen har medfört att vraket spruckit på minst ett ställe och flera kroppar frigjorts från vraket och sedermera flutit i land i Estland. Dr Witte skriver: Att själva förberedelsen för betongövertäckningen... skulle störa griftefriden på ett allvarligare sätt än en dykning i bevissyfte, har aldrig fallit den svenska regeringen eller sjöfartsverket in att ens diskutera.

Det uppges att betonglösningen skulle kosta skattebetalarna minst 352 miljoner kronor. Regeringen höll överläggningar med samtliga riksdagspartier i frågan om att skjuta upp betongövertäckningen men förteg därvid att arbetet till största delen redan var betalt. I juni 2000 meddelade konsortiet för Estonias övertäckning, lett av NCC, att 100-150 miljoner kr skulle återbetalas till sjöfartsverket.  

Sveriges regering manipulerade fransk domstol

Det strider mot alla rättsstatliga principer att en regering söker påverka en domstol, till på köpet en domstol i ett främmande land. Ändå är det vad Sveriges regering gjort i sina ansträngningar att hindra ytterligare dykundersökningar.

Dr Witte omtalar att han den 9 oktober 1996 höll en pressträff på sitt kontor för att göra den svenska pressen uppmärksam på Avo Pihts försvinnande. Advokaten nämnde då, endast i förbigående, att det i samband med de anhörigas process i Paris skulle göras en ny dykning till vraket. DN publicerade genast denna uppgift, varpå rättschefen i kommunikationsdepartementet Anders Iacobaeus meddelade att Sveriges regering skulle med diplomatiska medel påverka Paris-domstolen så, att en ny dykundersökning inte skulle kunna utföras. Detta uttalande publicerades i Svenska Dagbladet den 11 oktober.

Dr Witte trodde att en sådan påverkan inte var möjlig. En fransk advokat, Erik Schmill, förklarade emellertid för honom att Sveriges regering skulle kunna förmå Frankrikes regering att tillsätta en åklagare i civilprocessen, där ju en åklagare normalt inte hör hemma. Detta var emellertid ett mycket ovanligt förfarande och förekom endast då den franska staten hade intressen i ett mål att bevaka.

Till Henning Wittes och Erik Schmills stora häpnad var detta just vad som hände, när den första förhandlingen ägde rum: en fransk åklagare satt med vid domarbordet. Rättschefen Iacobaeus hot var inte tomma ord. Sedan gjorde domstolen sitt bästa att fördröja förhandlingarna. Schmill blev ursinnig och beskyllde domaren inför sittande rätt för att bryta mot den franska lagen. Domaren hade nämligen varken godkänt eller avslagit anhöriggruppens ansökan utan enbart förhalat beslutet. Domaren Raguin bara teg.

När beslutet omsider kom, den 10 mars 1997, gick det ut på att de anhöriga skulle avvakta internationella haverikommissionens rapport, oavsett hur länge den skulle dröja. Domaren ansåg att en ny dykundersökning inte var nödvändig, trots att detta inte var hans uppgift att bedöma. Att han ändå tog ställning i en för honom ovidkommande fråga bekräftar misstanken att han blivit påverkad på politisk väg. 

Tillbaka

Lars Adelskogh var åren 1998-2000 chefredaktör för tidskriften NEXUS Nya Tider. Han är numera verksam som fri publicist. En kortare version av denna artikel publicerades i nr 9 och 10 av Samtidsmagasinet Salt.