Invandringen som förment
”tillväxtinstrument”
Exempel 23

 
Startsida
Vad är DSM?
Jan Gillberg
Kontakta oss
Länkar
Den Talande Falken
Prenumerera
Beställ lösnummer
Beställ böcker
Ivar Kreuger
Estonia
Politiska mord
Enpartistaten

Välfärdsstaten
mot vägsände

Värsting-
journalistiken

Free voice of
Sweden

DSM-samtal
Sveriges Viktigaste
Opinionsledare
Hundralistan

online casin




















 

 



Inte på något område har Den Svenska Mediacensuren utövat en så rigorös kontroll på vad som offentligen får sägas och vad som inte får sägas som det område som gäller invandringspolitiken. Samtidigt har de som valt att torgföra det som får sägas skaffat sig vad som närmast kan liknas vid ett monopol, när det gäller åsiktsförmedlingen i frågor, som gäller invandringspolitiken.
                
Liksom alla monopol har även detta fått sina degenerationseffekter. Argumenten för liksom analysen av den förda politiken har blivit allt slappare samtidigt som de problem, som den förda politiken fört med sig, tillåtits att växa på ett mer och mer okontrollerat sätt.
               
DN Debatt
var länge forum för företrädare för och anhängare av den politiskt och massmedialt sanktionerade invandringspolitiken. Ifrågasättande inlägg censurerades. Här publiceras ett sådant censurerat inlägg. Det erbjöds för publicering i februari 1999 och då som motvikt till en lång rad tidigare publicerade inlägg till den förda politikens försvar. Inlägget - författat av docent Lars Berglund - förvägrades emellertid publicering.
                
En fråga som nu sju år senare tränger sig på är: Vad kostar Den Svenska Mediacensuren i form av förlorade möjligheter att korrigera - som det nu framstår som alltmer uppenbart - den misslyckade och missriktade invandringspolitiken?

----

Skriven av Lars Berglund, docent



Vem tjänar på invandringen?
                
Den frågan måste man ställa efter att ha läst några av den senaste tidens artiklar från statliga och kommunala myndighetspersoner, som publicerats på DN Debatt.
                
I det offentliga samtalet, där politiker, statstjänstemän och intresseorganisationer är inblandade, redovisas endast fragmentariskt hur man låter kortsiktiga ekonomiska intressen, som styr när stat och kommun nu bollar de smärtsamt höga kostnaderna för invandringspolitiken mellan sig. En långsiktig, nationell redovisning om vilka avsikter man har med detta gigantiska samhällsexperiment och dess kostnader saknas fortfarande. Istället framhäver Lena Häll-ErikssonInvandrarverket, att Sverige skall vara en moralisk förebild för ”en allmän  europeisk lösning på invandrings- och integrationspolitiken” (DN 99.02.23) och därmed är tydligen all saklig kritik bannlyst.
                
I överensstämmelse med detta lovar Stockholms stad, att Stockholm skall bli den första staden i världen som klarar etniska problem. Men detta betyder ju i realiteten bara att alla andra storstäder har etniska motsättningar, som de inte lyckas lösa. Hur just Stockholm skall klara problemen bättre än alla andra städer förtäljer däremot inte historien. 


Störst invandring i Västvärlden

Sverige tillämpar fortfarande mer generösa regler för invandring än några andra länder, vilket resulterat i att vi på kort tid fått den största invandringen per capita i Västvärlden. Samtidigt har vi Västvärldens mest censurerade debatt när det gäller de problem, som invandringen gett upphov till. Att åsikts- och yttrandefriheten åsidosätts på detta sätt visar, att demokratin är en skör planta, som vi borde vara mer aktsamma om. Eftersom det inte är kunskap och öppenhet, som ligger till grund för debatten om invandringen och den allmänna befolkningsutvecklingen,  frodas istället myter och osanningar.
                
Invandrarverkets chef, Lena Häll-Eriksson, påstår exempelvis, att asylansökningarna ”nu minskar” när de i själva verket ökat från 9 662 år 1997 till 12 844 år 1998 samtidigt som man räknar med en ytterligare ökning i år. För detta ändamål har staten dessutom höjt anslagen för flyktingmottagningen från 3,9 miljarder 1998 till 4,2 miljarder 1999. Kommunförbundets Reepalu och Hillman bidrar med ytterligare förvirring  (DN 99.02.16) genom att påstå, att kostnaderna för flyktingmottagningen 1999 ”reducerats till drygt 2 miljarder”. Men det är fel. I statsbudgeten är anslaget 4,2 miljarder!
                
Reepalu/Hillman vill dessutom att staten skall ta över kostnaderna för invandringen, eftersom kommunerna inte klarar det längre. Men detta är inget nytt problem. Invandrarverkets tidigare chef Tord Palmlund skrev redan i november 1987, att kommunerna inte klarar av att ta emot fler invandrare. Han föreslog därför en ändring av regelverket så att man endast skulle koncentrera sig på att ta emot dem, som är verkliga flyktingar enligt Genèvekonventionen och reducera andra grupper, som inte har skyddsbehov. Men hans förslag klingade ohört.
                
Kommuner som förbyggt sig på bostäder såg nämligen en chans att få lägenheter uthyrda. På så sätt kunde kommunalpamparna klara ekonomin eftersom staten garanterade invandrarnas försörjning de första 3,5 åren. Staten lovade att invandrarna därefter skulle försörja sig själva och gå med vinst för kommunerna. Men planerna slog fel och invandringen hotar idag att knäcka kommunernas ekonomi. 
                
Kommunernas nya räddningsplanka är att via arbetsmarknadsåtgärder överföra arbetslösa invandrare från socialbidrag till A-kassa. Det lönar sig nämligen att ha arbetslösa i en kommun så länge som staten står för fiolerna. Det hela liknar ett jättelikt Pyramidspel mellan stat och kommun, där kommunerna kan tjäna på det cyniska spelet med människor och skattemedel. I detta spel trixar man ständigt med sakuppgifter för att dölja orsak och verkan.  


Norrlands räddning

 De arbetsmarknadsåtgärder och folkomflyttningar, som nu föreslås av Lars Stjernkvist och Hedi Bel Habib (DN 99.02.24) vid det nyinrättade Integrationsverket, verkar snarare vara tillkomna i ren desperation än med omsorg och eftertanke. De vill ”göra invandrare till ett nationellt tillväxtinstrument” för avfolkade småorter i Norrland, vilket ”skall motverka obalanserna i befolkningsstrukturen och de strukturella problem som dessa orsakar”.
                
Således skall invandrare, förhoppningsvis med stora familjer, nu befolka avflyttningsbygderna åt oss. De förväntas, enligt Integrationsverkets analyser, vara mycket duktigare på att klara sig i avlägsna norrlandskommuner än infödda norrlänningar. Men tänk om dessa stackars ”tillväxtinstrument” inte motsvarar förväntningarna och hellre vill återvända till storstädernas anonymitet där de trivs bäst bland sina släktingar och vänner?
                
Har Integrationsverket tagit reda på vilka etniska grupper, som skulle vara villiga att kolonisera vår glesbygd i norr och som därifrån förväntas kunna göra de storaffärer med sina hemländer via Internet, som staten och Invandrarverket drömmer om? Hur är det tänkt, att denna folkomflyttningen skall gå till? Med tvång eller eller med löften om ekonomiska fördelar, som inga norrlänningar någonsin blivit erbjudna? Och skall de svenskar, unga och medelålders, som tvingats flytta på grund av arbetslösheten i norr nu betala för att andra folkslag skall kolonisera deras hembygd? Jag kan inte tänka mig att den cyniska tanken är särskilt tilltalande!


Valet av ett merkantilistiskt synsätt

När staten nu vill göra invandringen till ett ”nationellt tillväxtinstrument” har man i själva verket anammat en gammal merkantilistisk idé.
                
Utmärkande för merkantilismen var, att man ville öka befolkningstalen därför att folkets numerär ansågs vara den viktigaste förutsättningen för rikliga statsinkomster och militär styrka. Den ökande befolkningens försörjningsmöjligheter kom i andra hand, eftersom överskottet på arbetskraft höll ner lönerna och minskade kostnaderna för arbetsgivarna. Merkantilismen präglades av kortsiktiga vinstintressen och opportunism, vilket ofta legitimerade statligt och privat  förtryck.
                
Kolonialtidens plantageägare hanterade sina affärsintressen merkantilistiskt, när de importerade arbetskraft från andra länder och världsdelar. Med facit i hand vet vi vad denna kortsiktiga lönsamhet ställt till med. I stort sett alla krig och konflikter idag beror på kolonialtidens folkomflyttningar.
                
Det är uppseendeväckande att staten väljer ett merkantilistiskt synsätt, när många industrier av lönsamhetsskäl flyttar sina huvudkontor och sina produktionsmedel till andra länder i ”den globala byn”. Arbetslösheten här hemma ökar samtidigt som staten fortsätter att importera jämförelsevis lågutbildad arbetskraft från andra världsdelar.
                
Och fackföreningarna argumenterar för att vi skall konkurrera med kompetens samtidigt som allt fler unga, högutbildade svenskar söker sig utomlands på grund av arbetsbrist och låga löner. Men regeringen anser inte att denna åderlåtning är något problem, eftersom svenskarna lätt kan ersättas med ”flyktingar” från tredje världen. Men detta är en ekvation som knappast går ihop vare sig mänskligt, kulturellt eller ekonomiskt.                 


”Den nya vävnaden” 

Den invandrade s k ”mångfalden” från Asien och Afrika skall, enligt Stjernkvist/Habib, innebära ”ett tillskott av frisk vävnad” till det norrländska näringslivet.
                
Vilken vävnad bestod då de norrlänningar av som tvingats flytta för att få jobb? Människorna är inte tillfrågade. De betraktas antingen som ”tillväxtinstrument” eller som olönsamma. Både invandrare och svenskar har på detta sätt reducerats till anonyma brickor, som de statliga samhällsingenjörerna bollar med hit och dit i fåfänga försök att förvandla en av historiens största samhällsförluster till en framtida samhällsvinst. 
                
Staten vet alltid bäst och fan ta den som  säger något annat. 


Tillbaka