online casin

I nu snart 20 års tid har Aftonbladet och Expressen kappats om att presentera den slutgiltiga lösningen på Palmemordet. Någon har räknat ut att de båda ”värstingbladen” hunnit med att lösa mordgåtan 127 gånger. Längst har Expressen kommit som nu senast efter oräkneliga liknande avslöjanden kunnat ”AVSLÖJA” var mordvapnet finns, nämligen i Christer Petterssons mormors grav. Samtidigt har det varit nästintill omöjligt för sansade människor att i de stora tidningarna få sina funderingar och analyser publicerade. DSM kan här publicera ett exempel på detta. Henry Söderströms artikel ”Att sätta punkt för en mordutredning” har tidigare erbjudits DN, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. 

Skriven av Henry Söderström
Civilekonom

Nu när de massmediala dreven förhoppningsvis ser ut att ha klingat av mot Christer Pettersson råder det en närapå total samstämmighet om Palmeutredningen bland journalister och intellektuella av olika schatteringar. "Det är logiskt att sätta punkt för en utredning som ändå har varit polisiärt löst sedan 1989", verkar vara den gängse meningen.                 


Outredda indiciekedjor

Men tyvärr är det inte intellektuellt hederligt att falla till ro med den bekväma lösning som återigen torgförs - inte ens om det s k Palmevapnet skulle uppenbara sig för att påpassligt kunna bindas vid Christer Petterssons förmenta gärningsmannaskap.
                
Det må förvisso finnas en indiciekedja, som pekar mot honom, men den är inte särskilt stark: tre vittnesmål i och kring Grandbiografen, varav ett styrkts av en dubiös telefonavlyssning av Sigge Cedergrens telefon, en klandervärd vittneskonfrontation med en målsägare som var förhandsinformerad om att man funnit på en alkoholist samt ett motiv som i bästa fall handlar om hämnd.                 
Samtidigt finns det flera andra indiciekedjor, som till stora delar är outredda eller alltför styvmoderlig behandlade för att kunna avfärdas som hugskott från privatspanare, oseriösa konspirationsteorier eller rena sammanträffanden. 


Kan ha varit ett politiskt mord

Det finns en mycket stor mängd faktauppgifter - både från polisutredningen, där mångt och mycket är belagt med förundersökningssekretess och sådant som framtagits av journalister och diverse kritiker av denna utredning  - med bäring på detta nationella trauma. En granskning av dessa uppgifter kan mycket väl ge vid handen att mordet skedde i organiserad form, d v s att det var fråga om ett politiskt mord på Sveriges kanske mest kontroversiella politiker i modern tid.
                
Motivbilden kan man förvisso bara spekulera om utifrån mer eller mindre underbyggda uttalanden från vissa personer med i bästa fall andrahandsuppgifter om vad som kan ha varit upprinnelsen till dramat på Sveavägen den 28 februari 1986. Det finns avhoppade CIA-agenter, som kommit med upplysningar om att mordet har att göra med kriget mellan Iran och Irak och att Palme skaffat sig mäktiga fiender när han försökt stoppa Bofors vapen- och krutsmuggling till den ena av de stridande parterna, nämligen Iran. Är detta ordentligt utrett?
                
De internationella spåren har knappast föranlett någon större aktivitet från Palmutredarnas sida, förutom i samband med Hans Holmérs beramade "huvudspår". Den enda gången man blev tvungen att visa på lite god vilja var i samband med det s k ”Sydafrikaspåret” 1996 - en "gökunge", som raskt försvann från dagordningen, trots att en av de utpekade, Craig Williamson, befann sig i Stockholm vid tidpunkten för mordet mm.
                
Palmegruppens (i den senaste konstellationen) bragd i samband med ”Christer Petterssonspåret” ska ha bestått i att föra tillbaka utredningen till Sveavägen, efter att Holmér och hans spanare härlett gärningsmännens ursprung till ett avgränsat område "i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien".
                
I detta sammanhang borde det därför betraktas som A och O att hålla sig till basfakta från själva mordnatten. Tyvärr finner man då att många frågetecken alltjämt kvarstår att räta ut. 


Kulorna och mordvapnet

 Mot bakgrund av förefintlig "bevisning" förefaller det högst osannolikt, att mordvapnet skulle ha varit en Smith & Wesson 357 Magnum, som avger en kraftig rekyl och en öronbedövande ljudbang. De uppkomna spåren (fem högervridna bommar ned en bredd på 2,5 mm) kan även ha lämnats av flera andra typer av grovkalibriga vapen.                  Hursomhelst, "mordkulan" upphittades av en privatperson först 37 timmar efter dådet på en plats innanför avspärrningen, där polisens tekniker gjort en mycket grundlig brottsplatsundersökning. Den är inte deformerad, vilket den borde vara med tanke på en utgångshastighet på 400 m/sek. För att förklara detta måste dess rörelseenergi helt ha eliminerats av den genomskjutne personens kropp och kläder. Annars skulle den aldrig stannat upp så nära blodpölen. Därtill uppvisar den inga spår efter blod-, hud-, eller vävnadsrester, eftersom den tvättades av på Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), som fått i uppdrag att göra en avgjutning av kulan, innan det var dags att skicka den runt halva jorden för vidare analys.
                
Både Torbjörn Moberg, som ansvarade för brottsplatsundersökningen och chefen för polisens tekniska rotel Wincent Lange, har offentligt ifrågasatt kulornas äkthet. Lange gick själv så långt i en helsidesartikel i Kvällsposten den 29 oktober 1988 att han hävdade, att kulorna måste ha varit "utlagda för att vilseleda spaningarna".


Obduktionen 

Enligt dåvarande chefen för rättsläkarstationen i Solna, Milan Valverius, och rättsläkaren Jovan Rajs, som var med och utförde obduktionen, var samarbetet med polisen i Palmeärendet mycket bristfälligt. Någon rättsläkare blev aldrig kallad till polisens rekonstruktion på mordplatsen eller ens som expertvittne vid mordrättegången mot Christer Pettersson. Inte heller fick någon rättsläkare närmare undersöka Lisbet Palmes påstådda skottskada som det heller ej finns något rättsintyg på.
                
Dessutom är innehållet i obduktionsprotokollet ännu idag till stora delar sekretessbelagt, vilket i sig är mycket anmärkningsvärt. Hemligstämpeln har i konsekvens med detta också satts på merparten av den intervju som Juristkommissionen gjordes med Milan Valverius den 5 maj 1987. Ja, Kammarrätten finner t o m att "ett utlämnande av uppgifterna kan skada den pågående brottsutredningen".  


Larmtiderna 

Problematiken bakom den egentligen enkla frågan om när polisens områdesanrop gick ut från Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) och när den första polispatrullen anlände till brottsplatsen hade sin upprinnelse tidigt på mordnatten, då vakthavande befälet på SBC insisterade på att larmtiden var sex minuter tidigare än vad polismännen i kommissariebil 2520, som var först på plats, angivit. Att sedan kontrollera detta var inte lätt. Det fanns förvisso en s k enradig IM-lista, som registrerat poliskommissarie Gösta Söderströms första kontakt med SBC till 23.31 och där de övriga fordonen, som var indaterade tidigare, var efterdaterade (med asterisk efter klocklaget). Denna historiska datalista har tyvärr i enlighet med fastställda rutiner gallrats ut efter en arkiveringstid på fem år.
                
Vidare var inspelningsutrustningen på SBC inte i operativt skick under mordnatten och originalbandet från Länsalarmeringscentralen (LAC) uppgavs av polisen i förstone vara försvunnet. Däremot kunde man ställa upp med en bandkopia. Det kom sedermera att visa sig att det rörde sig om en friserad version med väsentliga avsnitt bortklippta.
                
När misstanken sedan framfördes att falsariet var allvarligare än så - den "Fröken Ur-slinga" som figurerade på polisens bandkopia  var inte identisk med den som bevisligen var i bruk under mordnatten - dök plötsligt originalbandet upp. Detta analyserades nu av SKL, vars expertis på området kunnat ifrågasättas, och alla misstankar om falsarium kunde avskrivas. Punkt slut.  


Stockholmspolisens sambandscentral  

Utöver detta har massiv kritik riktats mot polisens arbete på SBC under mordnatten. Det var grus i maskineriet från första stund alltifrån det moment, då den s k Chevamannen på Sveavägen från sin mobiltelefon ringde 90000 och blev kopplad till polisen, varefter han efter 90 sekunders väntan lade på luren, eftersom han aldrig fick något svar. Ett samtal från en taxichaufför från Järfälla Taxi kom dock fram. Men den ansvarige operatören på SBC bröt kontakten med taxichauffören, vilket är mot rutinerna, och ringde inte heller efter ambulans, vilket han borde gjort eftersom vittnet gjort gällande att det rörde sig om en skottskadad man. Värt att notera är att denne operatör i vanliga fall tjänstgjorde i den piketstyrka från Södermalm, som efter en besynnerlig färd på Brunkebergsåsen utanför det egna distriktet, var den som först blev utkommenderad att från brottsplatsen ta upp jakten efter flyende gärningsmän.
                
Vidare har man kunnat konstatera, att det handskrivna protokoll, som fördes på SBC över polisinsatserna under mordnatten, uppenbarligen har friserats i efterhand. Istället för de två fordon, som fanns indaterade på IM-listan kl 23.23, var det nu fråga om 13 och insatschefen på brottsplatsen fanns överhuvudtaget ej med, trots att han själv fått motsatsen bekräftad av personen, som i denna del skötte protokollföringen. Denna fråga kom på tapeten under sommaren 1999, då Lars Nylén (f d chef för Rikskrimimalen) föranstaltade om en ny utredning av detta kapitel, men även här har man använt sig av förundersökningssekretessen för att skydda sig mot nyfikna blickar.
                
Att förklara allt sjabbel på SBC, vilket f ö finns utförligt dokumenterat i bröderna Poutiainens tegelstensbok "Inuti labyrinten" från 1995, med handlingsförlamning till följd av någon slags chockverkan håller inte riktigt, eftersom allt började innan det var känt vem som var brottsoffret.
                
De båda bröderna konstaterar i boken, att många av de ansvariga befattningshavarna farit med osanning på många punkter och lutar snarare åt tanken, att det rörde sig om en medveten förhalning av larmet - dock inte med så mycket som sex minuter men väl med två till tre minuter, vilket i sig är nog så allvarligt. Ingen har dock blivit prickad för tjänstefel.  


Övervakning av makarna Palme  

I polisens huvudprotokoll, författat av Palmegruppens grå eminens Ingemar Krusell inför rättegången mot Christer Pettersson, kan man läsa att inget talar för att makarna Palme var övervakade, när de lämnade sin bostad i Gamla Stan denna ödesdigra kväll.         

Detta kategoriska påstående stämmer dock inte med kända vittnesuppgifter från minst ett 20-tal personer, som oberoende av varandra inkommit till polisen med uppgifter om iakttagelser av diverse män, som varit utrustade med s k walkie-talkies. Detta har, enligt dessa vittnen, skett i anslutning, både i tid och rum, till makarna Palmes promenad från hemmet, via tunnelbanan, till biografen Grand på Sveavägen. Bara i Gamla Stan finns tre stycken observationer av det slaget.
                
Polisen har antingen avfärdat dessa vittnen som inte trovärdiga eller så har man lämnat förklaringar, som inte har bestått provet av en förnyad granskning, varefter man låtit sig nöja. Ty om någon av dessa vittnesobservationer har något med Palmemordet att göra faller polisens teori om en ensam gärningsman som ett korthus.
                
Det finns många mer eller mindre intressanta uppslag som tarvar ett svar och eventuellt skulle kunna leda vidare, t ex frågan om Holmér var i Borlänge vid mordtillfället eller om han var i Stockholm, vilket hans chaufför, den sedermera avlidne Rolf Dahlgren, hävdat.

Lätta på sekretessen!

Tvivelsutan kan kapitlet Christer Pettersson definitivt avslutas. Det kunde det redan i och med hovrättens friande dom 1989. Må han vila i frid! Men att därmed tro, att det inte skulle finnas några fler trådar att dra i måste betraktas som mäkta godtroget om inte direkt naivt.                 

En bra början på en seriös fortsättning vore att häva sekretessen för diverse dokument - bland annat obduktionsprotokollet - för att göra det möjligt att räta ut diverse efterhängsna frågetecken samt att sätta samman en ny utredningsgrupp, gärna med internationell expertis, med uppgift och ambition att gräva vidare för att en dag nå fram till sanningen bakom statsministermordet.


Tillbaka